Vill du läsa eller skriva i gästboken, så gör det här.
Onsdagen den 31 december 2008 - nyarsafton i Hout Bay - Ett riktigt gott 2009 onskar vi alla vara kara!
Igar skulle det regna enligt prognoserna, men istallet vad vadret det ljuvligaste tankbara, med perfekt sol och varme, och utan vind. Var allra forsta dag har gav oss lite fel uppfattning om det dar med vinden. Da stormade det i det narmaste, och vi blev nastan lite avskrackta. Nu har det visat sig att det blaser vissa dagar, men absolut inte alla. Idag verkar det ocksa vara en hogst mattlig vind utanfor. Ofta tilltar vinden framat kvallskvisten, for att sen storma pa under natten. Man kallar vinden "the cape doctor" eftersom man tack vare den slipper insekter, kraftiga fororeningar och diverse baciller. Allt det onda blaser helt enkelt bort.
Sa vi akte till stranden igar iallafall. Llandudno. Det var en ganska undanskymd paradisstrand, som vi blev rekommenderade av svenska vanner. Langgrund, ren och med naturligt skydd mot vinden. Den holl verkligen for alla forvantningar, och var ocksa befolkad av nastan 100% barnfamiljer. Antagligen just darfor. Intressant var att pa denna strand, eller i hela denna lilla by, var det endast vita manniskor overallt. Vita under solbrannan. Det kanns som om Sydafrika har en laaaang vag att ga gallande det svartvita. Det pratar Stefan och jag om en hel del, och det tynger hjartat lite. Som igar da vi stannade pa en parkeringsplats och parkeringsvakten (givetvis fargad) kilade fram till Stefan i sin gula vast: "I will be watching your car for you, boss", med ett tonfall och ogonkast sa undfallande att jag fick graten i halsen. Skulle han ha haft en mossa hade han hallit den i handen. "Boss?" Han fick en slant sen. Forstas. Men har finns sa manga man vill hjalpa, sa manga man bloder for. Och att den svarta befolkningen verkar se ner pa sig sjalv ar fruktansvart trakigt att se.
Vad galler kriminaliteten, sa verkar den ju harja forstas, men valdet sker mest inom slummen. De fa saker som drabbar den vita befolkningen har gor att folk hetsar upp sig och bygger grindar som galningar. Anda verkar ingen vi pratar med ha varit med om eller hort om nagon som varit med om varre saker an "smash and grab", alltsa att man vid stillastaende har fatt bilrutan krossad och en handvaska stulen. Och da man ser den enorma snedfordelning av tillgangar som existerar har, sa forstar man att en hel massa manniskor har smash and grab som enda chans att fa pengar till sina familjer.
Hampus korde en ganska egen stil pa stranden.
Idag skiner solen ocksa, i motsats till vad gardagens prognoser talade om. Det maste vara enormt pafrestande att vara meteorolog har. Antingen ar utbildningen undermalig eller ocksa ar klimatet pa de tva varldshavens motesplats en svar not att knacka p.g.a. vindarna. Antingen aker vi och badar med vilda pingviner pa Boulder's Beach idag, eller ocksa aker vi mot Cape Town och leker pa nagon av de miljarder lekplatser man passerar langs vagen. Det ar visst nyarsafton idag, kom vi pa. For oss kommer det val innebara ytterligare ett harligt restaurangbesok, och kanske en kvallstur upp till Chapman's Peak, vart favorit-picnicstalle. Huruvida vi kommer vara vakna vid midnatt eller ej aterstar att se. Vi sover lite halvrisigt har namligen (p.g.a. obekvama sangplatser), men ar anda pigga pa dagarna. Solen kanske hjalper till?
I morgon flyttar vi pa oss till Gordon's Bay, och samtidigt till ett mycket fraschare boende med inkluderad frukost. Det ska bli rktigt skont. Hur trevlig Paula an ar, sa ar detta stalle inte riktigt anpassat for en barnfamilj. Dessutom ligger Gordon's Bay pa Indiska Oceanens sida, och vattnet sags vara mycket varmare dar. I Gordon's Bay bor vi fem natter, och sen ska vi vidare upp till vindistrikten, till Montagu. Dar finns varma kallor att bada i, om man nu skulle behova extra varme. Efter Montagu ar det dags for safari. Mer om det framover om nagon orkar lasa.
Nu ska vi packa ryggsacken for en ny dag och nya aventyr. Jag kan nastan inte fatta hur underbart det ar att vara pa langsemester sahar. Det ar sa lange sedan vi var det. Senast var vi i Los Angeles med Maja 1 ar och Hampus i magen, och haremellan har det mest exotiska vi sett varit Finland. Vi har alltid havdat att det inte ar vart att gora dyra resor med smabarn, men nu ar barnen inte sma langre, utan faktiskt ett alldeles underbart resesallskap. De ar sa nyfikna, uppskattande och foljsamma. Det har ger definitivt mersmak! Nu ska vi starta ett resekonto da vi kommer hem.
Mandagen den 29 december 2008 - Hout Bay
Ja, da har ett par dagar till gatt. Fy, tiden gar ju fooort! Igar hade vi en mycket trevlig dag, och fick manga goda tips pa vagen av manniskor som verkligen vet vad Kapstaden ar. Idag aker dessa resenarer hem till Sverige igen, medan vi knappt borjat vart avantyr. Efter en smaregnig dag sprack solen upp frampa kvallskvisten, och vi packade en picknick-vaska och akte upp till Chapman's Peak for att ata kvallsmalet dar. Det ar e alldeles fantastisk plats, det ma jag fran hjartat saga. Att ha det pa ca 2 kilometers avstand ar ren lyx. Och gissa vad vi sag fran var utkiksplats?! En val! En livs levande, lekande jatteval. Den bara hangde runt dar i viken i lugn och ro, gled upp, ner och runt, runt, runt, och visade oss stjartfenan fran perfekt vinkel. Det var festligt. Egentligen ar valsasongen over for i ar, men den har efterslantraren var uppskattad. Vi utbytte tjanster med en annan barnfamilj dar uppe, och fick denna minnesvarda bild:
Idag har vi varit inne i Kapstaden, pa Waterfront med omnejd. Vi har beundrat sydafrikanskt hantverk pa marknader, tittat i helt vanliga butiker och atit underbar mat igen. Stefan och barnen var pa Two Oceans Museum medan jag stillade mitt shoppingsug, och dar sag de levande hajar, pingviner, sjohastar, grodor och 6000 olika fiskarter, alla ifran narliggande vatten. Poppis, inte minst hos den fiskalskande fadern.
Den coola hajen bakom glasrutan. Till hoger ser vi afrikanska salar som leker i vattnet nedanfor cafet.
Allt ar valdigt barnvanligt har. Utanfor varje affarscentrum och restaurang med sjalvaktning finns nagon form av lekplats/nojesfalt/pysselhorna som barnen kan roa sig vid medan mamma och pappa ater/shoppar fardigt. Utanfor Waterfront Mall finns riktigt rejala grejer, och dar rojde Maja och Hampus loss i evigheter. Varje karusell kostade 10 rand (8,50 SEK), och sa smaningom var vi uppe i lagom summa for att dra streck och aka hem. Annars hade vi nog varit kvar dar an, smaregnet till trots. Saker och ting kostar ju har ocksa, men pa det stora hela mycket mindre an hemma. En kaffe pa stan kostade idag 7.90 (6,70 SEK), och da kan man faktiskt kopa sig ett par om dan. En stor flaska vatten pa restaurang kostar 7 rand (6 SEK) och ett skrovmal for fyra personer inklusive efterratt och ett glas vin/vuxen ca 350 rand (300 SEK). Och da pratar vi sjukt mycket mat.
Nu ar Stefan ivag pa lite arenden nere i Hout Bay centrum. Han ska lamna in ett par pasar tvatt pa tvatteri. Det kostar 40 rand (34 SEK) att fa upp till 5 kg tvatt tvattad, strykt och vikt. Helt okej, nagot man kunde vanja sig vid... 5 kg torrvikt ar ganska mycket. Han ska proviantera lite ocksa, aven om det inte finns sa mycket vi kan tillreda har med bara kyl och micro. Barnen leker mamma, pappa, barn och springer upp- och nerfor trappan bakom min rygg. Vi har nyligen avnjutit en laaaang show i sangen, beundrande Maja som stod i den motsatta sangen och dansade och sjong pahittade sanger. Det var jatteroligt, i synnerhet den forsta halvtimmen. Klockan ar nu 19:21 lokal tid.
Vad som hander i morgon ar oklart, och ganska avhangigt vadret. Det sags att det ska regna i morgon ocksa, sa da hittar vi val pa nagot inomhusskoj. Framat slutet av veckan ska vadret bli valdigt varmt enligt prognoserna, sa vi far passa pa att gora annat nu for att kunna njuta av sol och bad sen. Vi har funderat fram och tillbaka pa det dar med kakstaderna. Pa satt och vis skulle vi garna se den delen av Sydafrika ocksa, for att fa en ytterligare dimension till livet och verkligheten har nere. A andra sidan kanns det inte lockande att svischa forbi elandet i en flashig bil och fotografera manniskor som vore man pa djurparken. Ska vi se det sa ska det vara till nytta for folket i barackerna pa nagot satt, och det ska goras pa ett genomtankt och bra satt med tanke pa barnen. Efter att ha pratat med svenskarna vi traffade igar, har vi insett att det ar mer komplicerat an vi forst tankt oss att gora detta pa ett bra satt, och vi tror darfor att vi skippar det. Vi far for vara egna minnens skull noja oss med att fotografera de rostiga plattaken pa avstand. Sen kommer vi val tillbaka senare, helt enkelt! Da barnen ar lite storre. Det skulle nog ingen i familjen invanda emot.
Sondagen den 28 december 2008 - Hout Bay
God menlosa barns dag till alla eventuella lasare! Jag snor mig en stund vid datorn da barnen leker ute och Stefan duschar. Vi ska antligen traffa nagra svenska vanner som vantat pa vart samtal i tre dagar nu. Vi har legat lite lagt p.g.a. dels Hampus magbesvar, dels Majas hals- och oronvark, som borjade lagom till att Hampus blev kry. Det kanns tryggt och mysigt att nagon har ringt runt och fragat efter oss, och till och med kort langs var guesthouse-vag i sitt letande efter oss. Tryggt, men lite dumt ocksa... Nu ska vi iallafall ses om en timme, och Maja ar eld och lagor over att fa traffa ett nastan jamnarigt svenskt barn.
Roligt nastan jamt. Det blir mycket, mycket syskonlek.
Igar var det helt vindstilla. Vi akte ner till den lokala stranden och hangde dar en timme eller tva. Solen ar brutalt starkt har, sa det ar minst spf 40 som galler, aven for oss vuxna. Och vi ar faktiskt normalt sett inte sarskilt nojiga over solen... Maja var rejalt hangig igar, aven om hon gjorde sitt basta for att hanga med som vanligt. Ogonen skvallrade om hur hon madde, och stundvis aven graten. Vi at lunch pa ett stalle som heter Dunes, och de serverade om mojligt annu storre portioner an Summerville. Underbart gott! Och vin dricker man till maten har, for det kostar bara 13 kr per glas. Mer an ett dricker vi anda aldrig, for vi har barn med oss, och vi kor bil. Men det ar friskt, fruktigt och lokalt producerat, sa lite roligt ar det att prova. Att sydafrikaner inte ar lika noggranna som vi med vin + bil ar val vida kant daremot, och nagot att tanka pa da man ar ute och kor.
Sandlek pa Hout Bay-stranden. Hungrig Stefan pa Dunes och soltrotta men leksugna barn pa Dunes egen lekplats.
Barnen bara alskar att leka vid familjens pool har, i synnerhet Maja. Det kanns val bara som en tidsfraga nar nagon av dem trillar i, men varre saker kan ju handa. Vi sitter alltid standby, och tvistar om vems jour det ar om nagon behover hoppa i och fiska upp barn. Igar var en alldeles underbar, vindstilla kvall med hoga temperaturer, och da satt vi ute med frun en stund och pratade om saker att gora. Nu ar Stefan ren och fin, och vi ska aka ivag till det lokala tvatteriet med krakklader. Sen blir det raka sparet till lunchdejten och fler tips pa saker att gora.
Nastan tre veckor kvar - helt fantastiskt! Vi har det underbart. Det hoppas vi att ni ocksa har!
Fredagen den 26 december 2008 - Cape town, Hout Bay
Hej! Har kommer en snabb liten halsning fran den blasiga men alldeles underbara Kapstaden! Vi reste tryggt och trivsamt med British Airways natten mot juldagen. Jag vet inte om BA ar lika nojda med oss dessvarre, for en timme efter att de hade slackt ner for natt borjade vart lilla inferno. Maja somnade sittande, medan hon tappert vantade pa sin flygplansmat, men Hampus hade det svart. Han kom inte till ro, sa till slut lade jag mig ner over tva saten med huvudet ut mot gangen, och lade honom ovanpa mig. Han lag bokstavligen som en andra hud ovanpa, med sitt huvud i min halsgrop, vant uppat. Det var skont, eller iallafall sapass uthardligt att jag slumrade till - och vaknade av en dusch av krak. Hampus kraktes ner precis hela sig sjalv, och precis hela mig, och precis hela satet och golvet runt omkring. Det kan inte ha varit populart bland medresenarerna, men ingen visade sin eventuella irritation iallafall. Medlidsamma leenden var snarare vad vi fick, och en och annan runt omkring holl nog en diskret arm eller handrygg for nasan tills stankimmuniteten satte in. Eftersom jag lag med munnen pa vid gavel da kaskaden kom svalde jag ofrivilligt en gnutta av Hampus uppkastningar. Forlat detaljerna. Ok, tankte jag, da vet vi vem som ar sjuk harnast... Men sa har det inte blivit. Vi tror att Hampus helt enkelt inte tal Twinrix-vaccinet, for sahar madde han ju veckan efter forsta sprutan ocksa. Ingen annan drabbades da heller.
Maja hade inga svarigheter med att sova. Hon provade manga varianter, och vaknade inte ens vid krakpadraget.
Nu bor vi i ett privat guesthouse i Hout bay. "No, no, you mustn't be afraid of anything here, it is quite safe!" sager var mycket gastvanliga vardinna. "Just don't show off your money. Other than that it is nice and safe here..". Varfor bor alla da - alla! - bakom minst tva-tre lasta grindar, och har skyltar vid de yttersta dar det star 'Armed response' eller 'Beware the dog'? Det rimmar lite illa. Vi har hursomhelst kant oss trygga och tillfreds an sa lange, men sa tar vi nog inga direkta risker heller, som att promenera langre strackor eller kora bil i morkret.
Maja bara alskar detta! Hon raknar redan pa antal dagar och veckor och gruvar sig for att behova aka harifran. Hon ar uppspelt och kvittrar runt hela tiden. Gladare Maja har vi sallan skadat. Hampus ar inte riktigt i full form an, men det beror nog pa den dar sprutan och pa att han har matt lite illa. Han sov en extra snutt idag, och har borjat ata lite mer. Afrikansk yoghurt ater de bada i stora lass till frukost, mellis och kvallsmal. Idag at vi lunch pa en mycket trevlig och lyxig restaurang i vad som verkar vara de flashiga kvarteren - Camps Bay. "Summerville" hette den, och de hade ljuvlig mat. Barnen bestallde varsin hamburgare, jag bestallde kyckling och Stefan bestallde nagon slags kottratt. Foga visste vi om portionsstorlekarna. Barnen fick turligt nog en hamburgare att dela pa trots att de hade bestallt varsin. Personalen hade sjalvmant dragit slutsatsen att det var mer lampligt. Min ratt var val normalstor, och Stefans var gigantisk. Han fick nog en hel konacke eller vad det nu ar for kroppsdelar man ater...
Maja pa Summerville, och Hampus pa stranden nedanfor. Han ogillar den standiga blasten...
Strandlivet ar sakert underbart har, bara man hittar ratt strand (Las: en med vindskydd). Vi har inte provat an. Vi skulle ta oss till stranden har i Hout Bay idag, tillbarnens stora fortjusning. Men sa blev det inte, for vi skulle ha blast bort dar. Istallet kopte vi oss en vattenmelon och akte upp till Chapman's Peak dar vi vandrade runt och beundrade utsikten. Det var superspannande, tyckte vi alla, och barnen ville inte ens lamna stallet. Utsikten var vidunderlig, men gors inte riktigt rattvisa pa bild:
Var vardinna har tva vakthundar hon ocksa, som alla andra sydafrikaner. En stooor new foundland och en boxer/pitbull-blandning, tror vi. Maja ar ju inte riktigt van med hundar, och hon holl pa att fa slag da de kom inrusande pa var del av garden forsta gangen. De ar valdigt, valdigt snalla och karvanliga, men de ser grymma ut pa grund av storleken. Igar kvall var vardparet borta, och da kunde vi inte be dem ta in hundarna (vilket de normalt sett gor da vi ar hemma och barnen vill vara ute). Da hade vi tva kelsjuka jattehundar utanfor gallerdorren hela kvallen, och Maja var inne. Hela tiden. Fast hon klagade inte, for hon kande sig nog valdigt modig som satt pa mindre an en meters avstand fran de stora bestarna. Hampus somnade vid middagen ute i bersan, sa han missade cirkusen.
Guesthouset vi bor pa nu ar inte sarskilt fancy, utan valdigt basic. "Ska vi bo sahar liiiitet?" undrade barnen da vi kom. Vi sover med ett barn vardera i varsin dubbelsang. Dessvarre ar den ena jattesmal, sa vi turas om med den skona sangen. Barnen gillar nog narheten, och arligt talat gor vi vuxna det ocksa, eftersom vi normalt sett aldrig har barn i sangen. (Okej, fraga oss igen om tre veckor.) Vardinnan och hennes familj ar som sagt oerhort vanliga, och fragar oss for jamnan om allt helt sakert ar okej. Vi har inte sagt nagot om myrorna eller spindelvaven, och vi namnde bara lite diskret att toaletten lacker ut pa golvet. I gengald har vi fri tilgang till deras pool, och dar har barnen redan hunnit kasta i diverse pinnar och annat. Sen har de fullt sja med att fiska upp allt igen, och latt rinner nagra timmar forbi. I morgon kvall ar vi bjudna over till vardparet pa lite prat, vin och tilltugg. Nu ar barnen i sang. Stefan sitter intill med ett glas sydafrikanskt vin, och paminner mig om vad som kan vara vart att skriva om. Det trivsamma dunkandet av bongotrummor i grannskapet har nyligen tystnat, och snart ar det dags att sova lite och langta till en ny dag under den afrikanska solen.
Tisdagen den 23 december 2008
Idag har vi kört ett nytt race på vaccinationskliniken (nej mamma, de köpte inte tillbaks Dukoralen..). Summa 2080 kronor TILL! Vi trodde i vår blåögdhet att det vi betalade sist inkluderade även dos 2 - eftersom de liksom är ett hepatit-kit - men nejdå. Man borde ha gett sig in i läkemedelsbranschen. Barnen fick båda vaccineras under gråt och bedrövelse den här gången också, men gråten gick fort över efteråt. De visste båda att det här var nödvändigt att göra, så trots gråten sträckte de fram sina blottade armar så tappert så. De sträckte fram dem trots att de faktiskt nästan darrade av rädsla och nervositet. Det är ju så att barn saknar de där spärrarna som vi vuxna har, och ohämmat uttrycker den skräck och rädsla som vi alla känner ibland. Vi tiger och ler oss istället igenom det mesta, för att folk skulle tycka vi var knäppa om vi började storgråta helt plötsligt. Fast visst skulle det vara skönt ibland!
Maja är doktor och läser för en av sina patienter.
I morgon bitti vaknar vi antagligen jättetidigt, öppnar julklapparna under granen, äter tomtegröt, packar de sista småprylarna och åker till flygplatsen. Eftersom tekniken har gått framåt sedan vi gjorde vår senaste långresa så har vi redan checkat in online och skrivit ut våra boardingkort. Vi sitter två och två på kortsträckan (Arlanda-Heathrow) och fyra i bredd på långsträckan (London-Kapstaden, 13,5 h). Jag känner av lite kalla fötter såhär i sista stund. Vad ska vi just dit och göra? Kunde vi inte hitta något land med högre kriminalitet?! Låt allt gå bra med barnen! Låt inget hända barnen... Bara de (och vi!) är trygga så får de råna oss på materiella saker bäst de orkar, det bekommer mig inte i sammanhanget.
Sen finns det förstås en hel massa som känns jättebra också: Solen, värmen, stränderna, pingvinerna, safariparken, kulturen, maten, ledigheten, allt tiden och allt det nya! Det är vad vi längtar till - och det är inte så lite. Jag ska försöka rapportera lite från resans gång, men det blir från lånedatorer där tillgång finns. Vi tar inte med oss någon egen bärbar. Det är semester nu, och vi ska försöka överleva utan ständig uppkoppling.
Vi önskar alla vänner där ute en underbar julledighet, en mysig tid med alla dem ni gillar bäst. Jag hoppas också att ni får en bra början på 2009. Mycket, mycket värme till er!
Spelevinken är gladare än någonsin. Såklart. Vi ska ju åka till Aaaafrika!
Måndagen den 22 december 2008
Eftersom hälsan varit lite svajig i helgen också, med lätt feber från och till hos Maja, så behåller vi dem i karens dessa två sista dagar inför resan. Jag vabbar idag och Stefan i morgon. Faktum är att jag är rätt säker på att även jag hade feber i natt, inte mycket, men lite lagom sådär. Nu har jag 37,5, så den är s.g.s. borta. Halsen skvallrar om någon form av virus, antagligen samma som Maja har. Det känns lite störande att pumpa kroppen full av hepatit-vaccin då man inte är helt i form. Jag ska fråga dem på kliniken i morgon om hur det är smartast att göra för oss tjejer. Tanken är att Maja idag ska få sin 5-årsspruta också, men den tror jag vi skjuter fram. Hon har ju grundskydd mot polio, stelkramp och vad-det-nu-är sedan tidigare, eller hur? Kanske räcker det med hepatiten just nu?
Maja med boll. Jättefin illustration! En snabb skiss, men med bra sidoperspektiv.
Och jag är ju märklig ändå. Jag läser nedanstående text om Maja, Hampus och mina känslor och beteenden. Så stannar inte tankesnurren där, nejdå. Den här gången tar jag och skaffar mig dåligt samvete för att jag har mage att oroa mig för småsaker, medan tusentals barn och föräldrar världen över dör ifrån varandra dagligen p.g.a. att de saknar mat, hälsa, pengar, tak över huvudet. Ja, man behöver inte ens gå längre än till andra platser i Sverige för att hitta människor i sann nöd. Vi har det så galet bra. Ändå kan jag väl inte förringa det just mina barn upplevt, för de har ingen annan referensram än denna fina, trygga och välordnade. För dem är inte det jag beskrev några småsaker. Att de har jämnåriga vänner i kåkstäderna vi snart kommer att passera, som blir lämnade hemma i sina ruckel utan föräldrar, mat och beskydd flera dagar i sträck kan de inte relatera till. Har vi rätt att ha det såhär bra? Kanske det. Är det så att vi rentav är skyldiga att glädjas över det underbart trygga som gavs oss som föddes just här?
Om kärlek
Hon är grymt harmonisk nu, vår dotter. Hon är glad och behaglig, trilskar inte - och visar kärlek! Hon har ju haft lite svårt för det, som jag skrivit tidigare, men det verkar vara annorlunda nu. Jag har funderat en del på det där under hösten, och reflekterat över ett par saker från det förflutna:
- Jag ammade Maja fram till min andra BB-resa den 15.9 2005. Maja var då 19 månader - både liten och stor. Amningen var mysig, tyckte vi båda, och jag hade därför inte motivationen som krävdes för att tvinga fram ett slut på det. Jag får väl i värsta fall amma båda under en övergångsperiod, tänkte jag. (Ja, jag vet hur galet det låter nu...) Sen föddes Hampus, och Maja kom på tredje dagen till sjukhuset för att hämta mig och sin nya lillebror. Jag hade lagt honom i bb-korgen inför hennes ankomst, för att göra första mötet så lindrigt som möjligt. Jag ville inte att Maja skulle se oss ligga och gosa i sängen tillsammans. "Ooooj..." sa hon tyst med ett knubbigt, litet finger i munnen då hon kikade över kanten på babysängen. Vi plockade gemensamt upp lillebror, och han gnydde lite. Varsamt (på ettåringars vis) tog Maja tag i hans huvud och tryckte det mot mitt bröst. Hon stack samtidigt tillbaka fingret i sin egen mun och betraktade honom göra det hon dagligen hade gjort i hela sitt liv. Maja bad aldrig om att själv bli ammad igen. Däremot dröjde det närapå ett halvår innan jag kunde amma Hampus helt öppet utan att Maja stilla grät eller på annat sätt visade sin sorg. Klart som korvspad att det måste ha känts som om hon blivit utbytt.
- Ovanstående trauma (ja, det var ett litet trauma för oss båda) gjorde i sin tur att jag höll inne med mina känslor för Hampus ett bra tag. De flesta flerbarnsföräldrar känner säkert igen känslan av otrohet då man ligger och beundrar ett nytt barn på bb medan det första barnet väntar hemma, lyckligt ovetande om den eviga konkurrensen som väntar. Så var det för mig också, men efter hemkomsten eskalerade känslan och blev etter värre. Jag tog väl hand om Hampus och gillade förstås honom, men samtidigt gjorde jag allt och lite till för att Maja inte skulle uppleva sin lillebror som en konkurrent. Jag hade fullt sjå med att försöka amma i smyg, prata med henne om honom på ett sätt som skulle kännas lierande för henne, jag lät henne pussa och hålla på med brorsan maximalt av samma anledning, och... ja, jag var så fullt upptagen av mitt dåliga samvete att jag inte riktigt vågade älska mitt andra barn. Det var först då Stefan tog med sig Maja på en resa till farmor och farfar som jag på riktigt såg min son. Han var drygt fyra månader gammal då, och jag minns än idag lyckan i att äntligen känna den där riktiga kärleken. Detta är ett dåligt samvete i sig för mig, och kanske har jag omedvetet försökt kompensera Hampus för den där första tiden nu efteråt - alltså gett honom lite väl många fördelar, väldigt mycket uppmärksamhet och kärlek - medan Maja har fått fortsätta vara den där hänsynsfulla, förståndiga storasystern. Hon har fortsatt dra sig undan känslomässigt och faktiskt utvecklat ett ganska starkt 'jag klarar mig själv'-skal. Att det där skalet sen krackelerar med jämna mellanrum är en annan historia - och faktiskt en lycklig omständighet.
Exakt ett år sedan.
Sedan jag vågade tänka dessa tankar har jag medvetet överöst Maja med kärlek. Mer, mer, mer kärlek - i såväl ord som i handling. Jag har gett henne galet många kramar, smekningar, mjuka blickar, ja allt det där som hon fick på heltid fram till tre dagar efter sin 19-månadersdag. Och det har gett resultat på förhållandevis kort tid. Hon är mycket mer frimodig i sina egna känslor gentemot mig nu, och har spontant börjat komma och hålla om mig då hon känner för det. Det hände aldrig tidigare. Jag ligger också hos henne ibland då hon ska somna, även om det inte behövs, och jag tycker mig känna ett nytt lugn i hennes annars så rastlösa kropp. Jag har också öppnat mina ögon för hur lätt Hampus kommer undan med både ditten och datten. Maja täcker upp för honom väldigt ofta - städar efter honom för att underlätta, tar på sig skulden för saker som hon inte är orsak till och liknande. Nu är det faktiskt dags för Hampus att ta sina egna konsekvenser. Jag tror dessutom att det kan stärka Majas jag och vår relation om hon kan känna att de på alla plan behandlas 100% rättvist. Hampus charm och lillebrorskap kan inte få ge honom fribiljett till räkmackan. Han får faktiskt börja jobba för en ordinarie biljett, precis som Maja alltid har gjort. Rätt ska vara rätt, mot dem båda.
Det är tufft att som mamma känna att man kanske har orsakat, eller åtminstone bidragit till, att ens barn inte mått optimalt. Maja kunde inte heller i ord uttrycka sig förrän hon var närmare fyra år, vilket måste ha komplicerat hela hennes tillvaro mer än jag orkar tänka på. Jag har ett typexempel på det i huvudet, som jag ska skriva ner så fort jag får en ny tidslucka. Nu ska vi äta lunch.
Söndagen den 21 december 2008, del 2
Vi fick inget besök av farmor och farfar idag. Farmor mådde inte jättebra, så de ringde och meddelade att de helst kommer en annan gång. Tråkigt, tråkigt, men förståeligt. Istället ägnade vi oss åt att packa, prata, leka inne och pyssla ute... Majas grannkompis har spenderat eftermiddagen här, och det var ju trevligt för flickorna med tanke på att de inte kommer se varandra på fyra veckor.
Jag har hjälpt tomten, som kommer att ha det stressigt med att hinna till oss innan vi åker, med att slå in en del av hans paket. Hampus har varit paketbärare och hämtat alla paketen vartefter de blivit klara, och lagt dem under granen. Han har noga läst på varje paket, och kartlagt och räknat sina egna. Lite bekymmersamt tyckte han det var att det inte fanns några paket till oss vuxna, så han begav sig ut på gåvojakt och slog in ett till Stefan och mig också. Vuxenböcker. Tjejerna samsas kring en målarbok, med ett och annat dilemma på vägen.
- Jag vill måla den!
- Nämen jag vill ju inte måla en tandborste...
- Okej, men då målar jag tuppen, och så målar du draken! Jaa, bra idéee?!
- Nej, för jag vill hellre måla dockan...
De försöker hitta bokuppslag där de kan måla en bild var. En och annan gång slutar det med att de delar på bilderna och drar gränsstreck mitt i, så att de får färglägga hälften var av den roligaste bilden. "Vad bra ni är på att samsas!" hejar jag på mellan varven, för det är de verkligen. Det här är verklig samarbetsträning. Som ses på bilderna ovan så har resväskorna blivit en koja, och packningen ligger fortfarande i travar på matsalsbordet. Men vi känner oss väl förberedda! Allt är under kontroll, bara att ösa ner i väskorna tisdag kväll. Härligt, härligt!
Efterhandsreflektion
Vi pratade om morgonens händelser, Stefan och jag. Faktum är att Maja faktiskt springer oändligt mycket snabbare än sin lillebror, förutsatt att förutsättningarna är neutrala. Nu gick loppet mellan köket och sovrummet, och Maja måste ha hamnat på efterkälken av rädsla för att mosa sin lillebror mot väggen eller någon dörrkarm. Bara för att historiebeskrivningen ska bli riktig, så vill jag for the record skriva att Maja är fysiskt snabbare än Hampus i december 2008, men också ganska mycket mer hänsynsfull.
Söndagen den 21 december 2008
Solen skiner! "Oj, det är nästan sommar!" utropade Maja för en stund sedan. Det är underbart väder, verkligen. Jag hoppas vi kommer oss ut en sväng innan solen går ner igen. Det känns alldeles overkligt underbart att ha fyra veckors semester (minus en arbetsdag på tisdag) framför sig. Jag längtar, och kan knappt tro att vi lever i denna verklighet. Tacksam är bara förnamnet på hur jag känner mig.
Platserna, färdiga, spring - för allt vad tygen håller!
Barnen anordnade nyss en springtävling mellan köket och sovrummet. Hampus är en urbota dålig förlorare, och surar i evigheter om han inte får stå högst på prispallen. (Ja, de kan det här med prispallar också.) Maja har drabbats av det där humöret åtskilliga gånger i andra sammanhang, så då han började vinna gång på gång idag anade jag ugglor i mossen och viskade till Maja att hon inte behövde låta honom vinna alla gånger. Han behöver faktiskt också lära sig att man inte alltid kan vinna, väste jag. Maja nickade lite tyst, och snart gick nästa lopp. "Platserna, färdiga, spring" stod jag och hojtade. Och "yeeeaah" då någon (till 98% Hampus) vann. Plötsligt, direkt efter en ny seger för Hampus, vara Maja försvunnen. "Maja har gömt sig!" sa segraren och slog ut med armarna. "Nämen är hon? Kom så går vi och letar!" hakade jag på, i tron att Maja hade startat en ny lek. Med gemensamma krafter hittade vi henne ihoprullad som en boll under täcket i sängen. Då jag försökte vara lite lustig och kittla och skoja med henne där under hörde jag att hon var ledsen.
- Men gumman, är det tokigt? sa jag och gläntade på täcket.
- Nää...
- Men du ser ju faktiskt ledsen ut..? Är det något du inte tycker känns okej?
Maja var tyst en stund, lite eftertänksam. Munnen var stängd, och den allvarliga blicken fäst vid lakanet som hon strök på med sin ena hand. Så viskade hon så tyst att jag fick anstränga mig för att höra:
- Jag låter inte Hampus vinna. Jag hinner inte springa fortare än honom fast jag är större.
Oj. Jag kände hur jag hade trampat i klaveret riktigt ordentligt under tävlingen, då jag antytt att hon säkert gav sig frivilligt. Jag hade antytt att hon borde ha kunnat springa fortast...
- Okej... Jag förstår... Fast jag såg att Hampus faktiskt tjuvstartade några gånger, och det var ju lite fuskigt... (Här kom jag på att det var fegt av mig att sopa iväg allt, så jag ändrade mig:) Men sen är det också så att din lillebror faktiskt är väldigt snabb då han springer! Han är jätteduktig på att springa, så han kanske är snabbare än du. Då jag var barn så förlorade jag nästan alla gånger då jag tävlade i att springa, men då tänkte jag på att jag säkert var bättre på andra saker istället.
- Vad då?
- Ja... Jag var ganska bra på att läsa, och rita, och hitta på pyssel. Samma saker som du ungefär. Och om du vill kan du ju ha en hoppa på ett ben-tävling med Hampus, för då tror jag faktiskt att du vinner...
Brett leende från gumman min.
- Det är ju faktiskt alltid så att man är bra på olika saker, och det är okej och bra att det är så.
- Mm...
PS!
Hampus pratar verkligen jättemycket... Och jättehögt... Och oavbrutet...
Lördagen den 20 december 2008
God morgon, härliga lördag! Idag blir första packdagen. Vi ska de facto hinna med en hel del idag är det tänkt, för morgondagen ägnar vi åt att fira Maja i lugn och ro tillsammans med farmor och farfar som kommer norröver. Idag vill vi rota igenom alla sommarkartonger, fylla våra resväskor, handla apoteksgrejer och tårtingredienser, baka pepparkakor och ha det lite lugnt och skönt mellan varven... Vi hoppas också att vi får besök av Pernilla, eftersom gårdagens planerade möte aldrig blev av. (Är ni på benen? Jag kan skicka iväg killarna på shopping, så stannar Maja och jag hemma och väntar in er?!)
Vi funderar på att låta barnen hoppa över dagis på måndag och tisdag trots allt. Smittorna frodas där fortfarande, och det känns onödigt att samla på sig de sista lagom till flygresan. Det som drabbat Maja sådär diffust de senaste dagarna är förhoppningsvis borta nu, och vi vill inte ha något nytt. Måste sms:a dagischefen om det under helgen, så hon kan anpassa personalstyrkan efter rätt antal barn...
Barnen blev fulla av tokglädje då vi drog ner resväskorna och sommarkläderna. Det var som om resan blev riktigt verklig för dem först då. Nu far de runt som galningar och provar alla fina plagg de hittar, ett efter ett. Hampus har för tillfället på sig sju linnen över varandra, och påstår att det är bekvämt och lämpligt. Maja springer runt i baddräkt, och simmar från och till några tag på vita lurvmattan. Det är roligt nu!
Så fort jag kommer åt läser jag i en bok som heter Flodhästen i vardagsrummet. Den är skriven av Tommy Hellsten, en känd finlandssvensk terapeut, teolog och föreläsare. Boken handlar visserligen till stora delar om alkoholism, och om vad det gör med en familj, men det som i boken är alkoholism kan bytas ut mot vad som helst egentligen, för boken handlar om så mycket mer, om alla känslor runt omkring och inuti. Dagens kapitel handlar om jagkänsla, och om hur vår generations stora farsot är att vi blivit human doings istället för human beings. Hur vi har bråttom, bråttom, utan att veta vart. Svaret är oftast att vi har bråttom till oss själva - till varandet i nuet - men eftersom vi ofta inte ens vet att det är dit vi brådskar, så fortsätter hetsen i det oändliga. "Sen - då jag bytt jobb/då barnen blivit stora/då jag börjat träna/då vi är klara med Det/då vi har råd att göra Det... Då blir det bra.."?! Jag har blivit lite bättre på att inse det galna i det på senare tid, men jag vill nå ännu längre i insikten om vad det är som periodvis jäktar mig så, och hur jag kan bemöta känslan.
Jag ska återkomma då jag läst färdigt och hunnit smälta budskapet, men redan nu kan jag varmt rekommendera boken! Finns i pocket.
Packlista
Pass, passkopior, bokningsnummer, körkort + internationellt dito, några alternativa kreditkort, rand, vägbeskrivningar, mobiler, laddare, kamera, laddare, datorsladd, extra minneskort, batterier, glasögon x2, alvedon-suppar, vätskeersättning, imodium, klorhexidin, plåster, kompresser, bettskena, öronproppar, nässpray, multivitaminer, goda magbakterier, försäkringskort x4, solskydd, solglasögon, hattar, shorts, kjolar, klänningar till Stefan, badkläder, linnen, sandaler, ett par tröjor, toagrejer, bärbar dvd, filmer, pixiböcker, resespel, nattblöjor, tvättlappar, små ryggsäckar, stor ryggsäck, god hälsa och glatt humör...
Vad har vi glömt?
Torsdagen den 18 december 2008
Maja hade ont i örat i natt, och en gnutta även i morse. Hon höll för en dagisdag, men landade sedan här hemma med lätt stigande feber. Då hon lagt sig i sängen vid sjusnåret såg hon matt ut och ville gärna ha en alvedon. Hon tryckte handen mot sitt huvud och sa att det kändes som om "benet där inne i kroppen har ett stort blåmärke". Jag antar att hon hade huvudvärk. Fem dagar till avfärd. Svajigt.
Onsdagen den 17 december 2008
Idag var det min eftermiddag med barnen. Det regnade ute och jag hämtade två sandhögar till barn på dagis. Det har varit mörkt och vått och grått och bedrövligt ända sedan vi slog upp ögonen klockan sex i morse. Sydafrika hägrar verkligen nu, med strålande sol och 28 graders värme. Ååååhhhh........... Sex ynkliga dagar kvar! Hoppas nu bara att hälsan håller för alla fyra, så vi kommer iväg vid gott mod.
Barnen har delvis båda varit på ruskigt humör i eftermiddag. Det hade jag nog också varit om jag hade tvingats stå ute i regnet med blöta vantar och täckt av sand i flera timmar. Ingen skugga faller dock över förskolan. Deras uppdrag är att låta barnen stimulera inne och ute, i ur och i skur. Men nu var det iallafall så att jag kom hemdragande med två monsterungar som hade tappat sina vanliga röster på någonstans. Det gnälldes om allt, från vem som skulle bära vad, vem som orkade och inte orkade klä av sig själv, vem som skulle ha vad att äta. Att blodsockret hade dippat var alldeles solklart, så jag ställde mig och skar ostpinnar och bredde smörgåsar för brinn kära livet, i hopp om att det skulle hjälpa. Då båda var färdigätna och något gladare bad Hampus om saft. "Nej", sa jag, "Saft dricker vi på helgen och idag är det onsdag. Men du kan välja mellan mjölk och vatten!" Katastrofen var ett faktum. Trots att Hampus mycket väl vet att vi inte dricker saft till vardags, och att det inte brukar ge honom några fördelar att skrika och härja, så körde han igång.
Vi målade en skoltavla med magnetfärg på lekrumsväggen i helgen. Mycket rolig och uppskattad!
Han ställde han sig och skrek som en galning mitt i köket. Maja och jag fortsatte med vårt pyssel (skrev julkort till fröknarna) och gjorde vårt bästa för att ignorera honom. Maja hade återfunnit harmonin, så hon var följsam och trevlig igen. Vi bad båda Hampus gå någon annanstans och skrika, men det hade han inte lust med. Jag frågade honom vad han ville åstadkomma, men det visste han inte. Jag frågade varför han var arg, och det kom han inte ihåg. Då föreslog jag att han helt enkelt skulle strunta i att vara arg tills han kunde komma ihåg varför han var arg, och sen bli arg igen om han tyckte det kändes nödvändigt. Då tystnade han för en tankepaus, och Maja och jag andades ut. Tystnaden varade väl i cirka en minut, och sen skrek han igen. "Jag vill inte haaaa saaaft på heelgeeeeen!" Nu gav Maja upp. Nöjet med att skriva julkort var liksom lite naggat i kanten, och hon frågade om hon fick sätta på en film istället. Självklart. Alldeles perfekt. Maja satte på Mumin i vardagsrummet, och jag tog skrikhalsen och bar in honom i barnens sovrum. Med mig tog jag dagens tidning, som jag sen satte mig innanför dörren och läste. Jag höll händerna lite diskret för öronen mellan varven, för Hampus vrål om att han ville ha saft var öronbedövande. Han växlade mellan "Jag vill inte vaaaara häääär!", "Jag vill inte driiiiicka saaaaft på heeelgeeen!" och med att hosta så jag trodde han skulle kräkas. Om jag svarade honom med ett ögonkast eller med några lugnande ord blev han om möjligt ännu mer galen och såg ut som om han ville slita mig i stycken. Han behärskade sig otroligt bra iallafall, för han varken nuddade mig eller slet ner den korg med pussel jag såg att han sneglade på, där den låg och hägrade på armlängds avstånd. Det måste ha krävt en kraftansträngning att inte göra det senare, för han var verkligen ursinnig.
Slutligen, då jag hade läst ut halva tidningen och Hampus började bli hes, sa jag: "Vill du veta en hemlighet?" Han tystnade på sekunden. "Ja..?" (Är man verkligen på gränsen till ett riktigt sammanbrott så är det inte möjligt att avbryta gråten och skrikandet så omedelbart. Det är inte första gången vi ser att vår son är en lovande skådespelare.) Jag vek ihop tidningen, sakta och utdraget för tänja på tystnaden lite innan jag viskade: "Jag vill inte heller vara här. Ska vi smyga ut?" "Jaa!" svarade han, också viskande. Så öppnade vi dörren, gick lugnt och fint ut till Maja och fortsatte med vårt liv som om ingenting hade hänt. Jag känner mig lite matt och har en släng av tinnitus, bara. Det kan vara tufft att både ha och va en treåring. Och underbart och svängigt.
Det stora ordracet
Jag undrar i mitt stilla sinne hur många ord som runnit ur barnens munnar idag och den gångna veckan. De pratar oavbrutet och samtidigt, och den ena av dem (den yngre) högt, intensivt och övertydligt. Jag förstår nu hur min mamma emellanåt under min barndom bad mig vara tyst "bara en liten stund". Jag har inte förstått hur man kan säga så till sitt älskade barn, men nu förstår jag. Ibland skulle jag betala en god slant för att få vila öronen och inte behöva svara. Hampus pratar dessutom i så otroligt fullständiga meningar att en enda sak blir så låååång och omständlig att man lätt glömmer hur han började innan han når slutet. Han ska t.ex. ha med sig sina bästa böcker till dagis i veckan, och fann det då viktigt att komma till mig med Guldlock och säga följande, långsamt och med extremt noggrant uttal:
- Mammaaa? Jag tror inte att jag ska ta med mig boken om Guldlock till dagis, därför att jag inte tycker så jättemycket om Guldlock.
- Nähä. Lämna den hemma då.
- Mm. Jag ska lämna boken om Guldlock hemma, men jag ska ta med mig boken om Bockarna Bruse, för jag tycker jättejättemycket om bockarna Bruse. Därför vill jag ta med den.
- Mm. Okej.
Det är förstås ett mycket kärt bekymmer, det här. För bara något år sedan låg det överst på vår önskelista.
Sprinter-Stefan!
Stefan har blivit utmanad! Han antar, och ska därmed springa Billingehusloppet i augusti, ett lopp på drygt 1 mil i höglänt terräng. Han menar att träningen måste få sin början snarast. Jag menar att han kommer kirra det galant. Närmar man sig 40 så gäller det att ligga i för att stanna på topp ett tag till, och säg en bättre morot för att få en tävlingsmänniska att resa sig ur ur soffan än en gammal hederlig utmaning...
Lördagen den 13 december 2008
Idag har jag haft en stund för mig själv på stan. Igår var jag stugtokig och längtade efter denna tripp som aldrig förr, men då det småningom blev lördag förmiddag och jag skulle åka ville jag knappt. Det är ju hemskt mysigt att bara vara också. Stefan och barnen skulle glatt gå på veckans första promenad i området med kalasinbjudningar och ett par julkort i händerna, medan jag skulle sätta mig ensam i kalla bilen..? Nåja, det blev väldigt bra iallafall. Jag fyllde på förrådet med små adventsstrumpegåvor och ett par nya barnböcker. Hampus fick sagan om Bolibompadraken och Maja fick sin första kapitelbok av Viveca Lärn. Såväl Maja som Hampus (som dockan Emma) lyssnade andäktigt då jag läste i soffan, och tittade intensivt på de få, små, svartvita bilder som fanns på typ vart fjärde uppslag. "Men jag vill se bilder!" tjoade Maja med jämna mellanrum. "Men lyssna, blunda och titta på bilderna som finns inne i huvudet!" sa jag käckt. "Men det finns inga bilder!" "Joho, det gör det, men du kanske måste öva dig lite på att se dem?!"
Snart är det dags för oss att börja packa inför resan. Det känns superskoj och aningen spännande - ja nästan lite, lite småläskigt. Koleraepidemi via Zimbabwe, NU? Var det nödvändigt? Jag stör mig också på att vi vaccinerade oss lite för sent mot Hepatit A och B. Det ska göras en månad innan avresa, och vi var där knappt tre veckor innan. Sen vet jag inte riktigt hur mycket det gör att spruta 2 kommer med en vecka för kort intervall heller... Vi måste åka in och ta den dagen innan avresa (23.12), så sent det bara går. Vi har lekt väldigt mycket doktor här hemma sedan vi tog spruta 1, och det har injicerats oerhört mycket medicin i våra armar. Barnen har varit övertygande då de har förklarat att det inte kommer att göra ont alls. Bearbetning. Och så det här med trafiken, som sägs vara största riskfaktorn. Vi får helt enkelt köra dagtid i väl valda områden med låsta dörrar, och ännu mer sansat än hemma med tanke på att det är vänstertrafik.
Hampus sitter intill mig och bläddrar i en önskekatalog vi fått från en närliggande leksaksbutik. På ett uppslag sitter en gigantisk jultomte med ett mäktigt skägg och glasögon(!). Hampus beskrev denna vackra tomte för mig alldeles nyss:
- Titta mamma, här är en stor tomte med glasögon. Det kanske är den bästa tomten.
- Ja det tror jag faktiskt. Han är ju jättefin i sina glasögon. Han passar bra i dem.
- Mm. Jag gillar tomtar som har glasögon. De är fina. Jag tycker om mina glasögon. Jag tycker jag är fin i dom.
Ljuv musik i mina öron. Han är fin i sina glasögon, så det så.
Två nybadade äter så många russin de hinner. Hampus ser redan lite främmande ut utan brillorna?
Glad Lucia!
Som VAB-förmån fick jag mig ett luciatåg iallafall. Maja och Hampus tisslade och tasslade en god stund i tvättstugan medan jag satt och väntade i fåtöljen. Sen skred det korta tåget fram, andäktigt. Maja körde den storbarns-show som hennes avdelning hade övat in, och gemensamt sjöng de hela dagisets stora shownummer. Det var tårdrypande underbart, och jag filmade lyckligtvis allt. I "Tänd ett ljus" hade Maja el-ljuset i sin hand. Hampus hade ju inget ljus, så han sträckte upp sitt lilla pekfinger i luften istället. Högt upp, så det skulle lysa riktigt starkt. Sen sjöng de för fulla halsar båda två, vackert som ingen annan i hela världen. Ingen ens Sissel skulle ha haft en chans på de här barnens ljuva toner, därom är jag både säker och jävig.
Minnen från den 12 december (Jag vet inte vad som hände med upplösningen...)
Med Maja blev förlossningen igångsatt då jag gått 18 dagar över tiden. Numera får man inte gå så länge över tiden längre, men så sent som 2003 var det tydligen inga problem. Droppet droppade, värkarna kom och gick och tilltog framåt kvällen den 12:e december. Från och till under hela dagen jobbade barnmorskorna hårt för att hitta Majas hjärtljud, eftersom CTG:n bara tog upp min puls. Då allt började närma sig action tappade de hennes hjärta helt. Då satte man in en skalpelektrod istället, i hopp om att kunna bevaka hennes tillstånd den vägen. Det funkade i ungefär 30 sekunder, såpass länge att vi hörde att hon levde iallafall. Sen lossnade den förbaskade elektroden tre gånger innan överläkaren kom in och beordrade akut snitt på en gång. Vips åkte vi upp på operationssal, och ut kom Maja med dunder och brak. Hon hade sår över hela hjässan av elektroderna, och var vid det här laget så upprörd att vi kunde höra hennes skrik då hon fortfarande låg inne i magen och bara lilla ansiktet tittade ut. De grönklädda skrattade åt det, och gav henne 10-10-10 som tack för den extraordinära showen. Sen fick jag upp henne direkt på bröstet, där hon själv letade reda på maten. Låt henne bara göra det själv! uppmanade barnmorskan, som snittet till trots anade att Maja skulle vara stark nog att följa sina naturliga instinkter. Och visst var hon det, vår egen Pippi. Ända sedan födseln han Maja haft en otrolig inre styrka genom sina prövningar. Hon växte snabbt - så det bokstavligen knakade, hon blir sällan sjuk, hon är en suverän problemlösare, och hon har ett riktigt elefantminne. Jag tror att Maja är en mycket stark person bakom det lite osäkra skalet. Skulle vi förirra oss ut på en öde stäpp så tror jag att Maja, om ingen annan, skulle hitta ett sätt att överleva och växa i det. Gud förbjude förstås att vi hamnar där.
En timme respektive en dag gammalt hjärtegryn. Vårt älskade lilla pyre...
Fredagen den 12 december 2008 - MAJA 5 ÅR!
I morse var det meningen att vi skulle gratta Maja lite snabbt, för att sen dra på henne lucialinnet över overallen och leda henne ut genom dörren, rakt in i beckmörkret. Lite tröttsamt kändes det att behöva stressa så på födelsedagsmorgonen, men vad gör man? På dagis hade man nämligen bestämt sig för ett galet tidigt luciafirande i år (kl.7.15 sharp). Stefan och Maja skulle gå dit, och Hampus och jag skulle överraska med att dyka upp till inomhusfikat och extranumret barnen skulle framföra runt åttasnåret, tänkte vi. Så vi sjöng och överräckte ett par presenter till femåringen vid 6.30, vilket ledde till att supertrötta Maja ville stanna hemma och fortsätta fira födelsedag i lugn och ro. (Vi erbjöd det som alternativ redan igår kväll, men då ville hon mot bättre vetande gå och lussa.) Att stanna hemma i värmen var dagens dittills bästa beslut, tyckte vi efter en blick ut genom det snorblöta fönstret. Luciafirande får vi försöka ordna på annat sätt. Kanske barnen kan lussa för oss i morgon, på riktiga dagen?
Maja fick en rad samtal tidigt på morgonen. Morbror Mathias ringde först, sen ringde mormor och strax därefter morfar. (Mormor och morfar är tillfälligt på skilda håll, därför blev det två separata samtal från dem.) Maja pratade snällt i telefon, bortsett från en liten konversationssvacka som mormor fick utstå efter min lillebrors gratulation. Jag misstänker att Maja var lite chockskadad, för hon har inte pratat sådär mycket med honom sammantaget på fem år, som hon pratade med honom nu. Eftersom vi bor i olika länder ses de för sällan för att Maja riktigt ska komma över sin småbarnsförskräckelse, då hon tyckte Mathias var det närmaste ett troll man kan komma utan att vara ett. Det hängde mest på rösten, tror jag. Den är för djup för att hon inte ska misstänka ugglor i mossen.
Hon har haft en lång önskelista inför säsongen, vår femåring. Idag fick hon en docka, en innevagn, en pippidräkt, ett twisterspel, ett balansspel och en snurra. Hampus fick förstås sin lilla syskonpresent, ett sköldpaddespel som vi alla tre har provspelat den senaste timmen. Kvar på Majas önskelista står en dockvagga, ett dockhus, pippiskor och en sparkcykel, har hon påpekat för oss. Vad hände med "tack snälla mamma och pappa för allt"?! Mycket vill ha mer? Tur att den förtjusande tomten är på ingång då. Surt däremot för oss som springer runt i hundra affärer på jakt efter onödiga prylar att lägga dyrbara pengar på, medan tomten får all cred...
Nu är det iallafall födelsedag, och jag stannar hemma halv VAB-dag för Hampus skull. (Trodde jag ja. Stefan dök inte upp efter lunch som förväntat. Kommunikationsproblem tydligen... /Red:s anm.) Vi har alla sovit för lite i natt, och stämningen är därför lite svajig. Hampus är väl den som är i bäst vigör, efter en veckas trötthet och aptitlöshet. Han har ätit frukost idag, och en hel massa ostpinnar med ketchup på. Det här med ketchup är ett nytt påfund. Numera ska han ha ketchup på allt från potatis till smörgås till ost. Visst är ketchup lite bra, sådan där med en gnutta mindre socker i..? Med en massa lykopen och sånt... Jo, så måste det vara. Heja ketchup.
Onsdagen den 10 december 2008 - Nobeldagen och Mänskliga Rättigheter-dagen!
Ja, Nobel (och Martti Ahtisaari!) i all ära, men här hososs är det fortfarande inte fest. Jag köpte hem både blåbärssoppa och välling igår, för att locka Hampus till att äta, men det har inte lyckats. Han har fått i sig några vindruvor som Stefan köpte, men annars fastar han än. Några potatisbitar åt han förresten igår kväll, och en tugga av en banan. De har lyckligtvis fått passera genom kroppen. Blöja behöver han däremot ha även idag, för han kan inte riktigt styra sina stora behov. Det han äter kommer fortfarande ut lite väl snabbt i bakänden.
Det där med välling är mytomspunnet för barnen, som aldrig druckit välling i sina liv. De har istället ammats länge(!) och sen övergått direkt till gröt båda två. Därför är det riktigt spännande för dem att plötsligt få se Välling, sådan där välling som kompisarna alltid pratat om. Bättre sent än aldrig. Hampus var väldigt ivrig i morse, ända fram tillls den hälldes upp i kopp. Då knep han snabbt igen munnen så den blev smal som ett streck. Handen höll han för också, som en extra säkerhetsåtgärd ifall jag skulle få för mig att börja tvångsmata. Maja, som sömndrucket stapplade ur sängen vid åttasnåret, lagom till strejken, var inte sen att dricka upp både sin egen och lillebrors välling. Hon drack med sugrör framför barnkanalen, för att festa till det alldeles extra. Till Hampus och mig själv kokade jag vanlig, hederlig havregrynsgröt.
Hampus med en hand i Majas adventsstrumpa, och hon avnjuter välling ur kaffekopp.
Hos oss har vi adventsstrumpor istället för paketkalender eller liknande. Fördelen är att vi slipper panikhitta och paketera 48 små presenter i ministorlek den 30 november. Vi kan istället undan för undan köpa hem saker under hela perioden, och passa på att fylla strumporna med saker de faktiskt behöver ibland - oavsett format - typ nya tandborstar, vantar eller söta plåsteraskar. Nackdelen är att det är lätt att stupa i säng utan att komma ihåg att fylla strumporna, och då gäller det att vara snabbtänkt då barnen nästa gryning kommer och klagar på att tomtenissen inte har varit här. Det har redan hänt en gång i år, och hände en gång förra året. Alltid lika förargligt. Båda gångerna har vi enats om att nissen måste ha varit förkyld eller försovit sig, och att han säkert skulle kompensera dem nästa natt. Och se, visst var det så!
Hampus med morgongröten, som han pratade bort. En tugga eller två slank väl ner mellan de tiotusen ord han bubblade ur sig.
Jag har serverat välling, gröt, smörgåsar, soppa, blåbärsmjölk, morotspinnar, ostfamiljer, päronbitar m.m. m.m. m.m. idag, men allt förblir för Hampus del orört. Han har något bättre ork än igår, men aptiten är tydligen på långresa. Maja däremot lever lyxliv. Hon mår toppen, men åker gärna snålskjuts på all VIP-service... För tillfället sitter de i en nybyggd jättekoja i soffhörnan med varsin skål russin. Maja smackar och låter mäkta tillfreds, medan Hampus är tyst som en mussla och bara håller sina russinstackare i väntan på bättre tider. Ska det vara såhär så blir det en dag till hemma i morgon. Själv har jag obehagligt ont i halsen och örat idag, så vill det sig illa så får jag väl VAP:a snart också (Vård Av Pia - so hilarious..). Det är alltid tråkigt då barnen är sjuka, men samtidigt passar jag faktiskt på att njuta av tiden, av bara varandet, av att kunna toffla mellan fåtöljen och kaffebryggaren och krama barn hela dagen. Mellan kramarna tänker jag på jobbet, som jag oftast gör då jag är ledig av "fel" anledning, men jag låter så fort som möjligt tankarna skingras och ersättas av insikten om att jobbet är världsligt och att här och nu är viktigare. Härvaroträning.
PS! Glass går visst ner. -Tack snääälla mamma, sa de och neg djupt då de fick sina glassar alldeles nyss, för så gör de i Bullerbyn. (Note to self: Köp fler Bullerby-filmer.)
Tisdagen den 9 december 2008
Jag önskar jag kunde skriva att Hampus mår mycket bättre idag, men det kan jag dessvärre inte. Han började dagen med att kräkas upp det lilla han åt igår kväll, i nästan orört skick?! Hade det stannat i matstrupen hela natten? Sen har han legat och vilat och suttit och vilat om vartannat, och varit allmänt spak. Doktorsleken var den enda som tilltalade en liten stund, och då ville Hampus helst spela rollen som patient. Nu är klockan halv ett. Maja leker med gårdagens legobygge och Hampus har gått och lagt sig. Opinionen önskade ugnslax, potatis, morötter, broccoli och vit sås till lunch, och så blev det. Dessvärre fick jag tillbaka all mat i en enda sörja av Hampus mindre än tio minuter efter att den gått ner. Jag vet att det inte är den bästa strategin att mata honom full av husmanskost mitt i pågående magsjuka, men eftersom det är det enda han tackar ja till, så lever jag på hoppet om att en liten del av den kanske stannar kvar iallafall.
Det blir förstås en hemmadag i morgon också. Idag delar vi på VAB:en precis som vi gjorde igår, och jag förmodar att Stefan är på väg hem i skrivande stund. Ändå kan jag inte låta bli att drömma om den sådan här mysig vardag. Jaja, jag vet... Mysigheten skulle kanske snabbt övergå i en annan stämning om den blev vardag, men iallafall... Två dagar i veckan med familjen, fem med annat löst folk - är det verkligen så det ska vara?
Måndagen den 8 december 2008
I morse returnerade Hampus sin frukost på köksgolvet, så det blev inget dagis. Eftersom han skulle vara hemma, så fick även Maja vara det av rena säkerhetsskäl. Den oskrivna syskonregeln som borde gälla vid magsjuka, ni vet..? Jag hade bara ett möte av verklig vikt på förmiddagen, så vi bestämde oss för att dela på dagen. Eftermiddagens agenda kunde jag pussla om. I morgon gör vi tvärtom, för med tanke på hur måndagen sett ut hittills blir det även en hemmatisdag.
Han mår finemang från och till, lilla gubben. Sen får han attacker då han ropar att han mår jätteilla och springer till toaletten. Där fäller han upp toalocket och hulkar lite, men får inte upp något. Sen så fort han ska till att äta, så hinner han bara peta i sig en tugga innan han utbrister "åh nej!" och får upp allt och lite till. Han var jättesugen på ägg för en timme sen, och fick ett. Det stackars ägget framkallade dagarnas hittills värsta kräkattack. Hampus själv blev nog jätteförskräckt och ganska äcklad. "Hjääälp!" ropade han, och jag rände fram och tillbaks med påsar och papper medan det rann gråbeige sörja nerför magen och benen på honom. Maja började storgråta av oro och omsorg om lillebror, och allt var plötsligt ganska kaotiskt där en stund. Nu är allt frid igen. Vi har sett Paulie (filmen om den talande parakiten) tillsammans alla tre, och nu sover Hampus en snutt. Maja bygger en bondgård av lego, och jag roar mig lite med bärbara datorn i fotänden på Hampus täcke. Maja kan inte låta bli att pilla på sin bror med jämna mellanrum. Hon tycker att han är extra gullig då han sover, och visst är han gullig. Fast han är faktiskt lika gullig vaken.
Det är suveränt att ha en kanal ut på det här sättet, förresten. Hemsidan har hittills fungerat som kattförmedling, som kontaktförmedling, och nu senast som kalasinfoförmedling. Jag har nämligen idag fått påpasslig info om att ett eventuellt 5-årskalas på söndag krockar med ett 4-årskalas i närheten, som några av Majas få gäster kan tänkas vara bjudna till. Söndag är alltså ingen bra dag. Återstår den 20.12 eller 21.12, eller ett försenat kalas efter afrikaresan. Vi får ta snacket ikväll.
Söndagen den 7 december 2008
Åh, så jag har sovit i natt! Jag har tagit igen allt från den gångna veckan, då jag sovit sådär ruttet, kort och ytligt som jag alltid gör en vecka i månaden. Idag vaknade jag av äkta utsövdhet kvart i tio, och ropade till mig familjen. Vi låg alla fyra och småpratade en mysig, liten stund, och sen lämnade vi Stefan där för en egen vila. Nu, under tidig eftermiddag, är alla ute utom jag. Stefan krattar, Hampus åker rutschkana och Maja står utanför fönstret, riggar cykelkorgen med Lisa i och nynnar på "Du ska inte tro det blir sommar". Nej, det tror jag inte heller. Därför åker vi till Sydafrika. Jag har skrivit en hög med julkort här inne, och sorterat 10 kg tvätt, och nu tänkte jag bara snegla på dn.se för att se om något alldeles anmärkningsvärt har inträffat i världen sedan igår. Det verkar det inte ha gjort. Bara några greker som bråkar, och köttfärs som konstaterats vara cancerframkallande, som vanligt.
Måste med Majas hjälp ut och provköra nya mössan.
Vi måste börja planera för 5-årskalas! Vi har vant oss de senaste två åren vid att Maja inte vill ha kompiskalas, men det vill hon nu, och då ska det banne mig kalasas. Dilemmat är att det snart är jul. Kan man ha kalas på sex dagars varsel? För sista helgen innan vår avresa känns det lite småstressigt att ordna och dona med kalas, och dessutom kanske alla ev. kalasgäster är ute och julshoppar den 21:a? Tankefröna gror, men de får inte gro särskilt länge. Vi måste bestämma oss idag om vi ska hinna bjuda folk till den 14:e.
Och jag då - jag har lust att gå på eget kalas! Jag har lust att gå på tantdisco nånstans - typ på Golden Hits eller Bon Palais eller nåt annat ställe där man slipper känna sig som den enda kvarlevande dinosaurien. Det var ju säkert fem år sen sist... Undrar sa flundran, om det finns några kvällspigga tanter som vill gå med mig..?
Kvällsuppdatering: Det finns en lek jag gillar trots allt! Sjukhusleken. Har man turen att få agera patient kan man få sig en lång stunds välbehövlig vila - "ajaj, vristen värker än, jättejättemycket..!" Barnen och jag har lekt sjukhusleken en hel evighet nu, medan Stefan har dragit upp båten med hjälp av en granne och hans släpvagn. Turvis har barnen och jag vårdat, vårdats, sovit över (släckt alla lampor i hela huset) och blivit friskförklarade. Maja ringer på bilden ovan hem till sina barn och berättar att hon får komma hem i morgon, och att hon saknar och älskar dem jättejättemycket.
Maja testar lite
Stefan och Maja var alldeles nyss i lekrummet och pysslade fridfullt med en inbjudningslista inför femårskalaset. Plötsligt fick Maja syn på adventskalendern, den där söta papperskalendern som hon i skuggan av adventsstrumporna har glömt att öppna luckorna på ända sedan i måndags. Hon slet åt sig kalendern mitt i samtalet och sa med bestörtning:
- H**vete, jag måste öppna fler luckor!
Stefan trodde visst han hört fel. Vår ljuva lilla flicka..? "Vad sa du?" hade han frågat, och därmed fått sig en skopa likadant örongrus igen. Var har hon snappat upp det? Inte är det här hemma, för är det något vi är bra på så är det att skippa svordomar. Han beslöt sig för att fråga. Jo på dagis, där säger X så. "Men det är inte ett trevligt ord att använda, så vi gör inte det." sa Stefan.
Nu får vi väl se. Tiden då föräldrarna är barnens viktigaste spegelbild är fasansfullt snart förbi. Jag måste ändå erkänna att jag drabbades av ett okontrollerat skrattanfall då jag hörde Maja, ett anfall som knappt ebbat ut än. Mitt liv förlängdes ironiskt nog med minst ett år av en sådan knasig grej. Det var liksom så fel alltihop, att det blev jättekomiskt. Maja, oskyldig och rosa, med ett svart ord i sin mun - ett ord hon inte har en aning om betydelsen av, men faktiskt använde i "rätt" sammanhang. Ja, hjälp... Överraskningseffekten var gigantisk.
Lördagen den 6 december 2008 - grattis kära Finland, och tusen tack till alla levande och döda veteraner!
Idag var dagen då hela packet skulle åka in till stan, för först gången sedan - ja, sedan vi var där senast och blev påminda om varför vi så sällan gör det. Nu var det iallafall nödvändigt, eftersom vi behövde vaccinera oss inför sydafrikaresan. Hampus gnydde lite på morgonen, sa att han mådde illa, men han gnydde inte högre än att vi tycke vi kunde åka ändå. Bil, tunnelbana och vagn för säkerhets skull. Vagnen har stått i boden sedan Kolmården i somras, och Hampus skrattade lite generat åt den. "Ska jag..?"
Väntan på drop in-vaccinationen var låååång - och vi som trodde vi var listiga som gick dit en lördag. Eller det trodde vi väl inte, men vad hade vi för val. Hur som helst var vi långt ifrån ensamma i den där vänthallen, och numren på neonskylten segade sig fram. Hampus hade förutseende nog packat med sig en bunt favoritböcker som vi läste, medan Maja roade sig vid vattenautomaten. Hon drack nog en liter. Då det äntligen blev det vår tur följde vi alla i samlad trupp damen i vit rock. Hepatit A och B, samt kolera för oss vuxna = 2900 kronor. Som hittat. Sprutorna åkte fram, och Hampus anmälde sig frivillig att vara försten ut. Han var jättemodig fram tills damen tog skyddshöljet av sprutspetsen, och han insåg att den där skulle in i armen. Då grät han så tårarna rullade, men sträckte lite uppgivet fram armen ändå. Han grät ju av oro, inte av smärta, men det räckte för att skrämma Maja som väntade på sin tur. Både Stefan och jag stacks innan henne, utan minsta bekymmer, men det hjälpte inte. Då det var Majas tur blev hon helt förtvivlad och kämpade emot så hon började blöda näsblod. Ja faktiskt. Hon började blöda mycket, nästan som den där gången på biblioteket då vi skulle se Rut och Knut. Inga tröstande ord hjälpte, eller ord om att vi vill ha med henne till Afrika. Hon totalvägrade och släppte inte ifrån sig armen frivilligt fast hon låg på britsen med ansiktet fullt av papper. Det hela slutade med att jag kramade henne i famnen medan Stefan höll armen stilla och damen i vita rocken stack henne med våld. Det var hemskt tråkigt att det behövde bli så, men jag tror samtidigt att Maja behövde hjälp med beslutet. Annars hade vi suttit där än. Gråten gick över så fort plåstret var på och klistermärkena åkte fram.
Efter vaccinationen gick vi och åt. Vi hade det dåliga omdömet att välja Kungshallen, det tveklöst mest stökiga, nojsiga stället i hela stan. Det var närheten som avgjorde, inte förnuftet. Hampus fick inte riktigt i sig någon mat, utan satt mest och pillade med några småbitar jag skar upp åt honom. Sen viskade han något till mig som jag inte hade en chans att höra i bruset. "Va? Vad säger du?" Jag lutade mig fram och han väste: "Jag har för mycket mat i munnen mamma..." och i nästa sekund kräktes han upp det myckna. Det och lite till, rakt i min servett/hand och vidare ner i fåtöljen. Det var svårt att veta om det var maten som verkligen var äcklig eller om det berodde på något annat, för mängden var lite mittemellan-seriös, sådär. Fast det luktade tveklöst som mat som har varit nere i magen och vänt, inte bara vänt i halsen... Vi lämnade Kungshallen och gick som utlovat till godisaffären för att köpa lördagsgodis. Barnen har aldrig varit i en godisaffär tidigare. Inte i en som bara säljer godis. De såg sig omkring och förundrades, verkade tycka att de hittat himmelriket på jorden. Fyra rosa påsar rikare och en knapp hundring fattigare rullade vi till JC, där Stefan skulle hinna med ett ärende. Själv försökte jag hitta något snabbt och lätt på Sisters för mina presentkort (fat chance med tre som tittar över axeln på en), och så skulle vi slutligen handla några småsaker på Hemköp innan vi tog t-banan hem. Däremellan hann Hampus kräkas upp sitt godis och Maja bli akut kiss- och bajsnödig.
Det var ljuvligt att lämna en miljon julshoppande människor bakom sig sen och åka ner längs rulltrappan mot underjorden. Nu är vi ända hemma. Vi sitter alla fyra framför en naturfilm som är full av jakt. Leoparder dödar antiloper, lejon dödar lejon, hyenor dödar leoparder. Alla dödar alla. Hampus och Stefan tycker att det är helt okej ("De måste ju äta schött mamma, annars kan de inte leva!"), medan Maja och jag tycker det är lite sorgligt alltihopa. Liten har inte velat äta något alls sedan vi kom hem, så sammantaget har han nog absolut ingenting i lilla magen just nu. Det minimala han fick i sig på stan kom upp lika snabbt. Vi får väl se vart detta leder. När jag tänker efter så mår jag nästan lite illa själv också... Tror jag.
Hampus familjer
Det smärtar mig lite att jag misstänker att jag aldrig har skrivit om detta fenomen tidigare, trots att jag borde. Det har redan pågått i ett och ett halvt år - kanske längre - och är alldeles tydligt en del av Hampus syn på världen, ett mönster han automatiskt tänker i, i alla sammanhang: Han ser allt i form av familjer. Han kategoriserar pinnar, stenar, stearinljus, brödbitar, leksaksbilar etc i grupper om pappan, mamman, storasystern och lillebrodern. Han vill även ha sina ostpinnar skurna i olika stora bitar, så han kan äta pappan först, sen mamman, därefter storasystern och sist sig själv. På senare tid har förstås en femte liten bit gärna slunkit med - Findus. Ser han fler pinnar/bilar/bitar än så, så är resten grannar eller kompisar. Ibland tar sig det här nästan absurda uttryck, som då vi öppnar en bok på det tomma uppslaget, insidan av pärmen. "Där är pappan och där är mamman", säger han och pekar på en sida i taget, "men var är barnen?".... Jag vet inte varifrån detta ursprungligen kommer, och jag vet inte hur länge han har tänkt se allt i hela världen som en massa små familjer, men det är onekligen lite lustigt att det har pågått så länge. Jag antar att vi är så väldigt viktiga för honom, helt enkelt. Kärlekens epicentrum.
Den älskade dinodräkten, som i hemlighet måste försvinna spårlöst (tvättas) då den börjar bli stel av sås och annat skoj.
Onsdagen den 3 december 2008
Idag åkte barnen och jag och hälsade på Findus efter dagis. Han har ju flyttat nu, och vi har fått betalt. Affären är därmed avslutad, men det är det väl bara två i familjen som förstår. Vi har lite (läs: mycket!) dåligt samvete för hur vi gått till väga här - mer eller mindre (läs: mer!) sålt barnens katt bakom ryggen på dem. Vi hör dem berätta för sina kompisar - övertydligt, nästan som om de vill övertyga sig själva - om att Findus bor hos några andra eftersom vi snart ska åka till Afrika och vara borta jäääättelänge. Han är där nu för att vänja sig. M-m, så skulle det kunna vara... Vi trodde ärligt talat att deras kattlängtan skulle gå över mycket snabbare än vad den har gjort. De pratar fortfarande om Findus nästan dagligen, säger att de önskar han fick komma hem snart, inkluderar honom i alla familjeteckningar, gör pärlhalsband till honom osv osv. Det skär i hjärtat det här, riktigt ordentligt. Stefan och jag pratar ibland om det, och funderar på hur vi ska gå till väga framöver. Nya besked är ju oundvikliga, men vi har beslutat att vänta med dem till efter Afrika, för att inte förstöra hela resan. Nu är det nästan så vi har glömt varför vi inte berättade sanningen från första början?! Tänk jag kan inte minnas varför... Missriktad välvilja, antagligen.
Ja, men vi var alltså där och hälsade på idag. Maja såg gråtfärdig ut då vi klev in och hon såg honom. Hon tittade på honom med sådan ömhet i blicken att jag bara ville ta Findus under armen, vända i dörren och springa. Snart lekte båda barnen intensivt med honom, bar runt på honom och pussade på honom precis som vanligt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blev stärkt i min övertygelse om att vi fattat rätt beslut. Jag blev med all önskvärd tydlighet påmind om både gränslösheten och konkurrensen. Findus verkade iallafall minnas och gilla oss, men han verkade samtidigt lite kaxigare än förut. Barnen fick inte hantera honom helt oemotsagda den här gången, utan han nafsade ifrån minsann! Kanske har han blivit mer självsäker under sina veckor på nya tronen? Vi tyckte att han till och med hade vuxit till storleken. Men vad vacker han är ändå..! Åååh, vilken fin katt vi hade...
Tisdagen den 2 december 2008
Idag blev en bra dag, trots en irriterande start. Jag skulle ta Maja till logopeden inne i stan, och vi hade det lite småstressigt här hemma för att hinna lämna Hampus i tid. Det regnade också, sådär som det alltid gör då vi precis behöver en prick över vårt i. Glömde ditten, glömde datten, Hampus behövde dricka, och så äääntligen språngmarsch ut till bilen. Va? Där stod bara en liten bil, och vad värre var - inte en bilstol så långt ögat nådde?! Hade Stefan dragit ett practical joke, eller drabbats av amnesi? Vi rullade till dagisgården i 20km/h, och så satt vi där i regnet en stund medan jag tänkte febrilt och förberedde Maja på att inte åka. Hon blev jätteledsen såklart, för hon älskar att åka till sin logoped, i synnerhet som det är så sällan numera. I samma stund som jag förbaskad ringde upp Stefan bara för att berätta för honom att jag var arg (that time of month), rullade grannens bil upp intill vår och problemet var löst. Tack för lånet av stol!
Så vi kom iväg till slut, och logopeden kunde göra grammatiktestet som vi hade planerat. (TROG, ifall någon känner till det.) Maja samarbetade till större delen väl, men behövde några minipauser för att palla de 100 bilduppgifterna som testet bestod av. Det började lätt, och blev svårare och svårare. På varje sida fanns fyra snarlika bilder. På en av bilderna fanns en liten, gul stjärna placerad i en stor, röd cirkel, på en annan bild fanns en stor, röd stjärna på en liten, gul cirkel etc, samma motiv i fyra olika storlekar/kombinationer per sida. Det fanns en massa olika motiv genom testet, men jag tycker att olika varianter av hästar, hundar, olika långa pennor och stjärnor dominerade. Vid varje bilduppgift sa logopeden en mening, och Maja pekade på rätt bild. Det gick jättebra, Maja pekade oftast blixtsnabbt. Vid något tillfälle ändrade hon sig med en flämtning, p.g.a. att hon hade glömt att titta på alla fyra bilderna och plötsligt såg en bild som passade ännu bättre. I en sekvens snubblade hon över första meningen som löd: "kvadraten stjärnan ligger i är röd". Logopeden uttalade meningen långsamt: "kvad-raaten stjääärnan lig-ger iii är röööd". Maja såg förvirrad ut och sa "Va? Vilken är röd?" Eftersom ingen hjälp var tillåten fick hon därmed fel för det. Jag var tvungen att lägga mig i då av ren nyfikenhet, och sa: "Men om jag säger; kvadraten som stjärnan ligger i är röd?" "Jahaaa? Där såklart!" svarade hon och pekade, och sen knäckte hon de resterande fyra i samma sekvens ("Hästen mannen jagar är brun." etc), antagligen med hjälp av att hon höll "som" i minnet som ledtråd. Nu råkar det ju vara så grymt att man tappar poäng för hela sekvensen om man bommar på en bild av fem, så den där delen fick hon noll poäng för.
Resultatet var iallafall jättejättebra. Koncentrationen däremot var väl sisådär. (Hon bommade bl.a. på henne/honom vid ett tillfälle, vilket jag tror berodde på bristande koncentration.) Maja var också väldigt motoriskt orolig under andra halvtimmen. Jisses, vad hon guppade runt... Maximalt 15-20 minuter i taget orkade hon jobba, fast å andra sidan var ju uppgiften hon jobbade med ganska monoton. Hon fick hoppa på ett ben runt i rummet med jämna mellanrum för att vila hjärnan. Det gjorde hon mer än gärna, så det gjorde susen.
Blyga barn
Radion stod på och jag hörde diskussionerna i Knattetimmen med Louise Hallin och Malin Alfvén. En mamma ringde in och oroade sig för sin blyga, femåriga dotter. Flickan hade svårt att våga titta på kompisar hon oväntat mötte på Ica eller säga tack till vuxna så det gick att höra, och hon höll sig gärna lite utanför barngruppen på dagis. Mamman som ringde hade själv varit blyg som barn berättade hon, och hon förstod därför dottern rätt väl, medan flickans pappa var bekymrad och tyckte att de aktivt skulle jobba bort blygseln. Det var så spännande att lyssna, för det var som om hon hade beskrivit vår Maja. Klok och insiktsfull, men samtidigt lite socialt inkompetent, enligt samhällets mått mätt där alla ska vara så... framåt.
De här blyga barnen lär sig minst lika mycket som sina oblyga kompisar, tröstade Louise, för de sitter vid sidan om och ser, medan de andra befinner sig mitt i och gör. Hur mycket förstår vi av de övergripande sammanhangen då vi rör oss mitt i dem? menade hon. Förstår vi inte ännu bättre då vi står lite vid sidan om och aktivt iakttar? Man måste liksom stå en bit ifrån tavlan för att se vad den föreställer. Ja, det är ju lite olika det där, som allt annat kan jag tycka, men det är iallafall så blyga barn gör, och de lär sig hela tiden en massa mitt i det som ser ut som passivitet. Vi vuxna oroar oss ofta helt i onödan, och tror att barnen måste göra/våga/kastas in i leken. Låt blyga barn vara blyga tills de själva eventuellt väljer att sluta vara det, tyckte de kloka damerna, och det kändes så skönt att höra. Återigen: Maja får vara Maja.
Blygsel är oftast genetiskt nedärvt, och alltså inget vi som föräldrar "orsakat". Maja brås helt enkelt på sin far (medan lillebror "men jag vågar!" Hampus brås på någon annan..).
Födelsedagsfirande igen
Ja faktiskt! Fortfarande för lilla mig. Stefans föräldrar och ett annat kärt herrskap var här på födelsedagsfika i eftermiddag. De hade kört i fyra timmar för att komma hit, och skulle köra fyra timmar för att komma hem igen - och det var inte för att de inte fick stanna! De är vana vid det här konceptet vid det här laget, och verkar tycka att det är värt besväret att träffa oss i några timmar. Umgänget var väldigt trevligt den här gången (också),och barnen var i sina essen båda två på sitt eget sätt. Hampus utnyttjade farfar för sina egna behov, till evighetslång högläsning. Farfar sträckläste nog tio böcker eller så. Maja i sin tur drog fram halva lekrummet, en sak i taget, och förevisade allt för de äldre som åååh:ade och aaah:ade sådär sympatiskt som man ska. Tusen tack för besöket och för den fina uppvaktningen(!), alla fyra! Vi uppskattar er och att ni ville komma hela långa vägen.
Söndagen den 30 november 2008 - första advent!
I morse gick vi upp i ottan - nåja, nästan - för att hinna med en adventskyrka och lite mini-julstämning innan alla förberedelser inför dagens gäster skulle ta vid. Barnen tycker det är helfestligt att åka till kyrkan varje gång det händer, och så även idag. Maja klädde sig fin och Hampus letade febrilt i sina lådor. Jag förslog både det ena och det andra, men inget var fint nog för dagen. Till slut kom han på det. Han skulle ha den rosa klänningen han brukar ha då de klär ut sig! Den och inget annat. Han hängde tungt med huvudet då vi antydde att vi tyckte att den passade bäst till utklädning.
- Men tänkte du att du skulle vara en prinsessa eller kung i kyrkan då, eller?
- Nej, jag ska bara vara mig själv, jag ska vara Hampus.
Är det så han ser det, så må så vara, tänkte vi och tog på honom en jacka över den fina tyllen. Om man någonstans i hela världen borde vara välkommen i klänning om man så behagar, så är det väl i kyrkan? Hampus kände sig nog väldigt fin sen där han satt nynnande i sin utstyrsel och lyssnade på barnkören. Det råkar vara så fiffigt att det i direkt anslutning till den här kyrksalen finns ett till brädden utrustat lekrum, och där hittade han på sluttampen tre dinosaurier som räddade den sista lilla stunden av rastlöshet. Maja satt förstås som ett ljus hela tiden.
Nu är vi hemma och har redan hunnit baka det som bakas ska. Plötsligt har vi en massa tid för våra händer, och det är välkommet. Kaffebryggaren puttrar och Stefan gör sin självvalda del av bakandet - tar hand om disken. Maja leker vattenlek i badrummet och Hampus struttar planlöst runt i bara kalsongerna och nynnar med i julmusiken som på 2000-talsvis strömmar ur datorn. Hoppas den sköna adventstiden får fortsätta som den börjat, för oss och för er som i läsande stund känner samma lugn som vi.
Maja tog denna bild igår kväll, och beordrade kyssen.
Tricks
Här står båda barnen på huvudet, var och en på sitt lilla vis.
Lördagen den 29 november 2008
Nu poppar det upp adventsstakar och julljus både här och där, och vi har inte varit sämre. Hela dagen har faktiskt osat jul för Majas och min del. Först pysslade vi, byggde bland annat roliga gubbar av träkulor och piprensare, som vi sen målade med täckfärg. De blev inga jultomtar dessvärre, men så är det inte heller jul riktigt än. Sen snodde vi ihop en vetedeg, och bakade en hel massa bullar - runda bullar, knepiga bullar och äppelknyten. En del av dem åkte rakt in i frysen, en plåt ligger och pyser i väntan på morgondagens gäster, och en hel del av bullarna ligger i våra magar. Jag tror på fullt allvar att barnen skulle kunna äta en plåt var. Nu stoppade vi vid fem, tror jag... Bullar. Tur att vi inte bakar så jätteofta.
Stefan och Hampus har varit med en kompis och hans pappa på äventyrsbad idag. Det var skoj ända upp till rymden, berättade de båda då de kom hem. Hampus och kompisen hade tydligen plaskat och hoppat ganska självständigt i lilla minipoolen medan papporna hade suttit på poolkanten. Stefan berättade att man i teorin hade kunnat köpa sig en kopp kaffe att smutta på också, men det får vänta tills barnen är något äldre och säkrare. De hade simmat tillsammans alla fyra i stora poolen också, förstås, och bastat. Hampus lär ha uppskattat bastun efter att ha stått och huttrat i duschrummet efter ett par timmar i vattnet. De lär de i och för sig alla ha gjort. Alla minns vi väl det där huttret då man står där med blå läppar och skakar för att man stannat lite väl länge i poolen.
Efter att vi firat killarnas hemkomst med ett par bullar till hämtade Stefan ner julkartongen från vinden. Vilken lycka det var för barnen att få rota fram alla gamla pynt! "Å, titta den här! Och den här!" utbrast Maja gång på gång. Hon är tydligen såpass gammal nu att hon kommer ihåg våra pynt, och redan upplever någon form av julnostalgi. Hampus var mer nollställd, och synade tomte efter tomte och frågade om det var en nisse eller riktiga tomten. Ett smärre dilemma uppstod då han själv drog på sig tomtedräktenoch i samma stund tog av sig glasögonen. "Inga tomtar har glasögon" sa han och började skela en minut senare. Nu gäller det att ge sig av ut på tomtejakt i närmsta affär och hitta en prydnadstomte med glasögon. Tänk ändå så lustigt snabbt man vänjer sig vid pynt i ansiktet - vi tycker faktiskt att Hampus ser lite knasig ut utan brillorna nu, efter tre veckor eller vad det nu är. Sickna lättlurade vanedjur vi är.
På tal om glasögonen så var Stefan iväg till ögondoktorn med Hampus igen igår. Doktorn kontrollerade synen och tyckte att skelningen redan hade lindrats. Synen på det skelande ögat var bra, så den verkar alltså inte ha hunnit ta skada av att han skelat. Det är goda nyheter. På dagis pratade jag lite med hans fröken igår vid hämtning, och hon berättade om en intressant incident i veckan. Det var en av de snöiga dagarna, då Hampus hade lekt ute och fått ansiktet fullt av snö av någon anledning. Hon hade sett honom stå där på gården fumlande med de blöta täckvantarna i ansiktet, i ett försök att få bort snön från de igensnöade glasögonen, som i sin tur satt intrasslade i mössan. Det hade sett lite sorgligt ut, tyckte hon, så hon gick och hjälpte honom av med mössan, av med glasögonen, torkade dem med en torr servett och satte på dem igen. En kort stund senare var Hampus i det närmaste blind igen, då han hade fått linserna fulla av nytt snöslask, antagligen från vantarna. Fröken hade då frågat honom om han ville att hon skulle ta vara på glasögonen åt honom en stund, så att han kunde leka bättre. Han hade tackat ja till det, och fröken satte brillorna i jackfickan. Dessvärre blev inget bättre av det, för Hampus lek hade i samma stund upphört. Han bara stod där då, rakt upp och ner i snön utan glasögon. Intressant. Några minuter in i stillheten närmade sig fröken igen och frågade Hampus om han kanske ville ha glasögonen på sig iallafall. "Ja det vill jag" sa han, och i samma stund som han fick dem på sig fortsatte leken. Det verkar som om linserna verkligen underlättar för honom?! Det gör oss jätteglada.
Torsdagen den 27 november 2008
Idag stannade jag en stund på Majas dagisavdelning, allt enligt vår överenskommelse sedan en tid tillbaka. Jag tyckte det skulle vara trevligt att se deras vardagspyssel, känna av gruppdynamiken och få ett hum om Majas situation - även om jag vet att det som förälder aldrig går att riktigt se den då man hälsar på, förutsatt att man inte har en osynlighetshatt att ta på sig. Vi gick in, klädde av oss, tog en lov runt i lokalen för att Majas skulle få visa allt, och sen satte vi oss på hennes initiativ och ritade. Vi skulle göra en bok tillsammans sa vi, en gemensam bok där vi ritade en sida var på varje uppslag. Det dröjde inte mer än fem sekunder innan den första kompisen anslöt. Sen kom en till, och en till, och snart var området runt bordet fullt som en myrstack. Alla barnen iakttog intresserat vad vi gjorde, och några började göra likadana böcker, ja till och med rita likadana motiv. Vi hade det så trevligt så, där vi satt och småpratade alla tio. Jag retades med Maja lite och killade henne, och hon skrattade det där pärlande skrattet som rör mitt hjärta till lycka. Några av barnen stannade upp och tittade på henne, och det slog mig instinktivt att det där maja-skrattet faktiskt var nytt för dem. Småningom var boken klar, och vi gick till soffan för att titta igenom den. Myrstackens invånare följde efter, och de som fick plats satte sig i min lediga armhåla, i mitt knä och på ryggstödet bakom. Majas reaktion på allt detta såg jag visserligen inte till fullo, men hon verkade nöjd och tillfreds med att dela sin mamma. "Får jag leka hemma hos er någon dag?" frågade först A och sedan B och snart därefter C. "Visst kan vi väl ordna det" svarade jag, och Maja började bekymra sig för vem som hade frågat först. "Vi kan komma alla samtidigt!" föreslog någon, men det tyckte Maja (och i tysthet även jag) var en dålig idé. Snart var det dags för mig att åka till jobbet, och Maja blev i samma slag som förbytt. Hon snyftade högljutt, kramade mig hårt, och satte sig till slut på begäran hos en ömsint fröken. Visst var det trist att gå ifrån, men det skulle gå bra tänkte jag. Maja har ju tydligen så många goa kompisar här att leka med.
På kvällen möttes vi hemma, och jag tackade Maja för att jag hade fått vara med på dagis.
- Hur tyckte du det var då, att ha mig där?
- Bra... Barnen brukar inte vara med mig mamma, men då du var där så var de det. Dom tyckte mest om dig. Annars brukar bara X och Y va lite med mig, fast mest Fredrik.
Fredrik är en osynlig kompis som Maja har ibland. Ursprungligen tror jag han uppfanns då de gick på småbarnsavdelningen en gång i tiden. Nu tror jag inte att Maja är aktivt utstött i gruppen eller så, men visst skär det ändå i hjärtat då hon beskriver sin upplevelse av hur det är. Många av de tjejer hon lekte med förr, och även de hon fortfarande leker med privat, har vuxit ifrån henne lite tror jag? Enligt fröknarna leker Maja helst med små leksaksdjur eller dockor då hon inte pärlar eller ritar. De medger att hon inte riktigt hittat någon "egen" kompis i gruppen. De andra tjejerna leker tydligen gärna utklädningslekar och dansar disco - lekar för lite större barn? - och där känner sig inte Maja hemma, eller så vågar hon inte hoppa in. (Hemma leker hon däremot dessa lekar?!) Det skiljer inte så mycket i ålder, men det är ändå ca 8-9-10 månader mellan henne och flertalet andra. Det kanske räcker för att det ska märkas? Å andra sidan menar Stefan att han också var ett ganska ensamt barn då han växte upp, att han gärna höll sig lite i utkanten av tuffa grupperingar, eller lekte vid sidan om med lugna kamrater. Kanske är det här vem Maja är, bara. Jag ska göra mitt allra bästa för att inte lägga någon värdering i Fredrik eller i att leka i sitt eget sällskap, för Maja har ju faktiskt inte sagt att hon är ledsen. Men... Ja... Alla föräldrar förstår, tror jag.
Tisdagen den 25 november 2008
Stefan har varit borta nu igen, på nåt slott eller nåt. Nån mer än jag som tycker de duggar tätt nuförtiden, de här slottsvisiterna? Jag som hörde någonstans att det var kris i bilindustrin... Nåja, han var det iallafall, och är hemma igen ikväll. Under det gångna dygnet har jag konstaterat ett visst nytt mått av självständighet hos Hampus, den lilla kråkan. Han har på sistone haft vissa tendenser att komma springande med andan i halsen om natten, eftersom han har drömt något lite väl spännande och dessutom är rädd för mörkret. Han springer därför igenom det mörka huset så fort han bara kan, kommer flåsande fram till dubbelsängen och kastar sig oftast in under närmsta täcke (som råkar vara Stefans). Det här har pågått i en knapp månad nu, och det är helt okej eftersom vi aldrig haft problem med nattvandrande barn och därför tycker det är lite gulligt, än så länge. Iallafall jag, som ligger på motsatt sida av sängen.
I natt lät jag av taktiska skäl barnens ljusslinga vara tänd hela natten, den som hänger i lekrummet. Det kanske kan hjälpa, tänkte jag, så slipper han springa så galet då han ska över till mig. Så lät jag en lite extra stor glipa vara öppen in också, så att det skulle vara riktigt lätt att få upp dörren. Klockan 5.30 vaknade jag och låg och funderade på om jag skulle orka gå på toaletten eller inte. Vis av tidigare erfarnheter gick jag genast upp, så länge chansen att somna om sen var ens lite rimlig. Jag trevade mig fram mot dörren och undrade över det kompakta mörkret där inne - jag hade ju lämnat en glipa?! Nej, nu var dörren stängd, helt och hållet stängd med handtag och allt. Yr och förvånad tittade jag i sängen efter något barn jag kanske hade missat, men jag såg inget annat där än mitt knöliga täcke och Stefans välbäddade, orörda sida av sängen. Mycket märkligt. Jag gick på toaletten, och sen in till barnen för att kontrollera att de var kvar. De var kvar. De låg där i sina sängar och snusade så gott så, båda i ljuvlig, bebisaktig grodposition. Men vem kan då ha stängt min dörr under natten, så tyst att jag inget märkte? Dessa tankar i beckmörker var nog för att jag inte skulle somna om. I en timme låg jag och lyssnade efter mista lilla tecken på att vi inte var ensamma, och sen kom Hampus med sin kudde.
Då jag äntligen kunde fråga barnen frågade jag först Maja, som trots allt var nr 1 på min misstankelista. "Neej!" sa hon, "Jag har bara sovit.". Okej. "Hampus, har du varit uppe i natt?" frågade jag, och i samma stund fastnade mina ögon på de grönrandiga strumporna som stack fram under pyjamasen. "När har du tagit på dig de där?" Hampus såg ner på sina fötter, log mot mig och sa:
- I natt. Jag var kall om fötterna, så då gick jag upp och tog på mig strumpor. Sen gick jag och tittade på dig när du sov.
Jaha?! Han hade alltså varit så rekorderlig att han då han vaknade kall om fossingarna hade gått upp, letat fram och pillat på sig sina favoritstrumpor som låg i byrån i vardagsrummet, tagit en omväg via mitt sovrum utan att ge sig till känna, tyst-tyst stängt till dörren, gått tillbaka till sin säng och sovit vidare. Jag är stolt! Stolt, men också lite besvärad av det faktum att han har kunnat göra allt det här utan min vetskap. Det känns lite läskigt. Vad mer kan hända om nätterna då Stefan är borta? Lika stolt som jag är över Hampus handlingskraft är jag glad åt larmet, och åt att jag kan aktivera det i hemmaläge så jag åtminstone vaknar om vi nattetid får oväntat besök av kött och blod.
Söndagen den 23 november 2008
Idag har jag varit absorberad av ett bildhanteringsprogram där man kan göra egna fotoböcker. Min avsikt är att göra en årskrönika till familjen, men ack sådan tid det tar. Min princip är annars att datorn inte ska få sluka mig medan barnen är vakna och sällskapssjuka, men just idag har jag balanserat på en fin tråd mellan att misslyckas med principen lite grann och att göra det kapitalt. Jag har kommit med glada tillrop och roliga lekidéer, och försökt få dem att tända på något sådär som de gör alltsom oftast - en koja, en butik, ett dockkalas eller vad som helst. Stefan har engagerat sig han också, men barnen har ändå känts lite rastlösa och uttråkade. Vi fick dem till slut att med någorlunda glädje klä ut sig i rojalistiska kläder, men det ledde till den minimala förändring att jag plötsligt hade en prins och en prinsessa sittande vid mina fötter istället för vanliga ofrälse.
- Men ska ni inte leka? Hitta på något prinsessigt att göra? Det ser ju lite trist ut att bara sitta där... sa jag lite vädjande.
- Men vi vill ju vara med dig mamma, svarade Maja och stack in dolken i benet på mig (metafor).
Jag slog ögonblickligen, drabbad av insikten om det felaktiga i min prioritering, av datorn och återvände till verkligheten. Vad hemskt av mig att inte ta vara på söndagen. Fy, så dåligt... Men sanningen är den att jag tycker det är bedrövligt tråkigt att leka. Faktiskt. Sån är jag. Jag står ut ungefär två minuter med att vara butikskund eller dinosaurie eller drottning, sen bara måste jag vika tvätt eller titta till något aggregat någonstans eller göra nästan vad som helst (läs: fly). Och just idag hade jag dessutom hittat en ny mammaleksak, det här roliga fotoprogrammet. Hoppas ni är stora nu då ni läser detta, älskade barn. Det här innebär inte att jag inte älskar er till rymden och runt, runt där uppe flera varv och sen ner till jorden igen, för det gör jag. Jag tycker bara inte om att leka.
Så jag slog som sagt av datorn och tvekade en sekund mellan att föreslå ett bak eller storhandling. (För normala aktiviteter med barnen tycker jag är superroliga - att göra något vettigt ihop - att baka, handla, promenera...) Behovet fick styra den här gången, och jag tog med mig en överlycklig Maja till Ica Kvantum. Där fanns clowner denna söndag. De gick runt i butiken och delade ut ballonger åt barnen, och Maja undvek dem konsekvent ända tills vi nådde kassan. Då kom hon plötsligt fram till att hon absolut, nödvändigtvis behövde en ballong. "Men du ville ju inte..." försökte jag medan tårar rullade längs Majas kind och hundra varor längs bandet. "Jo men jag vill nu!" grät hon. Och lyckan/lättnaden visste förstås inga gränser då en clown precis som svar på mina böner passerade, och Maja fick en röd ballong. Tack tack tack, tänkte jag. Sen sprang vi, jag med kassarna och Maja med ballongpinnen, ilsnabbt bort mot bilen för att hinna med nästa färja. Vi var tvungna att ta just färjevägen hem p.g.a. snötrafik inne i stan. (Snö i denna stad = totalkaos. Varje år.) Snön yrde om oss och stormen ven där vi sprang. Precis då jag packat in sista påsen och öppnat Majas dörr hörde jag ett avgrundsvrål genom vinden - ballongen var borta! Kvar i handen hade Maja en tom pinne, och katastrofen var förstås ett faktum. Jag orkade inte ens tänka tanken att strunta i det, utan tog henne ögonblickligen i handen och sprang in igen. *Ny clown..? Leta, leta. Ny ballong? Nej, inte en vit. En röd tack! Tack, å tack så mycket! Springa, springa ut igen i yran och rivstarta bilen i hopp om att kanske-kanske hinna ändå.* Tror ni vi hann? Nej. Färjan lämnade land framför ögonen på oss, och det osade om mig av både stress och frustration. Jag upplyste Maja om att vi p.g.a. en ballong (tristare design på ballonger får man dessutom leta efter) skulle få sitta där i en halvtimme och glo på ovädret, och att jag inte förväntade mig några som helst klagomål från henne.
- Är du arg på mig eller på ingen, mamma? frågade hon lite försynt.
Hon hade hört mig huta åt diverse sniglar där vi i precis godtagbar hastighet tog oss fram längs snöiga motorvägen. Nu stack jag heller inte under stol med att jag hoppades att hon gillade sin ballong jättejättemycket, så jag förstår att hon upplevde stämningen i bilen som ganska tryckt.
- Jag är lite arg på dig, men mest arg på mig själv för att jag inte förstod att vi inte skulle hinna hämta en ny ballong. Det var mitt fel att vi gick in igen.
- Okej...
Till saken hör att jag hade tidspress. Jag skulle träna tillsammans med P kl.18, och vara chaufför därtill. (- p.g.a. att deras 7-åriga skorv till bil är halvdöd(?) och måste bytas ut mot en fräschare modell.;-) Nu hann jag ju med det iallafall, så ingen skada var skedd. Ingen verklig skada skulle ha varit skedd oavsett om jag hann eller ej förresten, för jag har precis beskrivit ett fullständigt lyxbekymmer. Det dröjde inte heller länge innan jag och Maja kom fram till att det faktiskt var rätt mysigt att sitta i lugn och ro där i bilen, och de vänliga samtalen började avlösa varandra. Allt slutade gott, och här hemma hade far och son lekt tjuv och polis medan vi var borta. De hade lekt.
Och eftersom det här var det värsta jag hade att komma med ikväll, så har vi sammanfattningsvis haft ännu en härlig helg. Alla är vi friska och glada.
Lördagen den 22 november 2008
Snö! Pulkåkning och snöänglar! Åh, vad kul - vi som knappt vågat hoppas på någon snö i år (heller...). Sist fick vi väl senast två vita dagar någonstans i januari 2008. Barnen var ute på tumanhand redan vid niosnåret i morse, och nu är de ute ett andra varv. Den här gången är visst trädgården ganska full av barn. Jag vet inte vad de gör mer än äter snö, men jag ser i skrivande stund Maja tappert dra sin lillebror i pulka, bort mot den mikroskopiska backen vi har bakom huset.
...Snabbare än ögat har ytterligare ett par timmar passerat. Hampus och Stefan har både hunnit vara osams, och efter många skrik (från den ena) förenas över en djurbok i soffan. Tre tjejer har hunnit leka färdigt i snön och sitter nu i lekrummet och bakar med trolldeg. Jag har hunnit tömma och sprida ut innehållet ur ytterligare några byrålådor på golvet. Det här mellan Hampus och Stefan fick sin början då alla barnen skulle komma in, och Stefan mot bättre vetande hjälpte sonen över tröskeln. Det var nämligen så att Hampus hade föreställt sig mig där i hallen, inte sin far. Stefan hann få av Hampus mössan och vantarna innan han (Hampus, alltså) storskrikande ramlade ut genom ytterdörren igen och sprang bort till grinden och ställde sig bakom en buske. "Maammmaaaa!" stod han sen där och skrek för full hals med tårarna sprutande. Efter att ha kallat lite diskret på honom från dörren var jag till slut tvungen att gå ut, ta honom i handen och prata in honom. Grannarna måste nämligen ha trott att något hemskt försiggick här hos oss. Inne i hallen var Hampus sen tvungen att ta på sig drakmössan och de blöta vantarna igen, gå ut på trappan och komma in en andra gång, så att allt skulle bli rätt. Hulkande och kall om händerna och huvudet stod han sen där i hallen och blev hjälpt - av mig. Helt fel kanske, men ibland vill ingen av oss vuxna härda ut och stå emot i sådana här lägen. Hur kul är det för Stefan att tvinga sig på någon som just då verkar tycka att han är ett monster - bara för att därmed "bekräfta" att han är hård och hemsk? Det känns inte heller rätt. Istället får Stefan vara mysgubben som läser djurbok nu då stormen lagt sig. Det är ju inte så att Hampus tvivlar på hans auktoritet i andra sammanhang.
Så här gör vi alltså ibland, mitt i allt förnuftigt 'måste vara konsekvent'-tänkande. Känns drabbningarna igen? Hur gör ni? Det måste vara jobbigt ibland att vara tre år, och jobbigt ungefär lika ofta att vara pappa. De gånger Stefan ändå är den som hjälper till medan jag håller mig undan (vilket är oftast!), gallskriker Hampus som om hans liv var hotat. Sen kommer han snarast möjligt rusande till mig efteråt och söker tröst. Hur mycket jag än lugnt och fint berättar att pappa gjorde en bra sak, så känns vi ändå lite lierade mot Stefan då. Knepigt läge...
...Ytterligare tre timmar senare sitter syskonen på tumanhand i köket och äter äpplemos till mellis. Vi åt pannkakslunch och tinade då en burk av mormors mos från i höstas, och av den blev det kvar ca en liter. Vi har mycket mos. Barnen ger ifrån sig mmm:anden och smackande läten, och plötsligt hörs Hampus njutningsfulla, lilla stämma:
- Mmm, det smakar som mormor.
Fredagen den 21 november 2008
Idag var det dags för Hampus tredje utvecklingssamtal, och det var en upplyftande stund. Självklart finns det flera områden Hampus inte är någon hejare på, men utvecklingssamtal har ju en tendens att kretsa kring det som är bra:
Pedagogerna tycker att han de senaste veckorna (sedan han fick sina glasögon!) har strålat av vad som verkar vara allmän lycka. Han kan sitta och titta på någon av sina fröknar under tystnad, med ett leende på läpparna och glitter i ögonen. Då denne frågar honom vad han tänker på så säger han "ingenting" och bara ler med hela ansiktet. Efter att ha gått igenom en period av extrem envishet, en gnutta butterhet och ovilja att delta i vissa aktiviteter är han tillbaka på banan igen. Kan det vara så att han varit lite butter för att han sett dåligt under en tid, och nu ser bra igen? Då jag tänker efter så har han verkligen varit på toppenhumör här hemma också på sistone, och tjorvat med glasögonen har han ju faktiskt inte gjort en enda gång. Det lär inte vara bara för att de är randiga. Sen har lille Hampus också ett visst behov av ensamhet mitt i det här positiva. Då han känner sig trött eller arg vill han helst vara ifred och kontemplera en stund. Så har det varit hela tiden, även här hemma.
Redan för ett år sedan hade L antecknat att personalen hört Hampus prata i 11-ordsmeningar. Nu vet jag inte om de räknar antalet ord längre, men däremot har de konstaterat att Hampus mun går i ett. Han pratar och han pratar och han pratar. Det verbala verkar vara hans grej. Hampus är också ett levande, 3-årigt lexikon, säger L. Vid varje samling/knytteutflykt/frågelek sitter Hampus inne med svaren om ingen annan gör det. Han verkar således höra och lagra det vi pratar om, verkligen komma ihåg det som intresserar honom. Tydligen är han också en flitig återberättare av vad vi haft för oss i familjen. Han berättar anekdoter från igår, i morse och förra sommaren. Jag önskar vi visste mer exakt vad han berättar... Eller kanske är det bättre att vi förblir lyckligt ovetande.
Vidare tyckte L att Hampus har fiffig humor. Han snappar upp ironi pedagogerna emellan och hakar på deras skämt. Det tror jag att han har fått hemifrån, för här har han en storasyster som ofta drar just ironiska skämt. För att inte tala om Stefan och mig, som båda har svårt att låta bli. (Det kan vara småsaker från Maja, som nyss då jag läste om Guldlock och de tre björnarna för dem. Vi har en liten gimmick för oss då jag läser, då jag stannar upp mitt i texten lite här och där och låter ett barn fortsätta med valfritt antal ord/meningar. Vi hade läst nästan hela boken, och Maja tröttnade visst lite eftersom det var hundrade gången vi läste om Guldlock. Jag läste så suggestivt jag kunde: "Då tittade Lilla Björn ner i sin lilla säng, och där fick han se...?" "...En isbjörn" , fortsatte Maja med högläsarröst.) Att lyssna till högläsning är för övrigt Hampus stora intresse på förskolan, vid sidan om rollekar, pinnar och dinosar. Han kommer gärna gående med en hel trave böcker, som han ber någon läsa för honom. L tror att han glatt skulle lyssna en hel dag om han fick chansen. Lyssna och gärna återberätta vad han hört.
Så var rapporten denna höst. Nästa samtal blir i vår. Då hoppas vi att Hampus börjat klä av och på sig själv - istället för att bara hjälpa kompisarna och sen vänta på hjälp med sina egna kläder. Vi hoppas också att han börjat rita och skriva lite smått. Han är fortfarande helt ointresserad av sådant, men vi tänker att det kan ha ett visst samband med hans syn. Eller så är det helt enkelt inte hans grej?
Onsdagen den 19 november 2008
"Ja må hon leva" var vad som väckte mig idag. Stefans morgonljuva stämma. Hampus hängde på hans arm och såg blyg ut, och Maja gick intill med samma uppsyn. Vanliga dagar är det inte svårt för dem att sjunga födelsedagssången, men då det kommer till kritan är det helt omöjligt. De hade med sig allt hemlighetsmakeri från gårkvällen, i varsitt paket. Barnens paket innehöll teckningar föreställande flygplan. "Sydafrika" stod skrivet ovanför båda. Ljuvliga bilder. Hampus har ju inte hållit i många pennor i sitt liv, så han fick guida mig igenom sin teckning, visa vinge ett och vinge två, och planets riktning. Sen var det solklart. Stefans paket var också platt, och innehöll också en underbar gåva - en valfri lyxupplevelse i en Smart Box. Jag får välja mellan en klippning, styling och ett glas vin på 'Corinne and Friends' som jag sneglat på länge, en helkroppsmassage och ansiktbehandling på lite olika ställen, ett coachingsamtal och en massage på 'Helheten' och en massa andra roligheter. Tack snälla, söta, rara Stefan!
Jaa, vad ska jag säga? Jag är tacksam för att fylla år, faktiskt. 38 låter otroligt gammalt då jag säger det om mig själv, men har man som ambition att bli 98 så är det ju bara ett myrsteg till på vägen.
Tisdagen den 18 november 2008
Igår hade Maja gjort en liten present till mig på dagis, en teckning som hon slagit in i silkespapper. Hampus stod intill oss i hallen och trampade förväntansfullt, i hopp om att hon hade gjort en present till honom också. Det hade hon inte, och han blev väldigt djupt besviken.
- Jag kan göra en teckning till dig nu! föreslog Maja.
- Nej, jag vill att du ska göra en present till mig på dagis... sa han tyst och med väldigt framträdande underläpp.
Fullt förståeligt. Han ville att hon skulle ha honom i åtanke då de var åtskilda och göra det där lilla extra för honom då, som en riktig ömhetsbetygelse... - och idag, en dag senare, hade hon gjort det! Vilken lycka (även för mig). Hon hade ett grönt paket gjort av silkespapper liggande i sin dagispåse, och på paketet stod det HAMPUS, 3. Jag hade hänsynslöst mosat ner galonisar och stövlar över paketet utan att titta efter, så hela överräckandet hotades för en stund då Maja brast ut i förskräckt gråt där i dagishallen. Paketet var ju alldeles vikt och eländigt under allt bråte. Jisses, klantmamma. Då Hampus slutligen fick det, fick han även stränga order om att inte öppna det förrän vi var hemma. Och så högtidligt han bar det sen. Hela vägen hem bar han det framför sig som en pärla på en sidenkudde, medan Maja bevakade. Vad det var i själva paketet var nog inte så viktigt. "Jag tycker om grönt" sa han om paketet. "Jag vet", sa Maja. "Därför gjorde jag det grönt." Här hemma satte sig Hampus med paketet på hallgolvet och väntade på Majas lov att öppna. Ytterkläderna var fortfarande på, då han försiktigt fick börja pilla på tejpen. Åååh, en alldeles egen teckning med stjärnor och hjärtan och maskar! En pytteliten fläck av teckningen hade (av lyckosamt misstag?) blivit vackert grön. Det fokuserade han på först - "åh, titta, grönt...". Sen betraktade han det orange, det lila och det röda. "Jag tycker om rött nu också. Och lila och orange." Vilken lycka.
Måndagen den 17 november 2008
Idag har Hampus varit med mig halvdag på jobbet, och halvdag på andra äventyr. 50% vab. Ont i örat. Vi pass:ade på (jag är så sjukt rolig) att ordna med hans pass inför resan, och för att han skulle vara riktigt fin på fotot tog vi en omväg via dropin-frisören och fick en uppklippt pottfrisyr. Hampus själv tycker att han är otroligt cool. Andra lär mest tycka att han är otroligt gullig, men säg det inte till honom. Här hemma kände jag mig modig efter att ha betraktat en rutinerad frisör med saxen, och tog mig an Majas långa hår. Det verkade ju inte så svårt det där. Jag såg framför mig en fin, uppklippt, lite v-formad tjejfrisyr med mjuk lugg. Jag såg den tydligt. Så snipp snapp, här fegades inte med saxen. Det föll många långa hårstrån ner på badrumsgolvet, och Stefan sprang efter dammsugaren. Alldeles tyst var han, klokt nog. Han bara slängde ett och annat öga på mitt verk. Och nu har Maja gått och lagt sig med en... annorlunda frisyr. Visst är det inne med asymmetri?
Inga tassande steg i natt
Ja, kvällen var väl lite sisådär känslomässigt. Katten Findus har nu flyttat. M och P-Å kom vid sjusnåret, och åkte en timme senare, med katt och alla tänkbara tillbehör. Överenskommelsen är att de har honom boende hos sig i en vecka, för att därefter fatta beslut om att antingen köpa honom eller lämna tillbaka honom. Det lutar åt det förstnämnda, vilket hjärnan är glad för och hjärtat sorgset. Den version barnen har fått är att Findus p.g.a. vår långa afrikaresa behöver få bo någon annanstans, och att han flyttat redan nu för att få prova på och vänja sig. Jag misstänker att Maja anar ugglor i mossen, för hon satt i smyg som ett ljus bakom knuten häromkvällen då M och P-Å var på sitt första besök, och hörde därmed både ett och annat.
Då det var dags att säga hejdå till kissen i hallen, höll Hampus honom ömmare än någonsin, viskade "hejdå, vi ses efter Afrika", och pussade honom på nosen. Maja kramade honom kort och ljudlöst, med munnen formad som ett smalt streck. Hennes avsked motsvarade inte riktigt det varma förhållande de två har haft, om man säger så.
- Ååå, det här känns ju så ledsamt..., sa jag då ytterdörren stängts efter dem som skulle gå.
Killarna svarade som förväntat lite lågmält hummande, och Maja ropade ut sitt svar alldeles för burdust för att någon skulle tro henne:
- Nej! Inte aaalls ledsamt!
- Kom, följ med mig till stora sängen lite, sa jag. Delvis för lite gos och eftertanke, tänkte jag, men också för att ge hennes känslor en chans.
Då vi lade oss på sängen var Maja helt moltyst och stel som en pinne. Jag höll om henne och började småprata lite om hur bra det skulle bli för Findus hos M och P-Å.
- Gissa vad? sa jag sen och släppte fram de där tårarna som nästan bränt hål bakom mina egna ögonlock. Jag tycker det känns jätteledsamt och jag kommer att längta jättemycket efter Findus.
Och då grät Maja också. Hela hennes kropp slappnade av och hon började gråta så hon skakade. Hon ropade verkligen ut hela sin ledsenhet. Så där låg vi två i sängen och grät bort det lessna, medan killarna hanterade det på sitt sätt i lekrummet. Intressant. Småningom tog tårarna slut, och allt kändes lite bättre. Fortfarande tomt, men lite bättre. Vi pratade om hur bra Findus skulle få det hos sina nya "föräldrar", och hur vi skulle hälsa på honom snart. Och då väl natten kom kändes det lite märkligt och lite skönt att kunna sova med öppen sovrumsdörr, och få gå och lägga sig utan att plocka bajs först. Fast vi saknar dig mest, Findus!
- Inte den jackan...
- ...den luktar som att jag ska gå till dagis! sa Maja ynkligt i morse då jag skulle hjälpa henne gå ut med Findus.
Hon verkar ha fått ärva mitt känsliga luktsinne och doftminne. Och sin fars. Äh, förresten - de flesta har väl ett väldigt starkt doftminne? Är det inte intressant hur lukter påverkar oss. De kan som blixtar från en klar himmel påminna oss om sådant vi glömt eller sedan länge förträngt. Bara en liten, diffus fläkt av något från det förflutna kan rubba vår balans för en stund - och det gäller inte bara dofter.
Idag faller årets första snö. Jagvar ensam hemma med Hampus då jag plötsligt såg fluffiga, centimeterstora flingor singla ner, och bar honom till fönstret. "Titta älskling! Vad är det som faller från himlen?" Hans leende var stort men förvirrat. "Jag veeet inte?!" "Jo men det vet du väl? Det är ju snö!" "Snöööö?!" Denna härliga, välkomna första snö påminner mig som så många gånger förr om den där första snön... kan det ha varit 1979? (Jisses, vilket ålderstecken att man börjar prata såhär.) Jag bodde i finlandssvensk glesbygd då, och min allra bästa vän hette Maja. Ja, faktiskt. Maja och jag hade nyss blivit utsläppta från en lektion ihop med våra klasskamrater. Vi störtade alla ovetande och i rasande tempo nerför de många trapporna (tänktes inte på någon fallrisk då inte), och ut genom den tunga, gråmålade dörren vars metallhandtag Christian någon vecka senare skulle fastna med tungan i. Jag var visst steget före Maja den här gången, och fortsatte nerför de två yttre trappstegen också innan jag reagerade på det blöta, vita. Då jag väl insåg sensationen vände jag mig om och fann Maja stående som paralyserad mitt i stentrappan med sitt förvånade ansikte riktat mot himlen. Hon vände det mot mig och sprack upp i sitt allra bredaste leende. Våra blickar möttes, och efter den där hundradelssekunden då vi registrerade både snön och varandra, utstötte vi samtidigt höstens gällaste "Iiiiiiiih!". Maja störtade nerför trappan och vi kramade om varandra och hoppade runt-runt på det snöströsslade gruset. Det var som om allt omkring oss upphörde att existera förutom den tunga, vita snön, så full av löften om en glädjens årstid. (Vart tog de vintrarna vägen?) Vi skrattade och vi grät om vartannat där på skolgården. Och vet ni vad - tada, här kommer poängen med min historia - att den omedelbara lycka och gemenskap som jag upplevde under dessa sekunder bär jag fortfarande med mig som ett bländande ljust minne från det glada 70-talet. Små, till synes betydelselösa händelser lämnar oförväntade spår i livet. I det här fallet goda. I andra fall har bagatellartade upplevelser satt spår i negativ bemärkelse.
Och vad väcker det för tankar hos mig som förälder? Hujedamej. Jag vill vara med och skapa en lång rad glada spår för barnen, men senare ikväll är jag rädd att jag kommer bidra till att skapa ett tråkigt...
Söndagen den 16 november 2008
Oj, så många pussar jag har fått av Hampus igår och idag! Jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna dem, men de har verkligen gjort mig alldeles lycklig. Jag gjorde ett nytt försök att sova ikapp i morse, och mitt i mitt sovande kröp han upp till mig i sängen och viskade i mitt öronproppförsedda öra: "Jag ellschkar dig". Jag var tvungen att dra ur skumgummit och be honom upprepa för att uppfatta kärleken. Då var klockan 7.40, en timme mindre än önskat, men vem kan bli irriterad av en sådan påhälsning? Hampus låg kvar och gosade ända tills han kom på att han hade is i frysen som han måste kolla statusen på. Vid det laget var det för sent för mig att somna om, och dagen fick börja.
I skrivande stund är huset fullt av barn. Fyra stycken + katt = fem. De äter smörgåsar vid köksbordet, och vi vuxna har bara varsitt öra där inne i köket. Findus har eventuellt hittat ett nytt hem, vilket innebär ett stort känslokaos för oss. Vi skaffade honom med avsikten att behålla honom i femton år eller mer, och att nu - efter fjuttiga 3,5 månad - ha insett att han kan ha det bättre någon annanstans är en sorg. De som sprider ryktet om att ragdolls är de perfekta katterna för småbarnsfamiljer talar ur barnens perspektiv, inte katternas, det står helt klart. Findus är alldeles för vänlig för att ha en chans att hävda sig bland småbarn. Han säger aldrig ifrån, han varken rivs eller bits, och just därför blir han buren och hanterad hur som helst om han inte lyckas gömma sig. Samtidigt är han supersocial och nyfiken i en strut, och vill liksom inte riktigt hålla sig undan heller. Han är ju tvungen att veta vad som försiggår. Och barnen i sin tur, de kan inte riktigt förstå att han kanske far illa av hanteringen, för "han gnäller ju inte!". Ja, allt det här har helt enkelt lett till så många konflikter att vi inte orkar hålla på längre.
Så från och med ikväll ska Findus får provbo hos ett otroligt vänligt, kattkärt par i närheten av där vi bor. Kommer Findus överens med dem så kommer de att överta honom permanent om någon vecka. Hans tilltänkta hem är fritt från barn, och kommer sannolikt så förbli. Han kommer istället att få vara den kattbebis han hela tiden önskat att få vara, och få sitta i knät, bli kliad och kammad, få prata och bli pratad med och kanske gå en och annan sväng ut i trädgården däremellan. Så hur mycket vi än kommer att sakna honom, så tror vi att han kommer att få det lugnare och därmed bättre där.
Vad som känns viktigt är att Stefan och jag tar på oss hela ansvaret för att det blir såhär. Barnen ska inte behöva känna att de är orsaken till att han flyttar. Det var vi vuxna som hade dåligt omdöme från första början, som trodde det skulle funka. Det hade i och för sig säkert funkat om det varit en katt som fräst ifrån lite och styrt upp läget, men sådan är inte Findus. Det om det.
Nu ska vi fundera på upplägget av den här dagen. Vad ska vi göra utöver att packa alla Findus grejer? Ska vi åka och handla skrivare? Ska jag träna ikväll?
Lördagen den 15 november 2008
I morse vaknade jag i egen säng igen, efter de senaste dagarnas minisemester/konferens i Uppsala. Jag var trött och skulle få sova ut lite. Vaknade med ett ryck gjorde jag då någon dundrade in i sovrummet med en sopkvast, som om livet hängde på det, vid halv nio. Det var piraten Maja, som gömde sig för piraten Hampus. Kvasten? Ja, ett svärd givetvis. Tiden var väl alldeles lagom, och nu sover Stefan ikapp medan jag står här och dokumenterar. Barnen leker vidare, men har nu förvandlats till prinsessa och prins(?).
Jag var nyss inne och styrde upp lite, efter att ha hört den äldre huta åt den yngre lite väl många gånger. Hampus satt och gnydde i sin klänning då jag kom, åt att han inte fick göra något alls som han ville.
- Men Maja, sa jag. Du måste tänka på att låta Hampus bestämma i leken också, annars blir det ju inte kul för honom att leka med dig.
- Jaaaaa! skrek hon rakt ut mot mig, till min stora förvåning. Hon måste ha varit nära bristningsgränsen, vilken jag med min kommentar puttade henne över.
Jag satte mig ner, tog tag i hennes axlar och kände själv hur stint jag såg på henne.
- Du får inte skrika åt mig, sa jag med en ton som jag misstänker innehöll all önskvärd tydlighet. Maja såg sur ut. En sur, tyst citron. En stund gick. Hampus lommade ut, han flydde väl den dåliga stämningen. Jag satte mig i ett hörn och bad Maja meddela då hon hade lust att prata. Det hade hon en minut senare, och då löd samtalet ungefär såhär:
- Du vet det är mitt och pappas jobb att hjälpa dig och Hampus bli schyssta kompisar. Därför ville jag hjälpa dig med det där bestämmandet.
- Men jag veeet.
- De som leker tillsammans måste hjälpas åt att bestämma lika mycket, annars är det inte roligt att leka ihop.
- Men jag bestämmer inte med mina kompisar, bara med Hampus.
- Men Hampus är väl också din kompis? Och ett syskon är jättebra att träna på! Du och Hampus tränar på hur man är schysst kompis med varandra.
- Men hur gör dom som inte har något syskon då? Med vem tränar dom då?
- Jaaa, du vet... De tränar med sina kompisar... och föräldrar..?
- Men då gör jag också det.
Ja... Hm... Näääee... Jäklar, vilken förmåga den tjejen har att välta mina till synes perfekta argument.
Onsdagen den 12 november 2008
Det gick bra! Hampus bar stolt (tror vi) sina glasögon hela dagen på dagis idag. Hans fröknar hade svårt att hålla tillbaka lovorden, och ett par av dem berättade vid hämtningen att de hade kommenterat dem i ord som: "vilka coola glasögon du har fått" och "vad snygg du är idag". Hampus hade verkat nöjd med deras observationer, och inte ordat mer om det. Jag frågade honom om någon kompis hade sagt något, och det hade visst bästisen gjort. Han hade bett att få låna dem. Början är drömlik, kan vi därmed konstatera.
Pirater och piratskepp i lekrummet. Den yngre piraten går i vattnet för att hämta något viktigt.
Här hemma var barnen lite småtrötta och sådär på gränsen som de kan vara ibland. De var kompisar, men ändå inte. Konkurrensen hängde i luften, och plötsligt handlade det om en stol. Hampus hade ställt sig på en stol vid diskbänken för att se mig koka ägg. Superspännande. Maja behövde just då just den stolen, och fick den inte. Då tappade hon huvet för en sekund och drog undan den med honom stående där, varpå han givetvis ramlade i golvet och slog ryggen i kanten på stolsitsen. Illvrål ljöd då båda började gråta - Hampus av rädla och smärta, Maja antagligen av rädsla och skam. Snabb som en iller sprang hon till sin säng, där hon kröp ihop medan jag tog hand om Hampus och hans rygg.
- Maja gjorde en jättejättedum sak, snyftade han.
- Ja, det gjorde hon. Fast jag tror faktiskt inte att hon menade att du skulle ramla.
- Men jag tycker att hon gjorde nånting supe-supe-dumt. Nu vill vi inte ha henne längre.
- Tycker du inte? Men vet du att mammor och pappor älskar sina barn jättemycket också då de gör dumma saker. Ibland gör ju du också dumma saker, eller hur?
- M-m.
- Och jag älskade dig ändå, eller hur? Jag älskar Maja lika mycket nu, även om hon gjorde en superdum grej. Snälla barn kan göra dumma grejer, eller hur? Och Maja kommer snart att säga förlåt till dig, det är jag helt säker på.
Allt detta sa jag såpass högt att jag kunde vara säker på att Maja hörde det från sin plats i sängen. Sen följde en stunds väntan på förlåt:et, som i sinom tid kom och gjorde allt bättre. "Förlåt för att jag drog undan stolen", sa hon till sin bror. "M-m", muttrade han till svar, och så lekte de vidare som om inget hade hänt. Barn är inte långsinta. Jag tycker faktiskt det finns en poäng med att man specificerar sitt förlåt. Annars riskerar ordet att bli... ja just bara ett ord. Att kunna ge en förklaring till sitt förlåt kräver åtminstone en liten stunds eftertanke och reflektion - till skillnad från ett hastigt f'låt! Så gör ju vi vuxna också, eller hur?
Tisdagen den 11 november 2008
Idag ringde de från optikern och meddelade att de redan hade fixat Hampus glasögon, trots beskedet om att det skulle ta 2-3 veckor. Det är lite småstadsmentalitet här där vi bor, utanför city. Man gör lite som man vill och ids liksom inte vara så fyrkantig. Nu hade de tydligen tyckt att det var roligt att ge den här lilla pojken hans brillor snabbt. Precis som då vi lånade hem bågar, först från en mer central optiker. Då drog de slippar på kreditkortet, vi fick fylla i diverse åtaganden skriftligt, och bara låna max fyra bågar max ett vardagsdygn. Vid returen av de bågarna tog det en halvtimme att återigen lösa all byråkrati. Då vi gjorde motsvarande manöver här hemma, fick vi låna så många vi ville, i lite diffusa "några dagar". Inga byråkratiska krumbukter var det, bara namn på oss och bågarna. Sen skrynklade de helt enkelt ihop vår lånelapp då vi returnerade. Det är skönt att ha det så! Enkelt och resolut. Det här har vi konstaterat så många gånger vid diverse serviceanrättningar här ute.
Okej, det jag skulle skriva var att Stefan och barnen hämtade glasögonen efter dagis. Det verkar ha varit lite spännande det hela, för optikern som skulle prova ut passformen och böja till skalmarna bakom öronen fick inte lov att se. Hon fick inte titta på Hampus över huvudtaget, medan han hade glasögonen på. Det hotade ju hela arbetet, förstås. Först försökte den snälla småstadsoptikern göra sitt jobb samtidigt som hon blundade, men det ställde verkligen hennes yrkeskunnighet på prov. Istället kom hon på den genialiska idén att Hampus kunde vända ryggen åt henne, i smyg ta på sig brillorna och backa intill, så hon sen kunde fixa med dem bakifrån. Uppfinningsrikedom och barnvänlighet ska premieras, så vi kommer säkert att vara denna optiker trogen.
Sen hade Hampus faktiskt på sig glasögonen hela kvällen här hemma, utan att vi behövde påverka honom till det. Kan det vara så att han redan från dag 1 faktiskt ser märkbart bättre med dem än utan? Ögonläkaren sa att det kan ta upp till 2-3 veckor innan ögonen har vant sig, men vete sjutton om inte Hampus ögon redan har gjort det. Skönt är det iallafall att vi fått ordning på detta nu, och att vi dessutom tycker att han är riktigt dundersöt i sina ovala professorglas - eller cirkusglasögon med magiska fönster, som han själv fördrar att kalla dem.
Måndagen den 10 november 2008
Idag fick vi besked i brevlådan om att vi bör lämna in vårt val av grundskola för Maja senast den 27 februari 2008. Va? Redan? Nu gäller det att börja forska på allvar...
Söndagen den 9 november 2008
Idag hade vi barnvakt. Jajamen, vi - det ensamma folket utan släktingar i stan - hade fixat betald (bekant!) barnvakt. Vi hade de facto glömt bort allt fram tills igår, då barnvakten sms:ade en bekräftelse på vår överenskommelse. Därmed hade vi också missat att göra upp storstilade planer för de fem timmar vi hade till förfogande mellan lunch och middag. Så vad gjorde vi till slut? Vi åkte till stan. Stefan behövde kläder och fick kläder. Jag behövde inga, men fick lite iallafall. Sen fikade vi och så åkte vi hem igen. Om det var fantastiskt? Nja, inte fullt ut fantastiskt, men väldigt trevligt iallafall. Vi hann ju prata mer än vanligt och hålla varsin hand i vuxenhöjd. Och barnen hade det skoj hemma under tiden, med en ung vuxen som satt och lekte med dem i fem timmar. En vuxen som varken vek tvätt, plockade ur diskmaskinen, duschade eller läste tidning - bara lekte. Det måste ha varit lyxigt.
Findus är ett huvudbry. Det börjar kännas som om vi kanske tog oss ka... vatten (fnissfniss) över huvudet den där dagen i augusti. Det är inget fel på Findus. Han är hur härlig och go som helst. Han kastar sig på rygg på parketten då vi kommer gående, och liksom tigger med hela sin uppenbarelse efter gos. Så spinner han så högt det går då vi äntligen har tid med honom, tid att se honom och gosa. Barnen är däremot lite på gränsen hela tiden, på alla sätt. De har inte riktigt känsla för när Findus behöver få vara i fred, när han inte vill bli instoppad i en låda, när han inte vill bli buren och att han inte vill bli buren upp och ned. Det händer att han flyr in under matbordet då barnen kommer (i synnerhet då Hampus dundrar fram), och att han kryper ut först då de gått och lagt sig och huset försjunkit i lugn. Och sen har vi det här med rymningarna. Den flitige läsaren kommer ihåg kattjakten i ösregn för bara någon vecka sedan, och då har jag inte skrivit om ens hälften av gångerna vi jagat katt... Det är en påfrestning att med små barn omkring sig behöva bevaka varje liten springa i dörren av rädsla för att a) katten smiter b) katten går i två delar. Ja, det borde vi ha räknat ut i förväg.
Så har någon idéer om vem som kanske skulle vilja överta keliga, vackra Findus, så tas de tacksamt emot. Vi kan tänka oss ett tillfälligt, lugnt hem åt honom tills vi hittat en permanent ägare som är villig att betala en slant för att få behålla honom. Det skär i både hjärtat och maggropen då jag skriver detta, men jag tror faktiskt att jag skriver för Findus själv då jag definierar vad vi letar efter:
- en familj med snälla, lekfulla barn i skolåldern, som sällan reser långt (eller har tillgång till goda, kattälskande grannar då de gör det)
- ett äldre par med en längtan efter något litet (g)ulligt att ta hand om och leka med en smula
- allmänt kattintresserad, vänlig person, gärna med kattkompis och lägenhet (eller villa + tålamod och jaktinstinkt)
I gengäld är Findus fullständigt, konsekvent rumsren. Nöjd med enbart torrfoder. Lurvig och mjuk, men utan tendens till stort håravfall. För snäll för sitt eget bästa. Sällskaplig till det absurda. En renrasig ragdoll, chippad, vaccinerad och kastrerad. Värd 7000 + alla omkringkostnader, men till salu för mindre än så. Född 16/5 2008. Värd enbart det bästa.
Och vet ni vad?! Vi ställer gärna upp som kattvakter åt honom framöver vid behov! Riktigt, riktigt gärna. Vi kommer alla att sakna honom grymt då han flyttar, och en sådan lösning är därför alldeles perfekt.
Lördagen den 8 november 2008
Idag var en regnig dag. Eller den var inte alls regnig, vid närmare eftertanke. Den var bara gråblöt, liksom. Jag skulle sova länge hade jag tänkt, men eftersom jag är korkad då jag är trött låg jag kissnödig i sängen i flera timmar, och var slutligen tvungen att gå upp och uträtta mitt ärende då klockan var åtta och det ändå var för sent att somna om. Så jag sov aldrig ikapp min sömnskuld från veckan, men i morgon så... Istället fick jag en lång, mysig morgon med barnen, som intensivt utövade yoga på vardagsrumsgolvet. Maja använde min yogabok och ledde passet. Hon är en ganska krävande ledare, har det visat sig. Det är inte alltid helt lätt att göra henne nöjd, men Hampus kämpade på fint och gjorde modigt nog vissa improvisationer jämte de ordinarie positionerna.
Sen fortsatte han på det fysiska spåret, då vi två åkte på prova på-klass på Pigga Barn. Maja hade också fått lov att delta, men eftersom en kompis till henne gärna ville leka här hemma, avstod hon frivilligt. Knattegympan var väl... trevlig. De satt i ring, sjöng lite rörelsesånger och gick på en halventusiasmerande tigerjakt innan de kom till den punkt på programmet Hampus hade gått dit för: redskapen. Då vaknade han till, och gick på bommen, klättrade som en spindel längs barren, slog kullerbyttor på madrassen, hoppade sick-sack över bänk... Det var ju jätteskoj, men alldeles för kort. Då klassen var slut var Hampus precis uppvärmd - och ritsch, så rök 150 spänn (om det inte hade varit ett prova på-pass, som är gratis). Jag tvivlar på att det här är något för Hampus att regelbundet gå på. Hellre gympar vi hemma och hittar en aktivitet som är ännu lite mer perfekt för just honom. Dyrt och hajpat, är tyvärr mitt betyg på Pigga Barn.
Här hemma väntade tjejerna och Stefan, som tydligen alla tre hade roat sig med allt möjligt de tre timmar vi var borta. Jag och Hampus fick genast nöjet att gå på dockteater, se en show och med mitt hjärta i halsgropen bevittna en våldsam springtävling som löpte mellan soffan och ytterdörren. Innan något onödigt hände avrundade vi leken med kramkalas i hallen, och Maja slog följe med kompisen hem genom det gråblöta. "Vet du vad, Pia?" sa kompisen då hon gick. "Vi har haft jätteroligt idag, men vi leker aldrig med varann på dagis." Ja, vad lustigt. Vilken intressant iakttagelse. På fritiden leker de här tjejerna både mycket och glatt, men på dagis leker de båda helst med andra. Så kan det vara. Och förresten - varför leka med närmsta grannen på dagis, då man vet att hon finns till hands hemma sen - ofta och länge?!
Nu ska vi se en lånefilm, som Stefan hittade alldeles gratis på biblioteket häromsistens. Leo. Sett den? Det funkar ju fint för oss att låna tre-fyra år gamla filmer på bibblan, för vi har ju inte sett en enda biofilm på typ fem år. Hoppas ni också har en underbar lördagkväll, alla kära!
Majas nya språk
Nu tänker vi aldrig på att Maja inte pratar normalt längre, för det gör hon. Då hon vill. Hon gör sig förstådd överallt, hela tiden, och det är bara i undantagsfall - om man lyssnar med det örat - som man kan uppfatta att hon slirar lite med uttalet. Men säg den smidighet som varar. Nu har hon istället börjat hitta på ett eget språk, och envisas vissa dagar med det här helt obegripliga språket så man kan bli galen:
- Var det gott?
- Da. Tingetong.
- Va?
- Då jag säger da så menar jag ja, och då jag säger tingetong så menar jag att jag vill ha mer mjölk.
- Jaha. Och hur hade du det på dagis idag då?
- Lollo.
Lägg till att hon pratar olika språk varje dag, så förstår ni kanske svårigheten i detta. Da? Paruski?
Torsdagen den 6 november 2008
Idag kom Stefan hem igen, efter sina lyxdagar med Cheferna på slottet. Jag har fortfarande väldigt svårt för att här på hemsidan berätta att lilla jag är ensam hemma med barnen då det händer. Jag när en envis tanke om att det sitter psykopater och familjemördare där ute och scannar efter ensamma mammor med barn, och bara väntar på att få slå till. Samtidigt innebär det att jag har samma övertro till Stefan och hans förmågor som barnen, eftersom jag iskallt utgår ifrån att han kan försvara oss alla mot det hemska hotet bara han är hemma.
Hursomhelst: Beware all psychos, Superman is in da house. Han hämtade barnen idag och jag jobbade sent. Hampus var inte helt positiv vid lämningen i morse, så jag befann mig lite grann i standbyläge för tidig hämtning ifall, om att... "Jag vill bara leka med ingen", sa han då jag skulle gå i morse och satte sig mitt på gården i en sur hög. Det är svårt att gå då. Vid närmare eftertanke var han nog mest ledsen för att den stora, platta isbiten gått i kras - isbiten som han hade burit med sig hemifrån som om den var gjord av det skiraste diamantglas. Motvilligt hade han lånat ut isen till sin käraste vän, som i sin tur hade tappat den i marken. Så då den första hjärtskärande gråten av chock ebbat ut hade väl Hampus all rätt att sura en stund. Även de käraste vänner surar ju på varandra ibland... Sen var de alldeles säkert snart igång med leken igen... och fulla av glädje... och skratt... och bus... Åtminstone är det sådant som mammor med tunga hjärtan intalar sig själva då de går.
Vid kvällningen fann jag min familj trollande för varandra här hemma. Först hade Stefan trollat för Hampus i köket, tydligen mindre skickligt, för Maja hade från sin plats mittemot vid bordet överlägset utbrustit: "Mä-äh!" gång på gång. Provocerad av att ha blivit genomskådad av en fyraåring hade Stefan då utvecklat sin teknik, och trollandet hade flyttat in till lekrumsgolvet där de sedan satt och turades om. Jag måste ge Maja en eloge för hennes tålamod med Hampus trolleri - för att hon faktiskt höll sig för skratt, nästan hela tiden. (Se hans skelning på bild 3. Skönt för honom att slippa det där om två veckor.)
På lördag ska jag ta Hampus på prova på-pass på knattegympa. Han är nämligen en fena på det fysiska, och på gott och ont väldigt orädd. Då vi var på barnmässan fick han leka loss i gympahallen en lång stund, och som han lekte! Han hängde i lianen/stången, balanserade på krokodilbron/bommen, hoppade över floden/golvet och gjorde kullerbyttor nerför stupet/den lätt sluttande madrassen som om han aldrig gjort annat. Jag tänker att det här kanske kan få vara hans grej? Dessvärre kostar det en slant att gå på barngympa, så ett ordentligt prova på-pass innan man anmäler sig är väl en bra början. Han längtar redan. Maja - som än så länge(?) är mer av en tänkare än en gymnast - vill väldigt gärna hänga på, och hur vi ska göra med den saken känns lite kluvet. Än så länge har vi sagt att Hampus ska gå på detta ensam. Maja vill ju egentligen gå på barnyoga istället, och det är väl ingen nackdel att man som syskon hittar på olika saker. Å andra sidan skulle ju barngympa ge även Maja en chans att utvecklas fysiskt..? Så kan hon ju få välja själv sen, då hon verkligen vet vad som står till buds. Äh, jag vet inte... Kanske jag ska ändå höra om hon också kan få komma på prova på-gympa på lördag, nu då jag tänker efter. Eller så inte. Vi får la se.
Ikväll slog Hampus några fina kullerbyttor på lekrumsmattan vid läggdags. Då ville ju Maja också göra det (allra helst slå några ännu finare kullerbyttor), och till en början gick det väl sisådär. För en tjej med tendens till skarp självkritik är det jobbigt att hamna snett varje gång, alternativt dunsa i golvet med hela ryggen på en gång. Pang, aj. Hon blev allt mer förtvivlad/förbaskad, och Hampus hjälpsamhet ("Men titta, Maja! Jag ska visa dig!") fungerade inte lugnande på henne. Småningom knäckte hon nöten (lyckligtvis inte ryggen). Hon böjde nacken som en makaron, och se då funkade det! Jisses vilken lycka! Att sedan locka en så euforisk kullerbyttande tjej i säng är ingen lätthet, men småningom, vid halvniosnåret, efter 58 varv på mattan så...
Intressant det här med skelning
Man lär så länge man lever, och man lär utifrån behov. På sistone har behovet för mig varit att lära mig maximalt om skelning. Jag har bl.a. lärt mig att ca 70% av barn i förskoleåldern är översynta i varierande grad. Till skillnad från ett vuxet öga så har små barns ögon förmåga att med egen kraft ställa in skärpan ändå. Det kan gå åt en del energi och ge en del huvudvärk, men det brukar fungera. Sen finns det fall där det ena ögat klarar det här bättre än det andra ögat, och det är då en s.k. skelning uppstår. Ca 4% av förskolebarnen har utvecklat en synlig skelning som kräver behandling.
Hampus har antagligen haft en pytteliten skelning i hela sitt liv. En pytteliten skelning är faktiskt jobbigare att leva med än en grav skelning. Ett barn som skelar lite, lite grann ser nämligen dubbelt hela tiden, eftersom ögonen ser nästan rätt - d.v.s. schysst nog, enligt hjärnan. Har barnet en tydlig skelning så blir bilden plötsligt ohanterlig, och då stänger hjärnan för enkelhetens skull av synintrycken från det skelande ögat för att istället kunna se en skarp bild via endast det andra ögat. Problemet med det är att det avstängda ögat blir outnyttjat, otränat, och till slut otjänligt. Till viss del går ett otränat öga att träna upp med milt våld, om man börjar i tid. Det är vad man gör med lappbehandling.
Nu försöker vi alltså i första hand korrigera Hampus översynthet med glasögon, så han slipper jobba på egen hand med synskärpan. Då han får sina glasögon ska han kunna använda båda ögonen igen, och se skarpt på nära håll, till skillnad från tidigare. Huruvida det fungerar eller ej får vi veta om ca 6 veckor, då vi ska tillbaka till ögonsjukhuset för en synkontroll. Den ger svar på om högerögat redan hunnit bli försvagat eller inte. Svar ja = lapp. Svar nej = fortsätta med endast brillor, tills översyntheten förhoppningsvis växer bort.
Nu faller en del helt andra pusselbitar på plats också, som t.ex. varför Hampus aldrig velat pärla, pyssla med nål och tråd, pilla med lim och skumbitar osv - sånt som hans syster grejat med sedan 2-årsåldern. Han har inte heller visat något intresse för bokstäver och siffror, till skillnad från Maja som redan läste och skrev lite korta ord i 3-årsåldern. Hampus har ju aldrig sett ordentligt på nära håll! Han har småskelat och sett dubbelt. Nu då vi vet om det kan vi t.o.m. se skelningen på vissa bilder från då han var yngre.
Det känns lite lagom kul att veta det här nu, men å andra sidan är det ju för väl att han började skela ordentligt så han småningom kan få se världen som den ska se ut. Och själv har Hampus lyckligtvis aldrig vetat om annat. Det man inte vet om, saknar man som bekant inte. Nu förstår jag däremot varför alla med skelning i släkten uppmanans att låta synundersöka sina barn - en urbota jobbig miniskelning kan faktiskt dölja sig bakom vad som vid första anblicken verkar vara normalt. Intressant, eller hur?!
Måndagen den 3 november 2008
Idag hämtade Stefan och barnen hem fler bågar på prov. Fyra till vardera pojken. Hampus lyckades denna gång hitta några randiga bågar, men dessvärre var de flesta av dem rektangulära, och det klär honom inte. Han behöver ha oval form på sina brillor, säger mitt estetiska sinne. En av bågarna var oval med orange och vita ränder på sidorna, och vinröda runt själva linsen. Det är den bästa hittills, men i morgon fortsätter ändå jakten i ett sista försök till perfektion.
Vid nattningen sa jag de vanliga orden till ett barn i taget. Först till Hampus ikväll. (Jag försöker köra turvis först, för ordningen är grymt viktig för Maja.)
- Godnatt min älskade unge. Jag älskar dig tokmycket, Hampus - alltid, hela tiden, alla dagar. Kom ihåg det.
- Jag älskar dig mamma. Till stjärnorna och tillbaks, och till stjärnorna och tillbaks, och till stjärnorna och tillbaks. (Denna respons varierar utifrån min dagskurs. Idag var jag tydligen bra.)
- Åååå, vad härligt... Sov gott nu och dröm mysiga drömmar tills vi ses i morgon.
- Sov gott mamma. Jag ska drömma om Lucas.
Efter läggningen började tankarna på barnen givetvis snurra - som alltid efter att ha stått i standby-läge sedan kvällen innan - och jag insåg att Hampus nog inte har fattat det här med glasögon riktigt. Vi hävdar ju att poängen med dem är att han ska se bättre än någonsin, att de ska hjälpa honom. Men hur ska han kunna se att de kan hjälpa honom, då det enda de gör är stör hans redan suddiga syn med ett gigantiskt bamsemärke mitt i synfältet? Vi har ju glömt att förklara att linserna ska bytas ut. Hoppsan. Han går nog runt och tror att han ska ha ett av de här paren, som de är. Vad bökigt och omotiverat det måste kännas?!
Jag iakttog Hampus då han tittade i en bok ikväll. Högerögat gled galet långt in under näsroten då han försökte fixera blicken, och han rynkade pannan i koncentration. Han kan inte ha sett mycket inte.
Tjuvlyssnat kl.18.25
Vår dotter sitter och spelar datorspel med en kompis. Hon pratar plötsligt helt annorlunda. "Kolla, gör typ såhär!" och "Yeeeah, high five!" hör jag henne säga.
High five?!
Söndagen den 2 november 2008
Idag har en del av dagen ägnats åt att betona det positiva med glasögon. Vi började dagen med att andäktigt plocka fram lådan med de fem lånebågarna. Hampus var till en början lika skeptisk som igår, men så kom han snart på att han kunde vara optiker och prova ut och sälja glasögon till alla. Såhär snygga, nyvakna glasögonormar var vi i morse, fortfarande på fel sida om frukosten:
Nu skiner solen från en blåvit himmel, och Stefan och Hampus är på väg till badhuset. Maja lägger mycket möda på att få följa med, men eftersom det var hon som åkte med sist, så lönar det sig inte. Så fort lugnet har lagt sig ska vi nog hitta på något skoj vi också. Trevlig söndag på er där ute!
Uppdatering kl.17.10: Killarna hade det bra på badhuset, som om något annat ens hade varit tänkbart. Maja och jag stannade hemma och gick en långpromenad i höstsolen under tiden - ett billigt och underbart nöje. Först en upptäcktsfärd i skogen och sen en liten lekstund i närmsta lekpark. (Fantastiskt konstigt att människor lämnar så mycket skräp efter sig i naturen. Vem är det som gör det, egentligen?) Vi gjorde ett försök att ta med oss Findus, men han blev livrädd för en flaggstång och ryckte sig loss från kopplet i panik, så han fick gå hem igen. Med oss hem från skogen släpade maja och jag småningom två jättepinnar till Hampus, eftersom Maja tyckte det hade varit alldeles för sorgligt att låta de fina exemplaren ligga kvar där på den öde stranden. Nu leker hon hemma hos en grannkompis. (...och i skrivande stund stormar de visst in genom vår ytterdörr för att leka här istället.) Trevlig söndagkväll, alla våra kära!
Notera att Hampus har hittat sin favoritbåge. Det känns som om han är, hmmm ...typ 20 år för ung för den.
Lördagen den 1 november 2008
Hej alla vänner! Bra att ni hittade vidare till den nya sidan, den kalla förvinterns egen sida. Jag hoppas att jag kommer att kunna fylla den med mycket värme. I natt höll sig sömnen också på avstånd, men nu fanns det åtminstone en vettig förklaring. Jag låg och tänkte på att vi idag skulle vi anstränga oss till sprickningsgränsen för att ge Hampus ett positivt första besök hos optikern (tyvärr, trots alla helgon som kanske borde ha fått stå i fokus), och på att vi snart skulle få vänja oss vid att se ett annat ansikte varje gång våra ögon faller på den älskade lilla. Hur länge kommer det att dröja innan det blir en självklarhet med glasögon på det där rara ansiktet? Immar dagens glasögon igen då de bärs utifrån kyla in i värme? Kommer han känna sig hämmad så som han hoppar och studsar runt? Hur ofta kommer de att gå sönder?
Eftersom vi var uppe i ottan och all business öppnade kl.11 hann vi ändå med en massa trevligheter här hemma innan vi åkte. Maja stod för underhållningen, iklädd den vackra kjolen jag köpte till henne på gårdagens mässa. Hon höll världens längsta show inne i lekrummet, och vi andra satt turvis och applåderade. Först var det några sångnummer med egenkomponerade melodier och sedan dans till julskivan, hennes älskade året runt-favorit. (Det går att dansa till O, helga natt!) Hampus tröttnade ganska snart, så det var främst Stefan och jag som avlöste varandra i plikten att beundra.
Sen hängde vi på låset till Synsam. Först letade vi givetvis båge till Stefan, som lyckades pricka ganska rätt med båge ett. En tuff plastbåge med precis lagom attityd och neutralitet. Vad tycker ni?
- Vi tycker att den är konstig, sa Hampus med eftertryck och såg mycket avvaktande ut.
Sen började vi kika i barnskåpet. Converse, Adidas, lite no name, och så Bamse. Bamse var inte fel. Bamse var det enda vi provade. Tyvärr fanns inte en enda båge med ränder på, men det kommenterade Hampus aldrig. Tyvärr kan det ju vara så att han tror att det bara finns en optikerbutik i hela världen - att detta är vad som erbjuds - och jag vet inte om vi ska upplysa honom i det felaktiga i det eller inte. Det hela slutade iallafall med att vi lånade hem fyra bamsebågar att prova under helgen, alla fyra nästan precis likadana. Och han var riktigt söt i dem, det tycker jag faktiskt:
Efter den där pärsen var det pitstop på McD, och sen särade vi på oss. Pojkarna åkte hem för att byta däck på lilla bilen, och vi tjejer åkte vidare till Ikea. Ikea är ju bra, alltså. Nu har de fått in jättemycket fina små barnsaker som nästan inte går att motstå. Vi köpte ändå bara fåtalet saker, och främst det vi hade åkt för att köpa - hurra för mig - fyra hyllor och åtta konsoler. Hemma vid bompatid skruvade vi upp hyllorna och påbörjade en omorganisation av i princip hela lekrummet. Barnen var oerhört engagerade, och läggdags drog ut en aning på tiden för att ingen av oss ville sluta fixa. Till slut så:
Var sak på sin plats, ännu bättre än förr. Alla korgarna är genomgångna och rensade. Krokodilspegeln är ny, liksom de små hyllorna för djuren, pärlorna, micron...
Standby-läge
Barnens dagis är tapetserat med varningar om magsjuka. Igår kräktes Hampus bästispolare rakt ut över bordet innan han gick hem. Med tanke på hur de där två pussar på varandra och leker tätt, tätt inpå varann dagligen så är det ett smärre mirakel om vi klarar oss...
Fredagen den 31 oktober 2008
Ja, vad ska jag säga om den här dagen..? Den hade inte de bästa förutsättningarna, eftersom jag drabbades av ett bakslag med sömnen igår och låg vaken till långt inpå småtimmarna utan synbar anledning. Ganska irriterande och mycket negativt för humöret. I morse skulle jag då lämna Maja på dagis och åka med Hampus till ögonsjukhuset. Smidigt och lätt var det tänkt att gå, med sen lämning kl.9 för att sedan vara på ögonsjukhuset (färdigparkerad) prick kl.10.00. Hemma var barnen precis som jag förtjänade. De skrek åt varandra och låg på golvet i omgångar och gnällde över ingenting. Heltokigt var det, antagligen för att de kände att jag inte heller var i harmoni. Jag andades så lugnt jag kunde och drack så starkt kaffe jag fick ner. Småningom stod vi klädda i hallen, Maja i galonisar från topp till tå, och Hampus i ögonsjukhuskläder. Han skulle ju bara snabbt forslas genom regnet till bilen, var det tänkt. Okej. Fort som blixten hämta mackan, och sen sladda iväg. Då hörde jag det just då otänkbara:
- Maaammaaaa! Kaaatten smeeet!
Precis på pricken det sista av det världsliga jag hade önskat mig. Ut och jaga katt - en katt som dessutom var mycket väl medveten om att den var jagad och skulle fångas in om den inte passade sig. Och glöm inte att det regnade. Hampus var oklädd och blöt, Maja var klädd och blöt, katten var listig och blöt och jag var stressad, blöt och ganska arg. Jag noterade en spontan tanke om att bara låta den förbaskade katten stanna ute bäst den ville, men lyckligtvis lät jag den passera. Tanken, alltså. Tids nog fick jag tag på lurvet under en buske, först svansen och därefter resten.
Turen vände då vi faktiskt kom till ögonsjukhuset i tid, och konstaterade att det var gratis parkering i stan dagen före helgdag till ära. Vi blev glatt och barnvänligt emottagna och Hampus fick sina pupillvidgande ögondroppar. Sen åkte vi en våning ner och fikade under den timme de skulle verka. (En av dagens höjdpunkter, med glass, kaffe och supermysiga samtal). Då pupillerna blivit stora som tefat donade ögonläkaren en god stund med Hampus ögon, medan han satt som ett ljus och gjorde allt han blev tillsagd att göra, utan ett ljud. En mor har sällan varit så stolt. Jag frågade kanske en aning extra noga om tänkbara orsaker bakom skelningen, och hon i sin tur frågade vad jag gjorde till vardags. För att få en second opinion kallade hon på en kollega, både för sin egen skull och att stilla min yrkesskadebaserade oro. Även den andra läkaren kände sig säker på att det är ren skelning och översynthet Hampus har, eftersom både synnerverna och ögonbottnarna är opåverkade. Det är ju bra.
Kontentan av besöket är att Hampus behöver glasögon. Nu. Han är översynt på båda ögonen, men det är tydligen jättevanligt i den här åldern. Att skelningen har tilltagit är däremot inte så bra, eftersom det finns risk för att synen på det skelande ögat redan påverkats. Därför måste Hampus tröttare öga med glasögonens hjälp riktas rätt, samtidigt som han ska slippa se dubbelt. Om sex veckor (innan afrikaresan) ska vi tillbaka för en synkontroll, och visar den på försämrad syn på höger öga så kommer Hampus vänstra lins att bli frostad, för att ytterligare tvinga det högra ögat att jobba.
Hampus tog emot beskedet lite negativt, kan man väl säga. "Jag vill inte ha glasögon!" sade han omgående, medan jag gjorde mitt bästa för att förtjust utbrista "Nämen ska du få glaaasööögon?! Vad spännande!!" Inom mig dansade känslorna någon oerhört disharmonisk, oförutsägbar dans. Hur ska det bli nu? Ska han bli kallad glasögonorm under hela sin skoltid? Tur ändå att han inte har någon sjukdom. Kommer han att vägra ha dem? Vilken tur att det bara är glasögon, och inte rullstol. Kommer han att vara lika söt i glasögon som vi tycker att han är utan? ...Ja, det var inte helt lätt att le.
Istället för att skjutsa den blivande lilla glasögonormen tillbaka till dagis, så åkte vi till Underbara Barn-mässan, jag och mitt underbara barn.
På hemvägen pratade vi lite mer om det där med glasögonen. Jag lät lika positiv som han lät skeptisk. Jag målade upp det spännande besöket hos optikern, då han skulle få prova sig fram till sina allra bästa favoritglasögon. Även pappa Stefan har idag bestämt sig för att skaffa nya glasögon, och att alltså överge sina kära linser för sin sons skull. Visst är det vackert? Även det pratade vi lite om, och det framkallade ett första, litet leende. Att han och pappa gemensamt skulle få sig fina, nya glasögon, det kändes visst lite roligt ändå. (Tänk att Stefans synfel skulle visa sig vara så användbart!)
- Jag vill ha glasögon med ränder på, mamma. Om de har ränder är de lite tuffare.
Japp, ränder ska det bli, det lovar jag. Om vi så ska åka till månen och hämta dem, så blir det ränder på glasögonen om det är vad Hampus vill ha.
Onsdagen den 29 oktober 2008
Dagens låt:
Melodi: Någon diffus variant av Ooa hela natten
Ooa hela natten, bä, bä vita lamm
Ekorrn satt i granen, skala kottar bak och fram
Imse vimse spindel trilla ner i ån
Mammas lilla kråka ringde fel på telefon
Hallå där, köp blåbär, vi tar den en gång till!
Att se, tänka och minnas
Det här borde jag ha skrivit för tre år sedan, för sån här har Maja varit sedan vi kunde kommunicera med henne och säkert även dessförinnan. Detta inlägg kan med oförstående ögon uppfattas som skryt, men det är verkligen inte menat så. Denna sida är i första hand en dagbok för oss själva, och då måste jag ju få skriva om saker jag är stolt och glad över, precis som jag lika ofta skriver om saker som är besvärliga för stunden, oroande, upprörande... Idag vill jag göra en aktuell, spännande delbeskrivning av vår lilla Maja, en hyperuppmärksam fyraåring. Beskrivningen är sannolikt bara av intresse för hennes närmsta fanclub (läs: familjen), så skippa gärna inlägget om du bara tittade in för att se vad vi har gjort idag.
Maja verkar ha en ovanligt god förmåga att snappa upp små fenomen i sin omivning, checka av dem mot vad hon sedan tidigare har i kunskapsbanken och dra snabba slutsatser. Ofta riktiga sådana. Hon är dunderbra på att uppfatta mönster och är duktig på att fortsätta på serier som tar slut - jag menar sådana där små serier av figurer och geometriska mönster där det gäller att fylla i den sista. Hon behövde ingen instruktion första gången hon mötte en sådan - hon bara körde. Det var i våras, och då gjorde hon några på raken med Stefan i en knep och knåp-tidning som förväntades vara över hennes nivå. Sen dess har vi i och för sig inte testat igen, så det kan ha varit en bra dag.
Men jag menar även alldeles vardagliga saker. Som då hon någon gång mot slutet av sommaren precis hade fått en ny bok, en riktigt rosa prinsessbok, fylld av klassiska sagor. Första gången vi öppnade boken läste vi Askungen. På en sida fanns en bild av Askungen dansande på bal med sin prins. Sen fanns ett uppslag med en bild på hur prinsessan då hon springande flydde nerför slottstrappan tappade sin ena sko. Sen vände vi blad och såg henne sittande sorgsen vid sin spis igen, drömmande om prinsen hon aldrig trodde sig få. Och sen, någon sida senare, såg vi prinsen komma störtande med glasskon i sin hand. Här skulle letas efter rätt flicka bland alla stadens hugade damer - men attan också: det stämde inte!
- Men han har ju fel sko! sa Maja lite irriterat. Hon tappade ju den andra!
Och så bläddrade vi tillbaka i boken, till det uppslag där man kunde se hur skon flög av prinsessan i trappan. Och dra på trissor, visst var det fel sko.
Här gör tjejen en egen fjärrkontroll.
Maja verkar konstant scanna av sin omgivning och ofta tänka ett steg vidare. Som i somras, då vi satt på filten uppe på sluttningen ner mot stranden, med smörgåsar i händerna. Nere vid vattenbrynet lekte ett litet koltbarn, med bara blöja och keps på sig. Hon hukade sig gång på gång och plockade upp något säkerligen viktigt från sjöbotten, så blöjan lyste vit mot allt det varma blå. "Hon kommer att tappa kepsen" sa Maja lite förstrött mellan tuggorna, som ett faktum. Och visst tappade den lilla flickan kepsen, 20 sekunder senare. Hennes mamma kom springande och räddade den ur vågorna, och Maja iakttog under tystnad scenen hon hade vetat skulle komma.
Jag tvivlar på att jag som fyraåring brydde mig om sådant? Eller att jag såg runda snubbelstenar farligt nära vassa trätrallar ute på gatan, och flyttade på dem för att förebygga olyckor? (Jag hänvisar till vår kvällspromenad för några veckor sedan.)
Och minnet då. Hon kommer ihåg saker som många gånger är helt ofattbara. "Här har jag varit!" kan hon säga då vi är på en för oss ovardaglig plats. "Nej, det tror jag faktiskt inte, vännen" kanske vi svarar. "Jo, det var den där gången då vi hade varit hos ditten och gjort datten!" Just ja, rätt igen. Minnen vi har sorterat långt bort i hjärnan har hon snabbt plockat fram, även om hon kanske bara var 2-3 år då det hände. Det här har upprepat sig såpass många gånger att vi numera inte ifrågasätter henne. Hon minns så gott som alltid rätt, faktiskt. Och hon minns mycket.
Är dessa hennes specialiteter måntro - att se, tänka och minnas? (Hampus har isåfall helt andra specialiteter. Dem får jag lova att återkomma till en annan gång.)
Kan du överlista din fot?
1. Sitt ner, lyft din högra fot ifrån golvet och cirkulera den medurs.
2. Nu, medan du gör det, skriv siffran "6" i luften med din högra hand. Vad hände med foten?
Haha! Och det finns ingenting du kan göra åt det! Hjärnan är fantastiskt märklig. Sådant här har jag tid att roa mig med nu då jag är lite sjukskriven...
Superwoman
De har höga tankar om sin far, barnen. Krånglar något ber de om hjälp, givetvis. Det händer faktiskt att de ber mig om hjälp först, men så fort jag verkar stöta på minsta motstånd, så tittar de på varandra med ett tyst ögonkast som verkar säga: "jaja, det där kommer aldrig gå, men hon har ju iallafall fått försöka". Sen föreslår någon av dem med lite vänligt överseende ton att vi kanske ska hämta pappa. Det är inte utan att jag känner mig lite inkompetensförklarad. Jag kämpar på så fingrarna glöder bara för att bevisa att morsor kan. I synnerhet den här.
I söndags var vi bjudna på spontanfika hos vänner, och där satt han den lilla vid bordet och lyssnade på de andras samtal med munnen full av bulle. Samtalet gled av outgrundlig anledning in på muskelstyrka. (Med fem pojkar i varierande ålder vid bordet är det förresten inte outgrundligt alls.)
- Jag är supe-stark! sa Hampus plötsligt, högt och ljudligt. Det var nog det första han sa där vid bordet.
- Åhå, svarade värden. Brukar du brotta ner pappa?
- Jaa. Fast mamma är ännu lättare att brotta ner. Mamma e supe-lätt att brotta ner.
Okej, då är det slutmesat. Nästa gång vi brottas ska den där lilla mopsen får känna på andra bullar, för jag är minsann också supe-stark. Supe-supe-stark. Fast lika supersvag är jag för de små, förstås. That's the thing. Jag får väl glädjas åt min höga ranking inom gos- och tröstsporter.
Måndagen den 27 oktober 2008
Idag fick jag resultaten på MR hjärna. Ingen patologisk förändring där - Tack.Gode.Gud. Ingen MS alltså, ingen tumör, ingen blödning. Ärligt talat trodde jag aldrig riktigt det heller, men att bli utsatt för sådana misstankar är ändå lite stressande. Jag fick med mig alla MR-bilder på cd-skiva, så nu kan jag beundra min till synes friska hjärna i detalj närhelst andan faller på. Diagnosen är: "foraminal trängsel C6-C7 med påverkan på vänster rot". Yrseln kan ha haft ett samband, men kan också ha varit en tillfällighet som berodde på något tillfälligt knas i balansorganet. Det lär jag aldrig få veta.
Efter dagishämtningen åkte barnen och jag hem till den hundägande kompisen, vilket uppskattades av i synnerhet Maja som fortfarande pöser av stolthet över att ha övervunnit sin hundskräck. Hunden skällde och studsade runt då vi kom, och hon stod pall. Sen busade den runt som sjutton, och hon stod fortfarande pall. Faktum är att hon verkade sakna Uffe så fort han befann sig utom synhåll. Och det är ingen liten fjuttig fjärilhund vi pratar om, utan en rejäl sak som kan låta mycket. Jag är så glad för hennes skull! Här kommer ett par bildbevis:
Sen var det tydligen trist att åka hem, trots att båda barnen var så trötta att de knappt orkade ha trevligt. "Men det är så mysigt här!" sa Hampus vädjande då jag trädde på honom kläderna (byxorna och strumporna) som han klätt av sig så fort vi kom. Han var gråtfärdig, och hade nog gärna gått och lagt sig där i en säng och sovit kvar. Men iväg kom vi iallafall, med lite bök och stök. Hampus behövde givetvis bli buren. (Vintertidssyndromet? Förkylning på gång? Tuff dag på dagis?) I bilen pratade jag och Maja frenetiskt om alla vilda djuren som säkert(?) bodde i skogen vi passerade, allt för att hålla honom vaken de få minuter det skulle ta att köra hem. "Jag måste få gå och sova nu genast, mamma!" gnydde han sen där han låg som en liten hög i hallen. Visst. Efter en liten matbit fick han göra det.
Söndagen den 26 oktober 2008
Jag har kommit underfund med vad mitt nackbråck beror på! Eller sanningen att säga var det min pappa som kom på det. Det handlar sannolikt om en inlinesolycka jag var med om för tio år sen, under min tillfälliga verklighetsflykt i USA. Jag åkte mycket inlines då, och kanske lite dumdristigt ibland. Ett mindre graciöst hopp över en cementsugga slutade på Cedars Sinai, med hjärnskakning och nackkrage. Sen låg jag till sängs ett bra tag, med riktig smärta i både nacke och rygg. Allt det där hade jag nästan förträngt, men det är väl klart som sjutton att det gav mig en sårbarhet i ryggraden?! Kanske har jag t.o.m. haft mitt bråck hela tiden sedan dess, i tysthet. Sen kom yogan med alla sina nackvridningar och nya belastningar, och framkallade symptom från de kotor som legat bara nästan rätt. Bildgoogla på "yoga + plogen" ni som inte kan yoga, och föreställ er vad en sådan position under 15 andetag kan göra för en sned kota i nacken... Inte undra på att de liksom kluckar i nacken varje gång jag ligger så. Fast skönt var det ändå, konstigt nog. Jag skriver med en gnutta sorg i hjärtat 'var', för jag antar att jag får hälsa plogen farväl.
Maja har oändligt många spektakulära sånger i sitt lilla huvud. Så synd att bilden är ljudlös.
Igår träffade Stefan sina allra käraste gamla vänner för lite biljard, lite mat, men mest ett långt snack, vad jag förstår. De ses ju med något slags regelbundenhet, även om den regelbundenheten blivit allt glesare sedan de blivit småbarnsfäder. Maja, Hampus och jag representerade familjen på en begivenhet hos alldeles nya, trevliga vänner på ön så länge. Det var en alldeles perfekt aktivitet för oss tre, men naturligtvis lite synd för Stefan att dessa två sammanföll. Familjen vi besökte har hund, och det valde jag medvetet att inte berätta för barnen förrän vi var parkerade och klara. Hade jag sagt det tidigare hade Maja sannolikt strejkat, för hon är ju av någon outgrundlig anledning otroligt hundrädd. Hon har skrämt livet ur små knähundar på stan genom att panikslaget yla värre än vargar då de kommit emot på gatan. Nu var hon något mer behärskad, men tårarna rann iallafall då den stackars hunden på sin väg mellan tvättstugan och trädgården för någon sekund befann sig i samma rum som hon.
Men allt det där ligger nu bakom henne! Någonstans mellan korven och tårtan fick Maja modet att titta på djuret, och ytterligare en timme senare tittade hon på det och log. Innan jag visste ordet av stod hon kvar på samma golv som hunden, och innan vi gick hem var de bästa vänner. Stolheten var påtaglig då hon berättade om detta för Stefan idag. Hon har åtminstone för stunden bemästrat sin hundskräck, och nu vill hon av förklarliga skäl (eller säkert av flera skäl) åka tillbaka till samma ställe igen. Och det vill vi gärna allihop.
Idag vill vi spika allt inför vår resa. Av de där två alternativen jag antydde sist utkristalliseras allt tydligare vart vi ska åka. Vi ska åka till Sydafrika! För visst är det så att även om Brasilien - vårt andra alternativ - säkert är jättespännande, så är det en klar fördel att åka till ett ställe där det till en början finns folk man känner. Gårdagens värdfamilj ska åka dit redan i början av november och stanna i ett par månader. Under deras sista vecka kommer vi. Att de talar så varmt om Sydafrika och folket där känns ju sporrande. Liksom att man kan bada med pingviner, se lejon, elefanter, giraffer och exotiska vattendjur (Stefan kommer att sträva till havs med spö, trust me), uppleva hur två världshav möts - och så sola och bada förstås (i iskallt vatten). Sen är ju tidsskillnaden bara en timme, och det kommer vi uppskatta på vägen tillbaka till verkligheten. Det känns skönt med ett beslut. Nu återstår att ordna med boendet för hela perioden, eller åtminstone för första och sista veckan av tre. Och så ska vi fixa pass till Hampus, vaccination, hyrbil, lite valuta, en hel massa semester... Men vilka kära bekymmer vi har just nu! Tusen tack för det, livet.
Strax ska vi klä på oss och åka över bron till en ny lek- och fikadejt. Härliga, härliga helg!
Lördagen den 25 oktober 2008
Det har hänt mig något märkligt. Det märkliga har egentligen pågått i tre veckors tid, eller sedan den 5 oktober, men jag har inte ägnat det så mycket uppmärksamhet. Det har pirrat i min vänsterarm, och den har domnat i tid och otid. Det har varit irriterande, och jag har stretchat för allt jag varit värd. I torsdags låg jag till sängs hela förmiddagen, p.g.a. att den yrsel jag kände inte tillät mig göra annat. Då ringde jag vårdcentralen och beskrev allt så gott jag kunde. Påverkades yrseln av lägesförändringar? Nähä, okej. Ingen kristallsjuka. "Du får helt enkelt beställa sjuktransport och åka direkt till sjukhuset, för det där måste undersökas", sa de. Jag hade inte riktigt sådana planer, men visst. Det lät plötsligt så allvarligt.
På sjukhuset genomgick jag en neurologisk undersökning och en hel massa blodprover. Två läkare samrådde och ringde visst även överläkaren för säkerhets skull. Sen kom de slutligen och berättade att de ville lägga in mig för en utredning. Vid det här laget mådde jag ju väldigt mycket bättre eftersom yrseln hade lagt sig. Jag ville därför bara åka hem till min familj och möjligen vila lite. Det gick inte alls för sig, och plötsligt kände jag mig nästan tvångsomhändertagen. Jag började fråga lite om vissa misstankar jag hade om deras misstankar. Nu rann plötsligt tårarna, på grund av att jag kände mig så matt och överrumplad och, ja... lite rädd. Jag var ju inte sjuk, jag hade bara lite domningar i armen!
Så åkte jag upp på avdelning, och lades i en fyrsal ihop med Bibbi 92, Bojan 87 och Liisa 62. Alla där för stroke. Jag där för... lite pirr i armen och en smula yrsel. Bara barnet. Jag kände mig heeelt malplacerad, och såg tanternas förvånade blickar. "Är du dålig?" dristade Bojan sig till att fråga. "Äsch, näää, jag är bara... Ja, du vet, här en liten stund... Det är ingen fara med mig."
Sen kom Stefan och barnen och hälsade på under kvällen. Barnen sprang fram och tillbaka i rummet medan tanterna utstötte förtjusta läten. "Ååå, det var länge sedan vi såg något så smått!" gnydde Bojan och Bibbi. Liisa sa inte så mycket, för hon var upptagen med sina egna lite större små. Besöket var härligt och förlöpte väl, ända fram till avskedet i hisshallen. Då brast Maja i förtvivlad gråt, och ville absolut inte lämna mig kvar där. Hon ville hämta mina skor, så att jag kunde följa med hem. Det var hemskt att till slut låta dörren glida igen framför hennes våta ansikte. Jag försäkrade så gott jag kunde att allt var bra, att det inte var farligt att vara där, och att jag skulle komma hem i morgon. "Jag vet" svarade Hampus förnumstigt. Maja hon bara grät.
Följande morgon - igår - fick jag göra en MR-undersökning av hjärna och halsrygg. Då väcktes plötsligt en ny nyfikenhet hos mig, som lämpligt nog stal fokus från den oro jag kanske borde ha känt. Detta var nämligen ett perfekt tillfälle att på nära håll studera vad alla mina barn på jobbet genomgår innan de möter mig. Vad är en MR för upplevelse egentligen? Jag har ju sett apparaturen och en massa bilder, men inte fått uppleva undersökningen själv förrän nu. Och så det låter där inne! Att man har hörselskydd på sig är inget märkvärdigt. Hade man det inte hade man skjutsats hem med tinnitus för livet. Och att klaustrofober blir nersövda eller nerdrogade är inte heller konstigt. Men vad skulle bilderna komma att visa?
Innan hemgång igår var analysen av bilderna på halsryggen klar. Jag har ett bråck på halsryggen! Det förklarar domningarna, och möjligen yrseln - fast det sistnämnda var tydligen mer tveksamt. De vill fortfarande invänta analysen av bilderna på hjärnan. Personligen tycker jag att även yrseln kan bero på kotan, att jag legat och retat den en hel natt på en knasig kudde och därför framkallat en ordentlig nervretning. Men å andra sidan är jag bara hobbyläkare. Jag får överlåta åt de riktiga att bedöma det. Nu är jag hemma på permission över helgen, och ska infinna mig på pensionärsavdelningen igen på måndag morgon. Nu känns det helt omöjligt att det skulle vara något i hjärnan också, men det får vi se på måndag. Hur som helst så mår jag bra nu, jag har liiite ont i nacken bara och så pirrar det i armen fortfarande. Verkligen inget att gnälla över.
Vad det här beror på går ju inte att säga säkert. Enligt läkaren är det lättare än man tror att få ett bråck. Min egen teori är att jag kanske utsatt min ryggrad för lite onödigt hårda påfrestningar på yogan. Sorgligt men sant. Jag får nog ta det lite lugnt med positioner som axelstående, plogen, "bollen" och clownen. Nu, med facit i hand vågar jag nästan inte tänka på vilken bråckrisk man utsätter sig för i den positionerna, om man har benägenhet för det och är lite ovan. På måndag ska jag få träffa en neurokirurg och en ortoped, för att prata om bråcket och om lämplig behandling. Jag föredrar konservativ behandling före kirurgisk, det är då säkert. I första hand vill jag avvakta i lugn och ro för att se om det läker av sig självt.
Onsdagen den 22 oktober 2008
Idag ringde jag dagis under eftermiddagen, för att höra hur allt hade funkat med Hampus under gårdagen och idag. Rapporten var rakt igenom positiv. Det där med lyssnandet har ordnat sig sedan vi tog upp det både på dagis och här hemma. Hampus lyssnar nu så till den milda grad. Fröken berättade att han dessutom gjort en extra bra sak idag - en god, liten gärning som pedagogerna lyfte vid samlingen som ett exempel på schysst vänskap. (Han hade hjälpt en för tillfället ensam kompis in i leken.) Det var nog uppmuntrande för Hampus efter en lite turbulent vecka med förmaningar och andra pinsamheter. Jag tror säkert att han växte.
Vad vi för ett ögonblick trodde var en negativ trend var alltså bara ett falsklarm. Pedagogerna ser fortfarande en genomgo och glad liten Hampus, med en del harmlösa bus i bakfickan. Och vi då, ja vi vill gärna att vår snälla kille ska fortsätta vara riktigt schysst - även om vi förstås älskar honom lika hejdlöst mycket oavsett trend.
- Jag är så glad att du kom till just vår familj, sa jag till honom igår kväll. Han såg lite förbryllad ut för en sekund.
- Ja-a! skrattade han sen. Och inte till Lucas! Det skulle vara tokigt.
Kul i jul
Vi vill fira en annorlunda julledighet i år, och har därför letat och funderat i ett par månaders tid nu, efter Resan. Nu har vi begränsat letandet, och idag står valet mellan två resmål - ett spännande ställe med fyra timmars tidsskillnad, och ett lika spännande med en timmes dito. Båda ligger dessvärre på mååånga flygtimmars avstånd, men beger man sig bort för att 1. få fira i solen och 2. få sig några extra spännande intryck, så får det vara värt en del bänknötande. Vi får helt enkelt ladda handbagaget med pixiböcker... och tuschpennor... och bokstavskex... och kuddar... och kanske en och annan pocketbok för de timmar barn i gemen sover och de vuxna lider av insomnia.
Sen återstår att se om vi ångrar ihjäl oss då stockholmsjulen eventuellt blir vit för första gången detta århundrade och julljusen glimmar i alla pyntade fönster utom våra, men då har vi å andra sidan lärt oss något av det också. Nu tar vi våra pass och siktar söderom ekvatorn.
Tisdagen den 21 oktober 2008
Då vi stod i hallen i morse, i full färd med att klä på fleecar, jackor, galonisar och stövlar (ja, det regnade igen), sa Hampus:
- Jag kanske får torka mera idag, mamma...
Snabb som blixten som jag är(?!?) förstod jag förstås omedelbart att han pratade om gårdagens fadäs under pysselbordet, och sa:
- Nej det tror jag inte, vännen. Det är säkert bra nu då du har lovat att aldrig göra så igen.
Sen kunde jag inte hejda mig ifrån att dra iväg ett långskott:
- Men du, hur kommer det sig att det blev sådär tokigt igår?
- Det var för Lucas inte var där...
- Jaså? Hade du tråkigt?
- Ja-a. Och J(den tredje björnbusen)var inte heller där...
Plötsligt föll några pusselbitar på plats. De resterande bitarna gjorde det då jag berättade för personalen om vad Hampus hade sagt, för då förstod nämligen de också. Hampus bästa polare Lucas och J var lediga samtidigt igår, och då hade Hampus plötsligt ingen riktigt naturlig roll i den barngrupp som stod till buds. Han hade gjort några modiga försök att leka med nya grupperingar, men verkade vara lite av femte hjulet bland de flickor han hade valt att närma sig. Vips uppstod förstås behovet av att få uppmärksamhet och/eller hävda sig lite, och det gjorde han på ett knasigt sätt - men säkert logiskt just då, för en treåring. Personalen berättade att de hade varit ordentligt förvånade över hysset igår. Hade de inte med egna ögon sett Hampus rita på golvet, så hade de inte för sina liv trott att det var han. Och det, mina vänner, kändes faktiskt ganska skönt att höra.
Måndagen den 20 oktober 2008
Idag har Hampus ställt till det på förskolan igen. De allvarliga snacken med fröken börjar bli en otrevlig trend nu, tycker jag. Idag hade han visst fått hjärnsläpp och tagit en grön penna och satt sig och ritat på golvet. Det var inget litet misstagsstreck, utan stora, kraftfulla tuschdrag under pysselbordet. Jag såg förödelsen med egna ögon genom fönstret - eller vad som var kvar av den efter att Hampus skurat. Han var väldigt, väldigt moloken då han kom svansande bort till mig och fröken C. han visste helt säkert vad vi stod och pratade om. På en direkt fråga om något speciellt hade hänt idag sa han:
- Jag ritade på golvet mamma.... Under bordet....
Sen följde ett längre samtal om det okloka i det, om rätt och fel, om att vara en god förebild för de yngre barnen, och om att aldrig göra så igen. Han bör ha förstått, det känner jag mig ganska säker på. Händer det här igen (den närmsta tiden) så innebär det isåfall att jag inte känner jag inte min son så väl som jag trott. Däremot kan något helt annat hända... Det verkar som om Hampus revolterar lite just nu.
Söndagen den 19 oktober 2008
Idag var det kalas för Maja, som faktiskt för första gången på ett år var en glad gäst. Hon har ju haft en liten svacka vad gäller självförtroendet, om det nu undgått någon. Därför är det extra roligt att berätta att Maja satt med övriga vid fikabordet, åt tårta och till och med deltog en del i de gemensamma aktiviteterna. Vad stolt och glad hon måste ha känt sig efteråt.
Jag och Hampus hade en egen liten stund här hemma under tiden. Vi spelade spel, brottades på mattan och åt kyckling, allt utom det sista på Hampus initiativ. "Vad mysigt vi har det, mamma!" sa han alldeles spontant då vi satt vid köksbordet och åt och småpratade.
Ballongspelet är Hampus favoritspel. Han rekommenderar det nog varmt.
Framåt kvällskvisten frågade Maja om jag hade lust att följa med till lekplatsen, den där stora, fina som hon nyss upptäckt under en av sina promenader med förskolan. Hon brann av iver, och pladdrade på sådär oemotståndligt om allt som fanns där, och om hur jättenära det var dit. Vad tror ni hände?
Jamen självklart.
Sen åkte jag bara hem och vände, för att själv åka iväg på träning - så jadå Pernilla, träningen går finfint. Inte så ofta, men helhjärtat då det blir av!
Maja flätar, och flätar, och flätar.
En av de första saker Maja lärde sig på dagis i höstas var att fläta. Sedan dess har hon flätat och flätat, och jag har glömt att skriva in det i historiebeskrivningen. Här kommer det alltså, i retroaktiv form: Maja, du lärde dig fläta fina, riktiga flätor då du var 4 år och 8 mån gammal:
Nu flätar hon snabbt och ledigt, både sig själv och andra. I skrivande stund har jag precis befriat mig själv från 22 små flätor.
Lördagen den 18 oktober 2008
Åh, sköna helgen är här! Igår var jag på en riktigt inspirerande utvecklingsdag inne i stan, och känner än idag hur jag pyr av det jag hörde och de idéer jag fick. Sen är det ju alltid intressant bara att åka t-bana och sitta och lyssna på tonåringar också, så bara för det gjorde ju min dag. Som den 17-åriga(?) tjejen som satt med både handfree och ipod i öronen samtidigt, och pratade med någon stackare genom bruset av musik. Hon avbröt sig ideligen för musikens skull - "lyssna!". Så plockade hon upp en ny tråd varannan minut och pratade på om det ena och det andra, utan att verka bekymra sig det minsta om huruvida kompisen i andra änden hängde med eller ej. Till slut avslutade hon konversationen med:
- Och du, Ahmed kom typ springande idag och ba "heeejdååå!" och försökte typ krama mig. Jag ba nää, i **** heller. Aldrig att han får typ ta i mig. Han luktar typ... kött. Och cigg. Och nånting annat. Men mest kött, du vet. (Nej, jag vet inte. Kött?!?)
Sen la hon bara på, utan ett ord. Eller om det var kompisen som hade gjort det. Är det såhär våra barn kommer att kommunicera om några år?
Findus känner alltid på sig när folket är på väg hemifrån. Han tycker att han borde få följa med.
Idag har vi varit på biblioteket. Det var fullt hus där, eftersom de hade ordnat med något slags barnshow. Maja och Hampus var mycket taggade, men så väldigt mycket show skulle det tyvärr inte blir för deras del. De hade precis satt sig till rätta på mattan och spelmännen i randiga tröjor hade tagit sina första ackord, då Maja drog mig i tröjärmen och pekade på sin näsa. En sekund senare bokstavligen forsade det blodur den. Tröjan blev alldeles blöt av blod, och det dröp blod ner på golvet, över mjukishunden och mig - ja, överallt var det plötsligt blod. Jag har faktiskt aldrig sett maken till sådant näsblod. Jag tog Maja i handen och vi småsprang bort för att hitta en soffa och en hel massa papper. Hon grät förstås, och jag lugnade henne så gott jag kunde samtidigt som jag undrade hur svårt det kunde vara för den lediga tjejen i kassan att ge mig ett handtag. Hjälpa till lite. Kanske rentav ge mig ett papper? "Oj", sa hon bara. Och oj, var nog vad alla som mötte oss tänkte - "Vad har hänt? Var är bilolyckan?" Till slut låg iallafall Maja ner och blodet var stoppat. Vid det laget hade även Stefan hittat fram, och han stannade hos henne medan jag och Hampus sprang bort till lilla butiken och köpte en alldeles ny, rosa tröja med kanelbullar på. Tröjan gjorde slutet gott.
Vad detta var för något kan ju en mamma som jag undra över. Sker det inte fler gånger inom den närmsta framtiden så måste det väl ha varit så att hon helt enkelt petade hål på ett blodkärl någonstans i lilla näsborren. Hon kommer själv inte ihåg om hon petade sig i näsan eller inte. Hon har blött näsblod några gånger på dagis också vet jag, men aldrig någonsin såhär mycket och kraftigt. Hon hade faktiskt hela munhålan full av blod, så för en stund undrade jag om hon blödde även i munnen. Skulle det ske fler gånger så åker jag med henne till en doktor för lite blodprover. Sån är jag.
Då vi kom hem flydde båda barnen genast hemifrån. De gick över till grannen för att leka, och Stefan åkte strax därefter bort till pappersåtervinningen och pizzerian. Så här sitter jag, ensam för en stund. (Trodde jag ja. "Hejhej!" hörs precis från hallen. Maja är tydligen redan hemma. Min allra bästa mys-maja.)
Upprop
Varje morgon denna vecka har Maja gått runt med ett litet block och en penna. På blocket har hon dragit vågräta linjer och listat alla familjemedlemmar längst till vänster. Sen har hon gått runt och ropat "Pappa? Är pappa här?" "Mamma? Är mamma här?" "Är Hampus här? Haaampuuuus?" "Är Findus här?" Så har hon kryssat för oss en efter en. Det är ju bra att någon håller ordning.
Onsdagen den 15 oktober 2008
Idag vid hämtningen bad fröken Hampus berätta för mamma vad de pratat om under dagen."Inget!" sa han snabbt och såg sådär superskyldig ut som han gör då han absolut inte vill ha något med saken att göra. "Jodå", sa fröken. "Vi har pratat om hur viktigt det är att man lyssnar på sin fröken och gör som hon säger, eller hur?" "Nä-ä!" sa han med ett lite smågenerat leende och gömde ansiktet i min jacka. Medan han satt där och var osynlig(?) berättade fröken om vilka lustigheter kompisarna - de tre björnbusarna - kommit på. De springer helt enkelt och gömmer sig. Ber fröknarna alla gå ut på gården, då springer björnbusarna in och gömmer sig. Kalllar de till samling på mattan, då springer björnbusarna iväg och gömmer sig. Är det lunchdags, då springer björnbusarna... ja, ni förstår. Det var säkert jätteroligt första gången, med tre småpojkar som sprider ut sig och gör det svårt för fröknarna, men det är nog inte lika kul fjärde och trettonde och artonde gången. För de vuxna, alltså.
- Men det är supe-roligt att inte lyssna! sa Hampus plötsligt där inifrån jackan.
Jaha ja, vår son är en liten buse. Faktum är att Stefan har hört likalydande rapporter på dagisgården. "Är det något bus på gång på avdelningen så vet man att det är antingen L, J eller Hampus." Inte då. Inte den änglalika, lilla pojken..?
Tisdagen den 14 oktober 2008
Ikväll gick undantagsvis min yogaklass lite tidigare, redan klockan 19. Eftersom både Maja och Hampus är väldigt engagerade i mitt yogande passade jag på att fråga om den äldre av dem hade lust att följa med mig den här gången. Maja vill nämligen börja på barnyoga, och jag tänkte därför ge henne en realistisk bild av vad yoga är innan vi anmäler henne till en 1500-kronorsklass. Och aldrig har jag sett henne dissa bompa så hårt och bli klar så snabbt. Själv hann jag knappt dra av mig jobbkläderna innan Maja ropade på mig från hallen, påklädd, leende och klar.
- Ska vi åka då, mamma?
Och visst skulle vi det, en kvart senare. Jag behövde först lugna det närapå otröstliga knyttet som inte blev tillfrågat, och hitta på ett spännande projekt att föreslå honom för tiden vi var borta. Hampus måste få följa med mig en annan gång. Han är ju faktiskt superduktig på att "göra yoga" på vardagsrumsgolvet han också. Så seriös. Vilken besvikelse det måste ha varit att bli utesluten ur detta spännande.
Däremot var det supermysigt att ha en trött men tindrande Maja med sig på yogan. Hon fick en egen liten gympamadrass att sitta på, och där satt hon som ett ljus halva tiden. Andra hälften ägnade hon åt att yoga, imitera oss andra så gott hon kunde. Hon var urduktig på stående hunden och behjälpligt duktig på triangelpositionerna. Stretchen fixade hon också fint, liggande i min armhåla. Sen fick hon beröm av yogainstruktören också förstås, vilket inte skadade. Nu vill hon följa med mig varje gång.
Det där med kärleken
Vi pratade om hoppandet, igen. Jag förklarade för Hampus att vi är jätterädda då han hoppar från höga saker eller från lösa saker (pallar, kuddar, travar med böcker), och att det bara är för att vi älskar honom så jättemycket och inte vill att han ska skada sig. Han tog mer fasta på det där med kärleken än det där med hoppandet. Man hör ju i regel det man vill höra. Förmaningarna övergick alltså i kärlekförklaringar, och han påminde mig något viktigt:
- Men älskar du pappa också? Och Maja?
- Ja verkligen, sa jag. Jag älskar ju både dig och Maja och pappa, svarade jag.
- Och jag älskar dig... och pappa... och Maja... och Findus... - och så mig själv förstås! sa han glatt. Du glömde säga dig själv, mamma!
Ja, det glömde jag visst. Det är lätt glömt då man har haft tid att lära känna sig själv i 37 år, då man hunnit se även de sämre sidorna. Dessbättre är det något jag jobbar på, att lyckas älska mig själv även nu då jag har alla korten på bordet. Lite kantstötta kort förtjänar ju också kärlek.
Söndagen den 12 oktober 2008
Vilken underbar höstdag det har varit idag! Solen och vinden har gjort upp i en ganska häftig match, men jag tyckte det verkade som om solen gick segrande ur eftermiddagen. Vi har dessvärre inte njutit särskilt mycket av just vädret, för vi spenderade dagen hos trevliga vänner norrom stan. Barnen var i och för sig ute en del, och papporna. Hampus, som helt och hållet snöat in på att hoppa från och över och till allt han kan komma på, skadade sig igen. Den här gången hoppade han från ena soffarmstödet och slog munnen i det andra. Det vara bara rena turen att armstödet var tygbeklätt och någorlunda halvmjukt. Sen satt han spak med blödande mun i min famn en stund. "Det är jättemycket blod" beskrev Maja. "Som en blodsjö under tungan." Gråten avtog inte av den informationen. Jag undrar hur många gånger det ska göra ont innan Hampus inser att hopplekar inte är det han ska hålla på med, åtminstone inte på den här nivån. (En halvtimme senare hade han hoppat från rutschkanan och kom gråtande och haltande in med ont i foten. Igen.) Han saknar det omdöme som krävs för att hoppa säkert, kan man säga. Vi är lättade så länge han bara slår harmlösa kroppsdelar (peppar peppar).
Vi hade iallafall en mycket trevlig dag idag. Barnen leker ju så bra ihop, i synnerhet nu då de alla börjar bli så stora. Det är jätteskoj att se dem pyssla med sina idéer och höra deras småprat sinsemellan. "Jag är en stor kille nu" sa P och log med hela kroppen då vi gratulerade honom till att småningom bli storebror. Och visst är det så. Tiden går fort, och snart sitter vi här med tonåringar allihop.
Dagen avrundades framför teven för Majas del, som alltid på söndagar numera. Hon är mycket intresserad av låtsaspappaletandet i "Ensam mamma söker" och somnade ikväll utmattad men nöjd i täcket framför våra fötter i sista reklampausen. Hampus somnade en timme tidigare, i sin säng. Nu då båda gospropparna sover har vi tänkt se Solstorm, som Stefan lånade på bibblan igår. Jag hoppas på stor spänning.
Mammaögon
I min ljuva barndom sprang jag runt och hittade på alla tänkbara hyss ute i skogen, på lekplatsen, på bergsknallarna vid stranden, för att inte tala om på stranden. Allt gick bara fint ser ni, även den där tre kilometers cykelturen jag tog till och från skolan (utan cykelhjälm) varje dag sedan jag började ettan som sexåring. Jag kan inte ens komma ihåg att jag ramlade, och gjorde jag det så blev det inte värre än en liten repa jag fort glömde.
Nu ser jag faror överallt. Nere vid klätterställningen ikväll var jag snabbt framme och lyfte undan betongbitarna som någon obetänksam individ placerat rakt under nätet. Jag synade de vassa hörnen vid muren, som dagisföreståndaren lovat slipa till i veckan. (De var slipade.) Jag satte diskret hjärtat i halsgropen då Maja i blixtfart sprang nerför gräskullen rakt ner mot den dödliga asfalten. (Hon överlevde. Hon ramlade inte.) Jag blängde på de onödiga jättestenarna som någon stengalen arkitekt envisats med att hiva ut på skolgården, och måttade avståndet till dem med blicken där jag gick bakom en ystert sicksack-springande Maja. Skulle hon ramla rakt på en sten? (Nej, hon ramlade inte nu heller.)
Och vad hände sen? Jo vi passerade en av hennes kompisars hus, och utanför deras infart låg en ganska stor, rund sten. En meter bortom stenen låg en halvmurken trätrall. "Oj". Maja stannade till. "Den måste vi flytta mamma. Annars kan E springa och snubbla på stenen och ramla rakt på den kanten." Hon gick fram till trätrallen och började pustande och stånkande släpa den bortåt. Sen rullade hon med hela sin kroppstyngd stenen in under närmsta häck, och såg nöjd ut. "Såja."
Vad var det?
Lördagen den 11 oktober 2008
Vi hade en lååång lista på ärenden vi skulle uträtta idag, men den listan är inte särskilt mycket kortare nu. Stefan och Maja var en vända borta vid apoteket, på Ica och på bibblan, men i övrigt har vi varit hemma hela dagen. Hampus har varit ur form, ledsen, trött och mammig. Han somnade till och med i min famn vid halv två, dagtid för första gången på minst ett halvår. Sen skadade han sin fot i ett av de hundra hoppen han envisas med att göra per dag också, och det gjorde inte hans humör bättre att behöva halta omkring hela dagen, alternativt krypa. Så jag har burit och burit, och suttit och suttit med honom i famn. Någon feber har han inte haft, och nyss - vid sänggåendet - tyckte jag nästan att han var okej igen.
Stefan och Maja lånade en nygammal Madickenfilm idag, som hela familjen såg tillsammans. Man måste vara med och se de här gamla, svenska filmerna, för det dyker upp små överraskningar i dem med jämna mellanrum. I den här filmen råkar Madicken ut för rena rama mobbningen, med nya finsandaler kastade i brasan (tror man), svidande glåpord och liknande hemskheter som kan vara svåra att begripa sig på. Sen stjäl filmens mobbare magisterns plånbok mitt i flickornas balanstävling på skoltaket - sånt gör man bara i filmer, barn! - och får pisk med käppen(!!) framför ögonen på oss och de andra skolbarnen. Maja och Hampus satt och blinkade sig igenom allt det där, och såg lite halvt gråtfärdiga ut. Då gällde det att vara snabb med att förklara att Majas och Hampus blivande lärare alldeles säkert inte har några käppar, och att även om de hade det så skulle de inte ge dem stryk. Sen kan man också fundera över alla pedofiler som säkert hyr de här filmerna titt som tätt. Här råder nämligen ingen som helst blyghet kring barnens nakna kroppar inte. Små nakna flickkroppar visas länge och väl. Folk med den mentala hälsan i behåll tycker ju inget om det, eller möjligen att det är gulligt och härligt naturligt, men jag kan inte låta bli att förfäras över vad alla rubbade människor där ute tänker. Mina moderskänslor svallar och jag vill bara be flickorna ta på sig något och fort. Hemskt eller hur?! Varför tänker jag så? Vilket samhälle lever vi i då?
Jag fångade skelningen på bild ikväll: 1. Vanliga Hampus. 2. Hampus tittar nära. 3. Ögat fastnar inåt, för en stund.
Ikväll var Maja och jag ute på en lång härlig promenad. Först var tanken att vi bara skulle gå bort till klätterställningen och prova några nya moves. Det gjorde vi också, och Maja stylade som bara den. Sen tog jag mig en repa uppe i nätet jag också, med hjärtat i halsgropen. Det var nog väldigt länge sedan jag klättrade i en klätterställning tror jag, för jag kände mig ganska ordentligt ringrostig. Jag önskade mig inga åskådare, om jag säger så. Det räckte gott med Maja som stod och hejade på mig och gav mig de mest avancerade, svårtolkade direktiv där nerifrån tryggheten.
Sen ledde en stig oss långt bort. Vi hamnade i ett närliggande bostadsområde, och Maja pekade omkring på hus efter hus och berättade vem som bodde var. De är tydligen bevandrade, de här förskolebarnen. Jag såg Adam Alsing sitta i ett panoramafönster och tänkte nästan knacka på och säga hej. Det känns som om jag känner honom så väl efter alla morgnar vi spenderat ihop i bilen, även om det bara är hans röst jag umgåtts med. Stackarn måste ha det ganska jobbigt eftersom jag nog bara är en av många som känner så. Orkar han alltid vara trevlig mot alla mer eller mindre psykotiska människor som kommer fram och chitchattar?!
Sen gick vi vidare, och vidare, och vidare. Mörkret hade fallit sedan länge, och tystnaden hade också sänkt sig. Det var bara vi och månen. Vi gick hand i hand och småpratade om vad vi såg igenom folks fönster. Vi spanade lite extra på de hus som var till salu, och fantiserade om hur det skulle vara att bo där. Maja tyckte att vi skulle göra vårt hus lite större och bo kvar. Hon tycker om huset och vår härliga trädgård, och det gör vi ju alla.
Då vi kom hem bubblade Maja nästan över av glädje och lyckliga berättelser om allt vi sett och gjort och pratat om. Sen satte hon sig och skrev en lapp där det stod "Varje lördag och söndag ska mamma och jag gå på promenad." Det stod ungefär så. Med lite hjälp stod det precis så.
Fredagen den 10 oktober 2008
Fredag igen! Det var värst. Barnens lämningar går som en dans numera. Hampus har ju en bästis som väntar, och idag kom han springande mot oss då vi fortfarande var på fel sida om staketet. Sen fastnade pojkarna i samspråk där på parkeringen, och det krävde en kraftansträngning för Hampus att avbryta det och gå hela långa vägen runt och in på gården. Jag hann inte säga hejdå till honom ordentligt idag heller, för de där två knatar omedelbart iväg mot sina äventyr. Det har blivit något av en tradition att Hampus har med sig två pinnar varje morgon, en till sig själv och en till Lucas. Sen är det också något av en tradition att Lucas vill ha den andra pinnen istället, och att de enas om att byta pinnar med varandra om en stund. Allt det där hände även idag.
Även Maja gläds åt att komma till dagis numera, och det är skönt kan jag berätta. Vi har haft sååå många hemska lämningar med henne under hennes låga perioder, att det känns väldigt välkommet med odramatiska morgnar. Hon leker ju med alla barn nu, och hennes gruppkompisar verkar glada åt att se henne. Hon är så glad nuförtiden! Så jättejätteglad, även här hemma. Det är underbart.
På hemvägen skaffade jag varsin liten, trevlig fredagspresent till barnen. De var mycket, mycket uppskattade av båda. (Se ovan.) Faktum är att jag själv gärna skulle glida i en sån där just nu, modell större, och sen bara gosa in mig i den mjuka velouren och se Idol med en bricka goda kvällsmackor och lite godis framför mig. Det är verklighet - allt bortsett från att mina velourplagg inte är riktigt lika fina som barnens. (På deras etiketter står det Sobea.)
Stolthet
Det var då Stefan och Hampus gick genom parken bakom ögonsjukhuset i måndags, och Stefan berömde Hampus för hur fint han samarbetade.
- Jag är så stolt över dig, sa han till sonen.
- Jag är jättestolt över dig också pappa, svarade Hampus med stort allvar.
Jag undrar om han vet vad stolthet är. Om inte, så räckte det väl för honom att veta att det var något positivt. Stora, söta ord ur liten, dito mun.
Bild från ikväll, då vi skulle gå ut och titta på mörkret.
Torsdagen den 9 oktober 2008 - utveckling!
Tidigt i morse satte jag mig med Majas ansvars- och resurspedagog för en stunds snack kring Maja, och jag fick höra många trevliga saker. De vittnar om en helt förändrad flicka som plötsligt vågar ta för sig, vågar stå på sig, vågar prova våghalsiga saker och som numera skrattar sig igenom dagarna istället för det motsatta. Det är alldeles ljuv musik i våra öron, och bekräftar faktiskt bara det vi sett även hemma. Nu vill Maja leka med nya kompisar hela tiden, och släpar med sig allehanda polare hem som vi knappt ens vetat att hon leker med på dagis. Hon kan också tänka sig att leka borta, vilket inte kommit på fråga förrän den senaste månaden. Lilla gumman har plötsligt vuxit så!
Jag passade också på att stämma av lite kring hennes skolstart. Eftersom Maja är född strax innan årsskiftet 2003, har vi funderat på att låta henne vänta med skolstarten ett år, och börja med 04:orna. Utifrån hennes språkutveckling har det känts rimligt och till och med klokt. Nu är ju däremot det där med språket inget hinder längre (tack för det!), och allt kommer därför i lite annan dager. Resurspedagogen röstade starkt för att låta Maja börja på utsatt tid. "Hon är för smart för att behöva vänta" sa hon, och det är förstås ett drömargument. Vi vill gärna tro att hon kommer att hänga med och fixa både det sociala och det inlärningsmässiga, och just därför kommer vi sannolikt att våga friskt. Så känns det idag. Men tänk att de små barnen blivit så stora... Tänk att vi sitter här och planerar för en skolstart?! Jag kan knappt tro att det är sant. (Jag som själv är bara barnet...)
Step by step...
Igår morse var Stefan med Hampus på 3-årskontroll. Vi pratade lite om det där hemma på morgonen, och jag berättade för barnen om vad som skulle hända. Maja lyssnade också uppmärksamt, och mindes kanske svagt sin egen 3-årskontroll. Åtminstone mindes hon glada, goa L.
- L kommer att visa lite bilder för dig tror jag, sa jag. Sen kommer hon att fråga dig vad det är på bilderna för att se om du kan orden. Hon kanske visar dig en bild på en bil till exempel - och vad säger du då?
- Björn! svarade Hampus och skrattade gott.
Det var himla roligt det där att han skulle svara fel, och han ville dra många exempel på det. Hund - höna. Boll - bil. Katt - bajskorv. Sen hade han enligt Stefan valt att inte lattja bort testet iallafall då det kom till kritan. Fast lite kul hade det varit om han hade gjort det.
Tänk så olika det kan vara. För Hampus var detta test rena skämtet. Han har ju pratat vansinnigt långa meningar sedan han fyllde två, och känner idag inga begränsningar i vad han kan säga eller vågar sig på att uttala. För Maja var samma test superjobbigt. Hon kunde inte benämna ett enda av de föremål som fanns på korten. Bil kallade hon brrrr. Boll - inte en chans. Hund - ovvov. Katt - ack. Och ack ack, vilken resa hon har gjort sedan dess!
Vågen av lugn
Det var så märkligt igår. Jag vågade inte andas om det för Stefan då, av rädsla för att gå händelserna i förväg och på något komplicerat karmavis orsaka negativa besked. Nu ikväll har jag däremot berättat för honom. Det var i badrummet igår kväll, då jag precis hade tryckt ut tandkräm på min tandborste. Jag kan inte riktigt beskriva det rättvist, men det var som om hela badrummet fylldes av ett lugn, ett mjukt, leende lugn. I lugnet visste jag att Hampus var okej, att allt skulle gå bra idag. Efter en veckas oro kände jag mig helt avslappnad, gick lätt i hjärtat och lade mig och och sov som ett barn.
Ögonsjukhuset
- Det gick superbra hos ögondoktorn idag mamma! ropade Hampus då han kom springande mot mig i hallen. De hade en jättejättestor kikare där! Med en stjärna i.
Och bra gick det, även enligt Stefan. De hade träffat en erfaren dam som genast konstaterade att Hampus inte bara skelar på nära håll utan även på avstånd. Manifest inåtskelning på höger öga, är hans diagnos. Däremot blir skelningen successivt tydligare med minskat avstånd, såpass att vi bara kan uppfatta den då. Hon testade hans syn lite grovt med bilder, och den verkade okej. Någon översynthet trodde hon inte det var fråga om, och ingen tumör heller. Enligt henne borde en tumör ha påverkat synnerven med en påverkad rörlighet som följd. Rörligheten är intakt, och därför tycker hon vi kan utesluta tumör. Vi har funderat på att konsultera vidare angående det, men har slutligen bestämt oss för att vila i det besked vi fick av ögonläkaren.
Hampus samarbetade till perfektion, enligt Stefan. Han uppträdde exemplariskt och modigt genom all apparatur och alla utfrågningar. De vill ta Hampus igenom detta stegvis, så vid nästa besök ska han få pupillvidgande droppar och få synen närmare granskad. Han kommer härefter att följas regelbundet på ögonsjukhuset, och sannolikt få antingen lapp- eller glasögonbehandling småningom.
Det är lustigt hur sådana här upplevelser öppnar ens ögon för proportioner och världslighet. I normala fall skulle jag inte ha tyckt att det var särskilt lattjo eller uppiggande att handla glasögon och piratlapp till barnet, men efter att ha genomlevt oron för att det ska vara en hjärntumör känns det helt okej. Det viktiga är att livet är intakt, än en gång. Det är bara att konstatera att föräldraskapet är kantat av oro, och så lite mer oro. Det ska väl vara så.
TACK för de hälsningar vi fått inför idag! Vi blir glada och varma av omsorgen.
Memory med Hampus
Vi spelade memory igår, Hampus och jag. Det var då vi var ensamma hemma, innan promanaden, och det var uppenbart att han njöt av att vara ensam i mitt centrum. Han hade lite svårt att stoppa vid två kort då han fick udda - han var väldigt sugen på att prova en gång till, och en till. Då han fattade galoppen och slutade fuska fick han ganska snart ett par på ärlig väg, och sen ett till. Jag låg efter lite, och då han fick sitt tredje par mot mina noll, så räckte han över det senaste och sa "Du får det, mamma". "Nämen... tack!" sa jag och tog emot. "Fast det är ju egentligen ditt." Vi spelade vidare, och då och då fortsatte Hampus jämna ut våra odds genom att ge mig några av sina par. Rart som sjutton, men inte så vinnande ute i stora världen kanske. Eller så är det just vad det är?
Söndagen den 5 oktober 2008
En dag kvar. Om exakt ett dygn är Hampus på ögonsjukhuset, nydroppad med pupillvidgande medel. Jag har svårt att inte tänka på det hela tiden, och ser framför mig alla de barn jag vet stundvis haft skelning som första symptom på du-vet-vad. Jag klamrar mig fast vid att Hampus iris letar sig rätt då jag täcker hans vänsteröga, d.v.s. att det skelande ögat klarar av nära vinklar då man tvingar det. Däremot finns ingen koppling till trötthet - skelningen kommer dygnet runt då han tittar på något på nära håll. Jag önskar så att allt är bra, att han "bara" får lapp eller glasögon.
Idag har vi bara varit hemma, hela långa dagen. Jag har gjort långkok och fyllt kylen med gryta, och vi har ätit av densamma så det ångar vitlök om oss alla fyra. Hampus och Maja har brottats med Stefan en bra stund här intill, och nu sitter de i lekrummet och gör drakar. Jag vet inte riktigt var och när de har tänkt flyga drake, men man kan väl också bara fästa dem på väggen. Jag håller för övrigt på och irriterar mig på vår klädförvaring. Vi har väldigt mycket kläder i familjen har jag konstaterat, men vi använder bara en bråkdel av dem alla p.g.a. att vi förvarar dem så bedrövligt opraktiskt att vi inte vet vad vi har. Jag föreslog för Stefan att vi skulle bygga ut huset vid tvättstugan, alltså förlänga huset med fem meter, och bygga en jättestor walk-in closet för hela familjens kläder. Tänk att bara vika in dem på rätt ställe direkt från torklinan?! Som det är nu har vi kläder utspridda på minst fem olika platser i huset, så det är ett evigt rännande då man ska försöka få in tvätten på rätt ställe. T-shirts - var ska de vara nu då... Och så strumporna... Och tröjor... Jeans... Träningskläder... Nej här finns sannerligen förbättringsmån! Så fort jag vet att Hampus är frisk, så ska jag lägga lite tankemöda och handlingskraft på detta.
Lördagen den 4 oktober 2008
Nu är jag plötsligt ensam hemma en stund, runt fyrasnåret. Och vad gör jag då? Jag ställer mig och laddar över dagens bilder och skriver några snabba rader förstås. Hm. Rätt prio? Fast jag är faktiskt bara hemma och vänder, och då känns det onödigt att sätta sig och bli försoffad, alternativt dra igång något husligt projekt. Vi har varit på en långpromand, Hampus och jag. Först var vi borta vid vårt gamla hus, och smög runt knutarna lite. Hampus tyckte att det var jättespännande, trots att han troligen inte har några minnen alls från sin tid där. Han undrade om den gräsklippare som stod framme hade varit vår, om vår post brukade hamna i den brevlådan då, och om han kröp in genom den gröna dörren då han var baby. Vi gick vidare ner till skogen, och plockade lite kottar och bär där. Tokigt att vi glömde ta med oss nån hink eller påse. Vi gick iallafall där i godan ro och småpratade så gott det gick, trots att alla pinnar förstörde röda tråden - "Oj titta! En pinne!" utbrast Hampus titt som tätt - som om det var världens överraskning att det fanns pinnar i skogen - och vips så hade han glömt vad han skulle berätta. Är man pinnfixerad så är man. Att få honom att lämna den allra snyggaste jättepinnen (se bild) i skogen krävde en hel del övertalning. Han släpade den en god bit.
På hemvägen fick vi trevligt sällskap av Majas kompis och hennes mamma, men efter en stunds samvaro på deras gård frös jag och fick hemlängtan. Hampus besvärades inte av någotdera, och stannade därför kvar. Det är dit jag är på väg för att hämta honom efter en halvtimmes lek eller så.
Maja och Stefan har haft riktigt stora äventyr för sig idag, för de har varit på badhuset. Nu är de nyss hemkomna (16:10), och strålar som solar. Stefan ber henne berätta om vad de gjort, men hon bara drar vals efter vals med ett leende som når från öra till öra. Jag anar att de har haft en trevlig dag.
Och för att fortsätta den aviga kronologin så lägger jag in lite bilder från i morse, för att visa en väldigt typisk lördagslek. Barnen tar över hela huset och bygger inte nudda golvet-banor av allt de hittar. Sen konstruerar de öar som bebos av allehanda filurer, som de själva spelar. Mellan öarna löper dessa banor som omges av djupt vatten. Idag slutade leken med att soffrummet blev en finlandsbåt, givetvis med bollhavet i centrum. Sen hoppade de i bollhavet så mammas hjärta knappt hann med, tills de fick besked om att hela bygget måste återgå till att bli stolar, kuddar, täcken och fotpuffar igen.
Såhär påklätt var det till en början. Sen åkte kläderna av, som vanligt. (Se ovan.)
Nu är jag hemma ensam en liten stund till, helt oväntat, för knappt hann alla komma hem förrän Maja bad om att få gå till sin nyfunna favoritlekplats i närheten. Personligen tackade jag nej p.g.a.... ja, överdos av frisk luft kanske, men Stefan hakade tappert på. Så med en banan i varje näve gick de tre bortåt klätterställningen, rutchkanorna och gungorna. Nu börjar klockan dra mot middag och bompa, så jag förväntar mig att de kommer när som helst. Detta har (också) varit en bra dag.
Tidsfördriv/ veckans fjortisinlägg
1. Vad heter du? Pia
2. Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Något mer intressant kanske - typ Sunnanäng. Skojar bara. Fast nåt mer intressant skulle inte sitta helt fel. Undrar om våra barn kommer att välja sina något mer ovanliga andranamn då de blir äldre - Ottilia och Noa?!
3. Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Francesca, påstod min mamma en gång då jag var 12 och frågade, men det var nog mest för att hon smygläst någonstans att det var mitt drömnamn... just då. Jag älskade att gå omkring på begravningsplatsen och läsa namnen på de gamla gravstenarna. Sen fantiserade jag om att byta namn, och om vilka namn jag skulle ge mina framtida barn. Ingen plan har förverkligats än så länge.
4. Vilket stjärntecken är du? Skorpion. En ganska typisk, men snäll, vad jag kan förstå.
5. Vilken årgång är du? 1970. Sen 70:a, om jag får be. Så sen att jag nästan är en 71:a, eller rentav snudd på 80-talist. Att vara född sent på året är en fördel man upptäcker en bit in i livet. Ännu en bit senare enas man med sig själv och andra jämnåriga om att åldern bara är en ointressant siffra.
6. Bott utomlands? Finland och USA. Finland känns ju som inomlands för mig, iofs.
7. Flyttat antal gånger? 18 gånger får jag det till, trots kontrollräkning. Det var värst.
8. Var skulle du vilja bo? Där mina hjärtan bor, fast gärna i ett mer stabilt och människovänligt klimat än här. Skulle inte ha något emot några år i Afrika, på Nya Zealand, i sydvästra USA, på Sardinien... Men så länge mannen är tvärnöjd här så det lär förbli en dröm. Jag borde kanske göra något för att skaka om honom i hans trivsellunk lite? Något oskyldigt bara, så han kan se fördelarna med att bo i solen och kanske rentav tro att det är hans idé?
9. Vad vill du bli när du blir äldre? Klokare. Mindre impulsiv. (Lite mindre bara, sådär lagom så jag vinner på det.)
10. Hur lång är du? 178 cm.
11. Hur mycket väger du? Ca 63 kg.
12. Hårfärg och frisyr? Axellångt och än så länge naturligt blont.
13. Ögonfärg? Grönbruna. Kattfärg.
14. Mest nöjd med? Den ganska okej helheten.
15. Minst nöjd med? Ingen kommentar. Jag försöker tänka bort det.
16. Vad använder du oftast för jacka just nu? En brun läderjacka eller en röd, tunn dunparka med början idag.
17. Vad använder du oftast för skor just nu? Svarta ankelstövlar eller mc-boots.
18. Favoritfärg på kläder? Svart blandat med någon glad färgklick - på jobbet, alltså. Hemma blir det grönt, rosa, jeans, vitt...
19. Hur mycket pengar köper du kläder för i månaden? Oerhört olika. Till mig själv eller till barnen, förresten? Äh, av ren självbevarelsedrift avstår jag ifrån att ens diskutera sådana här frågor inför ögonen på mina föräldrar. Läget är oproblematiskt iallafall, så mycket kan jag säga.
20. Favoritmärke? Det har jag inget. Jag handlar plagg, inte märken.
21. Vad köpte du senast? En kundvagn full av mat på Ica Kvantum. Jag köpte bara innehållet i vagnen. 22. Vad hette din morfar? Pekka. Han bodde i den mörka finnskogen och gick bort då jag var 8.
23. Vad är du beroende av? Min familj, min kamera, min dagbok, solljus, polly, åtta timmars sömn/natt.
24. Vad tror du på? Mig själv och det som leder mig.
Något som förvånar?
Hampus och vänskapen
Han har en bästis, vår Hampus. De har varit dagisvänner ganska länge nu, halva sina liv. Sedan de började leka lite även privat har den här vänskapen blommat ut, och pojkarna verkar verkligen längta efter varandra. Stefan berättar om underbara lämningar, där Hampus letar med blicken efter Vännen redan på parkeringsplatsen, hittar honom väl inne på gården, och ropar hans namn. (Då är Stefan redan bortglömd.) Kompisen lystrar till och ser Hampus, släpper vad han har för händerna och så springer de emot varandra. De faller inte i varandras armar, men enligt Stefan ser det ut som om de nätt och jämnt hejdar sig själva i sista stund. Så står de där och ler en stund, innan de traskar iväg mot dagens första projekt. Visst är det väl ljuvligt.
Härom morgonen var det jag som lämnade, och då började Hampus prata om kompisen redan i bilen. Jag tycker att han uttryckte sina känslor på väldigt mysigt 3-årsvis:
- Jag tycker om han mamma, och jag vill inte att han ska va lessen eller ramla.
En annan vänskap, ibland något ensidig.
Torsdagen den 2 oktober 2008
Hej! Jag är nyss hemkommen. Jag har varit på konferens i två dagar, på den mest lyxuösa anläggning jag sett, tror jag. (Ja, det var jag som letade och bokade - man måste passa på då man ges chansen.) Mitt rum var som taget ur en monter på Hus och Hem-mässan och beläget i en byggnad med hisnande utsikt över en stilla sjö och en hel massa öde men färgglad höstskog. Måltiderna serverades i restaurangen som sportade 15 meters takhöjd och gigantiska panoramafönster som vätte mot just den där utsikten. Allt inklusive innehållet i dessa två dagar var helt perfekt. Eller nåja, min bordsgranne hittade en liten, grön larv i sin sallad, men jag tycker mest att det var ett bevis på att salladen var ekologisk och färsk.
Här hemma har allt gått bra,förstås. Barnen och jag skickade några sms sinsemellan igår kväll, med Stefans hjälp. Ringde hem gjorde jag inte en enda gång. Cool, eller hur. Nu ikväll har jag däremot haft en hel massa underbar tid med de små, suttit och läst bästa djurboken och berättat historier. Barnen har varit väldigt nära och lyssnat extra noga på allt ikväll, vilket får mig att känna mig välkommen hem. Att längta lite ibland är en ynnest, så länge man vet att tiden ifrån varandra är begränsad.
Det här med Hampus skelning då: Jag ringde bvc för en remiss i tisdags, och från bvc ringde man omedelbart ögonsjukhuset. Ögonsjukhuset i sin tur ville ha remissen faxad så att det gick så fort som möjligt, vilket kändes lite, lite skrämmande. Jag konsulterade en kollega på jobbet samma dag, och hon rådde mig att ringa dit, förklara mitt perspektiv (att jag jobbar med hjärntumörer, därför räds det värsta tänkbara och gärna vill ha en snar tid). Jag gjorde det, men då hade de inte fått någon remiss än. Nähä. Nytt samtal till bvc för att fråga om det är helt säkert att faxen funkar. Idag hade jag tänkt ringa ögonsjukhuset igen för att upprepa mitt ärende, men det hann jag inte, för i morse kl 8 ringde de hem och kallade Hampus till undersökning på måndag. Så nu hoppas vi att den här helgen går fort som sjutton, för en gångs skull. Vi vill veta att vår lille kille är okej.
Hampus skelar!
Han skelade jättetydligt i förrgår kväll, då han kom in i badrummet och tittade på mig. Igår kväll skelade han ännu värre, då han satt och tittade på sin banan. Högerögat försvann nästan in under näsroten. Nu får de bli en snar tid hos ögonläkare, för att se om han är översynt. Jag hoppas det bara är en oförklarlig skelning, eller möjligen att han ibland "tappar" högerögat då han är trött - latent skelning - och att han behöver träna upp det. Annars finns det ju givetvis långt värre tankar hos en mamma också, men dem kan jag inte uttala.
Måndagen den 29 september 2008
Maja är en utsprungen blomma. Hon är helt annorlunda än hon var för en månad sedan - utåtriktad, glad, modig och sprallig. Vad vi gjort? Inget. Inget alls. Det verkar som om hon behövde lite tid på sig, bara. Vi pratade mycket om det, Stefan och jag, och funderade på vilket angreppssätt som skulle vara det klokaste. För visst önskade vi att även Maja kunde få glädjas åt att gå på kalas, leka hos kompisar, packa sin nya ryggsäck och stolt traska iväg. Ändå hade det känts tokigt att tjata på henne, pusha henne, ständigt försöka övertala henne till att göra saker hon inte ville. Vilka signaler skulle det sända? Att hon inte duger som hon är?! Ska man inte låta sina barn vara just de de är, just då de är så - oavsett den egna frustrationen? Är de blyga och ängsliga en period, måste de få den trygghet de behöver och lugnet att bara vara. Så resonerade vi iallafall (men diskutera gärna!). Och nu, ja nu känns det som om det var rätt. Nu har Maja själv bestämt att hon suttit färdigt i famnen för den här gången. Nu är hon ute i världen, och vi gläds med henne!
Och Hampus då, han är en liten skojare. En envis och bestämd liten humorist. Han kan spela teater och uppträda väldigt argt/ledset/surt, och i nästa stund stänga av ljudet och skratta bort det, som om han bara hade testat om vi gick på det. Värst är ju att han ropar efter vargen - det kanske inte är så smart i längden att luras med känslor. "Dumma mamma!" sa han igår, med arg röst och ett pillemariskt leende i ögonvrån. "Vad säger hon nu då", tänkte han. "Dumma Hampus!" svarade jag, och så skrattade vi. Dumma-leken spårade visserligen ur lite efter en stund, då vi började kalla alla möjliga saker för dumma, men den var iallafall full av skratt och ganska avdramatiserande. Jag tror inte att han kommer tycka det är särskilt effektivt att kalla mig dum, och vill han göra det så är det helt okej med mig. Det är en mammas jobb att vara "dum" ibland.
Söndagen den 28 september 2008 - 3-årskalas!
Oj, så långsamt timmarna mellan 7 och 11 segade sig fram, åtminstone för de yngsta. Vi hade bjudit småkompisarna till kalas mellan 11 och 13, efter en stunds övervägande. Vi har själv varit bjudna på tidiga kalas, och uppskattat det faktum att halva dagen fortfarande ligger framför en då man leende knallar hemåt med ådrorna fulla av socker. I konceptet igår lunch då förstås, men det ordnade vi smidigt med varmkorv.
Gott om tid att duka, tid att duka om, tid att längta efter tårtan och tid att komma på att man vill ha klänning på sig - bara, bara klänning.
Hampus, som verkligen bara ville ha klänning på sig idag, öppnade förväntansfullt dörren då kompisarna ramlade in klockan 11 prick. "Ojojoj", suckade han med ett jätteleende,"det bara kommer nån igen och igen!" . Efter presentöppningen (han hade fem ivriga assistenter, så det gick fort) samlade Stefan alla barnen runt sig och berättade att han hade hittat en mystisk karta. Alla barnen följde honom spänt på skattjakt ute i trädgården, där de efter lite letande lyckades hitta en riktig silverkrona var. Men vad skulle man då göra med den då måntro? Jo, se inne i huset väntade en rar, gammal(?) korvgumma, och på henns skylt stod att man fick köpa KORV för 1 KR. Vilken lyckträff att alla råkade ha just en krona! Kön ringlade lång, och det köptes glatt korvar med bröd och ketchup.
Sen åt alla tårta också förstås, Hampus egendesignade banan- och vaniljtårta med hallonbåtar på. Alla kalasbarnen satt jättefint vid bordet, bad om mer och sade "tack" och "kan jag få". Jag tror bestämt att de övat på förskolan, för sådär artigt har jag då aldrig sett på maken att små 2- och 3-åringar uppför sig vid tårtkalas. Trevligt var det iallafall, och ber man så fint så får man nästan alltid vad man vill?!
Medan barnen samsades och provkörde de nya, fina presenterna, sanerade vi vardagsrummet. Maja, som var mycket medveten om att en punkt på programmet låg framför henne, svansade mest runt mig och gjorde sitt bästa för att köra in mig bakom skynket i sovrummet. Och då jag väl kröp in där under, då vände kalaset från gemyligt umgänge till cirkus. Fiskdamm innebär oftast godis, och godis innebär alltid sockerchock. De fromma, små pojkarna blev som förbytta efter att de suttit och proppat in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt (se bild ovan hö). De sprang, jagade varandra, skrek som sirener och betedde sig som allmänt skogstokiga. Av säkerhetsskäl lotsade vi ut dem alla, så de fick springa av sig ruset ute i gräset istället. Jag tror de knappt märkte att ytterkläderna åkte på och dörren öppnades. Därigenom ebbade kalaset småningom ut automatiskt, i takt med att ruset gjorde det.
Nu efteråt är Hampus trött men väldigt nöjd. Findus, som varit i händelsernas centrum han också - han blev ju buren framlänges, baklänges, upp och ner mest hela tiden - ligger och stensover under en stol. Lugnet har lagt sig. Stefan är iväg och handlar lite, och jag sitter här och lyssnar på stöket i lekrummet. Barnen har kalas för dockan Milla där inne, och springer av och an efter tejp, presentpapper, tårtljus och kalashattar. Nyss sjöng de för fulla halsar födelsedagssången för henne - samma som Hampus tidigare förbjöd oss att sjunga för honom.
Senare ikväll ska jag åka iväg och träna lite, och det ska bli skoj det också.
Lördagen den 27 september 2008
Så är livet sig likt i vår lilla familj igen. Pappa Stefan var välkommen hem sent på torsdagskvällen. Båda barnen hade givetvis hunnit somna, även om Maja hade för avsikt att vänta in honom. Hon hade nämligen gjort ett litet paket hon skulle överräcka. Det enda barn som svansade för honom i hallen där på torsdagskvällen var Findus, som verkade ha saknat chefen. Stefan är definitivt husets herre i hans ögon, det märks med all önskvärd tydlighet. Mina tillrättavisningar och hyssjanden fnyser han mest åt.
Idag har jag varit på stan, i all min ensamhet. Jag har shoppat också, till bara mig själv. Sånt fåfängt borde jag ju sluta med, för det är inte direkt så att garderoben gapar tom. Men så ser jag då den där urfina koftan (grön odd molly med rosa knytband i sidan - ååh) och de där praktiska, superperfekta stövlarna varav det bara fanns ett par 39:or kvar i hela Sverige, och inte är jag mindre mänsklig än att jag faller till föga. Kvinnor på stan fick idag varsitt gratis exemplar av någon glossig tidning som visst hette Chic, och i den läste jag en intervju med Emma Andersson. Hon uttalade sig om sin egen shopping, och sa att köpandet av det första plagget är som att trycka på en knapp, sen rasar resten bara på. Och så är det faktiskt ofta för mig också. Går jag på stan en timme utan att handla den där första saken så åker jag oftast hem tomhänt. Går jag däremot på stan och hittar den där första oemotståndliga saken inom en timme, ja då har jag liksom redan brutit förtrollningen och kan lika gärna köpa den där andra/tredje lilla fina saken också. Idag var en sådan dag, men känner jag mig själv väl så kommer jag att returnera något innan nästa helg knackar på dörren.
Lustigt nog har jag svårare att leva med den shopping jag gör åt mig själv, än den shopping jag gör åt barnen. Det är liksom inte lika känslomässigt svårt att handla åt någon annan. Fast jag inser ju att shoppingen jag gör i barnens namn också är shopping jag gör för mig själv egentligen, för barnen blir inte gladare av en rolig tröja till eller ett par extra strumpor med lejon på. Så var hamnar jag då? Egoist är jag hur jag än vrider på't?!
Såhär kameravänlig har Maja varit denna vecka.
Mormor och morfar var här då jag kom hem, och vi försökte småprata medan barnen smällde ovanligt högt med sina legobitar vid bordet. De byggde en dinosauriefamilj. Mormor och morfar är på väg hem till Finland igen, och vi fick återigen tacka för all hjälp vi fått. Tänk de dubbelarbetande barnfamiljer som har sina föräldrar i närheten till vardags - vilken lyx! Jag hoppas att de alla förstår hur bra de har det, förutsatt att föräldrarna är av det hjälpsamma slaget förstås. Egentligen var tanken att vi skulle ha varit på Gröna Lund idag, tillsammans med tusen andra från Stefans arbetsplats. De hade nämligen abonnerat hela stället, och alla karuseller var öppna för fria åk. Visst var det lockande, men efter att ha hört barnen säga att de minsann inte skulle åka något alls, så kände vi att den bökiga resan in, bara för att eventuellt ägna dagen åt att truga, uppmuntra och tjata, inte var värd besväret. Istället lekte barnen här hemma med varsin kompis, och jag lekte lyxhustru. Stefan... ja, han har nog haft det bra han också, vad det verkar. Åtminstone hade han inte velat följa med till folkmyllret, det vet jag med säkerhet. Han föredrar oftast hemmets lugna vrå då han är ledig.
Ikväll har vi barnkalas på hjärnan. Klockan elva i morgon smäller det, då kommer fyra små pojkar hem till Hampus på skattjakt, korv med bröd och tårta. Stefan kommer att axla lekledarskapet med briljans, och jag kommer sannolikt att sköta markservicen i köket. Vi får se hur många föräldrar som stannar. De som gör det bjuds på kaffe och glasstårta, för enkelhetens skull. Barnen får en egen tårta, med godis på enligt Hampus önskemål. Och så blir det fiskdamm förstås, för fiskdamm måste man ju ha, eller hur? Skapandet av dammen och spöt tänkte jag överlåta till husets ingenjör, så kan jag ägna mig ordentligt åt att fylla påsarna istället. Nu hoppas vi bara på glada miner, pigga, friska barn och soligt skattletarväder.
Och så har vi ett angenämt dilemma: Våra Ticnet-presentkort går ut på tisdag, så innan dess behöver vi boka något kul för 1200 kr. Vad ska vi gå på?
Good night good folks, wherever you are!
Veckan som är
...är lite speciell. Det är tomt i dubbelsängen, och intill mig i tevehörnan. Stefan är nämligen på utvecklingsmässa/konferens i Hannover. Mormor och morfar, som av förälderlig snällhet har ryckt ut för att finnas till hands, hämtar på begäran barnen, pysslar, läser böcker och servar oss med (mycket!) mat, vilket är oerhört värdefullt för den ensamstående mor som jag tillfälligt är. Jag känner ändå för att nämna att Stefan bor på ett slott och sover i tyska dunbolster. Die Dunbolsteren sind ja garantiert sehr, sehr wunderschöne.
Hampus var så väldigt go häromdan, som om det nu hör till ovanligheterna. Han hade råkat ut för en kissolycka i mormor och morfars sällskap, men inte sagt något. Istället hade han tyst och på egen hand gått till badrummet, klättrat upp i badkaret, tagit av sig sina kissiga byxor och kalsonger, och tvättat dem och sin egen rumpa omsorgsfullt under kranen. I detta skede kom mormor farande för att se var han höll hus, och hon fick då hjälpa honom med resten - med att klättra ur (det halkiga!) karet, med att torka rumpestumpen och hämta nya kläder. Men det verkade minsann ha varit lite genant för honom, stora killen, att kissa på sig inför mormor och morfar? Min lilla gospropp... Man får visst kissa på sig då man är tre år, men jag kände mig ändå väldigt stolt då jag fick historien berättad för mig.
Han känner sig över huvud taget väldigt stor nu. Samma dag som han fyllde år, förra måndagen, hade han vid lunchen på förskolan sagt att man inte är söt längre då man är tre år. Det var i och för sig ett av de mest huvudlösa påståenden min son fått ur sig, men det är ändå värt att notera eftersom det verkar vara hans övertygelse. Eller om det nu var en indirekt fråga, kanske? Jag har iallafall kallat honom sötnos nu minst lika ofta som tidigare. Det är väldigt kul att höra hur han ändrar tonfall också, beroende på sammanhang och på vem som befinner sig i vårt sällskap. Har han sina kompisar omkring sig så är han väldigt manhaftig i sitt sätt att prata, svarar kort och koncist med jättelåg röst - "aa-a", "okej"... Är vi på tuman hand eller med Maja däremot är han som vanligt, fortfarande ganska "liten". Det är helt okej att han är en liten kameleont. Det är rentav tecken på social intelligens tycker jag, så länge han verkar schysst och sann i alla lägen, och det verkar han. (Ta i trä.) Nu är det snart dags för kalas, på söndag!
Söndagen den 21 september 2008
Stefan hade stora fiskeplaner idag. Han skulle iväg ut i båten med sin fiskekompis så fort jag hade piggnat till, för andra gången i år (Ja, fisket då alltså. Piggnat till har jag väl gjort minst tre gånger.). Typiskt nog hade kompisen ådragit sig historiens nackspärr under natten (hmm-m), och ställde in. Stefan kände sig nog ungefär som jag gjort dagen innan, utanför yoga-salen, och bestämde sig raskt för att fiska ensam iallafall. Vackert så, han vill ju ändå inte prata i båten, för då skrämmer han fiskarna.
Jag och barnen åkte för att se den där efterlängtade Mamma Mu-filmen på bio. Nu var ju barnen rutinerade biobesökare den här gången, så äventyret var inte lika stort som då vi såg Lilla Spöket Laban, men det var ändå mycket mysigt att få sitta och se deras förväntansfulla små ansikten där i mörkret. Drygt halvvägs genom filmen viskade Hampus att han behövde kissa, och då var det bara att snällt ursäkta sig genom hela raden av familjer och smyga nerför trapporna. "Vart ska ni?" ropade en liten 3-åring till oss där vi smög. "På toaletten" viskade jag så högt jag kunde. "Ska ni på toaletten?" ropade han tillbaks. "Ja-a!" viskade jag igen och smög vidare så fort barnens ben bar dem. Jag är säker på att salongen hade förståelse. Den bestod förstås till 75% av folk under fem.
Sen åt vi lunch där borta på äventyrsbygget, och lekte lite på lekplatsen utanför innan vi åkte hemåt. Barnen hittade en gräsmatta full av ekollon, och plockade fickorna fulla för att kunna mata de obefintliga ekorrarna här hemma. Nu ligger säkert minst ett dussin ekollon på diverse platser i bilen, men det vet pedant-stefan inte om än.
På kvällen hade barnen en kompis här hemma, och jag gick på BodyPump för att chocka mig själv. Jag hade hela helgen känt av någon form av frustration över yogan som inte blev av igår, och jag kände genast frustrationen lätta då jag fick utlopp för den ihop med de där skivstängerna. Kroppen däremot - ajajaj... Jag är gammal nu, tror jag. Jag har ju ont överallt.
Yoga
Jag känner mig yogabiten. Min yogi leder klasser en bit härifrån på lördagmorgnar också, och idag hade jag tänkt gå. Så där stod jag med min röda yogamatta hoprullad under armen och inspirationen ångande ur porerna kvart i tio, bara för att konstatera att ingen dök upp. Hur mycket jag än djupandades och tänkte positiva tankar var och förblev det öde, tomt, helt folkbefriat på den där skolan. Snopen och irriterad vände jag hem igen, och insåg i bilen att det här med yoga verkligen påverkat mig starkt på kort tid och därför lockar mig till mer. Småningom kanske jag är duktig nog att klara av det hemma på egen hand, men än så länge behövs guidning. Guidning och barn på avstånd, för den delen. Jag kan inte riktigt se mig själv försjunka i någon vidare avslappning med två yrväder som snor runt mina utsträckta lemmar och vill vara med. "Mamma, mamma, titta vad jag kan!" ... (Via sms fick jag veta att yogin visst är på Sardinien, och att hennes vikarie ställt in dagens klass. Surt, sa räven.)
Lördagen den 20 september 2008
Vilken underbar höstdag! Planerna vi hade (Mamma Mu på bio) ändrades med anledning av det soliga och varma vädret. Istället för att sätta oss i mörker packade vi mumsiga matsäckar och promenerade/cyklade iväg på en utflykt. Vid stranden satte vi oss på vår filt i bara innetröjorna, som kontrast till ruskväderskläderna vi klätt oss i de senaste veckorna. Det var riktigt, riktigt skönt! Barnen gungade, samlade fina stenar, kände på vattnet och bad om att få bada. (Nej, nej, nej.) Det var så härligt väder att Stefan och Hampus dröjde sig kvar ute på gården här hemma i flera timmar med diverse projekt. Katten var också ute, i bara sitt id-band, på prov. Det gick fint, bortsett från att han på slutet stötte ihop med en omkringstrykande katt och eventuellt åkte på ett litet kok stryk. Efteråt låg han och sov av sig chocken i flera timmar. Han sover faktiskt än. (Klockan är i skrivande stund 20:10.)
På väg hem från stranden stannade vi och väjde för en man som cyklade i våldsam fart nerför backen. Den är brantare än man önskar, speciellt om man ska ha med sig en barnvagn eller cykel uppför, och den här vuxne mannen susade mot bättre vetande ner utan cykelhjälm...
H: Man måste ha cykelhjälm när man cyklar!
S: Ja, verkligen. Tänk, han hade nog glömt den hemma.
P: Ja, och tänk så farligt om han skulle ramla utan hjälm och slå sitt huvud och sin hjärna i asfalten.
H: Han skulle dö då.
P: Ja, om det skulle gå riktigt illa, då skulle han faktiskt kunna dö.
M: Det är bättre att ha hjälm på sig, för då dör man med hjälmen på.
Här brast jag ut i ett så rungande gapskratt att mitt liv säkert förlängdes med minst ett år (71 kvar nu, alltså?). Maja, som hade gått tyst och bara lyssnat på samtalet, levererade en perfekt oneliner helt omedveten om det komiska. Vi förklarade för dem - eftersom det inte verkar ha gått hem tidigare - att idén med hjälm är att man kanske klarar sig ifrån att dö eller skada sig illa om man har den på sig. De är hädanefter mycket noga med att alltid ha hjälm.
Fredagen den 19 september 2008
Idag mötte Erik oss springande då vi kom till dagis.
- Hej, Majas mamma! Majas mamma! Elin är sjuk idag (lillasyster), men Maja får komma hem till mig iallafall! Vi kan leka ute!
Maja kände sig nog väldigt välkommen, och såg ut att gilla läget. Vi bestämde inget mer än att Stefan och humöret skulle få bestämma. Och visst blev det lek! Då jag kom hem vid sexsnåret syntes ingen till här. Alla tre hade gått hem till Erik, mest för att Hampus så hjärtans gärna ville vara med, och Stefan inte kunde lämna Eriks mamma ensam med fyra ungar, varav en hade 39 graders feber.
Här hemma väntade däremot en liten, sällskapssjuk katt. Findus var så till sig i trasorna då jag kom hem, att han bokstavligen hoppade på mig. Han följde mig runt, runt i huset - till kylskåpet då jag ställde in varorna, till sovrummet då jag bytte kläder, till toaletten då jag tvättade händerna... Han omväxlande strök sig våldsamt mot mitt ben, och hoppade upp på mig, liksom upp för att krama mina lår med sina mjuka tassar. "Ta upp mig då!" sa han helt enkelt, på sitt lilla vis. Och då jag väl tog upp honom ville han krampaktigt ligga kvar där, trots att jag emellanåt bara höll honom med tummen.
Igår lyckades Maja reta och knuffa till sin lillebror lite väl många gånger, och det frestade mitt tålamod. Sen hade jag på kvällen (vid läggdags) så grymt dåligt samvete för att jag hade uttryckt mig klumpigt då jag vid ett tillfälle tillrättavisade henne. Jag fick för mig att mina ord kunde tolkas som att jag älskade henne mer då hon var snäll och vän, och det kändes hemskt att bara veta att den tolkningsmöjligheten fanns. Jag är medveten om att jag har en förmåga att döma mig själv väldigt hårt för sådana här saker, och det gjorde jag igår. Straffet blev en kortare natt än jag mår bra av, och för att råda bot på det hela hade jag ett lite extra långt kärlekssamtal i Majas säng ikväll:
- Maja, vet du vad som är så superbra med mamma- och pappakärlek? Jo att man älskar sina barn lika mycket alltid, alla dagar och alla minuter, också då man är jättearg eller jättesur. Jag älskar dig lika mycket då du gjort tokiga saker och jag blir arg, som då du är hjälpsam och schysst och så. Vet du hur jag menar?
- Jaa. Men älskar du mig alltid, mamma, också då du är död?
(Kan inte Maja vara över den här ångestframkallande döden-fasen snart?)
- Ja, såklart, men det kommer jag inte att vara på superlänge! (Peppar peppar, tummarna vitnar och jag ber om minst 70 år till.)
- Jag gillar inte dig då jag har puttat på Hampus och du är arg, mamma. Jag gillar dig alltid, fast inte då. Och inte genast efteråt heller, men sen. Då det har gått en stund. Då gillar jag dig igen. Och då jag är ledsen, då gillar jag dig. Och nu.
- Okej. Jag förstår det. Jag gillar och älskar dig alltid, så du vet. Alltid, alltid.
I natt ska jag sova gott i hopp om att hon har fattat. Om hon nu någonsin tvivlade.
Christinas utmaning - nämn fem saker som finns i...
...min frys: Husets bröd. Bär, bär och bär. Hemglass. Massor av quorn- och grönsakspåsar. Laxbitar. Finsk potatisrieska - det enda jag ber mina föräldrar köpa med sig då de kommer.
...min garderob: Massor av jeans, klänningar, tröjor och nästan identiska t-shirts med både kort och lång ärm. Och så för många plagg som förgäves verkar vänta på bättre tider och finare tillfällen.
...min bil: Oj... Smulor från mina frukostmackor, någon kvarglömd påse med galonisar/stövlar/fleecar, russin, cd-skivor som aldrig blir lyssnade på, barnstolar och antagligen en stor säck papper på väg till återvinning.
...min handväska: Grannlila läderclutch som jag använder som plånka (mycket cool och humörhöjande), handsfree till mobilen, puderdosa, läppglans, kalender, nycklar, passérkort, tuggummin, läkerolask, 7-eleven-servett... Skulle man stoppa vid fem?
En prutt
Då jag hämtade Hampus igår, fick jag en jätterolig dialog berättad för mig av kompisens mamma, som hade suttit på höravstånd från pojkarnas lek:
E: Nu måste du gå hem, Hampus.
H: Varför då?
E: För du har pruttat i mitt rum. Det luktar prutt i mitt rum och man får inte prutta här.
Tystnad.
H: Då får inte du komma på mitt kalas, för på mitt kalas får man prutta.
Så var både konflikten och prutten glömd.
Findus har nog förlorat ett liv
Han kräver en hel del tid och omsorg, den lilla katten i den stora kattkroppen. Det visste vi ju, och varje gång vi i efterhand tvivlar på vårt omdöme räcker det med ett ögonkast på Maja för att se att det verkar vara värt besväret. Maja och han har ett alldeles särskilt fint förhållande. Hon längtar hem till honom och han längtar uppenbart efter henne då hon sover eller är borta. Hampus har inte riktigt samma handlag med djuret än, kan man säga. Han är förtjust i honom och vill väldigt gärna umgås, men visar det på ett så intensivt sätt att Findus oftast förskräckt spritter iväg då Hampus kommer stampande och ropar "Fiiiiiinduuuuus! Kooooom hääääär!". Hampus i sin tur blir då väldigt sårad och ramlar ihop i frustration. "Jag vill ju bara klaaappaaa honoooom..." gråter han. De får nog jobba lite mer på sin relation, de där två.
Igår höll något hemskt på att hända. Det var då Findus var ute för en stunds kvällslek tillsammans med Maja, och satt fast i sitt äventyrsband, som han gör en stund så gott som varje kväll. Vad som hade kunnat bli den ödesdigra skillnaden var att änden på bandet igår satt runt rutschkanan mitt ute på gräsmattan, för att han skulle kunna vara hos Maja då hon gungade. Under den stund jag var inne för att hämta fleecebyxor till tjejen lyckades han nå bort till körsbärsträdet. Han klättrade upp i det, och hoppade ut på den lägsta grenen, två meter upp. Från den fick han den dåliga idén att hoppa ner på andra sidan, och blev således hängande i sin sele en meter upp i luften. Då jag kom ut hörde jag hans förtvivlade ...ja, kan man kalla det jamanden, från trädet. Maja var redan på väg fram, och vi räddade honom snarast möjligt från vad som hade kunnat bli ett fatalt stryptag. Selens längre ögla, den som ska sitta bakom frambenen, hade halkat över, och det enda som räddade Findus från att bli strypt var hans egna framtass, som han hade kilat in under bandet. Fy, usch, ve och fasa, så hemskt hans lilla liv hade kunnat sluta. Jag ser i både vaket och sovande tillstånd framför mig rycket då linan tog slut, och vi har verkligen gjort vårt bästa för att granska hans revben, hals, ja hela honom i jakten på skador. Han verkar helt okej. Vi kan väl helt enkelt konstatera att han nu har bara åtta liv kvar.
I samband med dividerandet kring Erik idag på dagisgården, då Hampus hörde att Erik aldrig skulle kunna leka hemma hos oss eftersom han är så allergisk, kom han på en ljusning i bedrövelsen:
- Men sen då våran katt har dött, då kan Erik komma hem till oss!
Torsdagen den 18 september 2008 - jättekliv!
Idag hände något fantastiskt efter dagis. Jag hittade Hampus sittande utomhus under ett bord med sin stock, den där murkna stocken han släpat fram och tillbaks mellan hemmet och dagis i tre dagars tid nu. Inget märkligt med det i och för sig - klart han måste bevaka stocken. Maja hittade jag gående i led tillsammans med de övriga stora barnen, på väg inifrån avdelningen ut mot gården. Hon stod hand i hand med Erik, en nygammal kompis sedan gamla babytider, en kompis som sedan i våras går på samma dagis som hon. Med en glimt av sorg i blicken släppte hon hans hand, och frågade mig om de inte kunde fortsätta leka tillsammans hemma.
- Men det går ju inte, Maja, sa jag. Erik är ju allergisk mot Findus, vet du.
Här kommer det fantastiska:
- Ja men då kan ju jag leka hemma hos Erik! sa hon, och det riktigt skimrade om henne.
I samma stund kom Eriks pappa. Eftersom det här var ett sådant breakthrough för Maja slängde jag på honom frågan på en gång och hoppades så innerligt det går att det skulle passa att Maja lekte hos dem. Och det gjorde det. Barnen såg nöjda ut, och snabbt som ögat - innan Maja skulle bli nervös - skjutsade jag upp henne till Erik, som mer eller mindre sprang intill bilen hela vägen hem. (Ja, han skulle ha fått skjuts också...) Utanför Eriks hus kramade Maja hejdå, och för en hundradels sekund såg jag tvivel i hennes ögon. Det var ändå såpass utspätt med glädje och stolthet att det aldrig fick grepp, så hon vinkade bara en extra gång innan hon följde sin kompis in genom dörren. Lilla skruttan.
Nu låter ju det här bagatellartat för de flesta föräldrar. För oss är det inte det. Maja har konsekvent vägrat leka borta i ett halvårs tid nu (sannolikt ännu längre), och har inte ens kunnat tänka sig att hälsa på närmsta grannpolaren som hon känner så väl. Det har varit rena turen för henne att kompisarna velat vara hos oss, annars hade hon fått vara kompislös på fritiden bortsett från de gånger vi vuxna hade följt med henne. Att hon idag självmant väljer att gå hem till en kompis en bra bit hemifrån, och umgås med honom och hans pappa som hon inte känner över huvud taget(!) är därför ett smärre mirakel. Jag känner mig både förvirrad, överrumplad och glad. Jag är så grymt glad för hennes skull. Nu hoppas jag bara att hon har riktigt, riktigt roligt.
Amning.
Sen hör ju till saken att lillebror också ville leka borta då. Han ville leka hos en kompis nere på gatan, och absolut inte hemma med sin tråkiga mamma. Så vi åkte direkt från Erik hem till Hampus egen lilla polare, och jag droppade honom där. Så nu står jag här helt mol allena och skriver. Eller nästan, Findus går runt mina ben och smyger. Han jamar och vill ha uppmärksamhet. Det känns som vi har tre barn i familjen.
Mer om det senare. Nu är klockan fem och jag ska hämta hem den yngsta spelaren.
Uppdatering: Lekstunden hade gått jättebra för båda barnen. Jag och Findus hämtade Hampus först (dålig/bökig idé att ha med sig katten till grannen), och sen promenerade vi vidare för att hämta storasyster (efter att ha släppt av Findus hemma). Vi dröjde oss kvar i Eriks trädgård en god stund eftersom de gärna skulle ha lekt vidare, och sen sprang vi hemåt. Hampus sprang omkull på asfalten, vilket var lite synd. Annars var allt på topp. Maja och Erik har bestämt sig för att leka igen i morgon om humöret tillåter.
Tid
Jag saknar tid med mina barn, tid att vara med var och en för sig. Det är härligt att vara med dem båda två också, men den samvaron är inte densamma som den med ett barn i taget. Är de tillsammans (och med mig i synnerhet), så kantas umgänget alltid mer eller mindre av konkurrens, av prat i munnen på varandra och evig turtagning. Oavsett hur mycket de älskar varandra och berikar varandras liv, så tror jag ändå att de behöver egentid, tid med bara mamma eller pappa ibland. Tid att äga alldeles själv, få uttrycka sina funderingar utan tidspress från någon som står och stampar i väntan på att få säga sitt, få spexa och bli sedd och applåderad alldeles för sin egen skull, och få kramas utan att dela famn.
Därför har jag nu börjat leta efter bra dagar att vara tillfälligt föräldraledig. Jag ska ta en dag för Maja och en för Hampus, dagar då syskonet får vara på dagis som vanligt. Jag har redan berättat det för dem, och beskedet togs emot med glädje. Maja har börjat planera vad vi ska göra på hennes dag, och jag anar att cyklarna är involverade. Cyklarna, skogsstigen och fiket borta vid kyrkan. Det låter väldigt bra i mina öron och känns väldigt bra i hjärtat.
Nu återstår bara att utse dagarna och inte minst vem som ska få vara försten ut... Långsticka kanske?
Måndagen den 15 september 2008 - grattis på 3-årsdagen, älskade Hampus!
Hampus vaknade själv först förstås, och hade inte en tanke på att ligga kvar och låtsas sova för att vi skulle kunna sjunga för honom i sängen. Han hade de facto inget alls till övers för vår sång, utan hyssjade på oss och ville gå rakt på presenterna. En del av dem hittade han redan igår, och dem hade han omsorgsfullt lagt i en hög under sängen. En av dem sov han med. Nu samlade vi ihop hela högen och satte oss på lurviga mattan. Maja sparade sin syskonpresent till sist, så hon skulle ha något att öppna hon också. (Ja, vi har en sådan tradition än så länge, bara för att vi är för snälla. Så fort de vuxit lite så får vi väl stryka syskonpresenten. Kanske.)
Hampus öppnade paket efter paket, och utstötte ett sådant där underbart "åååh!" med överraskad och glad ton efter varje öppning. Jag vet inte om det var av artighet eller om det var äkta, men han verkade uppriktigt superglad åt varenda pryl han fick. Sen kom han till det paket han sparat längst, paketet från mormor och morfar - det superduperstora paketet. Han fick klättra upp på det för att kunna öppna, och blev ju inte besviken. Det var en lyftkran! "En lyftkran, ojojoj!" sa han med ett stort leende, ett sådant som alla föräldrar helst ville se i sina barns ansikten varje dag. Det såg ut som om han knappt trodde sina ögon. En lyftkran är det enda han önskat sig, och mormor och morfar var snälla nog att leta rätt på en riktig höjdarkran. Tack!
Småningom vandrade han iväg till dagis trots allt. I handen hade han en påse med glassar att bjuda kompisarna på. Hans önskemål var att få bjuda på tårta, men p.g.a. tradition och allergier för den delen, så styrde vi in det på glassar istället. Tårta blir den den 28:e, då hans fåtal utvalda kompisar kommer och firar. Han ska ha ett litet men naggande gott kalas, är det bestämt. Fem små pojkar. Jag spinner för fullt på kalasplanerna, och det ska bli så skoj! Maja har ju inte velat ha något kalas de senaste två åren, så jag har abstinens efter barnkalasfixande nu.
Hampus tyckte vi skulle ta en bild på alla hans presenter. Här ser ni den. Geomags (superroligt även för vuxna!), två dinosar, en liten lastbil med Hampus namn tryckt på sidan, Meccano (fyra byggbara fordon i ett), ett träspel (Spökbebisar), rim-memory, de berömda skorna, enkelt räkne-memoryspel (Majas syskongåva), en bok ("Älskade snuttefilt" - en bok tänkt att hjälpa honom sluta med nappen). Ja, och så den radiostyrda lyftkranen då förstås! Farmor och farfars tilltänkta present står ouppackad i bakgrunden i några dagar till.
Söndagen den 14 september 2008
Vilken underbar söndag vi har haft, ja vilken alldeles underbar helg! Planen var att vi idag skulle ha haft utomstående barnpassning hela dagen, för första gången i världshistorien (mor- och farföräldrar borträknade, alltså). Så bra hade vi det förspänt. I sista stund på lördag kväll vågade jag säga till Stefan hur jag kände inför det - att jag ju inte ville. Och var inte Hampus lite snorig och hängig dessutom?! Det handlade varken om misstro till barnvakten eller ovilja till vuxentid. Det var bara så enkelt som att jag inte ville vara ifrån barnen en hel värdefull söndag. Så hönsigt. Jag är så vansinnigt kär i mina barn, men de växer ju så fort! Vart tar tiden, dagarna och veckorna vägen? Stopp och belägg lite!
De fick tatueringar på McD igår, och idag åkte de på. Först en var, sen en på varje arm, och till slut tatueringar över benen, magen och hela kroppen.
Så vi planerade att hämta hem den där rosa cykeln under dagen och ta en cykeltur i solskenet, fram tills det slog oss att jag faktiskt hade en bokning inne i stan under eftermiddagen. Stefan hade skänkt mig spabehandling och bad, och det var idag. I prunkande inomhusdjungel bland porlande fontäner skulle jag lägga mig och vara ensam, medan någon knådade min kropp och mina ömmande muskler med olja. Och järnspikars, så kluvet det kändes - underbart och härligt förstås, men lite sorgligt samtidigt. Cykeln då? Och monteringen, första åket, solskenet? Varför låter jag så otacksam helt plötsligt?!
Hampus skötte disken idag, och Maja torkade. Jag älskar att diska, sa han. Finemang, säger jag om det!
Äh, det blev ju jättebra allting. Stefan och barnen köpte och monterade ihop cykeln medan jag låg på spa (kunde man ha det bättre?). Sen hann vi med en bra cykeltur efter middagen iallafall, i skymningen. Maja valde klokt nog bort stödhjul, till förmån för att lära sig cykla själv småningom. Det kommer visserligen att innebära ett och annat ryggskott gissar jag - men vad fasen, det får det vara värt. Stefan och jag turades om att hålla henne. Hon cyklade mestadels jättebra, i synnerhet fram tills jag korkat nog kläckte ur mig "Nämen titta, en mördarsnigel!" Då gav hon ifrån sig ett skräckslaget illvrål och vinglade rakt in i närmsta buske (där det säkert låg många fler äckliga mördarsniglar på lur). Vi stannade och betraktade mördarsnigeln, som oroväckande nog låg bara två ynka kvarter från vår än så länge mördarbefriade trädgård. Hampus undrade om man fick klappa den, och vi föreslog att han skulle låta bli. Vi enades om att den liknade en av Findus bajskorvar, och sen cyklade vi vidare. Majas cykeltur var dessvärre ganska förstörd, för nu kunde hon bara koncentrera sig på att inte cykla på några mördarsniglar.
De rosa cyklarna. Hampus har fått nöja sig med syrrans gamla, och verkar himla nöjd med den. Note to self: Maja måste få en egen hjälm.
Lördagen den 13 september 2008
Oj, var ska jag börja? Vi tittade på en ny cykel till Maja idag, för hennes lilla tolvtummare är definitivt för liten. Hon ser ut som en amazonflicka på den. Vi åkte först till en lokal cykelhandlare och lät henne nosa på en röd, vackert blänkande, i våra ögon perfekt cykel. Nej nej, fel fel. Den var inte rosa. Efter en stunds övertalningsförsök lämnade vi den perfekta cykeln bakom oss, och åkte åt olika håll. Stefan åkte västerut för att klippa sig och handla kattsand, kloklippare och mat. Jag och barnen åkte sydösterut för att byta alla de tre par provskor jag igår hade köpt till Hampus på lunchen. Jag är så naiv som tror att jag fortfarande kan göra så, bara köpa hem något påklädbart och få hurrarop och tack-kramar. Barnen är för stora för sånt nu, de ska vara med (av rena principskäl?) och välja själva. Så nu åkte vi till Vincent Shoe Store och botaniserade bland alla fina höstskor. Hampus valde ett par som var så snarlika de jag hade köpt det bara gick utan att ändå vara samma. Maja fick också ett par, för hon hittade ett par som verkligen talade till henne, och om jag tänker efter riktigt, riktigt noga så behövde hon nästan ett par höstskor hon också...
Sen åt vi på McDonald's, och ringde därifrån och berättade för Stefan om allt det mysiga vi hade för oss. (Allt var mysigt utom det familjevåld vi bevittnade i toalettkön. Det är upprörande att se örfilar och grovnyp i kinden, och samtidigt förstå att det antagligen är vardagsmat för de där barnen. Hampus såg inte så mycket, men Maja såg och vände sig bort. Vi pratade inte om det, varken då eller efteråt, och jag känner mig fem timmar senare fortfarande feg och otillräcklig som såg och ignorerade.) Efteråt tog vi våra minimorötter och gick bort till leksaksbutiken. Hampus tryckte på alla möjliga prova på-leksaker och skrattade åt de tokiga melodierna och de dansande djuren. Maja hittade bokhyllan och stod mest där och tittade. Hon ville gärna köpa varsin pixibok till sig och Hampus, och fick göra det. Jag gav henne mitt kontokort och hon ställde sig i kön. Hon skötte allt jättefint själv, hej:et och tack:et och det artiga leendet. Det enda jag behövde göra var parallellsignera kvittot lite snabbt. Damen i kassan var av det mer sympatiska slaget och bad Maja signera själv också, med sitt namn. Hon gjorde det andäktigt och så prydligt att kön bakom henne troligen började kvida av rastlöshet. I couldn't care less. Maja växte.
På hemvägen stannade vi på Coop och hittade den, den rosa cykeln! Tyvärr fanns bara visningsexemplaret kvar, så vi får åka och hämta en sådan i morgon istället, på en Coop där den fortfarande finns. Maja kan knappt bärga sig. Hon säger att hon inte kommer att kunna sova utan den där cykeln.
Maja "läser" för Hampus under en liten eftermiddagsvila.
Här väntade Stefan då vi kom hem. Väntade hemma hos sig gjorde Majas kompis, som hon hade planerat att leka med efter utflykten. Nu förhöll det ju sig så att Maja hade nya skor. Då ville hon väldigt gärna gå bort till kompisen och visa de nya skorna istället för att bara ringa och möta henne här. Så hon travade stolt iväg i sina vitsilvriga höstskor så snart vi kommit hem, och blev borta en god stund. Bäst att kolla om de har tänkt stanna där istället, tänkte jag och slog grannen i fråga en signal. "Maja? Här hos oss? Ne-ej, hon har inte varit här." Va?! Vid det laget hade det gått minst en kvart sedan hon lämnade vår gård. Stefan sprang ut - ja, han sprang, coola killen som aldrig stressar upp sig. Jag sprang också ut, med hjärtat bultande och Hampus iklädd Majas jacka. Vår Maja, vår ordentliga, förnuftiga, underbara Maja?! Var var hon?
Jag drog med mig Hampus bort mot ett helt annat grannhus än det hon varit på väg till. (Båda ligger inom kvarteret, max 150 meter bort.) Kanske ändrade hon sig, tänkte jag samtidigt som alla hemska halvtänkbara scenarion spelades upp i mitt huvud, och jag förbannade mig själv för alla gånger jag varit irriterad och kort i tonen mot henne. Några evighetslånga sekunder senare fick vi veta att Maja mycket riktigt var där, d.v.s. hos en helt annan granne än den hon sagt att hon skulle gå till. Hon hade kommit på att hon skulle visa sina nya skor för dem också. Självklart och helt logiskt för en fyraåring. Vi drog oss lättade tillbaka utan att göra något väsen av vår oro då, men väl här hemma har vi berättat för både Maja och lillebror hur oroliga vi blev och hur viktigt det är att vi alltid, alltid får veta vart de går, och att de verkligen går just dit.
Fredagen den 12 september 2008
- Mamma, kan man vara ledsen i himlen? frågade Maja idag.
- Ehh, nej jag tror man mest är bara glad i himlen, svarade jag, ganska överrumplad.
- Men jag vill inte det. Man måste få vara lite ledsen ibland också, sa hon.
- Ja, det har du rätt i...
- Mamma, jag vill inte bli vuxen.
- Okej. Varför inte då?
- För jag vill inte dö sen...
- Men du vet att det är jättejättelänge kvar tills dess för dig, gumman.
- Men inte för dig?
- Jo det hoppas jag verkligen!
- Men mamma jag vill inte bli vuxen så att ni ska dö. Då ni dör, då vill jag följa med till himlen.
- Men vet du vad?! Att då pappa och jag dör, då har du säkert en egen familj och egna barn som du vill stanna hos.
- Mm... Jag vill bara gifta mig med Hampus då jag blir stor. Jag vill vara med Hampus hela livet.
- Jag förstår det, han är jättehärlig. Men man brukar ju inte gifta sig med sina syskon förstår du.... Fast du, ni kanske kan bo grannar?
- Ja. Kanske... Mamma, kommer alla de döda djuren också till himlen?
- Det vet jag inte. Några tror det, och några tror att de har en egen himmel, och några tror att de inte kommer till just himlen alls.
- Jag vill inte ha en massa djur i himlen sen, bara min katt. Jag vill att min katt ska komma till himlen, för jag vill alltid vara med honom också.
Åh... Dessa samtal kring döden gör mig illamående. Jag ler och svarar så pedagogiskt jag förmår, men samtidigt får jag kväljningar och tvingas nästan gå och äta salami för att inte kräkas. (Stark salami är mitt bästa botemedel mot akut illamående.)
Torsdagen den 11 september - grattis Alexandra!
Idag låg det ingen kisspåse på Hampus dagishylla. Det här med kisseriet funkar verkligen inte alls stabilt på dagis, tyvärr. Även här hemma har han börjat slarva nu då han har börjat slappna av och känner sig varm (kissvarm?) i kläderna. I somras skedde nästan inga misstag alls, kan vi säga med hedern i behåll, men nu... Det är som om han inte ens ids försöka ibland, som om han liksom rationaliserar bort kissbehovet till förmån för att fortsätta med det han håller på med. Jag pratade lite med hans pedagog om det idag, och hon bekräftade mina misstankar. Han vågar inte gå på toaletten av rädsla för att förlora cykeln/ brandbilen/legobygget under tiden. Hellre tar han lite världsligt kiss. Men som sagt - idag gick det bra, som det gör ungefär varannan dag. De övriga dagarna kan det ligga både en och två kisspåsar på hyllan. Ju fler kisspåsar, desto roligare dag för Hampus?
Nu är klockan halv åtta och barnen leker ute. Det börjar bli dags att kalla in dem, men det bär oss emot eftersom de har så skoj där ute. De samlar löv och vissna blommor att göra tavlor av. Jag är rädd att deras plan är att göra tavlorna ikväll, och isåfall har vi en debatt framför oss. Findus har varit ute han också, i sitt långa äventyrsband. Nu ligger han nöjt intill mina fötter och gör sitt bästa för att slicka pälsen ren. Det blir allt svårare för honom att hålla efter, och just därför köpte jag kattschampo på vägen hem idag. Jag anar att han inte kommer att vara särskilt förtjust, men är man välsignad med en sådan vacker päls så får man tyvärr utstå en schamponering emellanåt.
Poweryogan gav mig den mest underliga muskelvärk. På tisdag morgon kände jag ingenting, men framåt tisdag kväll började det göra ont i magen, i de djupt, djupt där inne liggande musklerna, både i mitten och utåt sidorna. Nu är det torsdag kväll och jag känner av musklerna än. Det gläder mig enormt, eftersom mina tankar med den här kursen var att lära mig yoga i avslappningssyfte, men också att förebygga att det ryggont jag emellanåt känner av ska förvärras. Nyckeln till en stark rygg är en stark mage. Ett tredje syfte är förstås att komma iväg och göra något eget för en gångs skull, för det är jag inte bra på. Snarare urusel. Jag går faktiskt och längtar till måndagar nu, och de har inte ens varit nominerade till Mina Favoritdagar tidigare.
Onsdagen den 10 september 2008
I morse väcktes jag av hjärtskärande gråt. Det var Hampus som lät. Jag snubblade ur sängen och konstaterade att klockan var kvart i sju och att Stefan redan hade åkt till jobbet. Hampus hittade jag liggande i en liten hög utanför toalettdörren, med det tårblöta ansiktet pekande rakt ner i parketten. Han grät. Å, så han grät. Badrummet, där han brukar möta Stefan om morgnarna, var redan tomt.
- Men vännen, vad är det? undrade jag.
- Jag ville gosa med papppaaa.... grät han, den nyvakna lilla parveln. Pappa har ååååkt!
Jag skrapade upp honom och föreslog att han skulle morgongosa lite med mig istället. Vi tog hans kudde och napp och gick bort till stora sängen. Sen ringde vi pappa.
Att rita eller inte rita
Jag satt inne hos Maja och körde lite läsa/skriva på whiteboarden nyss, en av hennes favoritsysselsättningar. Då det var dags för oss att illustrera den nyss skrivna historien valde hon att rita sig själv och mig på campingen, medan jag skulle rita Hampus och pappa hemma i lekrummet. Jag skissade så gott jag förmådde på en liten och en stor, sittande på golvet med några bollar och bilar. Maja skissade lite på sitt, men betraktade mig desto mer.
- Åååh, så fint du ritar då! sa hon med något som lät som beklagande beundran i rösten.
- Tycker du? Tack! sa jag. Det gör du också, Maja!
- Inte så fint som du...
- Men jag har ju övat hela mitt liv, och du har bara övat i fyra år, eller hur?!
- Mm. Då är du väl tusen år då, mamma?
Det var väl en komplimang, vill jag tro. För sakens skull ska jag också påpeka att det var långt ifrån något konstverk jag åstadkom - skönheten sitter som bekant i betraktarens ögon. Nu har jag hört en lång lista på vad Maja vill att jag ska rita åt henne, men jag har inte tänkt rita något av det. Jag minns ju så väl den där känslan hon bär på just nu från min egen barndom, men då hade jag till råga på allt att göra med en yrkeskonstnär till mor. Inte konstigt att jag valde att inte rita så mycket. Ingen skugga ska falla över min mamma, dock! Hon anmärkte självklart aldrig på mina alster. Det är nog snarare så att min självkritiska ådra har funnits där från start. Jag önskar djupt att våra barn inte behöver ärva den, eller bara en lagom gnutta.
Tisdagen den 9 september 2008
Igår var jag på yoga! Poweryoga. Det är andra gången i mitt liv jag provar på yoga. Första gången var någon gång kring millennieskiftet i en trång vindslokal i Birkastan, hos en grånande, trånande man som sprang på toaletten dussinet gånger under den timme en handfull yogiskt juckande damer låg i tvivelaktiga positioner på golvet. Jag yogade bara en gång den hösten, av förklarliga skäl. Det vara bara helskumt alltihopa, och jag hade äckliga fantasier om gubbens ständiga toalettbestyr. Denna höst kommer jag definitivt att yoga mer. Det var underbart! Då den sista positionen (stora kamelen?) övergick i statiskt ryggläge sjönk jag nämligen så djupt i min avslappning att jag knappt kunde röra på mina fingrar och tår då yogin bad mig. Och hon gick inte på toaletten en enda gång.
Morgonbestyr. Omega 3-droppar, morgonbompa och frukost på golvet.
Idag har jag suttit i samtal hela dagen på jobbet, och inte hunnit med något alls av det analys- och skrivarbete jag hade planerat att göra. Ibland är jag faktiskt mer effektiv hemma, även om arbete hemifrån sker under de här omständigheterna:
För barnens del verkar dagarna ha runnit på som vatten. Maja är glad på förskolan igen, och har idag t.o.m. spelat spel med den fröken hon aktivt undvikit sedan i somras. Vi har aldrig riktigt kommit underfund med vad som orsakade klyftan, men faktum är att de inte har umgåtts på flera veckor. De stod varandra väldigt nära förra läsåret eftersom X då hade resurstid med Maja varje dag. Då hade de två en omisskännligt god relation, och Maja höll sig konstant i närheten av X, egentligen bara med små pauser då denne hade rast. Vi har pratat med båda om det och sörjt det hela lite, dock utan att försöka påverka nämnvärt.
Hursomhelst så närmade de sig varandra idag. Maja, som verkar väldigt nöjd och nästan lite lättad, berättade:
- Mamma, idag har jag varit mest med X.
- Har du? Vad roligt!
- Mm. Jag hade inget att göra och då frågade hon mig om jag ville spela spel. (Hurra för det! Friskt vågat, hälften vunnet är en sanning.) Då gick jag bara och hämtade ett spel och satte mig nära henne. Hon satt vid ett bord. Vi sa ingenting, vi började bara spela. Bara hon och jag. Hon ville spela med bara mig.
Jag undrar om det inte kan vara så att Maja tyckte att kontrasten mellan deras vänskap förra året och X:s (i Majas ögon plötsliga) engagemang i de nya barnen efter sommaren var lite stor. Hon kanske helt enkelt kände sig utbytt och därför valde att straffa X med totalavstängning. Självbevarelsedrift? Nu är Stefan nyss hemkommen, och det ovanstående var ungefär det allra första Maja berättade för honom också. Hon verkar älska det faktum att hon umgåtts med X igen. Nu får vi med spänning se hur det hela utvecklar sig. Det skulle underlätta för alla parter om de kunde hissa vit flagg.
Lördagen-söndagen den 6-7 september 2008
Igår var en spännande lördag. Först och främst var det öppet hus på pappa Stefans jobb, en årlig begivenhet som barnen sett fram emot länge. Vädret var tyvärr inte det bästa med bekväma mått mätt, utan snarare bedrövligt. Vi blev genomblöta på våra språngmarscher från och tillbaka till bilen, och hoppborgen och de skojiga lådbilarna de ordnat med gapade ganska tomma hela dagen lång. Men vi fick iallafall se Stefans arbetsplats, träffa hans kolleger, titta och känna på produkterna och så fiska. Fiskdamm. Hampus fick tidigt nys om det där med fiskdammen via andra barn och deras påsar, och drog oblyg och ensam iväg på dammjakt bland hundratals andra. Det var praktiskt att han var klädd i lysande rött. Maja var tveksam till att fiska över huvudtaget, men med lite glättig uppmuntran tog hon spöt till slut. Personen bakom skynket tyckte att det var läge för ett practical joke precis då, så först fick Maja bara upp en liten tygfisk. Hon såg helt gråtfärdig ut, men bet ihop. Snabbt som ögat slängde vi över spöt igen för bättre fiskelycka.
Vi fick lunch där också, och glass efteråt. Majas skatter fick jag förtroendet att förvara i min väska, men Hampus valde att hålla och äta av allt samtidigt. Han hade som bäst russinasken, godiset, glassen och lite varmkorv att dribbla med. Det var inte enkelt i alla lägen, men han kämpade på.
På eftermiddagen fick vi besök av en familj, rätt ny för oss i privata sammanhang, men dagiskompisar till både Maja och Hampus och därmed även dagisbekanta till oss. Maja har ju faktiskt utsett en ur familjen till sin framtida andra hälft, så vi tyckte verkligen det var dags att vi gjorde sak av den här sammankomsten vi planerat länge.
Och det var väldigt trevligt, alltihopa. Den enda tillfälliga disharmonin inträffade då det var dags för barnen att sätta sig till bords. Det skulle sitta fem barn vid ett runt bord, och det visade sig vara allt annat än enkelt. Till slut kröp det fram att båda killarna ville sitta intill Maja. Maja å sin sida ville allra helst ha deras lillasyster på sin ena sida och sin barndomskärlek på den andra, fast det var något hon av hänsyn (blyghet?) viskade till bara mig. Halvvägs mot en lösning började hon gråta och gick ut i köket, och jag följde henne. Hennes åsikt då var att hon inte skulle sitta bredvid någon alls av bröderna, om de skulle bråka. "Jag vill ha det lugnt!", sa hon. Och lugnt blev det snart igen. Eller glatt iallafall. Alla fick i sig sina tacos.
Hampus slocknade på mattan en bit efter åtta. Vår vuxenplan var att sen lugnt och fint lägga alla de andra barnen framåt niosnåret, men det visade sig vara snudd på en omöjlighet. Stämningen var på topp. De fyra vakna barnen yrde runt, skrattande och stojande så det bokstavligen ekade i huset. Det är underbart att höra så glada barnaröster. Under en period låg de faktiskt nerbäddade, tandborstade och pyjamasklädda i vår dubbelsäng och lyssnade på julmusik (självvalt), men det visade sig mest vara en uppladdningspaus för att de sedan skulle orka springa parkettlopp mellan hallen och soffan fram till kvart i elva. Hur det nu än var med det, så hade vi en superduper-lördag och en dito kväll. Alla somnade vi lyckliga och tillfreds.
Idag söndag regnar det inte riktigt, men nästan. Jag struntar faktiskt i det, för jag tror att det blir en bra dag oavsett väderlek. Jag sov som en baby i natt, och vaknade med ett ryck vid halv nio. Jag konstaterade att huset var ovanligt tyst, och hastade upp beredd på att hitta en kärleksfull Stefan byggande lego i ett stängt lekrum, men bedrog mig. Hela familjen sov?! Stefan hade lett tillbaka Hampus till sängen vid halv sju, och därefter lagt sig för att sova vidare på soffan med katten på bröstet. Jag satte mig där (nej, inte på bröstet) och småpratade lite med honom om gårdagen och om söndagen som fortfarande var en tom kanvas. Plötsligt hörde vi små klickljud från barnens ände av huset, små ljud som inte föregåtts av något annat än tystnad. Jag smög bort och kikade, och fann Hampus sittande mitt i förödelsen i lekrummet. Han måste ha suttit där länge, för man kan inte lämna deras sovrum utan att kliva på knarret i parketten, och något sådant knarr hade inte hörts på den stund jag varit vaken. Dessutom är han inte världsbäst på att öppna och stänga en dörr ljudlöst.
- Titta mamma, A glömde den här! sa han och visade mig legogubben som hans kompis hade med sig igår.
- Ja, oj. Då får vi gå och lämna den till henne sen, svarade jag och satte mig och höll om honom lite.
Morgonmosig tystnad följde, bortsett från några nya, små klickljud från legogubben.
- Mamma, titta så stökigt här är...
- Ja, det blev ju jättestökigt då ni lekte igår, sa jag, men pappa och jag ska hjälpa er att plocka upp idag. Det är ingen fara.
Sen dröjde det inte länge innan jag hörde de första ylen från Majas säng och gick in till henne. Hon betedde sig precis som man själv har lust att göra då man sovit tre timmar för kort natt. Vi kan ju inte klandra henne, bara hjälpa henne i säng tidigt ikväll om hon någon hjälp ens kommer att behövas. Nu har båda barnen cyklat iväg med sin far ner till båten för att se om den fortfarande flyter efter allt regn. Katten är ute och undersöker baksidan fäst i sitt äventyrsband, och jag... ja, jag sitter här och dokumenterar för oss, för framtiden, för intresseklubben. Jag tror jag ska brygga lite kaffe också.
Trädgården i höstskrud
Det är höst i luften nu, trots fortfarande varma temperaturer. Solen är blek och himlen ljusblå, och fruktträden fullkomligen dignar av frukt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Visst är det vackert. Visst är det mysigt att få plocka fram tröjorna och de levande ljusen. Och visst är det härligt att kunna rycka ner och hugga tänderna i ett vinrött plommon eller ett syrligt höstäpple då man går där ute och strövar, men sen då? Resten av frukten?
Baka pajer? Delvis redan gjort. Dela ut till grannar, vänner och kolleger? Delvis redan gjort. Fylla frysen? Nja, den enda frys vi har är redan full av äppelmos och vinbär. Låta dem ruttna bort? Nja, det innebär en gräsmatta full av äcklig fruktsörja och dåligt samvete. Jag tror vi helt enkelt får bjuda in till självplock. Hugade läsare är välkomna att hjälpa till här, på fullaste allvar! Ta med ett par påsar och kom och skaffa pajmaterial!
Och här ligger våra pooler, tomma på luft och fulla av skräp. Vi kan inte röra dem, för i dem bor nämligen en padda. En stor, brun pappapadda, enligt barnen. Vi har glömt bort honom ett par gånger, och flyttat på den ena poolen. Då kröp han bedrövad fram och masade sig in under den andra. Han är sävlig och stor, den här paddan, och vi är väldigt måna om att han ska ha det bra. Det är därför våra pooler fortfarande ligger framme och skräpar. Bara, bara därför.
Torsdagen den 4 september 2008
Idag efter jobbet tog jag en omväg via byggvaruhuset för att köpa 200 kg sand. Stefan och barnen fullbordade nämligen den nya lockförsedda(!) sandlådan igår, såpass att bara sanden saknades. Jag irrade mig därför in bland plankor och säckar och konstiga maskiner med en jättekoloss till vagn (har aldrig sett något liknande), och skulle precis börja jakten på leksand då en rödklädd man frågade om han fick hjälpa till. Jag vet inte om han rent allmänt var väldigt serviceinriktad, eller om han bara tyckte synd om mig där jag i höga klackar gjorde mitt bästa för att med min i sammanhanget ganska ringa kroppstyngd styra kolossen mot fortfarande okänt mål (förlåt meningen där - jag har en tendens att krångla till det, men jobbar på't). Varuhuset var gigantiskt, och jag hade en kvart på mig om jag skulle hinna hämta barnen i tid, så jag log lite lagom hjälplöst mot honom och jakade. Och vet nån vad, att här skulle man minsann inte behöva hämta tunga saker med vagn, utan här kunde man sätta sig i sin bil och åka direkt in i bilhallen minsann, där allt material av lite större format/högre vikt tydligen finns i komplett reservuppsättning! Mannen pekade och förklarade och pratlotsade mig ända bort till rätt hylla, och sen tog han hand om kolossvagnen åt mig. Och vad fascinerande det var att få snirkla med bilen mellan hyllor och staplar, ibland väjande för en och annan medtrafikant där inne i varuhallen. Det kändes spännande och nästan lite förbjudet. Jag lastade in sandsäckarna i bilen en efter en, och körde mot utfartskassan. Där blippade en tjej säckarna direkt i bagageutrymmet, jag räckte henne mitt kort, och hon öppnade dörrarna. 2008-fasoner. I like. I morgon får jag lova att åka och köpa 200 kg till.
Här hemma tog bärandet vid, för här finns dessvärre ingen highway to the sandbox. Barnen satt på sandlådskanten och åt plommon medan de såg sin mor kånka säck efter säck efter säck. De pekade diktatoriskt med långa armar ut var de ville ha sin sand - "nej mamma, däääär i hörnet!".
Spegling
Det är hemskt att behöva medge det, men våra barn får ofta vänta. "Kom, mamma!" "Ja, jag kommer!" Tre minuter går. "Men kom då, mammaaa!" "Jaaa, jag kommer alldeles strax. Två minuter!" Tre minuter går. "Men mammaaa, kom nuuu!" "Javisst ja. Jag kommer. Nu kommer jag!"
Idag var Maja och jag hemma på tumanhand i några timmar. Först sydde vi en liten postväska, eller Maja sydde och jag assisterade med knutar och glada tillrop. Sen bakade vi med trolldeg, geggig trolldeg som Maja tryckte ut mellan fingrarna under beundrande åååååhhh-ljud. Allt fint och väldigt pyssligt så långt. Sen skulle hon till att tvätta sina händer. "Maja, gå och tvätta dina händer." sa jag. "Ja, jag ska." Tre minuter går. "Maja, gå och tvätta dina händer NU." "Ja, jag ska! Om två minuter." Tre minuter går. "Men Maja, måste jag verkligen säga till dig med tråkiga rösten?" "Ne-ej, för... jag... ska... gå... nu..." sa hon sävligt och gick iväg lika sävligt. Och det värsta är att jag inte ens kan klandra henne.
Grubbel
Jag fick ett oväntat, urgulligt mail av en tonårig patient härom kvällen. Ett sådant där "jag vill bara säga att jag längtar efter dig och att jag hoppas jag får se dig igen"-mail. Dels ger det ju en liten kick varje gång jag får sådan bekräftelse, men samtidigt är det något mer. Det är en påminnelse om vad jag saknar mest från mitt förra liv och mitt tidigare jobb, nämligen kontakten med eleverna. Jag har den ju fortfarande, på sätt och vis, men inte på längre sikt. Numera träffar jag "mina" barn och tonåringar intensivt några gånger - för att utreda deras svårigheter - och sen svävar de vidare i sin tillvaro medan jag går och minns dem och undrar hur det gick för dem sen. Jag har inte tid att bygga upp någon relation nu, och den ömsesidiga vänskapen och respekten mellan eleverna och mig var ju alltid det jag uppskattade allra mest, och lade ner mest engagemang i att forma.
Jag fick ett jobberbjudande i veckan som gick, ifrån en av våra tjänsteleverantörer. Jobbet i fråga skulle innebära kortare resväg, delvis direkt special-undervisning, elevkontakt 5 månader/barn, unga kollegerochknappast sämre lön... Samtidigt skulle jag gå miste om den enorma frihet jag har idag, då jag sätter mitt eget schema, bokar egna möten, delvis kan jobba hemifrån och... ja, helt enkelt känner att jag styr båten. Jag tror inte att det är värt att byta bort allt det jag har, men samtidigt känner jag med jämna mellanrum en saknad efter egna elever. Jag har t.o.m. lekt med tanken på att återgå till någon form av klasslärarskap, trots att det skulle vara lite "been there done that", och trots alla brister i dagens svenska skola. Jag föredrar faktiskt den finlandssvenska skolan som sitter i ryggmärgen, och räds närapå den dag mina barn ska ut i kylan här i storstan, där kläderna och frisyren snarare än personligheten och ambitionerna styr populariteten.
Ja, jag vet inte jag, vad det ska bli av mig och våra barn då vi blir stora. Framför allt undrar jag över detta eviga undrande. Dagens frihet att välja liv är ju en rikedom, men samtidigt en evig stress. Vi vågar ju knappt välja någonting längre, av rädsla för vad vi genom våra val riskerar att välja bort. Alltså står vi och stampar och grubblar, ojar och vojar oss mitt i all underbar, samvetsbetungande välfärd. Vilket jobb? Vilken skola? Vilken ort? Vilket hus? Vilka aktiviteter? Vilken klänning? Vilka vänner? Helgalet.
Söndagen den 31 augusti 2008
Vi har sett brandbilar! Vi gjorde en utflykt till något slags barnens dag igår, och vi fick se hur riktiga brandmän släckte eldar, allt från brinnande bensin till människoliknande dockor och en rekonstruerad lägenhetsbrand. Gissa ungefär hur spännande det var?! Vi fick också sitta i en brandbil, en polisbil och en ambulans, prova brandmanskläder (ingen frivillig), krypa i röktunnel (ingen frivillig) och prova handbrandsläckare (Stefan frivillig).
Hampus var ordentligt fascinerad, och noga med att inte missa något. Maja var avvaktande och höll sig vid sidan om, lagom tills det hela var avslutat och hon varm i kläderna. Till och med Stefan och jag fick med oss nya kunskaper, och lust att skaffa en handbrandsläckare. Det är en billig hemförsäkring om olyckan skulle vara framme, förutsatt att vi skulle vara hemma i huset då den var det.
Sen hade Findus/Snobben besök. Det var Majas kompis och hennes storasyster + kompis (stooora barn) som ville komma och gulla med honom. Han var en riktigt lycklig katt under de timmar de stannade här, kan jag berätta. Han fick sin dagliga stimulans x 5, minst. Framåt kvällskvisten var han ute en timme också, sprang runt och snokade under altangolvet i ett långt band medan Stefan oljade utemöblerna. Fördelen var att han sov som en stock hela sena kvällen och natten, utpumpad av all spänning. Han verkar de facto sova bort även denna dag...
Idag är pojkarna i huset iväg på kalas hos Majas jämnåriga, lite halvbekanta kompis. Eftersom Maja inte var på kalasmod och Hampus anmälde sig frivillig att åka istället, blev det så. Här hemma har Maja och jag haft (har fortfarande) sällskap av grannkompisen i eftermiddag. Vi har suttit i soffan alla tre och läst en rad böcker, och nu lyssnar tjejerna på Bananer i pyjamas-cd:n i lekrummet, samtidigt som de ritar på whiteboarden. De har delat in den i två lika stora halvor, i bästa demokratiska anda - eller av konflikträdsla kanske? Hursomhelst så funkar det utmärkt, som alltid för dessa två.
Uppdatering kl.19:10: Jag frågade Hampus om det hade varit trevligt att leka med barnen på kalaset.
- Nej, för barnen var inte snälla.
- Var de inte? Hur menar du då?!
- De sa jag fick inte vara med när jag kom. Två gånger.
- Gjorde de? Ja, det var ju inte så snällt. Vad gjorde du då då?
- Jag gjorde ingenting.
- Men bad du någon vuxen om hjälp?
- Jo, min pappa. Jag var med min pappa då.
- Det var väl bra. För man ska inte leka tillsammans om det inte funkar bra. Då får man hitta på något annat, som man blir glad av.
- Jaa.
Sen tror jag förstås att det mesta hade varit skoj på kalaset, men då man frågar en 2-åring, så är det 2-åringens omedelbara minnen man ber om.
Fredagen den 29 augusti 2008
Vart tog veckan vägen? Allvarligt talat, är det redan fredag?! Eftersom förskolan är stängd idag, har saker och ting inte riktigt varit som vanligt idag. Stefan och jag har turats om att göra det vi måste, och för tillfället är det jag som är hemma med barnen (under em). Idag var det dags att definitivt bestämma sig angående den där beryktade ryggsäcken, och jag tog därför barnen och åkte iväg för en retur. Trots Majas tvivel i sista stund, och trots damens kloka ord i kassan ("Men du är ju värd den finaste ryggsäcken!") lämnade vi den bakom oss. I bilen satt barnen och tittade i en dinosauriebok, och den gav upphov till ett intressant samtal mellan mig och Maja. Hampus lyssnade mycket uppmärksamt, och hmm:ade med jämna mellanrum.
- Mamma, äter dinosaurier kött eller växter?
- De åt nog både och, men mest kött tror jag.
- Okej. Då kan de äta upp oss, för vi har kött i oss.
- Ja, fast som tur är finns det ju inga dinosaurier längre. De dog alla för länge, länge sen.
- Vad dog de av då?
- Det vet faktiskt ingen, för det var så länge sedan det hände. Fast man tror att de kanske kan ha blivit så sjuka att de dog.
- Okej. Då farmor och farfar var små, var det då dinosaurierna levde? (Ta det inte personligt, farmor och farfar.)
- Ne-ej. Det var myycket, myycket längre sen. Det fanns faktiskt inga människor alls då dinosaurierna levde.
Tankepaus...
- Men mamma, var kom människorna ifrån då?
- Oj, tänk att det är också en svår fråga, för det tror människor olika om. Många tror att det var Gud som skapade människorna, först en man och en kvinna, som sen fick barn, som fick barn, som fick barn - ända tills vi blev jättejättemånga. Sen finns det också många som tror att människorna först var apor, och att de sen blev smartare och smartare och till slut blev som vi. Ingen vet precis hur det gick till, så man kan bara tro.
Tankepaus och mycket intresserade mummel från baksätet.
- Vad tror du då, Maja?
- Jag tror att... då Gud såg att alla dinosaurierna var döda, då trollade han fram människor.
- Se där ja! Det var väl en jättespännande tro.
Jag fick på Maja jeans idag, efter ett halvt års övertalningskampanj. Det känns inte som säsong för mjukisbyxor och kjol ute längre.
Måndagen den 25 augusti 2008
Idag kom pappa Stefan hem igen! Han var efterlängtad, naturligtvis, och längtade nog själv också hem en hel del. För att fira återföreningen hade han planlagt dagen så att han skulle hinna hämta, vilket fullföljdes. Maja är så pappavänlig så nuförtiden, och gladde sig väldigt, medan Hampus, som är inne i en surmulen, lynnig treårsperiod gjorde klart för Stefan att han hellre hade sett att mormor och morfar hade kommit. Kul... för dem.
Det här med pinneriet eskalerar nästan, tror jag. Hampus främsta hobby är pinnar. Idag hade han med sig sin allra finaste pinne till dagis, och gick och bar på den en meter långa ståtligheten då jag vinkade hejdå på morgonen. Hemma i fåtöljen under kvällen berättade han vad som hade hänt sen:
- Mamma....... Du vet Isak...(nej, jag vet inte Isak, faktiskt), han ville låna min fina pinne. Sen jag låt han hålla pinnen lite och han cyklade iväg med den, och sen jag fick inte tillbaka den, mamma.... sa han med den ynkligaste lilla röst jag hört. Mitt hjärta höll på att brista.
- Nämen, fick du inte tillbaka den? Det var tråkigt! Kanske han glömde?
- Mmm...
- Men bad du honom om att få tillbaka den då?
- Nää, jag gjorde inte det...
- Men det måste du ju göra nästa gång! Eller be en fröken om hjälp om du inte vill fråga själv. Går Isak på din avdelning?
- Nej, Isak är ett stort barn, och nu är pinnen säkert hemma på hans gård.
Tråkigt. Livet är hårt. Jag vet ju hur viktig den där pinnen var för Hampus, men det visste nog inte Isak... Nu har vi enats om att lämna de finaste pinnarna hemma eller lägga upp dem på hans hylla inne på dagis, så att ingen i hela världen kan ta hans pinnar ifrån honom igen. Basta.
Maja hade svårt att komma till ro ikväll. Jag vet inte varför. Båda barnen har stadigt somnat vid halv åtta-åtta sedan terminen drog igång, men ikväll suddade hon runt till framåt niotiden. "Jag kan inte somna..." Hon såg film, Stefan läste bok, hon lade pussel i sängen, hon satt i min famn - ja, vi provade allt som brukar funka, men hon kom vandrande om och om igen. Till slut somnade hon i sin säng till julskivan, sin gamla favorit från förra vintern. "O helga natt" är onekligen både lugnande och sövande. Jag fick sådan julstämning att jag nästan såg en julgran i vardagsrummet.
Det där med ryggsäcken är fortfarande ett oavslutat kapitel - eller kanske avslutat i Majas värld, förresten. Jag har gjort några uppmuntrande försök att få henne att glädjas åt dess skönhet och att se den som något positivt, men det verkar inte som vi bor på samma planet då det gäller sånt.
- Men alla barn kommer ju att ha nya ryggsäckar nu då ni ska ha stora väskor, försökte jag. Då kanske ingen tittar på just din ryggsäck?!
- Joo. X och Y och Z har redan fått nya ryggsäckar, men ingen av dem är lika fin som den här. Det här är den finaste väskan i hela världen, och jag vill ha den fulaste väskan i hela världen, mamma.
Den fulaste väskan i hela världen är vad vår älskade dotter vill ha. Va?! Jag som trodde att 99,9% av fyraåringarna i hela världen skulle känna stolthet och glädje över att ha en fin väska. Fast vi får väl istället känna stolthet och glädje över att ha fått den där 0,01%:en till hjärteunge.
En hederlig Kånken kanske, i nån färg som snorgrön eller lergrå?! Fult ska det va.
Lördagen den 23 augusti 2008
Barnen badar i poolen, jajamen.Det är varmt och ljuvligt och jag njuter, i synnerhet som jag anar att det är en av årets sista sommardagar vi har att göra med. Findus är också ute, i sitt långa, långa koppel. Han sitter och betraktar barnens plaskanden, och smyger emellanåt på en och annan myra som vågar sig upp i sensommarvärmen. Han har fattat tycke för utomhuslivet, den förmodat inbitne innekatten. Numera får man vara snabb som blixten då man lämnar huset, om man inte har tänkt sig att jaga katt. En av mina aktuella mardrömmar är att något av barnen med goda avsikter av misstag ska klämma katten i ytterdörren så han går i två bitar. De drämmer nämligen igen dörren inte bara snabbt utan också hårt. Vi måste prata om det. Träna tillsammans på bra flyktstrategier.
Stefan är som jag redan nämnde på fiskeäventyr. Han och hans gode vän Lars åker gärna årligen till Idrefjällen för att fånga så många fiskar att kasta i vattnet igen som möjligt. Gärna så djupt in i skogen som möjligt, i så ödsliga vattendrag som möjligt. De går enligt ryktet upp i ottan, packar sina byxor och ryggsäckar, och återvänder till stugan i natten. Jag ska inte låtsas att jag förstår tjusningen, men jag unnar Stefan den verkligen. Mormor och morfar hade den goda smaken att komma hit lagom till årets fiskeresa, och de hjälper mig snällt med diverse dagishämtningar och -lämningar. Igår lurade jag mormor att stanna över natten, vilket jag är glad att hon gjorde. Findus har fattat stort tycke för både henne och morfar, så i natt har jag som en stor bonus sovit ifred. Synd bara att vi satt uppe och pratade tills dygnet övergick i lördag. Fast egentligen inte. Det sker faktiskt alldeles för sällan.
Till vänster ses hur Maja ser ut då hon ber om att bli fotograferad. Hennes fotominer, alltså. Alla har vi sådana?
Barnen har lekt tillsammans hela dagen, inomhus, utomhus och så inomhus igen. Jag som mamma har liksom bara funnits här, men inte varit delaktig i något alls. De har bollat nån enstaka lekidé med mig, men annars bara lekt, lekt, lekt. Jag inser att jag har dåligt samvete för det. Jag känner nämligen att jag är en tråkig, dålig mor som inte leker med mina barn. Jag umgås ju knappt med dem idag, trots att det är lördag och jag har all tid i världen. Men de varken ber mig om det eller verkar sakna det. Istället leker de konstant fridfullt och glatt sinsemellan. Är det fritt fram att skriva dagbok då? Läsa en tidning? Baka bröd? Gosa med katten? Är jag ok iallafall? Väger mitt dåliga samvete upp för min moderliga passivitet?
Findus, den lille nattmarodören
Ja, har man inga bekymmer så skaffar man sig, sägs det ju. Jag kan bara skriva under. Våra barn hörs eller syns aldrig till nattetid, och eftersom vi led så gruvligt av att ha nattro så skaffade vi oss en katt. Normalt sett sover Findus hos oss mellan 23 och 5, då hans morgon börjar. Att dagen gryr märks genom att han studsar på våra täcken och trampar på våra halsar. Den av oss som har kraften tar honom då i nackskinnet (nej, men i fantasin gör vi det), lyfter ut honom och stänger dörren. Då går han in till barnen. Jag föreställer mig att han studsar runt på deras täcken också, för det dröjer sällan mer än en dryg timme innan han lyckats väcka dem - barnen som I.K. (Innan Katt) alltid stadigt sov till åtta.
I natt var han helt koko. Stefan är borta på fiskeresa i de svenska fjällen (puss!), och jag trodde därför att jag skulle få lite bättre plats i dubbelsängen nu då vi bara var två som skulle dela den. Men Findus kom aldrig till ro. Precis då jag var på vippen att somna hoppade han ner på golvet - duns - eller upp på fönsterbrädan - rassel i rullgardinen - eller upp i sängen igen - guppgupp. Strax efter midnatt tröttnade jag och stängde ut honom. Jag gick också iväg och stängde barnens sovrumsdörr, larmade ytterdörren i hemmaläge (så jag skulle höra ifall något av barnen gick i sömnen och förirrade sig ut), och lade mig för att äntligen sova. Då allt det där var gjort var jag dessvärre så uppjagad av irritation att det tog mig ett par timmar att somna iallafall, vilket gjorde mig mer förgrymmad än något annat. Jag somnar ju normalt sett så lätt numera, eller hur kroppen/knoppen - eller hur?! Vid sex vaknade jag igen (för tidigt) och släppte in lurvbollen, som fick komma in och morgongosa. Och då jag en timme senare gick upp låg han oskyldigt och sävligt kvar och drog sig, som ses ovan. Han är duktig på att ta plats, det lilla lurvet. Han ockuperar konsekvent minst 33% av sängen, trots att han bara är en liten... silkesmjuk... kissemiss.
I feel good
Ja, jag känner mig sedan en tid tillbaka glad, pigg, harmonisk och som alltid: tacksam för att jag har det så bra. Jag till och med sover gott, bara en sån sak. (Nåja, Findus skulle kunna skärpa sig, men det låtsas vi inte om nu.) Vad som ligger bakom detta vet jag inte till fullo, men jag tror att sommarhalvåret har gjort mig gott. Jag har hittat förnyad energi på jobbet, och känner mig produktiv och uppskattad där. Hemma har Stefan och jag återfunnit tiden för varandra under semestern, och ...ja, allt känns bara väldigt mycket bättre än på länge. Nu hoppas jag på en lång raksträcka!
Min frisyr
Någon är nyfiken, men jag kan tyvärr inte chocka med något drastiskt den här gången heller. Ingen färg, ingen sling. Jag har min egen färg så länge den håller, och vid varje frisörbesök förväntar jag mig att tjejen ska börja tuta om de första grå. Nu blev det bara rakt som en spik, med en liten lugg:
Den högra bilden tog Maja en morgon i veckan. "Du ser cool ut idag mamma", sa hon först. Jag förstår inte riktigt vad som var det coola just den här dagen, men kanske var det den fem år gamla toppen som gjorde det? Eller mina retrojeans. Eller bara min jätte-jättecoola attityd (not).
Majas nya ryggsäck
Eftersom Maja har börjat på storbarnsavdelningen nu, ska hon hädanefter ha en stor ryggsäck på knytte, är direktivet. Därför stannade jag till på vägen hem för att göra ett försök till att ordna det. Jag köpte två ryggsäckar för att ge henne chans att välja. Den ena var mörkrosa med svarta detaljer och en stiliserad bild på Snobben på framsidan. En ganska cool rygga, tycker jag. Den andra då... Den var en dröm i babyrosa, med ett gäng prinsessor på framsidan, glittriga hjärtan i blixtlåsflärparna, glitterband runtom, och allt ryschpysch du kan tänka dig. Jag tog den också, bara för att jag visste att Maja antagligen skulle svimma av beundran om hon såg den. Jag ville helt enkelt låta mitt barn få den ryggsäck jag var ganska säker på att hon själv hade valt - även om den verkligen inte var vad jag hade valt. Så kom jag då hem, i ösregnet:
- Maja, jag har köpt två ryggsäckar till knytte nu. Kom så får du välja vilken du vill ha! En är cool och en är prinsessig.
- Får jag se..? (stort leende)
Jag plockade fram den coola först. Maja kastade ett öga på den och hmmm:ade lite, men verkade mest fokuserad på att få se den som fortfarande låg gömd i påsen. Jag lyfte fram den också, den kitschiga.
- Ååå... Hon synade den noga, och valde den, vilket inte förvånade mig det minsta. Sen såg hon plötsligt besvärad ut. Hon blev sur och gråtmild.
- Men den är så fin mamma! Den är för fiiin! Jag kan inte ha den! snyftade hon och satte sig ner som en hösäck på hallgolvet.
Så nu hänger ryggsäcken kvar i hallen, oprovad för att den är "för fin". Jag erbjöd mig att returnera den och leta reda på ett tredje alternativ, "en tråkig ryggsäck som ingen ser", men det var rena katastrofen det också. Hon vill absolut ha kvar denna fina pjäs, men ändå inte. Vad gör man åt sådant här? Visst är det fruktansvärt sorgligt om man hindrar sig själv från att ha det finaste man vet för att ingen ska se? Jag tror Jante är på besök hos oss, oinbjuden. Schas, säger jag!
Tråkmode på dagis?
Jag är ganska svag för fina saker - bland annat fina, gulliga, snygga, glada barnkläder. Svag är dagens understatement - jag kan faktiskt rentav bli upprymd så kroppstemperaturen stiger någon grad då jag ser en superfin tröja med en kanin/bil/sol på. Ibland blir jag dessutom alldeles tvungen att köpa den där tröjan till ett av mina barn (som inte var helt klädlöst från tidigare). Hampus är inte intresserad av coola, mörka pojkkläder. Han ratar sina mörka kläder konsekvent där de ligger i byrålådan. Han skulle gärna vilja ha klänningar och ballerinaskor också, hellre än mörka tråkkläder. Gränsen går faktiskt vid nyköp av sådant, däremot får han gärna svassa runt i syrrans urväxta. Det händer däremot att Hampus får en och annan tröja från den s.k. "tjejavdelningen", för jag tycker oftast att det finns mycket mysigare plagg där. Jag är de facto lite störd över att alla affärer måste ha så tydliga könsuppdelningar. Alla utom Polarn och Pyret, och vissa nätshoppar. Hurra för dem!
Maja i en på-gränsen-till-för-fin t-shirt (som krävde övertalning), och Hampus i en go favorit - köpt på Lindex s.k. tjejavdelning.
Majas kläder är ett mer komplicerat kapitel. Till henne får jag väl helt enkelt sluta köpa nya kläder helt och hållet. Hennes byrå är fylld av urfina klänningar, kjolar och tröjor med allehanda tryck och glitter på - precis sådana där drömkläder som hon själv tittar ut i katalogen och visar att hon vill ha. Sen använder hon dem ändå aldrig! Jag blev lite sur häromdan och förklarade för henne att jag inte kan fortsätta köpa nya, fina kläder till henne om hon alltid bara vill använda samma fyra par urtvättade t-shirtar och gamla, halvtrasiga mjukisbyxor. Det är bortkastat, vi har inte råd.
- Men jag vill inte ha på mig fina kläder mamma, svarade hon.
- Jaså vill du inte? Varför inte då?
- Eller jooo! Jag vill ha fina kläder, men bara hemma.
- Vill du inte ha fina kläder på dagis? Varför inte det?
- För barnen står där och säger att jag har fina kläder då.
- Gör de? Står barnen runt dig och säger att dina kläder är fina?
- Ja-a.
- Men säger de inte så bara för att vara snälla? För att de tycker du har något fint på dig?
- Joo, men jag blir blyg då och vill inte prata.
- Jaha.... Men vet du vad jag brukar säga om något säger något snällt om vad jag har på mig? Jag brukar bara säga tack, då. Och sen inget mer. Du kanske kan prova det? Bara säga tack, och sen springa iväg och leka?!
Jag fick inget riktigt svar på mitt förslag, men Maja gick runt och övade på det där efteråt. "Tack.." hörde jag henne mumla för sig själv. "Tack."
Sol ena stunden, kraftigt åskväder nästa
Vattenkammad och prydlig trotsåring på restaurang.
Hampus får dagligen för sig saker, just då jättejätteviktiga saker, som ska göras på hans vis. Det kan handla om att grinden måste lämnas öppen, eller öppnas av honom på ett visst sätt - extra långsamt, inåt, eller kanske utåt. Har man otur kan det i konceptet ingå att mamma/pappa/syster ska stanna utanför. Det kan också handla om att han ska dricka vatten, och att han ska ta glaset själv ur skåpet. Blir han störd av någon tjänstvillig vuxen, så är allt förstört, som genom ett trollslag. Det går inte att backa och ställa tillbaks glaset, nej. Då har Hampus redan fått en i hans egna ögon rimlig anledning att skrika och härja och springa till sin säng.
Han kan bli så förtvivlad, så arg och så djupt förstörd av de här småsakerna, att han knappt får luft då han gråter som värst. Oftast duger min famn bäst då, förutsatt att jag bara är tyst och inte säger ett knäpp. Skulle jag få för mig att börja förmana eller trösta honom med ord, så börjar allt om igen, i om möjligt ökad styrka. Precis, precis såhär var Maja i samma ålder. Bara språkfrustration, trodde vi då, men nu vet vi bättre.
Sol ena stunden, kraftigt åskväder nästa - även kallad treårsålder.
Söndagen den 17 augusti 2008
Idag kom mormor och morfar! Åh, så skoj, och åh, så lång väntan var. Deras båt ankom vid sjusnåret, men hit till oss kom de sig först sju timmar senare. Den som väntar på något gott, är rastlös. Barnen gled runt här hela förmiddagen och gnällde, och sa sig inte ha något alls att göra. Och ute regnade det, och inte var det skoj att gegga i det blöta heller (i synnerhet som det mindre paret stövlar var kvarglömda på dagis). Den enda riktiga peaken kom då barnen fick hjälpa mig med fisksoppan, närmare bestämt tärna potatis och morot, med de vassa knivarna(!). Det var häärligt.
Sen kom de till slut, mormor och morfar, och barnen fick stolta presentera lilla pälskorven för första gången. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom nu, för vi irrar runt och kallar honom allt möjligt. Mormor och morfar tyckte förstås att han var alldeles förtjusande, och undrade om han lärt sig lystra till sitt namn än. Nja, det har vi nog inte gett honom chans till. Han kallas allt möjligt hejvilt - Findus, (Bomulls)tussen, (Siden)svansen, Katten, Trasan... Personligen tycker jag att hans ursprungliga namn (Findus) är trevligt, men förvirrande likt Hampus. Jag ropar lite slumpmässigt på Hampus då jag menar Findus, och tvärtom. Det är inte gulligt eller komiskt längre, bara irriterande. Det viktiga är att barnen är med på namnet, vilket det nu blir till slut. I synnerhet Maja måste vara glad och nöjd, eftersom Findus var/är hennes påhitt. Fast hon kallar honom faktiskt lika mycket Tussen och Svansen hon också (Svansen "för att han alltid följer efter oss överallt"), så hon verkar vara tillfreds med att vi sover på saken. Synpunkter tas emot med glädje.
Stefan och jag tog oss en promenad i regnet efter maten, medan barnen fick rå om mormor och morfar för sig själva. Hampus började med att visa sina dinosaurier och djurböcker för morfar, och Maja spelade ett tärningsspel med mormor. Underbart för alla sex, hoppas jag. Då vi kom hem satt alla fem i soffan och hade det bra, som ses uppe till vänster. Mormor hade ett par väldigt hippa byxor på sig idag, ett par svarta, glansiga i jeansmodell. Maja tyckte de var riktigt jättefina, sa hon till mig då de hade åkt. Jag hoppas hon sa det till mormor också.
Levande trasdocka?
Är Trasan på rätt humör så kan Maja hantera honom som en sådan. Han bara myser och spinner.
Fredagen den 15 augusti 2008
Maja har helt plötsligt börjat ljuga som en häst travar! Vi är förundrade, nästan lite imponerade av hennes skådespelartalang, och funderar som bäst på hur vi bäst ska hantera detta. Det började igår (oss veterligen), med att hon berättade för Stefan att dagiset skulle vara stängt idag fredag. Hon hade enligt Stefan varit oerhört övertygande, och hävdat att fröknarna hade berättat det för barnen under dagen. Och nej, det skulle inte vara någon idé att försöka gå dit, för det skulle vara stängt, stängt, superstängt. Han genomskådade det genast som en liten lögn från en semesterbiten tjej, men gjorde ingen sak utav det.
Idag var det jag som hämtade. Vi tog bilen bort till närmsta hästhage och hälsade lite på hästarna som betade där. Det var mycket trevligt och uppskattat, men det var inte vad Maja senare berättade för sin pappa att vi hade gjort. Nej för honom berättade hon istället att vi hade haft en massa besök här hemma efter dagis! Hon rabblade upp fyra-fem olika kompisar som hade varit här, minsann. De hade velat hälsa på både henne och Findus. "Jaså", sa Stefan, "vad trevligt! Var Findus framme och lekte då?" "Jaa! Han bara sprang runt-runt och busade", svarade Maja. Allt detta stod jag i badrummet och lyssnade mycket intresserat till, dock utan att avbryta. Maja och Stefan småpratade lite mer om den här ihopfantiserade eftermiddagen, och hon var återigen övertygande, så till den milda grad att Stefan köpte hela paketet, fast han borde ha anat ugglor i mossen då hon efterhand lät lögnen växa till nästan orimliga proportioner. Jag tror att Maja till och med övertygade sig själv. Intressant.
Torsdagen den 14 augusti 2008
Jobb.... Jobb, jobb för oss alla fyra.... Vad ska man tycka om det? Är det tråkig höst nu? Äh, vadå... Det är ju bara 47 veckor kvar till semestern!
Onsdagen den 13 augusti 2008
Idag var en bättre dag än både måndag och tisdag, åtminstone för mig. Jag var piggare och mindre illamående, och kunde genomföra de planer jag hade. Jag tog en aloe vera-shot idag också, men bara en halv. Jag tänker att det kanske är värt att ge det en chans - jag borde ju faktiskt fortsätta må dåligt om jag skadade mig själv, och eftersom jag inte gör det, så... Eller? Ingen har vågat ha en åsikt om detta, och jag tolkar det som att alla eventuella läsare slår sig för pannan över min dumhet. Jag är nämligen lite paranoid.
Idag betalade jag min frisör en förmögenhet för att hon skulle klippa mitt hår och göra det rakt ända in till rötterna. Andra kämpar för att böja till sina hår, medan jag ruinerar mig för att få det alldeles rakt som en spik. Å andra sidan har denna frisör besparat mig åtskilliga timmar framför spegeln, eftersom jag normalt sett efter varje hårtvätt hade fått stå och slita med fönen eller plattången, alternativt knyckla upp det lockiga håret i en tofs/fläta för att slippa. Det är faktiskt värt en slant att bara få tvätta och gå, och ändå känna sig lite småsnygg i håret (en riktigt bra dag). Wash and go.
Det är full fart på katten, tills musten runnit ur honom. Då blir han platt som en flundra. Pang bom, från 100 till 0.
Hampus hade med sig sin kompis L hem från dagis idag. De är goa vänner, de där två, och de skiner som små solar då de ses. Igår kväll ringde Hampus till L för att önska honom godnatt, för han kunde verkligen inte gå och lägga sig annars. Jag hörde hur L bubblade av förvåning och lycka i andra änden, och började prata på som bara den. Hemma i mitt knä satt Hampus och log med hela ansiktet, och såg nästan tårögd ut. Det var hemskt gulligt.
Och Findus, han är så cool så. Han lever verkligen upp till vad ragdoll-guiden säger, dvs han är supersocial, människokär, lättburen, mild, snabblärd, kelsjuk - allt vi ville ha i en katt. Vi har hittills inte heller kunnat hitta ett enda katthår någonstans, vilket är en superbonus. Då han är utvilad och glad blir han helt tokgalen. Han hoppar och studsar och blir så uppspelt att han inte vet var han ska göra av sig själv. Då ligger han oftast i bakhåll bakom något hörn och sen hoppar han fram då vi någon kommer, med tjock svans, farlig som ett riktigt lejon och far mot oss och runt, runt i rummet - gärna upp längs väggarna om han bara det fick. Fast det gör han inte längre, och han anfaller heller aldrig folks fötter eller händer numera, för dessa saker har han via en blomspruta lärt sig att låta bli. Det verkar ta två-tre sprutningar med vatten, så har önskat budskap gått fram. Lättlärd var ordet.
Det enda jag gärna skulle vara utan hos Findus är sällskapet på natten. Han sover fint mellan 22.30 och 5. Sen är det bara en tidsfråga när han vaknar och bli överaktiv. Någon gång mellan 5 och 5.45 börjar han konsekvent jaga osynligheter i sängen, studsar fram och tillbaks som en duracellkanin och gör sitt bästa för att väcka oss. Då någon av oss motvilligt (och ganska ilsket) lyfter på ögonlocken börjar lurvet spinna av pur lycka. Sen vill han upp, upp, upp och leka. Han går nämligen inte iväg själv, för Findus vill alltid vara precis där vi är. Det är ju rart... Men jag hoppas allvarligt och innerligt att hans nätter blir lite längre snart, för varje morgon undrar jag över hur vi egentligen tänkte. Jag är ju sååå trött nu igen - inte p.g.a. småbarn eller egna sömnstörningar, utan p.g.a. en katt. En urgullig, liten buskatt. Fast han är definitivt gulligast dagtid.
Tisdagen den 12 augusti 2008
Allt är väl idag. Jag är på benen igen, fortfarande osäker på hur jag ska fortsätta med aloe veran. Är jag verkligen så mycket slaggigare än alla andra, att jag får såhär grymma utrensningssymptom? Mystiskt. Jag pratade med min återförsäljare om det idag, och hon skulle i sin tur höra med sin aloe vera-expert. Själv hade hon inte hört talas om att någon annan fått feber. De andra symptomen (i synnerhet toalettbekymret) är tydligen inte helt ovanligt.
Maja är otrygg och gråtig på förskolan nu igen. Hon är pigg och glad som en lärka då hon kommer hem, och säger att hon har haft det bra. Ändå rapporterar personalen om massor av gråtattacker under dagen, i samband med övergångar. Precis som i våras, alltså. De tycker att de är svåra att hantera eftersom Maja blir så uppriven att hon bara storgråter, utan att förklara sig. De vet alltså inte riktigt vad som är fel, och ärligt talat tror jag inte ens hon själv vet. Som föräldrar står vi ganska handfallna i det här, eftersom vi vet precis vad de menar - vi har ju sett den här otryggheten även under sommaren - men inte vet vad det beror på. Vår bästa teori är att Majas start i livet (tiden mellan 2 och 4 år) blev lite svår, då hon inte kunde förmedla sig verbalt så som andra. Det måste ha varit en rejäl knäck för självförtroendet. Någon annan idé kan vi inte komma på hur mycket vi än grubblar, för här hemma är och bör allt vara i sin ordning, precis som det alltid varit. Här verkar hon må finemang.
Måndagen den 11 augusti 2008
Idag har jag spenderat precis hela dagen liggande vågrät i soffan, med undantag för det dussin besök jag gjort på toaletten. Fy och järnspikar, vad tråkigt säger jag, som hade gjort upp hur mycket konstruktiva och roliga planer som helst för den här dagen - som dessutom var solig. Illamåendet kröp på mig strax efter att jag hade vinkat hejdå till barnen, som av taktiska skäl lämnades på dagis av Stefan såhär första dagen efter semestern. Sen tilltog det, och tilltog, och tilltog. Kroppen verkade ett tag vela mellan att släppa på trycket norröver eller söderöver. Norr - söder, norr - söder..? Det blev till slut söder, vilket är ovanligt för mig. (Där fick intresseklubben verkligen högintressant information.)
Så då låg jag där och tänkte att jaha, nu är jag säkert dödssjuk (igen). Jag ringde Stefan och berättade den tråkiga nyheten så sakligt jag kunde och orkade, för just då mådde jag verkligen, verkligen ruttet. (Jag utelämnade det där om att jag stod med ena benet i graven.) Under samtalet blev jag av mig själv påmind om att detta hade hänt förut, att jag hade ringt ett nästan identiskt samtal förut, och beskrivit samma sak. Jag började ladda för att hämta datorn bort till soffans sköna djup, och bläddrade så ivrigt fina fingrar bar mig bakåt i just denna dagbok. En misstanke hade nämligen börjat gro. När var det nu..? Februari? Mars?... Ha! Se där! Exakt detta hände mig även den 8 april 2008, en vecka efter att jag börjat ta aloe vera-shots på morgonen. Sen drack jag upp den dunken under våren, varefter jag höll upp i två månader. Och nu, precis för en vecka sedan, korkade jag upp en ny dunk, som jag nu tagit shots ifrån varje morgon i en veckas tid. Va?! Vad säger ni om det?
Min första tanke var att kräla ut i köket och hälla ut giftet i diskhon. Jag var nästan på vippen att göra det i sambank med ett toalettbesök, men då satt plötsligt en liten Mini Me på axeln. "Är du säker på att det är dåligt?" viskade hon. "Kanske är det bra? Kanske är det gammalt slagg som rensas ut, för att du ska bli ren och fin invändigt? Tänk på plitorna du har fått i pannan också. Slagg!" ... Kan det vara så? Tvivlet var stort nog för att jag skulle vika förbi kylskåpet. Jag känner mig osäker och kluven. Resten av den förra dunken drack jag ju upp utan att må dåligt. Om det var dåligt för mig, borde jag då inte må dåligt hela tiden?
Första dagisdagen gick bra, enligt rapporterna. Avfärden hemifrån var väl lite sisådär, men Hampus hejade på och fick med sig sin syster, som betedde sig ungefär så glatt som kan anas på bilden ovan. Det var spännande att se hur blöjfria Hampus skulle klara att hinna till toaletten i tid, och vi skickade förstås med en bunt ombyten för säkerhets skull. Han kom dessbättre hem med samma kläder som han åkte, vilket vi hoppas betyder att allt lyckades fint, även på dagis. Han hade antagligen kissat på vanlig toalett utan extraring, för så fort han kom hem ville han visa vad han kunde. Därefter förpassade han bestämt extraringen upp på vinden bland alla andra bebissaker.
Det här med blöjavvänjningen har således gått strålande i sommar. Bajseriet funkar också fint, åtminstone i hemmamiljö. Igår var Hampus på besök hos sin kompis E, och då kom han faktiskt hem lite moloken, med en brun bulle på baksidan av sina kalsonger. Jag frågade honom lite fint om det, och han sa att han helt enkelt inte ville bajsa på E:s toalett. Jag hoppas han växer ur den fasen. Fasen då man känner ett trängande behov av att lätta på det bakre trycket, snabbt överlägger lite med sig själv, och kommer fram till att toaletten inte duger. "Äh, jag bajsar i byxorna." Fast vadå, bättre det än att han höll sig. Klart logiskt då man är 2.
Söndagen den 10 augusti 2008
Idag firade vi Stefan igen. Farmor, farfar och goda vännerna E och G kom hit för att bjuda oss alla på lyxlunch, och samtidigt besiktiga vår lilla nykomling, förstås. Vi passade på att prova den superfräscha, inte-längre-så-nya marina-restaurangen i närheten, som med alla sannolikhet kommer att klara sig alldeles utmärkt i den blygsamma konkurrensen här omkring. Den är verkligen värt alla goda rykten. Maten var god, portionerna rejält tilltagna, miljön snygg som sjutton och servicen trevlig. Utanför fanns dessutom spännande stenrösen (och bevisligen ormar, eftersom Stefan och Maja såg en där tidigare i somras), små truckar och urgamla, smidda järnspikar från något gammalt rivhus. Härligt ställe! Tusen tack för lunchen, farmor och farfar, och tack för sällskapet, E och G! Stefan hälsar och tackar för de högt uppskattade gåvorna också, så klart.
Här hemma har en stor del av tiden fortsatt kretsa kring lilla Findus, förstås. Han har varit helt och hållet acklimatiserad idag, och verkar inte alls nervös. Hampus och Maja har lekt och låtit som vanligt, och han har bara som mest viftat på öronen lite. Sina sovstunder föredrar han fortfarande att ha för sig själv i avskildhet (läs: under säng/soffa/garderob), men så lär det väl förbli i minst sisådär tio år framöver, då familjen är hemma. Han äter också nu, inte som en häst direkt, men så är han ju inte heller en häst. Han umgås mycket gärna med oss, men lika gärna med barnen. Han följer dem oftast vart än de går, och är mycket mån om att vara med där det händer. Han kunde lika gärna heta Svansen, för det är precis vad han är. Han är så, så jättego!
Inte ens under sängen kan man vara helt säker. Barnen häckar ju helst utanför, om inte under.
Under eftermiddagen fick Findus andas uteluft ordentligt för första gången. Det var då Hampus skulle gå till sin kompis, som han stod vid dörren och jamade och ville följa med. Varför inte, tänkte vi och snörde på honom selen. Han verkar ju trygg, och ska gärna vänja sig vid selen tidigt. Sen travade han iväg, modig som en tiger. Nosen gick på som bara den, och tog in alla nya dofter. Findus tog ett trappsteg i taget ner mot stengången, och sen bort mot grinden. Där vände vi - då en bil passerade vände han självmant - och promenerade samma väg tillbaka, uppför trappan och raskt in i huset. Väl inne på känd mark blev han som galen, hoppade och studsade, med nyfunnet självförtroende efter sin stora uppvisning i djärvhet.
I morgon, ojoj, då är det plötsligt dagis och jobb som gäller igen. Jag gillar det inte riktigt. Jag ska iofs vara standby i ett par dagar, dels för Findus skull, dels för barnens. Eventuellt gnisslar det i början, och då hämtar jag dem tidigare - som den lilla mjukstart man själv kan behöva efter en lång semester.
Lördagen den 9 augusti 2008
Ja jösses, vilken natt! Stefan och jag har sovit ungefär lika mycket som man gör med en nyfödd i huset. Findus har röjt som en galning i sängen, studsat runt och jagat de av våra kroppsdelar som rört sig det minsta lilla under täcket. Lika mycket har han också jagat inbillade byten, hoppat fram och tillbaka, högt som en höjdhoppare och pang rakt ner på våra magar/ryggar/rumpor. Däremellan har han smugit sig så nära han kunnat och sovit en lur, gärna högljutt spinnande. Frrrr...frrrr... Jättejättemysigt, men ovant (och kanske liiiite onödigt, det där hysteriska studsandet).
Igår spenderade Findus fyra-fem timmar sovande/slumrande under hallgarderoben - vilket kan ha bidragit till hans överskottsenergi senare. Då Hampus hade gått och lagt sig kröp han fram. Han kråmade sig fram till både oss och Maja, och började snart leka - superpigg som han antagligen var efter sin långa tid i gömstället. Maja var överförtjust. Hon lekte och lekte med honom, och grät nästan då hon var tvungen att sluta vid elva. Vi trodde då att vi hade tröttat ut honom och att alla skulle sova jättegott, men efter ett par timmars vila var han då igång igen, den lilla galningen.
Idag har vi sett mer av Findus. Hampus har lyckats låta honom komma fram till sig självmant istället för att störta fram och möta honom som han gjorde igår, med den påföljd att Findus förskräckt vände i springan och kröp ännu längre in. Nu har båda barnen fått klappa och leka med honom riktigt mycket, och Maja har förstås hittat flera anledningar att behöva bära honom lite - fint och milt, med två armar och tätt intill bröstet. Han verkade ha lite krångel med att hitta toaletten själv i morse, men han var desto duktigare på att visa att han var kissnödig. Han tittade liksom lite klagande på mig samtidigt som han krafsade här och var på golvet och jamade. Då jag tog honom och bar honom till rätt ställe, satte han sig genast och kissade fint i en liten grop. Han är en sån duktig kille, vår Findus. Senare under dagen har han gått på lådan alldeles själv. Inga olyckor än - peppar, peppar.
Ätandet är det tyvärr sämre med. Igår varken drack eller åt han, men i natt misstänker vi att han pillade i sig några torrfoderkorn under en av sina nattliga upptäcktsfärder. Idag hällde vi på försök upp en äggula åt honom, som han glatt lapade i sig till 50%, även om vi alla satt i en nyfiken ring omkring honom. Tids nog, då han blivit varm i pälsen, hoppas vi att han äter med bättre aptit.
För tillfället är Majas kompis här på premiärbesök. Tanken är att inte utsätta katten för fler intryck och okända än nödvändigt dessa första dygn, men de har fått lov att vara inne hos honom en stund. Han har självmant varit framme och lekt med tjejerna, och till och med sett lite kaxig ut, så det tar sig. Hampus är väldigt väldigt stolt, och säger gång på gång till kompisen: "Vår katt är jättejättesöööt, L! Han är så jättejättesöt. Visst är han?"
Och visst är han söt, den lille bomullstussen. Maja kallar honom spontant för Tussen emellanåt, och det är inte utan att jag nästan också gör det. Hans lena utseende inbjuder liksom till det. Hon tycker han ska heta Bomullstussen i andranamn. Nu, då jag uppdaterar lite framåt eftermiddag (kl.15), har Maja lekt oavbrutet med bomullen i minst en timme. Han springer efter henne vart hon än går, och sladdar runt på den hala parketten som värsta racerkatten. Maja i sin tur är outtröttlig i sin stimulans. Det är nog ganska smidigt att ha småbarn och katt ihop, för som vuxna kommer vi antagligen sällan behöva vara de som huvudsakligen sköter det där med motionen. Vi kan däremot vara de som sköter goset.
Fredagen den 8 augusti 2008
Grattis till vår kära pappa Stefan!Hipp hipp hurra för toppenpappan idag! Jag väckte Maja vid halv åtta, och bad henne smyga upp och hjälpa mig med förberedelserna. Det gjorde hon så gärna, i synnerhet som det vara bara 'vi tjejer' som donade i köket - det var en liten högtidsstund. Maja gjorde frukosten till sin pappa helt själv, och skrev kortet, medan jag slog in den fina klockan han skulle få. Sen väckte vi lillebror, och så gick grattiståget.
Svärisarna ringde och ville gratulera Stefan i samma ögonblick, och fick nästan vara med på tåget. Och Stefan, han verkade nöjd med snyggklockan.
Vid halv tolv gav vi äntligen oss av mot lilla katten Findus födelsehem. Oj, så vi har väntat! 13.07 var vi på plats, och möttes av ett tjugotal katter i olika åldrar - den ena vackrare än den andra. Ragdollar är verkligen oerhört vackra att se på, det tål att sägas ofta. Findus verkade nästan känna på sig att något speciellt var på gång och berörde honom, för han gled hela tiden undan oss lite sådär småfint. Det kan visserligen delvis bero på att han någon timme tidigare hade varit hos veterinären och blivit både vaccinerad och chipmärkt. Lite lustigt var det ändå att han - som enda unge - gick iväg med sin mamma för en enskild snuttstund precis innan avfärden, som ett sista hejdå. Det var så sorgligt och fint att jag nästan vill gråta då jag tänker på det.
Under bilresan hem pep Findus en del, lite ynkligt frågande. Han verkade något lugnare då jag stack in min arm i transportburen och han fick luta sig mot den. Här hemma ställde vi buren i hallen och plockade bort dörren, för att låta honom komma fram i sin egen takt. Han klev ut omedelbart, och började se sig nyfiket omkring. Svansen stod rakt upp mest hela tiden. Försiktigt smög han omkring i hallen, in i köket och runt, runt oss där vi satt i en klunga på golvet. Han spann och strök sig mot mig och Stefan, men var lite mer vaksam runt barnen. Med tanke på de höga, plötsliga glädjetjut de utstötte med jämna mellanrum med kan jag inte klandra honom. På det stora hela tyckte vi att han var förvånansvärt sällskaplig för att ha bott hos oss i 3 minuter.
Då vi visat honom toaletten, matplatsen och klappat honom en lång stund, kände han sig mätt på nyheter. Då kröp han in i transportburen igen, antagligen för att ta sig en tupplur. Det var inget vidare bra ställe tyvärr, för hur mycket vi än bad dem låta bli, kunde barnen inte riktigt hålla sig ifrån att stå där och titta på honom, beundra honom och nästan, bara nästan gå fram och klappa på honom. Då tröttnade Findus, och gick in under garderoben istället. Där fick han hyfsad ro, och där ligger han än. (Dock inte i samma position som på bilden ovan, utan utfläkt på sidan, lång som en stång.)
Temperament!
Han har humör, den underbara sonen. Vi förmodar att han har glidit in i vad man envisas med att kalla treårstrots - närmare bestämt testande av självständigheten, den egna makten, våra reaktioner och var gränserna går. Går något honom emot, om han t.ex. får en tillsägelse, ser han först sur ut, som en citron. Sen fräser han "Dååå jaaag gååår oooch... LÄGGER MIIG!" Sen marscherar han i rask takt, alternativt springer, till sitt sovrum, smäller igen dörren så hårt det går, och kryper till kojs. Hur länge han stannar där beror på graden av hans ilska, men sällan längre än fem minuter. Sen kommer han ut i gemenskapen igen och då är allt som vanligt, förutsatt att ingen av oss tar upp tråden han lämnade där inne.
Jag antar att vi ska vara - och vi är - tacksamma för att trotset inte tar sig värre uttryck än såhär, men det där smällandet i dörren har ändå fått oss att hänga en handduk över sovrumsdörren. Det har ju gjort hans markeringar lite mindre effektfulla, och de första gångerna stod han och skrek åt handduken ett tag innan han lät det bero. Nu, utan pang:et, kan vi le lite diskret åt hans humörsvängningar. Han har ju faktiskt hittat en egen, alldeles utmärkt strategi - en självvald time out.
Torsdagen den 7 augusti 2008
En dag kvar till katt! Jag var nyss inne och tog bort luckan på Findus toalett, på inrådan av uppfödaren som hade uppfattningen att katter ogillar luckan. Svansen hamnar tydligen i kläm, i synnerhet på ragdolls, som har så yviga och ståtliga svansar. Det vore ju tragiskt om Findus ogillade sin toalett, eller hur? Vi vill att han ska älska sin toalett, och vara där ofta. Jag hällde i sand också, rejält. Nu är det verkligen bara katten själv som saknas. Barnen har väntat intensivt ända sedan finlandsresan, och ser verkligen fram emot morgondagen. Maja har långt gångna planer på att låta Findus åka i dockvagnen. Vi känner viss tveksamhet, och sist och slutligen blir det upp till Findus att tacka ja eller nej - det har vi varit tydliga med. Uppfödaren var visserligen den som gav Maja uppslaget, och enligt henne har ragdollkatter inget emot att spela baby.
Stefan och barnen har spenderat ett par timmar hos en granne i närheten. Under tiden har jag gått igenom de 1100 bilder jag lämnade till framkallning igår och fick levererade idag(!). Tack för supersnabb service och fina bilder, Extrafilm! Vad ska man göra av de bilder man får på papper? Tidigare var jag otroligt bra på att lägga in dem i album, men numera har de vuxit i antal och blivit alldeles för många. En byrålåda är full, och fullständigt oorganiserad. Hjälp, jag drunknar i fotoarbete. Fast huvudsaken är ändå att de finaste av alla 10.000 bilder finns tryckta på evighetspapper, för jag litar inte helt och fullt på cd-skivor och hårddiskar.
Hampus ordnar med matplats och torrfoder till Findus.
Maja - fotograf eller kock?
Maja ligger i träning för dessa två yrken just nu. Länge var det kassörska hon skulle bli, men sedan hon fick veta att det inte är kassörskan som får gå hem med alla kundernas pengar verkar hon inte lika intresserad längre. Här kommer en rad av de bilder hon tog igår:
Bilen är Hampus toalett-present. Han åkte med mig till Toys'R'Us och valde med stor omsorg häromdagen. Den är radiostyrd och låter mycket. Det perfekta valet, alltså - för honom. Då Maja blev blöjfri sommaren 2006 valde hon ett pippihus, som strax därefter gick i alldeles för många bitar (med Hampus hjälp) och numera ligger i en kartong på vinden. Vi hoppas denna dyrgrip håller längre.
Vad säger ni om bilden längst till vänster - Brad eller Stefan? Stefan eller Brad? Same same. Jag röstar för att han ska behålla sitt semesterskägg.
Tisdagen den 5 augusti 2008
Vilket ruskväder! Det blåser och regnar, och jag tror jag väljer att inte sticka näsan utanför dörren idag om jag kan undvika det. Stefan har ägnat morgonen åt att läsa in sig på allt om ragdoll-katter, och åkte nyss eld och lågor iväg till zooaffären med båda barnen för att införskaffa det sista inför fredagen. Nu är det alltså bara tre dagar kvar av vårt fyrmannaliv. Spännande värre. Själv ska jag baka lite, tänkte jag. Vi har äran att få träffa en ny, liten, mänsklig bekantskap redan idag, lilla K. Hon måste få paj, tänker jag. Två pajer.
Jag sov sämre inatt än på länge. Jag kom på mig själv med att ligga och tänka på jobbet som snart börjar, vilket räckte för att få igång pulsen och skjuta på insomnandet. Sen vaknade jag med galet bultande hjärta mitt i natten, då jag drömde att Maja hade ramlat och slagit i huvudet i stengolvet någonstans på okänt ställe. Det var illa. Jag var tvungen att gå upp och ta ett varv till toaletten för att få tänka på annat. Igår natt vaknade jag på samma sätt, av en dröm om att de ringde från dagis och sa att Hampus hade gjort illa huvudet. Det visade sig att han hade skadat munpartiet så illa att han inte ens kunde prata normalt. Är det bra för mig att jobba med barn som skadar huvudet?
Just nu drömmer jag om att vara ekonomiskt oberoende, och bara få förlänga hela familjens semester på obestämd framtid.
Lilla K kom frampå eftermiddagen, och tog förstås över huset. Hon var alldeles förtjusande, och vi är så glada över att ha fått träffa henne. Hon går själv inom fyra dygn, lyder expertutlåtandet från Stefan. Nu gick hon också, fast hon behövde lite emotionellt stöd från slumpmässig hand. Maja var väldigt glad åt att få leda henne, då hon blivit varm i kläderna. Maja släpade också ut K:s mamma i den regnblöta trädgården för att visa sin senast förvärvade förmåga: att ge sig själv fart i gungan, hög fart. (Stefan snickrade ju ihop en brädgunga härom dagen, och monterade upp den i ett av de små träden som står på framsidan.) I jämförelse med en nyss fyllda ett-åring ter sig våra barn så stora. Se bara, så stor lilla Hampus är här nedanför, för att inte tala om Maja. Det är med kluvna känslor vi konstaterar att vi inte har några småbarn längre. Inte ens några bajsblöjor har vi nöjet att tjafsa om längre - fast det ska vi försöka leva med.
Hoppas vi ses snart igen, lilla K?
Ny separationsångest?
Maja har i sommar fått för sig att hon måste vara med oss jämt. Jämt, jämt. I Finland brukar hon normalt sett umgås mer med sina morföräldrar än med oss, men i år var det rentav motsatta förhållanden som gällde. Någon övernattning i byn kom inte på tal, om inte vi också skulle sova där med henne. Det var lite synd tyckte vi, för allas skull. Jag frågade henne lite om det en kväll i sommarstugan - varför hon inte ville sova med mormor.
- För att jag gillar er så mycket, svarade hon.
- Jamen du gillar ju mormor och morfar också?
- Jaa, men jag längtar så mycket efter er då, när jag är borta...
Här hemma har det fortsatt, det som började strax innan resan. Maja vill fortfarande veta var vi är, hela tiden. Är en av oss borta en stund, ute på egna ärenden, så lever hon med denne i tanken hela tiden och går och funderar på vad mamma/pappa gör i det ögonblicket måntro, och när denne måntro planerar att komma hem igen. En kvällspromenad med grannfrun innebär ofta en smärre katastrof i hennes värld. Här hemmavid kan hon plötsligt mitt i leken ropa på oss, bara för att ta reda på var vi är.
- Ja! svarar Stefan/jag då. Jag är i köket/badrummet/tvättstugan.
- Kommer du att vara där hela tiden?" blir troligen följdfrågan.
- Ja, jag kommer att vara här, eller i något annat rum i huset. Jag går ingenstans.
- Okej.
Mormor, som är befriande ärlig i sina funderingar, undrade om vi kanske hade en svacka här hemma, en relationssvacka. Hon mindes hur jag och min bror alltid blev som små, oroliga plåster under de tuffare perioder hon och min far gick igenom då vi var små. Svaret på frågan är nej. Snarare tvärtom faktiskt, eftersom semestertiden tillsammans har gett oss tid att prata och umgås på riktigt mer än vi i vanliga fall gör. Det har varit bra.
Måndagen den 3 augusti 2008 kl.9.00
Datorn står påslagen sedan igår, jag vet inte vad som hände. Eller i viloläge, den liksom bara brummade igång då jag klev upp, som för att säga: "Seså, skriv nu då, det där om kissandet och om barnens morgonbestyr!". Och jag får väl passa på att skriva så mycket jag hinner innan vardagen drar igång.
Stefan sover ikapp lite idag, efter helgens bröllop och bilresa. Jag tar mig en stund här, medan jag med ett öra lyssnar på barnens lek. Maja är mamma (som alltid) ochHampus djurskötare. Han har Findus transportbur full av all världens krabater att ta hand om, och Maja går på ärenden med sin baby i sele på ryggen. Klockan var inte mer än 7.30 då barnen kom insmygande idag. Hand i hand stod de vid min säng, och Hampus viskade:
- Mammaa! Det är redan morgon. Dags att gå upp!
- Men jag är så tröööött...(För det var jag - de väckte mig mitt i värsta spännande drömmen.) Ni kan väl gå och göra några mackor, så kommer jag snart?
- Men mamma, sa Maja, vi vill ju ha gröt till frukost idag.
Just ja, attan också. Vi köpte vit tubgröt igår, sådan där sockerspäckad risgrynsgröt som de alltid vill ha och sällan får. Eftersom jag är en riktig dubbelmoralist då det gäller socker, nekar jag dem alla former av det kvällstid, med hänvisning till att man sover dåligt med socker i magen. (Att jag sen stoppar handen i en pollypåse så fort de somnat borde jag låta vara osagt.) Så det var bara att sopa undan drömmen och krypa upp. Ett löfte är ett löfte, och två barn ensamma med gröttub, sax, tallrikar och mikro kändes som ett ogenomsovbart projekt iallafall. Då de fått sina grötportioner och en kanelburk gick jag och lade jag mig igen, bara för att vila och vakna i lite behagligare takt. Där jag låg i sängen kunde jag höra dem småprata med varandra i köket, och samtalen man hör i hemlighet på avstånd är alldeles urbota söta. Då de slutligen var klara med gröten och plockade undan, då Maja stod i beredskap att ställa kanelburken nedanför kryddskåpet, stannade deras värld för en stund:
- Titta Hampus, en polly...!(Jag hade visst varit slarvig igår kväll.)
- Ååååh. En polly... Kanske mammas... (Sen stod de tydligen där och beundrade chokladbiten en stund under tystnad.)
- Vi kan inte ta den, sa Maja. Vi lägger den här.
- Ja, vi gör det. (Jag hittade pollyn perfekt placerad sen, intill kaffebryggaren.)
Det här med kissandet i potta funkar alldeles utmärkt, även om vi inte är dummare än att vi förväntar oss ett bakslag förr eller senare. Jag är fortfarande inte helt trygg i alla situationer, t.ex. vid bilresor, och ställer därför evinnerligt många kontrollfrågor. Som igår, då vi skulle åka och handla:
- Hampus, är du säker på att du inte behöver kissa? frågade jag medan jag snörde fast honom i bilstolen.
- Ja, jag är säker.
- För jag vill inte att det ska komma kiss i bilen...
- Nej mamma, och det vill inte jag heller.
"Det vill inte jag heller" sa han, med tydligt överseende tonfall. I got the message - han tycker nog jag är ganska tjatig. Måste lugna mig.
Fast själv har han nog också prioriterat det här med pottan en del i sitt undermedvetna, trots att han verkar så cool. Normalt sett sover han ju som klubbad hela natten, men i synnerhet första pottveckan vaknade han ibland halvt om halvt och skrek: "Var ska jag kissa? Var ska jag kissa?" Nu har han slutat med det, vilket antagligen betyder att nyhetens obehag är över. Vi har en stor pojke. 2 år och 10,5 månader gammal.
Att lura med sig barnet på resa
I ett försök att överleva vinterrusket och gråslasket med förnuftet i behåll i år, tänkte vi köpa oss en vecka i solen. Jag letar resor som bäst, och Maja kom nyss förbi och undrade vad jag gjorde. Hon meddelade bestämt att hon inte tänker följa med på någon resa, för hon vill inte flyga flygplan. Eftersom jag känner min dotter och hennes böjelser, kontrade jag med att vi som åker säkert kommer att få god mat ombord på flygplanet, jättegod mat. Hon grymtade lite och gick sin väg för trettio sekunder. Sen kom hon tillbaka, dragande mjukishunden i koppel.
- Okej, jag följer med då. Men då vill jag ha korv på flygplanet. Med potatismos. Och köttbullar. Och pasta.
Söndagen den 2 augusti 2008
Idag skiner solen igen, mestadels. Fast jag anar att det är ett annat solsken än det vi vant oss vid, mer likt ett sensommarsken. Barnen och jag har nyss suttit ute på verandan och ätit mellis. Barnen behövde en välförtjänt paus från sitt hårda arbete med kökstrappan. De har nämligen idogt skurat varenda kvadratmillimeter av den med borstar och såpa den senaste timmen. Nej, vi ägnar oss inte åt barnarbete, utan de gjorde det alldeles på eget initiativ, med städrockar och allt. Dyra, fina polarn och pyret-rockar... (Nej, jag har inte köpt en till sonen. Båda är Majas, for the record.)
Stefan är på väg hem från bröllopet på Tjörn idag. Barnen ringde honom för ett par timmar sedan, för att kolla status och önska honom välkommen hem. Han lät vaken. Resan hem tar väl sina goda fem-sex timmar, så vi förväntar oss ingen pappa i huset förrän framåt bompatid. Gårdagen på tremanhand gick alldeles strålande, trots inga som helst aktiviteter utöver det som erbjuds inom hemmets fyra väggar. Jag skrev inte att vi var hemma utan man igår, för jag är lagd åt det mörkrädda hållet och ville ogärna att hela världen skulle veta att vi sov utan vår krigare. Fast den här gången hade jag inget vapen under madrassen på natten, så det går framåt. Jag vill till och med påstå att jag sov jättegott! Sovandet överhuvudtaget har gått framåt, och jag känner mig så glad för det.
Barnen är väldigt kärleksfulla nuförtiden. Igår uttryckte Maja sin syskonkärlek med vackra barnord, då hon sa att hon inte skulle ha velat komma ut ur min mage om inte Hampus hade kommit ut också. Det tyckte jag var fint sagt av henne. Mycket kärlek. Idag då vi satt ute på verandan och jag såg dem sitta där intill varandra i solen och småprata, frågade jag dem om de visste hur mycket jag älskade dem, hur tokmycket jag älskade dem. Ja, sa de i kör. Till himlen och tillbaks tusen gånger? Nej, tiotusen gånger, svarade jag.
- Maja? sa Hampus. Jag älskar dig också. ...Fjorton-arton gånger till himlen och tillbaks!
Sånt är musik i mina öron. Likaså då jag på avstånd hör Maja ropa: "Hampus! Vill du gosa?" Det känns som en hyfsat bra början på en viktig, livslång syskonrelation. Sen grälar de ju på varandra också förstås, lika passionerat.
Hampus ansiktsfärg är skum
Eksemet Hampus har haft på sina kinder hela sitt lilla liv är ju till synes borta, iallafall de röda fläckarna. I deras ställe har han nu två fläckar som förblir ljusbeige medan han blir solbrun i resten av ansiktet. Heltokigt. Han är brun i ett stråk över näsan och uppe under ögonen, och så i utkanten på kinderna - men i mitten, där är han jämförelsevis blek/rosa. Vad betyder det, ni som vet? Kommer han aldrig att få jämnt pigment i ansiktet, stackarn?
Svårt att visa på bild, men man ser en brun kant uppemot tinningen. Tydligast på mittenbilden.
Lördagen den 2 augusti 2008
Det regnar idag?! Vad är det, regn? Min första reaktion var "Ånej, vad trist. Nu kommer det bli en lång, seg dag inomhus." Så fel jag hade. Barnen älskar det blöta vädret. De har varit ute jättemycket hittills idag (klockan är i skrivande stund 16.00), och är det även för tillfället. De har gått på snigel- och maskjakt, samlat dem i en kartong, och sen suttit och studerat deras tilltag där nere i lådan. Varenda stackars tapper rymmare blir nedlyft i lådans djup igen, och så väntar de ut nästa modiga djur.
Majas kompis A är här just nu, och syskonen inviger henne i snigelkonceptet. Jag hör blandade åååh, aaah och bläää där ute. Det verkar gå hem.
Igår var vi på stranden, barnen och jag, medan Stefan slipade och målade planket. Planket blev vitt och fint och Stefans rygg brun som en pepparkaka. Framsidan var som förut, skojigt nog - ryggens alltså. Jag njöt på mitt håll av att få släppa loss barnen vid vattnet, även om det säkert var en av de sista gångerna för denna säsong. Maja satt och spanade på en liten tös som hörde hemma på en filt en bit bort, en go, liten tjej som fortfarande var ostadig på benen. I ett försök att bekanta sig trädde hon ett halsband till den lilla av pärlorna hon hade med sig. Sen gick hon med mig i släptåg och lämnade över det. Den lilla flickan verkade uppskatta gåvan, och snart vankade hon runt med Maja där mellan filtarna, till Majas stora belåtenhet. Vår dotter är mycket, mycket fäst vid små bebisar, och skulle nog helst av allt vilja ha en egen här hemma. Vad gör vi åt det? Vi skaffar en katt istället.
På kvällen fick jag plötsligt ett trängande behov av att åka och handla några saker, typ regnjacka till Maja och kalsonger till vår stora pojke. Jag åkte vid halv sex och missade precis Hampus sänggång klockan halv åtta. Han går och lägger sig själv numera, då han inte orkar umgås längre. Det är bra, men det gäller att vara snabb med tandborstningen då man anar att det närmar sig. Tre timmar senare hörde vi att det dunsade lite märkligt, och att någon gnydde en aning där inne i barnens sovrum. Sen var allt tyst och fridfullt igen. Då vi smög in en stund senare möttes vi av denna roliga syn:
Hur han tog sig över fallskyddet och ända in under syrrans säng är en gåta, men inte var det då värt att vakna för. Han gapskrattade hjärtligt och länge idag då jag visade honom bilderna jag hade tagit.
Blöjorna!
Ett viktigt tillägg till nedanstående reseskildring är ju äventyret med blöjorna, eller avvänjningen av desamma. Det är inte så värst mycket att orda om, faktiskt. Hampus var ju som bekant lite omotiverad vid avfärden, och meddelade att han hellre skulle behålla saker och ting status quo. Då vi väl kom fram höll vi vårt ord och satte på honom kalsonger istället för blöja första morgonen i stugan. Första kisset kom i dem, och andra kisset kom i det nya, rena paret. Sen kom resten i gräset, i toalettstolen eller på pottan. Så var det med den saken. Det gick löjligt lätt. Inför bröllopet, då vi tog på honom snyggkläderna, sa han ändå:
- Jag vill ha blöja på bröllopet mamma... Annars kanske det kommer kiss i fina byxorna.
Han fick ha blöja då. Det var lite skönt för oss alla att slippa oroa oss för kissnödighet i kyrkan eller vid middagsbordet.
Det blev en del snabba färder till pottan. Då bajs skulle ut krävdes en bajssång, vilket Maja bistod med (bild 2).
Det där med bajseriet är lite trixigare än kisset. Bajset har landat i kalsongerna ett par gånger, i gräset en gång och i sanden på stranden en gång. Övriga dagliga bajskorvar har hittat hem till toaletten. Men visst verkar det vara en större affär det här med nr 2? Att kisset rinner ut är inga problem, men att släppa ifrån sig något så mäktigt som en korv är inget man gör hipp som happ. Och landar den i pottan/toaletten, då ska helst alla komma och titta innan den försvinner ner i det okända.
Fredagen den 1 augusti 2008
Hemma igen! Vi kom med båten igår, och jag kände mig så till den milda grad seg att jag inte ens orkade skriva en bokstav. Jag är fortfarande seg, och kan inte riktigt hantera det här verktyget som vanligt. Jag förstår inte varför formatet blir ett annat, min hjärna kan inte riktigt processa så mycket just nu. Det finns ingen konstigare orsak till tröttheten än en natt på båten, och nästintill outhärdlig värme.
Så jag sitter här grusig och rådvill - hur ska jag sammanfatta de senaste tio dagarna, som har innehållit så mycket? Jag tror jag väljer en bildkavalkad och kör på känsla - som om det över huvudtaget skulle skilja sig på en enda punkt från hur jag vanligtvis gör:
Båtresan över gick fint, bortsett från att vi gjorde snålmisstaget att boka en c-hytt, med den påföljd att vi bodde praktiskt taget i maskinrummet och fick lyssna på varenda mutter som tappades i golvet under resans gång. Riktig fest blev det då vi lade an i Mariehamn, och båten började bromsa, backa och dansa runt. Vi beslöt oss för att aldrig, aldrig snåla med hyttbokningen igen. Tilläggas bör att barnen naturligtvis sov igenom allt. En kulsprutesalva skulle inte väcka våra barn då de sover. Tiden fram till sänggång spenderade vi förstås i bollhavet, precis som planerat, och Hampus var inte sen att hoppa i och studsa runt bland bollarna och barnen. Maja satt däremot i tryggheten utanför avspärrningen och avvaktade igen. Lääänge. Jag vet inte om hon själv eller vi var lyckligare då hon sen sent omsider valde att riskera livet(?) och ge sig ut hon också.
I Finland väntade mormor och morfar med tre små kaninungar - en till varje barnbarn. I bygden kan man tydligen hyra kaniner per vecka, och nu fanns dessa tre små ullungar hemma på gården sedan tre veckor tillbaka. Morfar var redan väldigt god vän med dem, och kommer enligt ryktet att ha mycket svårt att lämna tillbaka dem då sommaren närmar sig slutet. Här nedan har Hampus och morfar ett stort projekt i att mäta vattentemperaturen på sommarstugan. Då termometern visade 21 grader hade vi ingen anledning att inte bada. Maja och mormor var först ut.
Stranden består till viss del av stenar, visserligen vackra, men ack så hårda. Barnen balanserade på dem mest varje dag, och jag fick bara bestämma mig för att svälja mitt hjärta och låta dem pröva sina vingar. Det gick bra bortsett från en mindre vurpa för Maja. Hon skrapade upp en liten fläck på rumpan, och det är ju okej. Allt utom huvudet är okej.
Vädret var underbart. Det var alldeles lagom varmt, sisådär 25 grader, och full, strålande sol från en himmel blåare än någon annan jag sett. Himlen och havet tävlade i skönhet, och möttes i ett oavgjort slag vid horisonten. Att bo sådär vid öppet hav ger en väldigt speciell känsla, som Mälaren inte riktigt kan mäta sig med. Stefan är om möjligt mer hänförd än jag. Jag har ju trots allt vuxit upp där, och till viss del immuniserats. En nackdel med det vackra vädret är möjligen att jag bara kan visa en liten bråkdel av alla digitala minnesbilder vi tog, för barnen är nakna i fel vinkel på 80% av den 516 bilderna.
Vi bodde som vanligt i stugan vid havet på finska västkusten. Mormor och morfars permanenta boende (med rinnande vatten och inomhustoalett) finns behändigt nog en halv mil bort, "i byn". I stugan finns däremot andra bra saker, bl.a. en hög bardisk, perfekt för barnen att äta äventyrlig frukost vid. Barnen har också varsitt rum med diverse nostalgiska saker från det ljuva 70-talet. Ute kompletterade vi i år med en gunga, ett krocketspel och en hemsnickrad äventyrsbana gjord av plankor. Eftersom Stefan och barnen hade med sig sina fiskespön, blev det även en del maskletande och fiskeri. Sedan tidigare finns där en sandlåda som bjuder in till geggamoja, och så vatten och vatten och mer vatten. Vatten innebär flytvästar förstås, och båt.
En av de vackra dagarna tog vi Bustern och en matsäck till den underbaraste av öde kobbar, den som på östsidan består av en nästintill overklig, naturlig sandstrand, så långgrund och slät att båtfärden in är ett trixigt äventyr. Barnen slängde av sig kläderna i samma ögonblick som vi hoppade i land, och sprang sedan som tokiga långt ut i vattnet och in - ut och in, ut och in. Ju mer det plaskade och skvätte, desto bättre. Vi gick en upptäcktsfärd runt hela kobben tillsammans, balanserade på klipphällar och hoppade över skrev. Längs färden hittade vi inte mer än tre döda, till hälften uppätna fiskmåsar, vilket var ett stort äventyr i sig. Vi antog att det var någon av örnarna vi sett i trakten som tagit dem.
På söndagen bytte vi stugan mot stan, då min lillebror skulle gå till altaret med sin Johanna. Det var oss en sant nöje att få vara en del av den dagen, och samtidigt få chans att träffa barnens lilla kusin och alla deras vänner. Vigseln var stämningfull och festen riktigt trevlig. Här nedan följer ett axplock av bilder. Det är fritt fram att gissa sig till vem som figurerar på dem om man inte är invigd, men jag kan tipsa om att mina föräldrar är med llite här och där, och min bror, hans familj och så min egen förstås.
Vi stannade kvar i stan en extra dag efter bröllopet, för att få chans att umgås lite mer med lilla kusinfamiljen. Vi ses inte direkt för ofta, om man säger så. Avståndet är för långt och bekvämligheten regerar, tyvärr. Barnen lekte iallafall ihop som en dröm, precis som i julas. Vi vuxna höll oss för oss själva och lät dem hållas med sina rollekar. Hampus och Ellen var visst ett par, och Maja deras granne, tillika frisör.
Just det ja, vi hann visst med en dag på stranden i stan också. Det var där livet kändes lättast. Svalkande vindar, eller åtminstone svalkande vatten. Jag lyckades nästan bränna dekolletaget under den här finska badveckan, och jag misstänker att jag hunnit skaffa mig en ny liten rynka - eller två - också. Huvudsaken är att inga brännskador har inträffat i sommar heller, trots att vi alla har fått varsin rejäl dos med d-vitamin. Och jag får väl leva med mina nya rynkor... Varför är jag så kortsiktig då det handlar om sol? Jag vill liksom njuta NU, inte tänka på att jag eventuellt kommer att ångra det sen. Jag tror vi nordbor har ett inbyggt behov av solvitamin, och att vår (min) intensiva kärleksaffär med solen låter sig styras av det.
Innan vår avresa hann vi med att resa en flaggstång på sommarstugans tomt också. Stången var barnens, svärbarnens och barnbarnens gåva till morfar/farfar som faktiskt fyllde 50(?) i våras. Nja, inte femtio, men han fyllde jämnt iallafall. Den blev rak, tror vi, och den bar upp den lilla, finska flaggan med bravur. Får morfar bara fram en lagom stor flagga så höjer stången nivån på stället riktigt ordentligt. Jag får nästan tankar om att skaffa en egen flaggstång åt oss själva också.
Med förra årets hemfärd i färskt minne (då båda barnen sov gott de två timmarna bilresan till Åbo tar, för att därefter vara pigga som mörtar halva natten) hade vi gjort upp en perfekt plan detta år. Vi vinkade hejdå strax efter frukost, och styrde mot Muminvärlden, en kvarts resa från färjeläget. Där traskade vi sedan runt och tittade på Muminhuset, sagostigen, hattifnattar och häxor i några svettiga timmar. Maja var livrädd för mumintrollen, och eftersom jag var hennes trygghet under dagen fick jag varken se muminhuset invändigt eller träffa mumin. Hampus och Stefan gjorde det däremot, och Hampus provade som ses även muminpappans hatt. Vill man se vackert anlagda grönområden och göra av med mycket pengar på kort tid så rekommenderar jag att man åker till Muminvärlden. Inträdet kostar nästan 200 kr/pers., för stora såväl som för små. Parkeringen kostar en 50-lapp och för alla spel, ansiktsmålningar, hyrvagnar och lotterier får man hosta upp en god slant extra. Och då har jag inte ens nämnt alla glasskiosker, plättlaggar, pizzaplejs och souvenirbutiker som låg strösslade över området. Det var ju löjligt hur tätt de låg. Vi hade laddat med matsäck och köpte därför faktiskt bara kaffe och glass. Hurra för det.
Nådendal är mig en vacker stad! Riktigt, riktigt fint är det i den gamla delen av staden, och längs stranden vid alla båtar och uteserveringar.Vi satte oss där efter Muminäventyret, och köpte smörgåsar och sallad. Barnen satt med perfekt utsikt mot restaurangens egen hoppborg, som dessvärre var alltför tättbefolkad för att de skulle våga sig dit. Och sen då? Ja sen krypåkte vi småningom den sista milen mot båten, och fortsatte rakt ombord, som en perfekt avslutning på resan. Vi åt varm mat per hekto (tack för den suveräna lösningen, Viking Line!), och barnen hoppade några varv i bollhavet. Ja, även Maja. Sen handlade vi lite onödiga saker i taxfreen och gick till hytten. A-hytten! Aldrig mera C.
Det var denna sommars stora resa. Nu väntar en lite mindre resa för Stefan till det förestående bröllopet på västkusten, och sen lider våra semestrar mot sina slut. Maja har redan börjat fråga om antalet kvarvarande semesterdagar, och tydligt förmedlat att hon inte vill gå på förskolan någonsin igen. Jag tror hon ändrar sig då det kommer till kritan. Barnen har ett suveränt bra ställe att vara på om dagarna, och de skulle nog tröttna rejält på oss om vi var tillsammans såhär intensivt jämt. Men jag måste ändå säga att allting har gått bra, över förväntan bra. Tack för det.
Findus, vi längtar efter dig!
Söndagen den 20 juli 2008
Idag är vår resdag. Nackdelen med att resa på kvällen är att väntan blir väldigt lång, och att timmarna segar sig fram. Barnen har velat veta om hur länge vi ska åka om och om igen, och jämförelserna har tagit slut. Om sju timmar, ungefär så länge som... ni brukar vara på dagis. Om fyra timmar, ungefär så länge som... ja, som det tar att leka i vattenspridaren och bygga lego och äta. Så, ut och lek nu! Om två timmar, ungefär som två hela bompa. Nu är vi nere i en timme! Om två Bullerby-avsnitt och ett toalettbesök. Maja sitter och tittar på det första avsnittet nu, medan Hampus äter de tre smörgåsarna han har radat upp. Och jag då, jag äter och äter trots att jag har ätit hela dagen. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Först åt jag det normala - lite frukost, mellis, lunch, mellis... Sen kände jag mig tvungen att äta upp allt som skulle bli dåligt annars - ricottaost, fil, bröd, all gryta som blev kvar från lunchen... Jag mår illa och är så mätt att klänningen nästan stramar i midjan. Ändå stoppar jag in ett par chokladbitar till. Resfeber?
Nu ska jag släcka ner datorkompisen, och så ska vi dra ur alla tänkbara sladdar utifall att... ja, jag vet inte jag. Det hör till. Det är ju inte så att vi drar ur dem då vi är hemma och det åskar?! Men, jaja. Sen ska vi ladda bilen med barnen, de sista väskorna och en hel drös dvd-filmer. Har jag tillgång till surfing på resan så har jag, annars skriver jag en sammanfattad rapport omkring månadsskiftet. Ha det så fint, alla!
(Och hör upp, tjuvar: Vi har skaffat larm! Sector Alarm. Ha! Ja, och sen så finns här inget av speciellt materiellt värde heller, men desto fler grannar som är hemma, med vidunderligt god insyn på vår tomt. Så stay away!)
Lördagen den 19 juli 2008
Hjälp, nu börjar datumen antyda att vi är farligt nära sensommar..! Snart åker vi till Finland, och då vi är hemma igen är det ännu värre med datumen. Tänk om man kunde få lite mer sommar...
Igår hade vi en trevlig kväll igen, i goda grannars lag. Barnen lekte inte direkt ljudlöst, men de verkade ha väldigt, väldigt skoj. Den lilla två månaders-babyn var definitivt den mest diskreta av dem alla fem. Då vi bröt upp var klockan runt tio, och Hampus ögon gick i kors. Vi hoppades nästan på sovmorgon, men eftersom våra barn sover som klockor smög de ändå upp vid 8 idag.
Nu planerar vi för vår finlandsresa som ligger om hörnet. Det stora äventyret med den blir (förutom kaninerna) det faktum att Hampus ska bli blöjfri. Vi nämnde det vid frukostbordet i morse, och både Stefan, Maja och jag kom med lite glada tillrop. Hampus var inte helt positiv, och hävdade att han inte alls ville ha kalsonger.
- Joodå, sa jag. Det bli så bra så. Sen då du har vant dig så kommer du att tycka att det är skönt att inte behöva gå runt med en kissig blöja.
- Skönt för dig mamma, svarade han.
Jaha. Precis som den där gången då han lyckades producera ett litet bajsfragment, stort som en ärta, lagom då han provsatt pottan. Den gången verkade han bli mest glad för min skull.
- Titta mamma, en bajskorv! Precis som du ville!
Det här upprör mig lite. Det känns som om jag kanske har misslyckats med att förmedla att det är för hans skull vi ska sluta med blöjan, inte för min. Så snart Hampus var klar med sin smörgås sprang han iväg och började packa för resan - blöjor i stora lass. Han satt länge och räknade blöjor i ett hörn på toaletten, blöjor han sedan tryckte ner en efter en i ryggsäcken. Envetet och nästan lite buttert.
Idag tog jag den där repan på stan som jag hade planerat att ta igår. Igår åkte jag faktiskt också iväg med höga ambitioner, men vände bilen efter en kilometer då jag insåg att jag redan längtade tillbaka. Idag åkte jag däremot hela vägen. "Smarta" jag hade envist klätt mig i sommarkläder, med flipflops och hela kitet. Halvvägs in öppnades himlen och sommarens värsta skyfall drog in. Jag fick snurra några varv med bilen och passade på att lyssna färdigt på Barnministeriet - i P1, jätteintressant! - tills regnet mojnade. (Mojnar regn?) Sen hann jag gå på sin höjd åtta kvarter innan flipflopsen hade skavt hål på båda fötterna. Första stoppet fick därför bli apoteket, och andra stoppet en bänk där jag plåstrade om och tejpade fötterna. Men sen, sen var jag redo för stan! Jag behöver lite stadspuls för att klara av tio dagar i stugan. Så är det.
Vid fyra slirade jag direkt in på grusplanen intill ängen här hemma, för där hade en kompisfamilj dragit ihop en mycket trevlig samvaro med fotboll, picnic och bara varande. Det var väl en sisådär tio familjer som satt där och hade det mysigt i eftermiddagssolen. Sådant är härligt! Barnen sprang runt och lekte, sparkade några bollar och plockade några blommor. Initiativtagarna hade med sig massor av fika åt alla, och allt var sådär soligt, enkelt och positivt som man gärna vill ha det en dag som den 19 juli.
Både före och efter ängen har barnen haft kompis(ar) här, och det har gått alldeles jättefint, som vanligt. Enda nackdelen(?) är att vi så gott som alltid har åtminstone ett extra barn hemma numera, och det gör att Maja och Hampus nästan klättrar på väggarna här de få stunder vi är ensamma. Fast jag ångrar mig - det är ingen nackdel. Det är ett gigantiskt lyxproblem, om ens det. Vi är oerhört tacksamma för att kompisarna vill vara här, och för att allt går så bra mest hela tiden. Dörren står öppen!
Fredagen den 18 juli 2008
Idag har jag haft behov av lite ensamtid. Jag har legat hemma och läst medan Stefan och barnen (frivilligt) varit på lekplatsen i ett par timmar. Det var välbehövligt och skönt, och gav mig tillfälle att längta efter familjen lite igen, vilket är sällsynt i semestertider då vi alla nästan alltid är tillsammans. Stefan har tagit några vändor till sina fiske-/sportaffärer förstås, och jag har... ska... också få vara ensam ibland?!
Annars har jag inte rapporterat så mycket på sistone, bortsett från det där med Findus då. Men vi har det bra. Vi var hos grannarna på en mycket trevlig kväll i förrgår, och satt då ute i fina, nya utetextilier trots svalkan. Solen skiner från och till, men någon högsommarvärme tycker jag inte vi har nuförtiden. Vad är det med klimatet? Vi måste få till lite mer växthuseffekt för att det ska bli skönt här. (Skojar bara, kanske...) Jag kom på mig själv med att surfa runt på sista minuten-sajter igen igår, och längta till den riktiga solen, bort från den här solkulissen. Om en timme kommer en familj över för gemensam middag ute på vår veranda.
Torsdagen den 17 juli 2008
Säg hej till vår nya familjemedlem:
Findus.
Findus är fortfarande hos sin mamma, och kommer hem till oss på sin nya husses födelsedag den 8 augusti. Han är en renrasig, blåmaskad mitted ragdoll-pojke, och den goaste och mysigaste lilla lurvtuss vi hittat - och vi har tittat ordentligt! Som ragdoll är han enligt ryktet en hund i en kattkropp, dvs han har alla de egenskaper man vill ha, utan de oönskade (inte lynnig, inte klösig, inte rymningsbenägen, inte osocial eller sprattlig). Dessutom saknar denna kattras underpäls, och är tacksam eftersom allergiker ofta tolererar den trots att den är så lurvig. Att underpälsen saknas gör också att den är mer lättskött än andra långhåriga raser, och att den hårar av sig mindre. Vidare är ragdollen mer lättlärd än de flesta andra katter. Den lär snabbt kunna gå fot, göra tricks, låta bli att hoppa upp i soffan/på bordet/i sängen etc, allt enligt preferens. Allt detta har bekväma amerikaner avlat fram sedan 60-talet, utifrån hur de vill ha sina katter (= lättskötta och vänliga). På 90-talet kom den första ragdollen till Sverige, och idag är den utbredd, men än så länge inte helt vanlig. Vi har köpt vår pojke i Enköping, hos www.marags.com. Läs gärna där om rasen, eller googla! Findus har en toppenpappa ("Otto", den högst rankade ragdollen i norra Europa), och en finfin, prisbelönt mamma (Maxine, "Maxi"). Nu har vi ju inte alls tänkt ställa ut honom, men det är ju ändå ingen nackdel att han har superdupergener. Vad tycks om detta?
Och till mormor och morfar: Vi kommer att ordna med EU-pass tills nästa resa, så Findus följer med oss till Finland utan problem. Han är även en båt-/husvagns-/flygkatt, om så önskas, tack vare sitt sällskapliga beteende. Han är oerhört anpassningsbar och människokär, som en hund. Minus behovet av att rastas ute då. Tänk så ljuvligt för barnen (också)!
(Tack för att du erbjuder dina tjänster, morfar! Jag ser att ni redan har varit inne och hälsat på, medan jag skrivit. Det var det vi misstänkte och hoppades på, att ni skulle kunna tycka om den.:)
Pernilla: Vad skoj att ni hann med så mycket under veckan - Astrid Lindgrens värld också! Den är vi mycket nyfikna på. Antagligen får det bli nästa sommar, men det ska ändå bli skoj att höra lite mer om det och få tips. Nu vete katten Findus om vi hinner ses innan vi åker på turné, men snarare än vi vet ordet av är vi tillbaka igen, och då! När börjar du jobba måntro? Kramar till er!
Helen: Har ni lekt bönder än? Det vill vi också veta mer om, så vi vet om vi ska boka bondgård nästa år. Vi borde hinna ses också innan vardagen drar igång. Barnen lekte ju så gärna sist. Kram-kram!
Christina: Möjligen har jag ju grubblat över lilla kattskrället på sistone, och det kan var nog för att störa min insomning. Fast mest tror jag nog att det sitter i huvudet, att det blir en självuppfyllande profetia. Tack för din omtanke! Jag hoppas du sover gott numera.
Tisdagen den 15 juli 2008
Jag läser med glädje att mormor och morfar verkar ha ordnat med kaniner till sommarstället i år! Sommarkaniner, förmodar jag, som till hösten får flytta hem igen. Härligt! nu längtar vi om möjligt ännu mer. Det där med fallet berodde nog på min trötthet, att min reaktionsförmåga var såpass nedsatt att jag inte orkade hålla koll på så många hörn samtidigt. Allt är ok nu, värken i käken och armbågen är borta. Det största märket fick jag på benet, och det vårdar Hampus regelbundet, säkert tills det är borta. Och apropå mina sömnsvårigheter, så tror jag att jag har börjat tänka på det för mycket. En jobbig, stressig period var början på negativa förväntningar, och nu utgår jag tyvärr ofta ifrån att det ska bli svårt att somna. Vill någon ge mig boken "Sov bättre med kognitiv beteendeterapi", så lovar jag ta emot den. *blink blink*
Jag läser och hör också att några är villiga att komma på umgänge hos oss framöver. Vad skoj! Ibland kan man njuta av större sammanhang än de vanliga, tycker jag. Jag ser fram emot att kunna spika datum och detaljer. Stefan ber mig vara tydlig med att vi inte kommer att försöka sälja något - eller på sin höjd en mailinglista med trevliga inviter till after work på stan?
För tillfället leker Maja och Hampus (eller Tunika och Klanders, som de heter idag) familj här intill mig i fåtöljerna. De har ett barn som heter Monika, och Monika älskar gosedjur. Hon har många omkring sig. Vad dagen kommer att föra med sig vet vi inte än. Solen skiner och vi känner oss utvilade och glada efter en bra natt. Jag vaknade först, och bryggde kaffet omkring åtta. Barnen snusade än, och även Stefan. Hampus var den som snabbast reagerade på mina smekningar, och kröp upp i famnen. Vi fick oss därför en egen morgonmosig tvåmansstund i soffan innan de andra anslöt.
Så börjar en bra dag. Jag hoppas den fortsätter ungefär likadant.
Uppdatering kl.19:19: Barnen gick och lade sig nyss. Maja ville sova först, vid tio i sju. Hampus muttrade lite strax därefter och kröp ner i sin säng han också. De hann inte ens säga godnatt till oss ordentligt. Nu sover de båda i sina sängar, och Stefan och jag sitter här och undrar vart vi ska ta vägen då en såhär lång kväll bara brer ut sig framför oss. Barnen var nog lite trötta efter en dag på stranden, så någon timmes extra sömn i natt kommer att göra dem gott.
Jag och barnen var alltså nere på stranden idag, mellan tolv och tre ungefär. Stefan åkte under tiden på egen hand till alla herrars drömaffär, netonnet.se:s lageraffär i Barkarby, där han köpte leksaker till oss alla. Barnen fick en dvd-spelare till bilen, naturligtvis med två skärmar. Stefan själv (eller vi, då?) fick snygga högtalare till datorn, som vi ska kunna spela hög musik på alla de där dagarna då vi vill spela hög musik... De blir jättebra. Och jag fick en epilator, en liten manick som enligt ryktet med största möjliga smärta ska avlägsna oönskat hår på kroppen med tio små eldrivna pincetter. Jag förberedde mig på det värsta då jag tryckte igång den, men det gjorde ju inte särskilt ont alls! Jag epilerade smalbenen först, lätt som en plätt. Sen rök håren även på låren, och sen några strån här och var på armarna också. Det var så häftigt och spännande att jag är förvånad över att jag har något hår alls kvar. Det enda stället det kändes lite onödigt mycket på var under armarna - aj... Då tårades ögonen en aning, kan jag meddela, och så började det blöda ur hårsäckarna i armhålan jag attackerat. Den andra armhålan lät jag faktiskt vara. Jag måste samla mod. Men vaxet på salongen kommer jag inte lägga mer pengar på nu. Ett par virtuella besök till där, så har jag redan tjänat in den här lilla manicken. Bra va?!
Måndagen den 14 juli 2008
Nu är klockan snart åtta (20), och regnet öser ner utanför fönstret. Åskan mullrar en bra bit bort, och det är mörkt ute, ett lite skumt, gult sensommarsken. Här hemma monterar Stefan lampor ovanför matbordet medan tre barn leker. Majas kompis kom över direkt efter frukosten i morse, och är kvar än. Hon blev kallad hem en kort stund över lunch, men var tillbaka en kvart senare och verkar inte ha bråttom någonstans än. Maja och hon leker för tillfället med de släta, svarta prydnadsstenarna som ska ligga vid teven, ihop med stearinljusen. De lägger sig turvis i bara trosorna på mattan, och så placerar den andre de kalla stenarna över kompisens kropp. Så drar de stenar längs ryggarna och benen, och så fnittrar de lite emellanåt. Cold stone massage.
Vi har haft en hemmadag idag. Jag har läst lite i min nya loungestol på verandan (funkade alldeles utmärkt), och Stefan har stått och skissat, räknat och planerat för staketremonten som ska bli av nu i dagarna. Barnen har bara utfodrats med jämna mellanrum, i övrigt har de skött sig mest själva. Tjejerna har lekt utan minsta lilla antydan till konflikt. Vi summerar helt enkelt en ny, härlig semesterdag.
Söndagen den 13 juli 2008
Idag har vi haft en spännande eftermiddag. Först var vi och tittade på något ulligt, gulligt och litet. Här ser ni ledtråden Maja lämnade i grannkompisens brevlåda innan avfärden:
Mer om det en annan gång.. (http://www.grodinges.se/) Efteråt åkte vi till Ikea och åt god, billig och enkel middag, och så svängde vi förbi och storhandlade på en kvart. Nu, hemma igen, skruvar Stefan och Hampus ihop en loungestol till vår veranda - ett impulsköp som bara åkte med hem från Ikea utan att be om lov. Fast jag klagar inte. Nu har jag något ljuvligt att njuta av solen i från och med morgondagen. Stefan hävdar att den är mest min?!
Jag ramlade i natt, och ser ut som om jag har gjort det. Jag hade en av mina bedrövliga nätter, då jag utan synbar anledning inte kunde somna. Bara ni som upplevt sådana svårigheter kan förstå, jag lovar. Det är sannerligen jobbigt. Hursomhelst, så låg jag där i ett par timmar och kände hur jag blev allt tröttare, och hur John Blund bara fortsatte frysa ut mig. Jag anade att det skulle bli en 'sådan där' natt igen. Till råga på allt behövde jag gå på toaletten, så jag slängde av mig täcket och vinglade upp, irriterad, ledsen och helt slut efter alla försök att slappna av, inte tänka, känna ro och blaha-blaha. Aj, där slog jag knät superhårt i sylvassa hörnet av sängen, aaaaj! Blod? Jag tog mig för benet och snubblade framåt, rakt på en malplacerad klädhög, och tappade fotfästet. Åååå, jag störtade vilt framåt i det mörka, trånga, och slog i armbågen i garderobshörnet - aaaajjjj! Med en hand på smalbenet och en annan på motsatt armbåge dråsade jag rakt ner i golvet med ansiktet före, som ett litet barn som glömde ta emot sig. Aaaj! Näsbenet? Aaaj! Och tänderna? Tack och lov för bettskenan. Stefan flög upp och undrade vad som hände. Utan ett ord eller en förlupen sekund tog han mig i sina armar och höll om mig där jag satt i mörkret och grät. Jag grät för att jag hade ont överallt av fallet, men också för att jag bara var så less och så trött. Sen kändes allt bättre. Jag kröp snart upp i sängen igen, och somnade med Stefans hand på min rygg.
Bilder tagna av Maja på Ikea idag.
Torsdag kväll
Nu är de hemma! Stefan gick runt här och sa "oj, jaha, hmmm, nämen.." en god stund, men han log. Han sa att det var fint, och att rockaden jag gjort var bra. Han sa att de små prylarna hade gjort stor skillnad, och att fåtöljen och mattan var fina. T.o.m. puffarna från den marockanska marknaden var godkända. Här följer lite bilder för eventuella nyfikna:
Tv-hörnan. Fåtöljer räcker, för hur ofta bjuder man sina gäster på tv? Byrån i hörnet är borta, och tv-bordet inskjutet. Ett blombord och en getskinnslampa (hu, jag vet) förhöjer. Dvd-förvaring i korgarna.
F.d. matsalen har blivit soffhörna. Här i ljuset umgås man, utan tv.
Matbordet står till hö i allrummet, medan tv-hörnan finns till vänster ur bild. Och så detaljer som en brevlåda i köket och lite nya växter.
Nå? Blev det inte lite roligare? Jag känner mig nöjd, åtminstone nästan. Än saknas glittret i taket och ett par tavlor jag ser framför mig, men... på det stora hela är det mysigt och bra.
Mysigt och bra var det att få träffa familjen igen också. Först in var Hampus, som bara lutade sig i min famn alldeles ljudlöst och länge, med ett litet, blygt leende på läpparna. Sen kom Maja springande, mindre blyg. Hon bubblade över från första stund, och berättade om allt de hade gjort längs hemvägen (stannat vid en sluss längs Göta kanal, ätit glass på en mack i Arboga och åkt rutschkana i Eskilstuna). Sen ville hon ringa en kompis, vilket hon också gjorde. Så nu har kompisen precis gått hem, och barnen har börjat varva ner för natten. Stefan sitter i den röda fåtöljen, och jag ska sätta mig i den vita. Vi måste ju provåka tv-hörnan! Jag hoppas på funktionalitet, och på att det går att få lite fotmassage även i denna nya position.
Torsdag morgon den 10 juli 2008
Vem fyller år idag? Jag känner en aning i ryggraden om att någon, någonstans i mitt liv fyller år idag, men jag kan inte påminna mig om vem. Grattis iallafall, ut i rymden!
Nu ska jag berätta lite grann om två saker. Först: Varför jag spenderat fyra dagar i ensamhet och ändå knappt skrivit en rad, än mindre kontaktat någon för att göra något.
Jag har inte bara jobbat denna vecka, jag har också gjort en fullständig makeover här hemma. Det känns och ser ut som ett annat hus. Stora möbler och helhetskoncept som matsal och soffhörna är flyttade till nya platser. Jag har inhandlat en ny fåtölj och parat ihop den med vår gamla, hittat en svart matta och en hel massa fina växter, lyktor och annat småplock som gör stor skillnad. Och så har jag omorganiserat barnens kläder och prylar på ett mer ändamålsenligt vis. Deras sängar står numera bredvid varandra, efter önskemål från dem själva. Också inne i lekrummet har jag småfixat lite. En del kvarstår, som ikoppling av nya lampor och letandet efter en gammal skänk.
Allt detta har jag gjort utan familjens vetskap. Är det inte detta definitionen av "på vinst och förlust", så säg vad som är det. Jag kan efter fyra dagars släpande och åkande bara hoppas att Stefan och barnen gillar förändringarna, men ärligt talat kan jag inte tänka mig annat. Vi har länge pratat om att vi borde höja mysfaktorn här hemma, men vi har aldrig tagit tag i det, prioriterat det. Nu hade jag både tid och inspiration. I värsta fall får jag väl släpa tillbaks allt till respektive ursprungsplats, och returnera fåtöljen. I skrivande stund är familjen på väg hem, och jag litar på att Stefan inte kopplar upp och läser hemsidan längs vägen. Så för att besvara min egen fråga: Jag har haft fullt upp dessa dagar, knappt tid att sova. Och skoj har det varit!
Och så lite om den där idén jag slängde ur mig igår (efter att ha bollat med Stefan): Tänker du ibland att det skulle göra ditt liv gott att träffa flera gamla, nya och halvnya bekantskaper och nätverka lite? Vidga perspektiven? Få ny inspiration? Trevlig samvaro? Lyssna på människor som pratar om sina drömmar, sina jobb, sina liv och sina erfarenheter? Kanske odla nyfunna bekantskaper eller t.o.m. starta ett lite större nätverk som kan ses och göra roliga saker ibland efter jobbet eller så? Det gör jag. Jag har några härliga vänner och ännu fler härliga bekanta, men jag tänker att man ändå kan ha glädje av att ses flera ibland, att vi nu - på väg mot våra bästa år - måste odla det sociala nätet, och anstränga oss för att inte "bara" vara föräldrar, eller vad vi nu är.
Utifrån ovanstående fick jag min idé: Varför inte bjuda på stor samvaro?! Varför inte be många trevliga människor komma hem till oss en lördag i höst, utan barn. Däremot får man gärna ha med sig sin partner + en annan vän/granne/bekant + dennes partner - förutsatt att de är lika trevliga som man själv *blink blink* - och en bit enkel mat och en flaska vin att ställa på knytisbordet. Vad säger ni? Pernilla, Helen, Helena, Christina, Pernilla, Eva, Hanna, Jenny...? Något värt att spinna vidare på? Vi kan spänna upp vårt jättetält i trädgården och låta folk sova över! Eller boka det närliggande bed and breakfastet... Kanske leder det ingenvart alls, kanske kan det vara början på något nytt, åtminstone för någon. I allra värsta fall får vi bara en enstaka trevlig kväll, och det kan jag leva med.
En helt fantastisk idé!
Jag har fått en helt fantastisk idé! Jag måste lobba för den i familjerådet, och kommer så fort jag lyckats att be alla pratglada, öppna läsare av min dagbok att boka enlördagi aug/sept någon gång - detaljer kommer - och ordna med barnvakt i de fall det behövs. Åldersgränsen kommer att vara 18 den här gången. (Nej det är inga oanständigheter! Sluta fantisera.)
Tisdagen den 8 juli 2008 - grattis kära bror, 30 hela år gammal!
Ja, tänk att lillebror är så stor. Tänk att han ska gå och gifta sig om nån vecka, och tänk att han har en liten Ellen-karamell som vi längtar efter att få träffa snart. Det är så synd att vi bor i olika länder.
Idag har jag jobbat igen (så många överraskningar jag levererar nu, då dagbokens huvudpersoner inte finns till hands). Via telefon har jag fått veta att de har fått egna fiskespön, och att de har testkört dem idag, tillsammans med sin kusin Anton, Sigge och Olle. Båda hade fått många fiskar, och enligt sin far varit stora talanger. Jag kan bara föreställa mig Stefans entusiasm. Ända sedan bb har han nog längtat efter den här dagen - det första riktiga fiskafänget.
Jag fick post idag! Eftersom kameran är hos min familj, kan jag inte fotografera den, utan bara beskriva: Mottagaren och adressen var skriven av Maja, snyggt och trångt på framsidan av det hemgjorda kuvertet. Inuti låg ett konstverk av klistermärken, små Bamsefigurer i form av en orkester och en hel del publik. "Det är bara en orkester från Maja" stod skrivet på baksidan. Hampus hade ritat små saker på ett eget kort. Med smal tusch hade ha enligt pilarna ritat en mask, en maskin som klipper gräs, och en kanin. Kaninens öron kan man skymta, och en mask är väl just... en mask. Gräsklipparen är ett mycket avancerat virrvarr av streck och kablar. Jag ringde och tackade för världens bästa brev, och fick höra deras kära, små röster där långt, långt borta.
Eftersom barnen inte är här och kan vara min inspiration, så får jag väl försöka se till mig själv för en gångs skull. Hur har jag det? Jag kan bara konstatera att kvinnors (mina) hormonella spänningar förvärras med åren, för nu har jag sovit så ruttet att det inte kan bero på något annat än min pågående PMS. (Där fick mina eventuella läsare del av en privat angelägenhet. Å andra sidan är det väl inte världens mest chockerande företeelse, så det bjuder jag på.) Jag påminner mig om att min mamma under min uppväxt berättade att hon hade det så precis innan ni-vet-vad. Jag kunde inte relatera till det då, men nu förstår jag precis. Det var perfekt läge för Stefan att vara på behörigt avstånd just nu, för jag orkar inte vara jättetrevlig. Däremot gråter jag för allt. Jag tog hemvägen förbi Ikea idag (mer om det sen, då jag kan avslöja detaljerna), och hörde högtalarrösten efterlysa en 4-årig pojke som kommit bort från sina föräldrar. Mitt hjärta stelnade, och jag kände en klump i halsen. Tio minuter senare kom nästa meddelande, då rösten meddelade att de återfunnit honom, och tackade alla kunder för engagemanget. Då började jag snyfta. Jag snyftade av lycka över att han var återfunnen, över att folk är så goda att de engagerar sig och börjar leta kollektivt(?), och av skam över att jag inte hade varit en del av det engagemanget.
För övrigt så har jag frångått mina idéer om att permanenta håret. Jag har öppnat mina ögon och sett många exempel omkring mig på hur det kan gå, och konstaterat att Tiina, som vi träffade på Kolmården, nog var ett lyckligt undantag från krull-regeln. Jag vågar inte. Isåfall får jag vänta tills håret är längre, så det inte krullar upp sig till öronen. Jag kommer nog inte göra något över huvud taget på torsdag, för jag vill vara hemma då familjen anländer, och det verkar krocka. Jag får boka en ny tid.
Vädret verkar klarna upp?! Men järnspikar, vilket opålitligt sommarväder vi har här i Skandinavien. Jag blir galen av att inte kunna lita på att jag kan få min d-vitamindos som planerat under åtminstone hela juli månad. Skulle jag få med mig familjen till Afrika (läs: Stefan - barnen skulle nog gladeligen flytta till lejonens och sebrornas land) så skulle jag flytta dit och jobba på svenska skolan. Jag vet att skolorna där har underbart engagerad personal, en sammanhållning och en atmosfär som saknar motstycke här i Sverige, och så en kultur och ett klimat som ...ja, lockar. (Jag har genom en patient haft anledning att upptäcka Nairobi.) Dessutom tror jag att barnen skulle få en härlig uppväxt, med lite andra värderingar än här i Stockholm. Jag vågar knappt tänka på hur tufft det är att vara ung i Stockholm idag - och snart är både Maja och Hampus där. Så visst får man drömma lite så länge, och åtminstone låtsas att man har alternativ?
Måndagen den 7 juli 2008
Jobbade. Det regnade ute. Åkte hem. Det regnade ute. Pratade med familjen. Det regnade hos dem. Badade. Bloggade. Det regnar ute än. Bajsväder.
Söndagen den 6 juli 2008
Nu är jag hemma efter ett par dagar hos barnens farmor och farfar. Det udda är att de är kvar där, och att jag åkte alldeles ensam hem med tåg. Avskedet jag hade bävat för blev kort men intensivt. Först gick allt över förväntan, då vi satt inne i vänthallen och spanade efter det långa tåget som skulle rulla in. Alla var glada och nästan lite förväntansfulla, och vi pratade på om allt trevligt de skulle göra dagarna som kommer. Sen rullade tåget in, och det blev dags att gå. Först på de där få stegen mellan vänthallen och perrongen kom Maja ihåg vad allt detta innebar, och brast då i gråt, heljdlös, sorgsen gråt, med massvis av tårar flödande ner för kinderna. Hampus såg mest förvirrad ut, och stod där bredvid sin far med ett finger i munnen. Då jag tvingats ställa mig på tågtrappan och de andra stod kvar där nere på asfalten, började även mina tårar rinna - trots mina försök att le. Jag skickade slängpussar till mina älskade, och Maja skickade slängpussar tillbaka, så gott hon kunde för gråten. Det var fruktansvärt sorgligt alltihop. Sen gick jag genom fem tågvagnar med tårarna rinnande.
Nu, fem timmar senare, har jag nyss pratat i telefon med alla tre som saknas mig. Maja blev strålande glad då Stefan sa att jag ringde, och ville prata en lång, lång stund. Hampus vrålade av frustration i bakgrunden för att han hade velat prata först. Sen då det blev hans tur satt han och hulkade så mycket att det inte gick. Jag hörde honom be Stefan säga till mig att han var så ledsen för att han inte fick prata först. Sen återkom Maja till luren istället. Hon ville inte sluta prata, eller bara vara i luren. Det var ljuvligt och besvärande för mitt hjärta att sitta så långt borta och höra dotterns lilla röst, som börjat låta så bra. Vi bestämde att vi skulle försöka drömma om varandra i natt, och Maja sa att hon dessutom skulle göra lite annat också:
- Mamma, vettu? Då jag går och lägger mig ska jag tänka: Säära mamma, gör så dagarna går lite fossare (fortare).
Hon har höga tankar om mig, eftersom hon tror att jag har makt över tiden. Jag lovade såpass mycket att dagarna faktiskt skulle gå väldigt fort, eftersom de har så många roliga planer att förverkliga. Innan vi vet ordet av är vi tillsammans igen. Ärligt talat så tror jag att jag är den som kommer att hinna längta mest dessa dagar... Sov gott i natt, mina skatter! Vi hörs i morgon.
De älskade barnen tränar.
Fredagen den 4 juli 2008 - grattis las americas
Idag måste jag skriva ett inlägg som gör barnen rättvisa, efter de två senaste dagarnas gnäll. Redan igår var det ju mestadels andra tongångar som rådde, med början nere på stranden. Det kändes som om det bådade gott. Idag vaknade jag klockan åtta och smög upp till toaletten. Då kom en glädjestrålande Maja in med sin trötta lillebror i handen. Hon berättade att hon hade väckt honom, hämtat en bok, krupit upp bredvid honom i sängen, tänt sänglampan och läst för honom. Hon såg så kär ut, och så stolt över sitt storasysterskap. Sen fortsatte dagen i samma tonart. De/vi lekte hemma fram tills lunch, och gick sen ner till stranden (med mackor den här gången) och annat man kan tänkas behöva för sisådär tre timmar framåt. Där nere träffade barnen snart kompisar, som bjöds in till vårt täcke under trädet. Där satt de glatt och pärlade halsband, varvat med kast med litet barn i vattnet (aj, min rygg...) och turer till gungorna. Nu har vi tagit med oss en ny lekkompis hem från stranden, och flickorna leker familj - vad annars - i lekrummet. Hampus verkar lite avslagen, så han ligger här intill mig och myser med sitt täcke. Vi ska strax läsa bok.
Men humöret är på topp! Det är det verkligen, hos alla - och i synnerhet förrgårdagen känns därför så avlägsen. Jag kan se några tänkbara anledningar:
- Barnen har vuxit in i sommarlovsrytmen.
- Jag har sovit bättre och är piggare och mer pedagogisk.
- Gårkvällens love bombing gjorde underverk. (Maja och jag satt i soffan och pratade om att vi haft det lite trist och tjatigt med varann. Jag berättade om alla saker jag älskar hos henne, hur bra hon är och hur glad jag är att vi fick just henne. Vi enades om att prata så trevligt vi kan med varandra, båda två. Och så bräckte vi varandra i kärleksbetygelser: två varv till rymden och tillbaka, åtta varv, tretton varv... Maja fastslog att hon älskar mig lika mycket som jag älskar henne - och det vill inte säga lite, tänker jag då.)
Lucas på premiärbesök i förrgår. Det gick toppenbra!
Jag tror faktiskt att sådana här övergångar mellan vardag och semester kan vara lite tärande, både för stora och små. Man vet liksom inte vartåt man ska rikta sin energi, eller vad man ska hänga upp sin dag kring. Det enda man vet är att man har tid, tid och tid framför sig. Det är underbart, men konstigt. Den här veckan har ju Stefan jobbat, därför har han verkat ganska frånvarande i rapporterna. Nästa vecka är det min tur att dra hem kosing, och då är Stefan ledig med barnen. Han har tänkt spendera en stor del av den ledigheten hemma hos barnens farmor och farfar, vilket innebär att jag kommer att dränka mig själv i jobb och saknad. Jag orkar inte ens tänka på avskedet på tågstationen, även om jag vet att ja borde börja samla styrka redan nu.
PS! Guess what: 8 av 10 gånger har Maja idag sagt: "Kan jag få...?" Borta har "ska ha":et varit. Snälla gode, låt mig orka vara konsekvent, och låt det vara en trevlig trend som har tagit sin början!
Curlare är vad vi är - that's the problem!
Nu ska jag berätta om några rent pinsamma situationer som kan uppstå hemma hos oss:
1. Barnen sitter i lekrummet, vardagsrummet eller framför en film, och känner ett uns av törst. Då ropar de helt sonika: "Maaaaaaammmmmaaaaaa! Jag vill ha vaaatteeen!" Och vad händer då? Oftast att jag avbryter min syssla, går till köket, plockar ner ett glas, häller i kallt vatten och serverar barnet. Då kanske det andra barnet kommer på att det också är törstigt, och så får jag ett nytt ärende till köket.
2. Barnen kommer ihop sig om något, ofta en bagatell. "Paaaappaaaa!" ropar den ena. "Kooooooom! Hampus gjorde ditten/datten/tritten..." Och vad händer då? Stefan kommer, medlar, lyckas med lite tur, och återvänder till sitt, tills samma visa upprepar sig en minut/kvart/timme senare.
3. Barnen ligger i lekrummet och ser en kvällsfilm eller lyssnar på en kvällsskiva. "Paaappaaaaa, jag vill ha min kudde och mitt täääckeeee! Och lite äppleeee!" Obegripligt nog brukar de bli belönade för sitt rop.
4. Maja går på toaletten och kissar en skvätt. "Maaammaaaa! Jag är fäääärdiiiig!" ropar hon, de 99 av 100 gånger hon inte vill torka sig själv. "Men du får ta papper i förväg och torka din snippa själv", sa jag igår. "Då du har bajsat, då behöver en vuxen torka." "Men jag vill inte, för jag orkar inte tvätta händerna sen" svarade divan. Vilken eye opener hon levererade, mot bättre förstånd.
Och inget av våra barn är vare sig lamt, blint eller handikappat på annat sätt, tack gode gud. Vad är det då bra för, allt det här fixandet? Båda barnen visar ju utmärkta prov på självständighet då det passar dem, och det är verkligen dags att utöka den förmågan till att gälla allt de kan klarasjälva. Sluthämtat vatten. Sluttorkat kiss. Sluthämtat täcke. Slutsprunget till konflikthärden - nu får bergen faktiskt börja komma till Mohammed istället om de behöver råd, även om de är de härligaste bergen i världen.
Torsdagen den 3 juli 2008
Idag har vi varit på stranden. Det var på vippen att det inte blev någon utflykt dessvärre, p.g.a. en incident liknande den igår mellan mig och Maja. Jag hade gjort en potatissallad på gårdagens rester, och lagt i lite annat gott i den. Det tyckte Maja inte passade henne. Hon skulle ha macka istället, med betoning på skulle ha. "Skulle ha":et åtföljdes av det gnälligaste rösten hon äger, och jag förklarade att man har större chanser att få som man vill om man ber om det på ett trevligt sätt, t.ex. genom att med normal stämma säga att man "hellre skulle äta en smörgås" eller konstruktivt föreslå "snälla mamma kan vi också ta med...". Då skrek hon i frustration och sprang till sängs. Småningom tog vi oss till stranden iallafall, med potatissallad och kex. Där var allt frid och fröjd, och barnen var vanliga och ljuvliga. Maja hjälpte sin lillebror med allt, och jag fick t.o.m. läsa en tidning, nästan från pärm till pärm. Det ni! Jag tror barnen behöver miljöombyte och lite spänning i tillvaron, och på stranden bland svallvågor, stora barn och små bebisar finns gott om spänning.
Nu har de varit ute en timme eller två, med en liten paus för middag. De umgås med grannarna över häcken, och äter hallonkartar. Hampus sjunger och sjunger, högt och bekymmerslöst, så hela kvarteret alldeles säkert hör honom. Maja pep in en sväng alldeles nyss, lite förtvivlat, och stängde och låste dörren efter sig. Det visade sig att vi fått besök av en stackars törstig katt som ville dricka ur poolen. "Katter kan inte öppna dörrar med handtag" sa jag, men hon tyckte det kändes bäst att låsa. Sen kikade hon försiktigt ut efter fem minuter, och ropade på sin bror för att höra om kusten var klar.
Hampus har hittat glasögon i naturen, som han måste ha på sig "för annars ser han inte".
Nu är Stefan hemma, och vi tjejer ska åka och handla, storhandla. Skoj-skoj ska det bli, och jag är inte ironisk. Vi behöver god tid tillsammans nu, hon och jag.
Onsdagen den 2 juli 2008
Det är ingen semester att vara ensam med två barn, oavsett hur härliga, friska och världsbästa de är. Idag har jag inte tålamod nog, jag lyckas inte mota gnället i grind och jag orkar inte serva, lirka, vara till lags. Och så mår jag då ruttet just därför, för att jag borde orka och inte alltid gör det - som då jag är inne i sova dåligt-perioder. Hampus är inne i en "jag ska göra allt själv"-period, och det drabbar oss hela dagen lång, även om det i botten är något positivt, förstås. Funkar det inte så ska han ha hjälp NU, och så är han arg för att han behöver hjälp och för att han får hjälpen på fel sätt. Maja är den stora, förnuftiga, förstående - som jag just därför har höga förväntningar på och som antagligen får för lite uppmärksamhet. Det i sin tur gör att hennes tonläge blir gnälligt och att hon blir väldigt hjälplös med det mesta. Och där i mitten står jag, och räcker helt enkelt inte till. Då jag mitt i allt servande och parerande och medlande tappar ett rått ägg eller häller ut en hel burk omega 3 över köksgolvet, vill jag bara gråta. Ingen frukost har jag i skrivande stund fått i mig, och knappt något koffein.
Såhär anti-idylliskt känns det på morgonkvisten denna onsdag. Hur dagen kommer att utvecklas får vi la se. Jag är arg på den meteorolog som igår stod och viftade med solar och höga grader, och antar att han nu sitter där i tevehuset och hånskrattar. "Haha, där fick hon, den där arma mamman som hade tänkt gå till stranden och ha det skönt! Hahahaaaa."
Hampus får rädda detta inlägg med en liten kottföreställning. Kottarna pratar, gosar och pussar på varandra - och han på dem.
Uppdatering kl.12:28: Nu vilar Maja i sin säng, som någon form av markering från hennes sida. Vi har nämligen haft en jobbig timme, hon och jag. Jag stod en lång stund och gjorde kycklinggryta till lunch, medan barnen pysslade med (och hade sönder) håven utanför fönstret. Kycklinggryta och färskpotatis skulle det bli, och jag var övertygad om att det skulle vara bra för alla. Så kom hon in, frågade vad jag gjorde, och jag svarade att jag gjorde mat till oss. Hon ställde sig på tå, tittade upp över kanten och började peka runt i hela grytan medan hon sa: "Det där gillar jag inte, det där gillar jag inte och det där gillar jag inte!". Redan här prövade hon mitt tålamod. "Vad synd då", sa jag. "Då får du väl lämna alla de små bitarna du inte gillar på tallrikskanten." Då gick hon till kylskåpet och plockade fram ett paket fylld färskpasta, som hon hävdade att hon skulle ha istället.
- Nej, sa jag. Idag äter vi kycklinggryta och potatis till lunch, men om du vill kan vi göra pastan till middag?!
- Då ska jag bara äta middag idag.
- Okej... Visst.
- Jag ska bara äta mackor och fil till lunch.
- Nej, det ska du inte. Du ska äta den mat vi andra äter, eller också får du vänta.
Då surade Maja och ändrade tonläge markant. Hon kom fram till grytkanten igen, kikade skeptiskt på mitt verk och fällde de avgörande orden:
- Det där är den äckligaste maten jag vet.
Då fanns inget tålamod kvar i mig längre. Jag förklarade behärskat och så pedagogiskt jag just då kunde att det inte är okej att säga så, att även mammor blir ledsna då man säger dumma saker. Jag drog ett förslag om att jag kanske skulle säga så nästa gång då hon dukat fint till mig i lekrummet, och undrade om hon kände att det skulle vara okej. Nej, medgav hon. Sen bad jag henne omgående lämna köket.
Hampus och jag dukade till tre, och satte oss på tuman hand och åt. Han var glad och trevlig, ett bra lunchsällskap, även om han visade många tecken på att hela tiden vara medveten om att Maja låg och surade i sovrummet. Varje ljud hon gav ifrån sig uppmärksammade han, och kommenterade. Han var nästan överglättig, sådär som vi ofta är då vi vill att allt ska vara som vanligt och därför försöker överkompensera. Småningom promenerade Maja trevande in i köket, och ville ha lite potatis, bara. Vi välkomnade henne och sa att det var trevligt att hon kom. Snart ville hon ha gräddfil, och till slut även lite gryta. "Bara lite." Vi bytte några korta ord om det som hänt, men jag bet mig i tungan för att inte längre verka irriterad. Efter maten gick Maja till sovrummet för att vila, vilket hon verkar behöva. Hon somnade sent igår (22.15), och vaknade som vanligt klockan 8. Tjejen är nog lite trött, precis som sin mor. En dålig kombination som kan locka fram en dålig dag.
En gladare Maja hittar på en söndagslek i bilen: "Vem kan göra högst pruttljud?" (Med munnen då...)
Uppdatering kl.15:42 (eftersom datorn står påslagen i bakgrunden och barnen inte har tid med mig): Dagen har tagit sig. Efter förra inlägget föreslog jag att barnen skulle hämta varsin bok, och så satte vi oss och läste i soffan. Lässtunden övergick därefter i en gymnastikuppvisning av Maja. Medan Hampus och jag satt och beundrade henne gjorde hon all världens tricks på lurviga mattan, vände och vred på kroppen och svingade sig runt, runt. Sen applåderade vi, och så började nästa nummer. Hampus hade en ängels tålamod. (Och jag.) Så skar jag upp fem frukter som vi delade på, och därefter drog de iväg. Nu vet jag inte riktigt vad de har för sig, mer än att de är i staden Sissa, som ligger vid framsidan av huset.
Vad än bättre är, är att jag får gå på bio ikväll! En grannmamma har redan förra veckan lobbat för detta hos Stefan utan min vetskap, och nu har han lovat vara hemma kl.16.45 så att vi ska hinna till den tidiga föreställningen av SATC. Va?! Det ska bli un-der-bart!
Lockar?!
Såhär urfin och lättskött(?) var Sigges och Olles mammas hår då vi sågs i helgen! Hon vågade permanenta det minsann, i januari. Visst är det fint? Jag har en tid hos min frisör den 9.7, i fyra timmar. Ska jag? Passar det mig måntro, eller skulle jag bara se ut som ett förolyckat får? Det kanske inte klär alla (=mig) lika väl som det klär T, menar jag... Ni som känner mig väl vet att jag sedan 3-4 år har rakpermanent p.g.a. mitt lockiga underhår. Nu har jag en utväxt igen, vilken gör att jag inte bara kan vara i min frisyr längre, utan tvingas greja med plattång och elände om jag ska känna mig fin. Och lat är jag också.
Reflektioner
Det är lustigt och nyttigt att lyssna på barns fördomsfria reflektioner. Som då Maja stod och beundrade en kitschig (för att vara generös), konstgjord blomma i en butik häromdagen. Hon tyckte den var väldigt fin, smekte den varsamt och undrade:
- Mamma är det här plast?
- Jaa, det är det.
- Riktigt plast?
- Ja-a.
- Åååh...
Eller då hon och Hampus mötte ett par traditionellt klädda romska kvinnor på vår utflykt härom dagen:
- Åååh... Mamma, titta så fina de är! Och vilka vackra klänningar de har! De har säkert tagit sina bästa...
- Ja, det har de nog gjort. Mm-m. De är jätteglittriga.
Helen: Jag har tittat på den där länken du skickade, och det verkar ju superskoj där ute! Ni har provat? Endera dagen ska vi åka... Eftersom det tydligen inte funkade att lägga in länkar i gästboken så kan jag tipsa er övriga också om det du försökte med: Mulle Meck-parken i Järva, som tydligen ska vara väldigt poppis och väldigt gratis - dessutom öppen dygnet runt om man nu vill vara lite crazy.
Helena: Vad roligt att du också finns här! Tack för tecknet. Jag har nog aldrig gett dig feedback på det sedan ditt första besök, men du är förstås väldigt välkommen att hälsa på när som helst. Det låter som om ni har haft en del härliga äventyr ni också, norröver! Vem vet, förr eller senare kanske vi skulle kunna sammanstråla på riktigt och låta våra barn nosa på varandra igen? Det var ett tag sedan.
Pernilla: Vad säger du om att gå en sväng i morgon onsdag? Eller är du ute och svirar då också kanske? (Jag är bara avis för att du har sett Sex and the City och suttit på en massa coola inneställen.)
Tisdagen den 1 juli 2008
Andra semesterdagen är på gång. Igår var det regnigt och blött, för att inte säga trist, så barnen och jag passade på att åka till Ikea. Ikea har nog inte gått någon småbarnsförälder förbi, men för sakens skull kan jag berätta att hela konceptet är perfekt: leka lite, äta lite, leka lite, fika lite. Sen kan man klämma en storhandling på intilliggande Ica också innan man åker hem. Då vi var där, på sista anhalten för dagen, övergick regnet i kvällssol, och programmet kändes fulländat. Vi kom hem samtidigt som Stefan, vilket också blev lite festligt - "Nämen är ni här? Ojoj, vad har ni gjort?"
Maja och jag vände vid grinden och åkte direkt upp till salongen, där jag för tredje gången i mitt liv skulle vaxa benen. Efter mitt senaste snedsteg hos "fru Extra Effektiv Vax" - som skinnflådde mig - var jag tillbaka på den något dyrare salongen. Det var inte värt den extra hundringen att gå runt och se ut som om jag hade vandrat genom lågor, däremot är det värt pengarna att slippa stå var och varannan dag och gnida med ett halvslött rakblad. För så fåfäng är jag, att jag inte vill gå med fjunen glittrande i solen. Jag är inte där än iallafall. Inför barnen hävdar jag att håren kliar och att jag därför tar bort dem. Varför inte pappa Stefans hår kliar är och får förbli en gåta.
Hampus djurskötaren. Stort allvar.
Vad vi ska göra idag vet jag inte än. I skrivande stund är barnen mitt inne i något stort projekt. De har fött tre barn var (jag har fått äran att förlösa dem) och bor under matsalsbordet. Hampus har nyss gått ut "på äventyr" med sina barn, som han lagt i en påse från MQ. Jag undrar i mitt stilla sinne hur hans barn trivs där i påsen, men jag förutsätter att han känner sina barn bäst. Maja bäddar under bordet, och pratar om att snart föda ett barn till. Solen skiner idag, så det känns som en bra dag att bara vara. I eftermiddag ska vi hämta en av Hampus kompisar på dagis. Han ska komma på premiärbesök, och Hampus gläder sig mycket åt detta. De har pratat om att leka hemma hos varandra länge, och nu får vi bara hoppas att lilla Lucas vågar följa med oss då det blir verklighet.
Kö på förlossningen.
Lördag-söndag 28-29 juni 2008
Ååååh, vi hade det så jättejättetrevligt! Var ska jag börja? Det här kommer att bli långt...
Vi åkte i lördags, efter lunch, med en packning som om vi skulle vara borta minst en vecka. Inte minst eftersom Hampus och Maja prompt skulle ha med sig ett dussin böcker vardera. Maja skulle ju bara sitta inne i stugan för sig själv och läsa hela tiden, så det gällde att ladda upp. Två timmar senare var vi incheckade på First Camp, i en fin men anspråkslös parstuga på Trollhöjden. Vägg i vägg bodde våra långväga vänner, de Maja skulle göra sitt yttersta för att undvika. Det hade hon glömt fem minuter in i umgänget, och snart sprang alla fyra barn runt och inspekterade omgivningarna. Jag kan utan ansträngning minnas de härliga kvällarna på okända campingplatser, hur jag som barn älskade stämningen, sorlet, kvällssolen och ovissheten om vad som fanns att göra och vilka potentiella nya vänner som bodde intill.
Efter grillmiddagen på vår finfina veranda spratt det i benen på de yngsta. De ville gå en längre utflykt än den de fick lov att göra på egen hand, gärna bort till hoppkuddarna de sett på avstånd. Vi gick alla åtta genom blåbärssluttningen, förbi minigolfbanan och kiosken, ner mot stranden och hoppkuddarna. Det tog ett tag, men sen hoppade både Hampus och Maja. I början hoppade Maja gråtande, under glädjeblandad förtvivlan. Småningom vågade hon låta glädjen ta överhanden, och gråten avtog. Hampus flög mest bara runt på kudden, studsande av tio större människors studskraft. Om det inte sker minst ett hundratal mindre olyckor på de där kuddarna per säsong så är det ett under.
Nere vid strandkanten fanns gungor, rutschkana, en massa fotbollsgräs, en badbrygga och en gammal, hederlig gungbräda. First Camp är en härlig, härlig plats för en barnfamilj, kan jag lova.
Klockan blev över tio innan barnen knoppade in. Stefan och Hampus delade på sovrummet och våningssängen, medan Maja och jag sov i soffan ute i allrummet. Hampus och jag slängde ett öga på pippiboken, men sen bad han mig istället bara släcka lampan och stänga dörren om honom. Han kände sig sovsugen, och somnade nog på direkten då jag gick. Maja låg med öppet fönster och lyssnade på oss vuxna som satt på altanen, och somnade strax hon också, till det härliga, mysiga sommarsorlet.
Frukostbuffé ingick i kostnaden för stugan, och inträde till djurparken och safariparken likaså (1995;-/familj). Vi började med det förstnämnda vid niosnåret på söndag morgon. Utsikten var underbar, kaffet välkommet och gott, och maten... helt okej. Vi tyckte riktigt synd om de unga flickorna som slet som förvirrade slavinnor för att tillgodose alla gästers önskemål i en alldeles kaotisk cafeteria. Allt var så ogenomtänkt att det var frustrerande. Tallrikarna stod längst in, bortom den enkelspåriga buffén, kaffekopparna i ena änden av rummet och kaffet i den andra, brickor fanns det alldeles för få av, och utbudet av mat var alldeles för litet i förhållande till efterfrågan. "Brödet står i ugnen, det är snart klart!" hälsade flickorna till alla med svetten glänsande i pannan. Äggen var också slut, och skinkan, och marmeladen, och vatten fanns det inget innan vi bad om det. Till slut, lagom till att buffén stängde klockan 9.30, var brödet i ugnen klart, och nytt pålägg framdukat. Synd bara att alla gäster redan hade hunnit checka ut och var halvvägs till djurparken. Vi var de enda som förbarmade oss över de nybakta bröden, och bredde bara därför några extra mackor till lunchpicnicen.
Nyvaken pojke med Robotboken, som han nyss fått av campingkompisarna. (Maja ville inte öppna sin än.)
Kolmården är ju... Kolmården. En hel massa gående mellan en hel massa djur. På jämna avstånd ser man en åkattraktion eller en souvenirbutik, men mest är det skog och djur. Maja fick turas om att gå och låna sittvagnen, för det kändes inte mer än rimligt en sådan här dag. (Tänk ändå så många blickar en fyraåring sittande i vagn drar till sig?! Jag kan bara lida med de familjer som har barn vars handikapp tvingar dem till att åka vagn varje dag. Det minsta de barnen borde få är lugn och ro att sitta där utan en massa dömande blickar från vuxna som undrar vad det är för fel på dem.) Och vad såg vi då... Vi började med lite bockar, hjortar, renar och sånt. Klövdjur är inte min grej, så jag min fascination väcktes inte riktigt där. Sen kom vi till ormarna, de svenska vildormarna. De är obehagliga om ni frågar mig, och de fick det att krypa i kroppen. Just där, i ormriset, skulle Maja givetvis kissa. Jag stod och såg för mitt inre hur några långa, feta huggormar hade förirrat sig igenom gallret och ut i lingonriset, och Maja kunde inte ha kissat långsammare.
Sen var det tigrar, delfiner, noshörningar, antiloper, elefanter, surikater, ökenhundar, getter, lamm, bufflar, strutsar, apor... Ja, blandad kompott vilda och mindre vilda djur. Hampus gick med glädje in i klapphagen, medan storasyster stod utanför. Han skulle också rida på en kamel, men backade ur precis då han skulle lyftas upp på den håriga, läskiga ryggen. Till höger här ovanför ses hans min i kön upp till kameltornet, och nu i efterhand inser jag att spänningen nog var på topp eller över redan då. Ser han inte lite spänd ut? (Jag ser gravid ut, men det är bara vinden - jag lovar.)
Delfinshowen var ju bra, men inte fullt i klass med de internationella shower vi har sett. Det var lite för mycket Markoolio på storbildsteve för vår smak. Hampus, som suttit som ett pinne med gapande mun under ljusspelet, regnet och delfinhoppen, somnade då Markoolio försökte sig på att underhålla. Sen var han absolut oväckbar i en halvtimme efteråt, och piggnade nog inte till ordentligt förrän nere vid aphuset.
Precis då vi alla var mätta på att traska runt, var vi framme vid savannen och därmed nära utgången. På savannen fick vi ta del av ett spännande spel mellan de nästan overkliga giganterna, noshörningarna. Det fanns en tydlig kung ibland dem, som var något större än de andra, något sävligare, och som höll sig för sig själv - verkade lite förmer. Han höll ständig koll på sina undersåtar, såväl sina artfränder som antiloperna och sebrorna. Plötsligt makade sig en av de understa noshörningarna bort mot oss, där vi stod vid staketet. Han stod och gungade lite, så vände han runt på hela sin kolosskropp, lyfte på svansen och släppte ur sig ett skottkärrsflak fullt av bajs. Åh, vi trodde lyckan var gjord där och då, för bajs är väl den ultimata underhållningen för alla under tio (fyrtio?). Men mer skulle komma! För nu dröjde det inte ens en minut innan noshörning nr 2 kom, nosade på kompisens hög, vände baken till och upprepade showen med minst lika mycket spillning. Efter tvåan kom trean, och sist kungen. Fyra levande pansarvagnar hade fått ur sig ett par kubikmeter bajs på mindre än tre minuter. Allt på samma ställe, och antagligen i rangordning. "Mamma, jätte-jättestort bajs, mamma!" sa Hampus mycket uppmärksamt, och så försökte vi komma på hur stora korvarna var - som vattenmeloner, som honungsmeloner, eller kanske som badbollar. "Som tallrikar" fastslog Hampus, och hade nog rätt. Varje korv var som en rund, tredimensionell mattallrik.
Kungen badar (vä), medan småtten står i bajskö (hö). Nr.1 drar sig undan, 5 kg lättare. Nr.2 tar sig en inspirationssniff.
Vid fyra gick vi ut genom grindarna och satte oss matta i våra bilar. Som en perfekt avslutning på dagen tog vi i karavan vägen genom safariparken, och fick se lejon, giraffer, vargar och björnar (och en massa såna där halvointressanta klövdjur igen då). Jag hade inte så höga förväntningar på safariparken, för jag hade förväntat mig att djuren skulle ligga gömda och på sin höjd visa en pälstofs. Fel! Det är ju business det här, och för att säkra tillgången på kunder har de byggt safariparken så trång att djuren är tvungna att finnas inom synhåll vart de än tar vägen. Det finns liksom inga gömställen. Djuren var helt blasé, och låg där invid vägkanten och solade. Det var mäktigt. Jag fick en vild tvångstanke, och satt och lekte med både dörrvredet och fönsterknappen, fast omärkbart.
Anledningen till att Maja knappt finns med på några bilder från idag är att hon höll sig i bakgrunden mest hela tiden. Det hon efteråt sade sig gilla bäst var sebrorna och girafferna, som vi såg i safariparken, sista anhalten. Hampus pratar om allt, hela konceptet. Han har varit djurskötare i hemmet sedan resan, och farit runt som ett jehu mellan burarna han har i badrummet, sovrummet, lekrummet, garderoben... Han har en specialnyckel han låser upp med då vi måste gå på toaletten, och han är mycket bekymrad över eventuella rymmare. Kontentan är: detta gör vi om! Gärna med två nätter i stuga nästa gång (eller tält?), och Akvariumet dag 2. Barnen vill helst bo där hela sommaren, och framför allt vill de hälsa till sina härliga, nyfunna kompisar Sigge och Olle att de vill leka tillsammans igen. "Supersupersupersupersupersuper-snart!"
Fredagen den 27 juni 2008
Först en uppdatering efter gårdagens inlägg: Stefan medger att det är en makaber ovana att mata spindlar, och har självmant lovat att sluta med det. Nu hoppas vi bara att Hampus glömmer hela den här historien och fortsätter koncentrera sig på att vårda djur istället för att indirekt mörda dem.
I morse vaknade jag av mig själv, klockan åtta. Halva sängen var redan tom, och på avstånd hörde jag glada barnröster som småpratade, troligen i lekrummet. Jag hade sovit för länge för att ligga och mjukvakna, så jag svängde mina (snart igen lurviga) ben över sängkanten och lufsade iväg. Stefan var det onödigt att titta efter, för han hade åkt till jobbet minst en timme tidigare. Barnen däremot - vad gjorde de? Först såg jag Hampus, nedbäddad bredvid en docka på golvet i lekrummet. Intill stod Maja och knåpade med något, säkert väldigt viktigt, som hon hade lagt i en Ica-kasse.
- Hej-hej mamma! sa de båda då de såg mig, säkerligen lik ett rufsigt och yrvaket frågetecken. De fortsatte leka utan någon större notis.
- Hej! sa jag. Vad gör ni? Ni väckte inte mig..?!
- Nej, sa Maja. Vi ville vara för oss själva lite.
Hennes svar kan ha visst samband med vad jag sa till henne igår kväll, då jag för en gångs skull ville bada i ensamhet. Då sa jag att även mammor och pappor ibland ville vara för sig själva en stund, även om de älskar sina barn mest i hela världen. Och just då ville jag vara det, alldeles för mig själv en stund. Hon godtog det, och lommade ut. Detta kan ha varit vad jag fick i retur i morse, och vackert så. Alla behöver få vara ensamma ibland. Det är helt okej att barnen vill vara ensamma under tidig morgontimme. De får gärna vara det heeela semestern om de frågar mig.
Sen hade jag lovat att vi skulle promenera till dagis, sista dagen före sommarlovet. Det var härligt som alltid, men man får räkna med en halvtimmes extra transporttid trots det löjligt korta avståndet.
Dockvagnen fick stanna hemma, men fråga mig inte vad det är Hampus har i munnen. 3 månader kvar till "Dags att sluta nappa"-dagen...
Efter jobbet fick jag lite halvt om halvt oplanerad egentid på stan. Jag upptäckte att det var rea överallt, vilket jag märkligt nog hade lyckats förtränga. Några fina impulsfynd senare (hurra, hurra!) är jag hemma i soffan igen, mycket nöjd med dagen och med det faktum att jag inte ska jobba på över en vecka. Kolmården here we come!
Torsdagen den 26 juni 2008
Djurens vän Hampus är vilseledd av sin far. Han bad mig idag leta i gräsmattan efter gräshoppor med honom, vilket jag gjorde med framgång. Förtjust bar Hampus iväg med offret i händerna. Han letar reda på ett bo, tänkte jag, som då han räddar sniglar och maskar. Men nej du, inget bo. Istället ville han slänga den stackars gräshoppan högt upp i ett spindelnät! Det är Stefans makabra sommarnöje han har hakat på, det där man regelbundet matar en spindel och följer hur hon växer sig fetare och fetare. Usch och fy, säger jag. Jag vägrade hjälpa honom. Jag sa att han fick vänta tills pappa kommer hem.
Snart så!
Nu är den nära, första semesterveckan! Vi har tänkt inleda det roliga med att åka till Kolmården tillsammans med en familj som möter upp från andra hållet. Det ska bli otroligt trevligt, dels att bara komma iväg och bo i stuga, dels att träffa dem vi kommer träffa, och så inte minst att se alla djuren. Hampus är fortfarande inne på att rida på något stort, helst en elefant. Vi har förberett honom på att man kanske inte får det, men att han kanske kan rida på en kamel istället, eller åtminstone en häst. Maja är inne på att inte rida på något alls, eller möjligen en get.
Maja har börjat intressera sig för kameran.
Den här veckan har allt varit bra igen på dagis. Maja har varit sitt gamla vanliga jag, d.v.s. sprudlande glad hela dagen lång. Det är skönt att veta det, och att få bekräftat att det var en Fas, igen. Alla dessa faser - hur ska man kunna hålla reda på dem alla? Dessutom har varje barn sina individuella faser, och sina individuella anledningar till dem. Det gäller bara att utgå ifrån att det mesta avvikande är en Fas.
Det slog oss igår att Maja knappt pratade alls förra sommaren. Det var först efter finlandsresan i slutet av juli som hon började sätta ihop meningar från att ha haft ett myyycket begränsat, expressivt ordförråd. (Förståelsen har ju alltid varit toppenbra, däremot.) Vi kommer ihåg hur exalterade vi var då hon plötsligt började använda flera ord i följd, och öööverlyckliga över att hon uttalade dem såpass hyfsat att åtminstone vi inom familjen förstod henne. Då var diagnosen fortfarande dyspraxi. Idag pratar hon obehindrat, tydligt och mycket (dock inte helt grammatiskt korrekt). Diagnosen är borta med vinden, och vi vågar faktiskt tro att hon är på väg att övervinna sin språkstörning.
Kvar finns oron och ångesten över hur detta har präglat hennes första, så viktiga år. Beror de här ...otrygghetsliknande egenskaperna på allt det här? Beror hennes tävlingsinstinkt och hennes behov av att vara bäst, på detta? Det kommer vi aldrig att få veta. En hemsk jämförelse är dock att Hampus - om han skulle följa hennes språkutveckling - skulle ha över ett år kvar innan han "fick" börja prata... Ni ser i dagboken hittills hur mycket han (och vi) skulle gå miste om då.
Bästa, uppskattade läsare!
Jag känner mig lite sur idag. Just nu funderar jag över vad som egentligen skiljer denna dagbok från en privat dagbok jag kunde ha liggande i byrålådan. Om det inte vore för ett fåtal av er läsare (enl. besöksstatistiken ca 40/dag - vem som nu kunde ana det) så skulle denna dagbok vara definitionen av envägskommunikation. Måste det vara så? Det är inte så svårt att ta en omväg via gästboken åtminstone var femte gång man är inne och läser. Faktiskt inte! Ta en titt in i den för er exotiska och obekanta blå gästboken och se så föredömligt en läsare vid namn Christina lämnar avtryck! Eller har ni redan varit inne där också kanske - och bara smygläst? Det känns lite kluvet att stöta på er i verkligheten och då få reda på att ni är ganska väl insatta i vårt liv och leverne - genom hemsidan. Det är ju kul att ni vill läsa. Å andra sidan hade det känts riktigt härligt och vänskapligt om ni hade hälsat ordentligt då ni var inne - åtminstone ibland - för att sen kunna utveckla kommunikationen i verkligheten. Nu vet jag liksom inte riktigt vad jag ska berätta om, hur mycket ni redan vet. Ett nytt lyxproblem.
Jag är inte ute efter några lovord om våra fantastiska barn, vårt enormt spännande liv, eller feedback på våra bekymmer. Icke sa Nicke. Men någon kanske skulle kunna skriva något i stil med: "Här i Ankeborg skiner solen idag och alla barnen springer med rumporna bara. Göta-Petter har fått tre nya tänder." Eller så kan man kanske tacka för senast, föreslå en promenad, ett möte nästa höst eller kanske bara säga "Bra att ni mår bra. Vi har det också bra. Vi hörs!" om man nu tycker att man kan stå för det. Ni skulle bara veta hur glad jag blir varje gång någon har orkat.
Kort och gott - skulle någon sakna läsningen om jag lösenordsskyddade sidan för bara familjen? Finns det någon fördel med att ha den öppen för allmänt läsande? Jag undrar lite ynkligt och sårbart om någon kan tänka sig att ge mig lite tillbaka. Please? Så ego är jag. Ge och ta,det tycker jag vore bra. Vem är ni 40? Är ni blyga eller bara lata?
(Jag hoppas jag inte skrämt iväg någon nu. Jag behövde bara ladda ur lite idag, och ni fanns närmast. Eller - finns ni?)
Nedräkning och uppmuntran - måndagen den 23 juni 2008
Fyra dagar till semester - det är inte illa det. Att jag ska jobba en mellanvecka sen igen, det kan jag leva med. På så vis kanske jag kan få illusionen av att ha sex veckors ledighet, även om jag bara har fem? Man kan alltid hoppas.
Barn kan vara riktiga skönhetspiller. Både Maja och Hampus lyckas med jämna mellanrum komma med oväntade, högt uppskattade kommenterar som får ens halvdassiga måndagar att plötsligt kännas mycket bättre. Som idag, då jag hämtade på dagis. Hampus kom springande med den stora, nya regnjackan svängande och munnen vidöppen i det största tänkbara leendet. Han kastade sig om min hals, tittade länge och ingående på mig på tio centimeters håll och sa:
- Vad fin du e, mamma!
Först hörde jag honom inte, sen trodde jag honom inte, och till slut kom jag ihåg att skönheten sitter i betraktarens öga. Kärleken var nog vad han såg, och den är ju vacker.
- Du är fin du också, sa jag. Både inuti och utanpå, i din nya regnjacka.
Fröken berättade att han hade varit så stolt över sin nya, gröna regnjacka att han mest bara hade stått som en pinne på gården - på sin höjd tagit några steg - av rädsla för att smutsa ner den. Och den var minsann glänsande ren, som nyss nedplockad från butikshyllan. Vi får se hur länge nyhetens behag varar.
Just ja - gårdagen!
Jag har ju glömt skriva om gårdagen! Midsommardagen, ja den blev en trevlig historia den också. Jag slås av att vårt liv verkligen är bra just nu, och att jag måste komma ihåg att vara tacksam för det. Tacksam, tacksam, tacksam! Jag är tacksam. Vi har inga stora moln i sikte, utan bara småsaker att gnälla över. Det är till och med rätt årstid. Hur som helst, vi var på 4h-gården i flera timmar igår. Vi packade en ordentlig matsäck med kylklampar och allt. Vi tog med oss stora picknickunderlaget också, och så slog vi oss ner där, på första parkett mellan stora rutschkanan och lekparken. Som vanligt började äventyret med att alla med gemensamma krafter åt upp hela matsäcken på en gång. Sen tittade vi på djuren och barnen lekte. Vi vuxna låg på filten och barnen matade några sparvar. Det är ett underbart utflyktsställe, det får man verkligen säga. Barnvänligt och varierat. Där finns saker att göra för både stora och små. Vi fick uppleva fårens lycka då de blev utfodrade, och hönornas, och även hästarnas. Barnen stod på håll då - de hade nämligen stor respekt för baggarnas bräkanden. Ändå var det komiskt hur de svarade mig varje gång då jag härmade dem. Baggarna alltså.
Hampus och jag fastnade hos en katt en lång stund. Sen låg där i solgasset och njöt av smekningarna, synbarligen även av de den fick av Hampus, mothårs. Då vi till slut skulle slita oss ifrån den försökte Hampus få den att följa oss bort till rutschkanan. Den ville inte. Han försökte lyfta den, putta på den och prata allvar med den, men den bara låg där som en plattfisk. Till slut rörde den på sig, men till hans stora förtret rörde den sig med halvslutna, ointresserade ögonlock åt fel håll. Den gick raka spåret in i en buske.
Han är djurens vän, vår Hampus. Här hemma värnar han om sniglarna varenda dag. Idag fick han tag på en som måste ha haft en kromosomavvikelse eller någon form av hjärnskada. Den var helt gränslös i sitt beteende. Hampus hade den i sin hand och tittade fascinerad på då den slingrade sig runt hans fingrar med alla fyra spröten i vädret. Hampus kunde pilla på den och klappa den och göra vad som helst, den bara fann sig i det. Han satt länge med den här krabaten innan jag såg vad det var han höll på med, och han bjöd in mig till betraktelsen. De flesta sniglar brukar ju gömma sig i skalet så fort man lyfter upp dem (jag har numera stor snigelerfarenhet), och kanske på sin höjd snabbt titta ut för att kolla om kusten är klar lite då och då. Men inte den här. Antingen var den klaustrofobisk och vågade inte gå in i sitt eget hus, eller också hade den något annat fel. Till slut kände jag mig manad att ta hand om den, att erbjuda mig att hitta en bra plats åt den. Varsamt lade Hampus över snigeln i min hand, och sanna mina ord, den slingrade sig energiskt även runt mina fingrar - på nolltid. Jag kan inte påstå att jag var förtjust. Snarare höll jag andan medan jag sprang bort till närmsta buske och petade loss den slemmiga skapelsen, som tveklöst var dagens mest spännande Mitt i naturen-inslag.
Söndagen den 22 juni 2008
Dagboksskrivandet är nog det bästa sättet att bli påmind om hur fort tiden går. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men var och varannan gång då jag skriver datum i början av ett inlägg studsar jag till och tänker "Redan?!". Det gjorde jag nu också. Idag, den 22:a juni är vi hemma och mår bra. Vädret är underbart igen, och barnen har mest bara svischat förbi här inne på sin genväg mellan fram- och baksidan av huset. I skrivande stund leker de mamma och baby, och Hampus ligger nedbäddad i riktiga sittvagnen med regnskyddet på. Stefan sitter på altanen och läser dagens tidning, och jag - ja, jag står här och försöker hinna dokumentera lite.
Här planerar man en resa till Mumindalen.
Länge var ju Hampus det enda barnet på småbarnsvdelningen på dagis som inte sov dagvila. För att han inte skulle somna av misstag fick han vara med personalen medan de andra sov, och diska/plocka/prata. Sedan en tid tillbaka har han fått sällskap av en annan pojke, en liten Lucas, som inte heller ska sova längre. Nu sitter de och pysslar med egna små saker medan kompisarna sover, och det har gjort att de har blivit riktiga polare. Personalen vittnar om riktigt go vänskap, om hur måna de är om varandras väl och ve, och om hur de kommer springande till undsättning så fort den andra behöver det. Nu har det fallit sig så att de båda blivit intresserade av pottan samtidigt. Det har hänt både en och två gånger att de har suttit tillsammans, bredvid varandra och tryckt. Det har inte resulterat i särskilt mycket än, eftersom de båda kommer på att de behöver bajsa precis då bajset åkt ut i blöjan - men tanken är ju god. Hampus har även här hemma börjat prata om kissande och bajsande, och om att han ska göra/har gjort det ena eller det andra. Idag har han sprungit utan blöja en hel del, och högt och glatt meddelat oss andra då det kommit ut saker. "Maja! Det kom kiss från mig!" hördes nyligen från sandlådstrakten. "Okej!" svarade Maja lite kamratligt.
Då han skulle sitta och äta inne i köket kändes det rimligt att ta på sig något över rumptrakten, så vi föreslog en blöja eller kanske ett par kalsonger(!). Vi måste ju passa på då intresset är så stort, det är ju nu i sommar han ska bli rumsren. Hampus funderade en smula och sa:
- Men mamma, ska jag berätta något läskigt?
- Ja, gör det!
- Att om man har kalsonger på sig, då kan det komma kiss i dom!
Ja, det kan vara läskigt, det förstår jag det. Jag förklarade att det alldeles säkert kommer att bli så många, många gånger innan han har lärt sig att kissa på toaletten, och att det inte är så farligt. Maja bidrog med några berättelser om då både hon och andra stora barn har kissat i sina trosor/kalsonger, och överlevt. Vi har en spännande sommar framför oss.
Hampus packade ryggsäcken och vandrade iväg hemifrån. Ingen fick följa med. Han rymde 20 meter.
Uppdatering kl.17:30: Gissa vad?! Stefan och jag ligger i varsitt soffhörn och läser varsin bok. Vi har legat så nu i säkert... en timme? Barnen är ute, och genom de öppna dörrarna hör vi glada röster. Grannflickan som varit bortrest sedan början av veckan kom hem i eftermiddag, och kan inte ha varit hemma många minuter innan hon ringde Maja och frågade om de skulle leka. Maja - som hade lämnat post i brevlådan, ett brev där det stod JAG SAKNAR DEJ - blev nästan blyg då hon kom springande hem till oss, och gick och lade sig.
Uppdatering kl.19:10: I samma sekund som jag skrev den sista meningen här ovanför, ringde grannmamman och föreslog en promenad. Jag gick, trots att det innebar att bryta upp ifrån den underbara stunden i soffan. Nu är jag hemma igen, och nöjd med mitt beslut. Barnen har lekt som en dröm i eftermiddag, fram tills nu. Hampus har från och till pysslat med sitt eget, och däremellan varit en välkommen del av stortjejernas lek, oftast i egenskap av baby. Nu badar han, och Stefan är standby. Efteråt är det Majas tur. Hon ville inte bada med lillebror, utan hellre se ett muminavsnitt under väntetiden. Vi längtar alla till semestern nu, den som faktiskt bara är om hörnet. Om en vecka har jag och barnen tänkt tjuvstarta med vår egen vecka. Sen har Stefan en ensam vecka med barnen medan jag jobbar en sväng, och därefter väntar fyra härliga, gemensamma veckor. Grannarna var ju iväg på en liten semester nu i veckan, som skrivet, och barnen här har därför undrat om vi också ska ha en liten semester, eller kanske en stor. "Vi ska ha en stor" har vi svarat. En jättestor semester.
Midsommarafton 2008
Vi hade inga stora planer i år, verkligen inte. "Alla" verkar åka till sina föräldrar/syskon/landsställen, men vi tvärvägrar allt och sitter kvar hemma i det halvtomma området. Tids nog ska vi också turnera, tänkte vi, men inte nu. En midsommarstång ville vi ändå se, så vid tolvsnåret tog vi vagnen och ståbrädan och promenerade bort till närmsta slott. Det visade sig att det var ett helt lämmeltåg med små och stora grodor som traskade bort genom trollskogen för att dansa runt stången, så helt tomt var nog inte området ändå. Det var verkligen jättetrevligt alltihop! Spelmansgillet spelade, solen sken, bullarna var många och kaffet gott. Vi träffade några bekanta och gick runt och letade efter fler. Maja ville inte dansa, men här hemma har hon dansat desto mer efteråt. Promenaden var uppskattningsvis 5 km lång tur och retur, men med alla otroliga spänningsmoment längs vägen tog oss denna utflykt ca 4,5 timme i anspråk, varav åtminstone två aktiv promenadtid. Vi stannade ju och klättrade i träd, provåkte rutschkanor och plockade pinnar.
Och sen åt vi midsommarmiddag här hemma, på fyrmanhand. Senapssill, varmrökt lax, kalla såser, dillkokt färskpotatis och sallad. Så jättejättegott, tyckte alla fyra. Maja och Hampus slukade lax i stora lass, och smakade också lite sill. Laxen tog ändå hem segern - som förväntat, om ni frågar mig. Vi är sammanfattningsvis väldigt nöjda med vår midsommarafton. Hampus sammanfattade dagen ganska väl där han satt ute på altanen och funderade en god stund i kvällssolen. Han sa: "Vi har haft roliga äventyr idag. Hela familjen."
Vid dryga åtta sa densamme godnatt och gick och lade sig. Han gjorde det till de sjukt höga tonerna från Majas sommarskiva, och till stampet av hennes ballerinafötter mot parketten då hon dansade. Om och om igen spelade hon samma visor, och om och om igen visade hon oss sina bästa piruetter. Mitt i allt detta gick Hampus resolut in i sovrummet, drog täcket över sig och började sova. Nu, en timme senare, ligger Maja och lyssnar på något lugnare "Visst kan Lotta cykla" på samma skivspelare, i lekrummet. Vid sin sida har hon en bricka med päronklyftor och lilla hunden. Stefan ligger bredvid mig i soffan och ser på hur tio kroater och lika många turkar jagar den där jätteroliga bollen. Själv känner jag mig helt urlakad, precis som Stefan också gjort hela eftermiddagen. Är det lågtryck ute?
Allt är relativt
I samband med hämtningen på dagis idag uppvaktade Hampus en av Majas fröknar med följande fråga:
- Carina? Har du lika jättestora tuttisar som min mamma där under tröjan?
- Va sa du? sa Carina fast hon mycket väl hade hört hans fråga.
Sen gapskrattade hon och svarade att det hade hon nog. Jättestora.
Det blir nog inte ens någon match, skulle jag tro.
Onsdagen den 18 juni 2008
I natt gjorde hon det igen, majan. Visade prov på sin enorma självständighet, menar jag. Vi fick reda på det först vid frukosten, då hon berättade att hon hade haft en lite jobbig natt. Som bakgrund måste jag berätta att Maja (trots viss motvilja) fortfarande har nattblöja, eftersom den är våt på morgonen oftare än den är torr. Vi känner ingen stress kring det än, utan vi inväntar lugnt 'kissa mindre på natten'-hormonet. Hur som helst: Maja hade vaknat under natten av att blöjan var överfull och att det därför var kissigt i sängen. Då hade hon gått upp och bytt sin blöja till en ny, torr. Den gamla hade hon slängt. Sen hade hon gått till linneskåpet och hämtat en stor badhandduk, som hon hade brett ut i sängen över det blöta. Sen hade hon passat på att ta på sig en pyjamas också, eftersom hon hade gått till sängs utan och nu tyckte det kändes lite kyligt. Sen hade hon lagt sig på handduken och sovit vidare. Vad säger man om det? Inte så pjåkigt. Vi berömde henne för hennes redighet, och kallade henne vår lilla fixare.
- Men så skulle ju ni också ha gjort mamma, svarade hon, väldigt oimponerad av sin egen handlingskraft. Ni fixar ju också.
Visserligen, men vi är vuxna. Hon är fyra år. Det kommenterade vi inte, men jag reflekterade över att hon verkar ha lagt vissa ribbor på vuxenhöjd.
Tisdagen den 17 juni 2008
Lämningen gick åt pipan idag, jättelångt bortåt pipsvängen. Vi har balanserat på en tunn lina varje gång jag har lämnat de senaste två veckorna, och idag tappade vi balansen fullständigt. Jag försökte lämna Maja först, för det var hennes fröknar vi mötte. Det gick inte alls. Hon klamrade sig fast vid mig, borrade in sitt ansikte i min mage och gjorde sitt bästa för att bli osynlig. Varje gång mitt småprat övergick i någon form av hejdå-liknande, brast hon ut i hjärtskärande gråt och bönade och bad om att få vara med mig. Både jag och fröknarna kom med alla möjliga förslag på roliga aktiviteter, men hon lyssnade nog inte ens. Vi valsade runt lite, och det blev bara värre och värre. Jag försökte vara sådär rak och resolut som man ska vara, men det var svårt då hon rent fysiskt höll mig i sitt grepp. Det slutade med att en stark pedagog handgripligen drog Maja ifrån mig och bar iväg med henne. Maja fick ett sista tag i min arm och höll den krampaktigt medan hon skrek och tårarna sprutade. Då våra händer drogs isär efter en mardrömsevighet, kändes det som om mitt hjärta skulle brista.
Med tårarna på lur tog jag glättigt Hampus i handen och sa "Kom då så går vi in och lämnar dina stövlar och din verktygslåda!", som om allt var bra. Han såg moloken ut. Självklart. Hur kul kan det vara att bevittna sin älskade syster bli så ledsen? Inne i hallen på småbarnsavdelningen gick luften ur mig och jag satte mig där på en bänk, med Hampus i knät. Vi kunde höra Majas gråt genom ytterväggen."Snälla mamma får jag följa med dig till jobbet?" frågade han. "Ånej", hann jag tänka, "inte du också" - innan en av Majas fröknar satte sig intill. Hon undrade om något speciellt orsakat den senaste tidens oro. Har något hänt, hemma eller på förskolan? Det enda svar jag hade var nej, det tror jag inte, för det tror jag inte. Den enda hållbara teori vi har är att Maja är inne i ett nytt utvecklingssprång, liknande det i höstas. Symptomen är ju precis desamma. Hampus har nog mest sympatiångest, och det är inget att förringa.
Hur det slutade med Hampus i morse orkar jag nästan inte skriva om, heller. Kortfattat på samma sätt som med Maja. Jag svek honom genom att öppna upp mina armar och låta honom bli ivägburen av en pedagog. Han grät hejdlöst, skrek "mammaaaa, min mammmaaa!" och gjorde sitt bästa för att kasta sig tillbaka mot mig. Jag kunde definitivt inte njuta av morgonradion i bilen då jag väl kom iväg. Till förskolans fördel vill jag berätta att de ringde mig en halvtimme senare, för att berätta att båda barnen då lekte tillsammans i sandlådan, och att de var glada. Tack, åh tack, både tänkte och sade jag. Sen kunde jag äntligen lyssna lite, lite på Adam och Gry.
Måndagen den 16 juni 2008
Vad knasigt det kan bli... Hampus kom över i morse, tiiidigt som sjutton tänkte jag, som efter en blick på väckarklockan från Clas Ohlson (ingen skugga över Clas) såg att den var 5.20. Stefan hade planerat en tidig avfärd eftersom han hade en presentation att ladda inför, så han gick upp då. Galet, tänkte jag om den saken, men orkade inte kommentera. Hampus kröp in i armhålan på mig och vi somnade om. Sen kom Maja in och knuffade på mig en timme senare. Klockskrället visade då på 6.20. Åååh vad tidigt, tänkte jag, och bad henne krypa in i den andra armhålan. Hon låg där och tittade en stund, medan Hampus snarkade vidare och jag gjorde mitt bästa för att somna om igen.
- Men mamma jag kaninte sova mera, viskade Maja efter att ha försökt en stund.
- Okej, men gå upp du då och sätt på Emil-filmen, viskade jag tillbaka. Klockan är fortfarande jättelite.
Då hon började åla sig över sängen (smidig som en elefant) vaknade även Hampus. Grusig i ögonen satte han sig upp och ville följa sin syster, oavsett vart hon var på väg. "Okej då" sa jag och började röra på min just då jättetunga kropp. "Vi går upp allihopa..." Maja kom fram och smekte mig på kinden, tittade på mig med allvar i blick och sa:
- Nej mamma, du kan ligga kvar en stund till. Jag fixar mackor till Hampus och mig.
Eftersom jag tycker att sådana initiativ ska premieras, så låg jag kvar. Jag hörde hur de delade på uppgifterna, hela tiden viskande. Hampus satte på film i vardagsrummet, på låg volym, och Maja började rota runt i köket. Prassel, prassel, hörde jag, och så kom hon och bjöd Hampus på något som han var förtjust i. "Nej, nej, ta bara en!" sa Maja till honom, och "Ssschhh, mamma kan höra dig!" Jag var ganska säker på att det var en surskorpa han fick, för sådana älskar de båda, och de låg framme.
Sen öppnades och stängdes frysen (för brödet) och kylen (för pålägget). "Vill du ha runda bröd eller sådana här, eller kanske de här?" undrade Maja då hon gick igenom hela brödförrådet. Hampus ställde sig på en stol för att ladda brödrosten, och Maja förmanade honom: "Du kan sätta i dem, men tryck inte på knappen för då blir det varmt! Jag gör det sen." Så sprang hon i brådska iväg till toaletten. Nu låg jag spänt och avvaktade vad som skulle ske härnäst. Skulle Hampus lyssna, eller skulle han trycka? Han var tyst och stilla en lång stund där han stod på stolen invid rosten. "Men det tar så lång tiiid, Maja!" ropade han. "Jag måååste trycka ner dom!" Och så tryckte han, och stod kvar. "Har du tryckt?" sa Maja med en liten suck då hon kom tillbaka. Som en uppgiven men överseende förälder. Då tjonget hördes och brödet hoppade upp, kom nästa spänningsmoment. Jag hörde:
- Oooj, Hampus. Den där kan du inte äta!
- Nej, den måste vi kasta... (sopskåpet öppnas och stängs)
- Men den här blev bra, den kan du äta. Vad vill du ha på den?
Nu var måttet för min nyfikenhet rågat. Jag klev upp och fick se att Hampus hade rostat sin surskorpa kolsvart.
Goset framför filmen. Jag frågade om det var ok att ta en bild. "Ta du bara, mamma" , sa Maja.
Efter frukosten fick barnen se Emil, och jag hoppade i badet. Tänk så skönt ändå att ha gott om tid på morgonen. Halv sju gick jag upp... Det skulle ge oss två timmar tills lämningstid. Härligt, det borde vi kanske göra oftare. Vi hann prata ordentligt, jag lockade håret(!), lyssnade lite förstrött på Mix Megapol, vi skar upp frukt... Allt var så harmoniskt så - tills jag slängde ett öga på köksklockan: 09:15! Där stod jag i badrocken, ungarna satt i pyjamas, köket var kaotiskt, kaffet var obryggt... Va?! Jag slirade in i sovrummet och stirrade på den där försmädliga Clas Ohlson-klockan. 7:40. Okej. Någon hade roat sig med att skruva tillbaka klockan dryga 90 minuter.
Ingen skugga över Clas, som sagt, men den harmoniska morgonen var därmed smått ruinerad. Nu stod det mellan att avsluta den hysteriskt, eller att bara acceptera läget, boka om morgonens möte med kollegan och ta den tid som behövdes för att göra det bra. Jag valde det senare. Vi skrattade åt det, och stängde av filmen, och klädde på oss. Jag bryggde kaffe och hällde det i thermosmugg. Vid tio gick vi ut i spöregnet, utan stövlar och galonisar eftersom de var kvar på dagis. Ja, vi hann t.o.m. ställa oss i regnet och titta på en stor pappamask som låg på stengången och njöt. Det kunde faktiskt vara värre. Mycket, mycket värre. Idag har vi dessutom varit mer utvilade än på länge.
Söndagen den 15 juni 2008
15:e redan?! Vad hände med de första två juniveckorna? Jag befarar att vi glömmer tiden ibland, att allt bara rasar på i så hög hastighet att vi inte riktigt hinner med. Plötsligt är vi 40+ och sitter och hjälper barnen med matteläxorna... Fast det låter ju härligt det också, på sitt lilla vis. Igår blev en jättebra dag trots att det slutade snöpligt i fotbollen. Eftermiddagsleken med kompisarna här hemma övergick i gemensam plättmiddag (stort jubel), och därefter fortsatt lek. Småningom anslöt barnens mammor och syskon, och Stefan satte sig hos pappan i grannhuset. Alla var nöjda. Här flöt leken på jättebra, även om det stundtals verkligen ekade i huset. Maja var en olycksfågel, och fick först en armbåge på näsan (dramatiskt näsblod och lite sängliggande med ispåse), och sen som avslutning ett knä i tinningen i den hopp i soffan-lek som vi precis hade tänkt avblåsa. Men det förekom inga värre dramer än så under hela kvällen och alla skiljdes åt med leenden på läpparna, även Maja, som gärna ville ha tillbaks alla igen nästa dag.
Idag har vi lekt rollekar hela morgonen. Jag har varit vikarierande doktor, då ordinarie (Hampus) själv känt sig lite krasslig. Hampus spelar omväxlande två roller, pappa och doktor. Maja är mamman, och Stefan är sjuk eftersom han ändå ligger i soffan med begynnande migrän. Mamman och pappan har en dotter, Elsa, som får varierande vård beroende på föräldrarnas koncentration. De har även en häst, och det är bekymmersamt eftersom mamman (som alltid är den som ska handla) har det kämpigt med att få med sig allt då hon är ute på sina ärenden. Lämna hästen hemma med pappan kommer inte på tal. Pappan gör sitt bästa för att sköta barnet under tiden - mata, byta, klä på - men det är en utmaning eftersom mamman har en tendens att lägga sig i hur han gör det. Stefan tycker att leken är verklighetstrogen.
Solen skiner, men stackmolnen är stora och står tätt. Barnen har precis brett ut lapptäcket på altanen och burit ut legokorgen, och jag står och sneglar på solstolarna och pocketböckerna jag inhandlade härom dagen. Tänk om..? Å andra sidan är kylan påtaglig, så samma aktivitet kanske är behagligare i soffan.
Uppdatering kl.18:21: Efter lunch beslöt vi att dela på oss en stund. Maja och jag skulle handla mat, och Stefan skulle ta med Hampus på en liten utflykt ner till båten. Pojkarna gick iväg med fiskespö och verktyg, och Maja och jag skrev shoppinglista. Precis då vi hade tagit på oss skorna fick Maja samtal från en bästis-kompis som ville leka precis just då - för lite senare skulle gäster komma. Självklart omprioriterade vi dagen. (Visst har man stora barn då man svarar i telefon och en liten människa i andra änden bara säger hej och ber en räcka över luren?!) Maja och L hann spela datorspel och bygga en inte nudda golvet-bana över halva huset innan de där beryktade gästerna kom till grannhuset.
The doc is in.
Nu är vi hemma igen efter en storhandling. Pojkarna hade kommit hem strax efter att vi åkte, laddade med en fin fiskehistoria: de hade metat upp en abborre, en alldeles riktig, levande! Tyvärr fick de vänta både en och två timmar innan de fick berätta, för vi var inte hemma förrän för en halvtimme sedan. Nu är kompisen här hos Maja igen, och flickorna sitter inne i lekrummet och småpratar. Det är himlans gulligt att tjuvlyssna - eller själva tjuvlyssnandet är väl inte så gulligt, men det man får höra är urgulligt. De har så krumeluriga funderingar, och samspelet då de jämkar ihop sina åsikter och idéer är minst sagt kreativt.
Maja och jag hade en underbar tur tillsammans idag också. Vår dotter är positiv, följsam och förnuftig. Hon skulle aldrig tjata om att få något eller gnälla över att något inte passade då man är ute på äventyr. Allt går alldeles underbart smidigt, säkert delvis p.g.a. att hon njuter så av tvåsamheten. Då vi körde in på uppfarten här hemma igen, kom Hampus springande till grinden. Då Maja fick se honom och sa hon"Haaampuuusss..." sådär släpigt och gulligt, lite överslätande ni vet. Som att "där kommer han nu igen, den gulliga lilla skrållen".
- Hampus är sååå gullig! fortsatte hon.
- Ja, det är han. Fast det är du också Maja, svarade jag med betoning på varje ord, och såg henne i ögonen där hon satt i baksätet. Hennes blick uttryckte inte bara skär kärlek, utan också något annat.
- Fast Hampus är mycket gulligare, sa hon.
- Ni är lika gulliga båda två, fast på olika sätt, Maja. Jag och pappa älskar er båda precis lika mycket. Känner du det?
- Jaa...
- Och om du ibland tycker att jag kanske gullar och gosar mer med Hampus...?
- Det gör ingenting...
- Jo, men du vet att det är bara för att han är mindre. Det känns ibland som om du har så mycket annat du vill göra än att gosa...
- Mm. Det är okej mamma...
Å, vad det värkte i mitt hjärta under och efter det där samtalet. Maja blir så uppenbart lycklig av att få vara ensam med oss vuxna, och med sitt ansikte och sina få ord sa hon så mycket under den här korta ordväxlingen. Jag såg och hörde henne säga: Jag önskar att jag var lika liten och gullig som min lillebror. Jag önskar att vi hade stannat borta lite längre, bara du och jag. Jag önskar att Hampus var lite jobbigare och tråkigare och fick skäll lite oftare. Jag önskar att ni satt och gosade och pratade gulligt med mig också, lika ofta som ni gör det med honom. Fast jag är stor.
Uppdatering kl. 20:34: Nu har vi vuxna satt oss i soffan. Majas kompis stannade tills för en kvart sedan, då flickorna motvilligt sa godnatt till varandra. De hade då avslutat sin dag med ett gemensamt kvällsbad, i massor av rosa skum. Hampus var ganska sugen på att hoppa ner han också, men av säkerhetsskäl fick han vänta. Sen var han mäkta ivrig då badkaret blev ledigt, och skulle ha precis lika fint rosa skum som tjejerna hade haft. Badet i sig varade tyvärr bara i fem minuter, för han lessnade snabbt då han insåg att han till skillnad från de andra fick bada ensam. Nu har jag toppat Hampus hår, kapat några centimeter där bak. Han var med på det, även om han är mycket mån om sitt långa hår. Båda barnen ligger nu nerbäddade framför en muminfilm i lekrummet, med täckena och kuddarna och hela alltet. De har gått på bio, och vi tänkte låta dem somna på bion. Nattinatt!
Lördagen genomgår en metamorfos
Vips, så förändrades vädret och solen började skina. Tack för det! Hampus och Stefan tog en tur bort till frisören. Hampus hade med sig sin varktygslåda, för han hade tänkt arbeta lite medan Stefan satt i stolen. Det blev inte så mycket av det sen, för han drabbades för ovanlighetens skull av blyghet och stod kvar vid dörren hela tiden, med verktygslådan i ett stadigt handgrepp. Stefan snyggades till, och sen gick de raka spåret till bilen och åkte hem igen. Här hemma hade jag fått välkommet sällskap av en mamma med två barn - det ena yttepyttelitet. Hormonerna spritter, det lovar jag er. Han knorrade och gnydde lite, men låg så nöjt i mina armar en lång, lång stund. Hampus, som kom hem då han låg i min famn, var mycket omvårdande och tyckte att vi skulle behålla honom. Det måste vara ett omen?
Sen hade jag flyt. I samma sekund som denna mamma och detta underbara lilla knyte åkte iväg, ringde en annan grannmamma och föreslog en promenad. Här hemma stannade Majas kompis kvar och lekte, medan jag gick bort längs vattnet och hämtade andan och lite solsken - för sen blev väderomslaget verkligen totalt. Det är plötsligt varmt, kvavt och soligt. I skrivande stund är det knappt två timmar kvar tills avspark, och Stefan går runt och liksom rycker i kroppen. Med jämna mellanrum meddelar han hur lång stund det är kvar, och frågar mig om jag har bestämt vad jag och barnen ska göra. För tillfället har Maja två kompisar här, plus sin lillebror. Jag anar lite oro kring det. Stefan verkar tycka att det snurrar hotfullt många omkring teveapparaten. Nej, jag har inte bestämt vad vi ska ta oss för, men jag misstänker att fler fruar och barn i grannskapet känner sig utfrysta och ovälkomna i sina hem ikväll, så kanske kan jag locka över någon till vår trädgård om vädret håller i sig.
Såhär jättefin blev min man idag, hos frisören.
Lördagen den 14 juni 2008
Ikväll var det meningen att vi skulle hålla gästabud här hemma, för fyra familjer. Det bestämde vi förra helgen. Vi skulle grilla och umgås och ha det bra, och alla hundra barnen skulle springa runt och kvittra. Solen skulle skina, det lätta(?) sommarregnet skulle precis ha slutat droppa, det skulle dofta sommar och kycklingen och laxen skulle smaka perfekt rökiga. Men så blir det inte!
För för tre nätter sedan satte sig Stefan upp i sängen, plötsligt och panikartat. Han bröt min sköna slummer och jag drog motvilligt en skumgummipropp ur örat för att höra vad han yrade om i mörkret.
- Men på lördag har vi ju en massa folk här!
- Jaaa?
- Sverige spelar ju match då! Det gååår ju inte!
Det går ju inte..? Ok. Fotbollen skulle stjäla två timmar av bästa grillningstid plus för- och eftersnack av vår lördag, och där rök hela planen som genom ett trollslag i natten. Familjerna som fick en spontan inbjudan förra lördagen, fick ett återbud fyra dagar senare. Stefan hävdar att de garanterat har tagit emot återbudet med lättnad (och att det inte beror på att de slipper träffa oss). Jag vet inte jag.Jag kan inte riktigt relatera till det här bekymret över huvud taget, men jag försöker respektera det. Vi får hitta en annan kväll.
Vädret är bedrövligt trist idag. Barnen piggade jag upp med varsin skål lördagsgodis, vilket är standard varje lördag direkt efter frukost. Sen var tempot högt en timme eller så, så länge sockret dansade rock'n'roll i deras ådror. Då andan gick ur läste vi fyra böcker i soffan, och sen väcke vi pappa Stefan. Jag köpte fyra nya böcker i veckan, för lika supertråkigt som jag tycker att det är att läsa gamla uttjatade, halvdåliga barnböcker, lika härligt och stimulerande tycker jag det är att läsa nya, spännande, välskrivna. De fyra nya böckerna är succéer allihopa, hos oss alla. "De nya flodhästarna", "Lilla syster Kanin blir jagad av en räv", och så två ur lättläst-serien: "Nya kompisar" och "Hundralappen". Rekommenderas. De sistnämnda får gärna broderas ut lite, eftersom de är väldigt kortfattade i syfte att barnet själv ska kunna läsa småningom.
Stefan fick frukost då han gick upp. Maja hade dukat så fint, så fint. Han fick korv, citron, ostmacka, cola och glass. Maja tyckte han skulle börja med att hugga in på citronen. Nu funderar vi på vad vi ska göra av denna regniga dag. Stefan vill klippa sig, och tänker ta med sig ett barn på det äventyret. Själv stannar jag gärna hemma och pysslar med det andra barnet, vilket det nu blir. Jag försökte lägga fram en idé om att gå ut i regnet och göra geggamoja, men ingen nappade. Vem var det som myntade det fjantiga, överkäcka uttrycket "det finns inget dåligt väder"? Ha-ha, säger jag.
Har hon ingen mens?
I morse vid frukosten ställde Maja en oväntad fråga:
- Mamma? Du vet våra vänner, X och ....?
- Y kanske? X och Y?
- Ja. Har X ingen mens?
- Hur menar du då, Maja?
- Då de hämtar ett barn från ett annat land... Är det för att hon inte har någon mens?
Upprinnelsen till detta måste vara det samtal vi hade då det senast begav sig i vårt hushåll, med mens och faderuttan. Då undrade Maja om det gjorde ont. Jag sa nej. Hon sa också att hon aldrig ville ha mens, varpå jag kände mig skyldig att berätta att mens är en bra sak. (Tro't den som har lust.../reds anm.) Jag berättade att alla vuxna kvinnor som kan få barn måste ha mens, för mens betyder att ett ägg som inte hade någon baby i sig har gått sönder och att skruttet kommer ut. Har man ingen mens så har man inga ägg. Har man inga ägg så kommer ingen baby. Typ så. (Jag lämnade den där detaljen om vad som krävs för att ägget ska stanna kvar och börja växa. Det tar vi då hon frågar, eller på 18-årsdagen.)
Eftersom jag faktiskt inte vet huruvida X har mens eller inte undvek jag att svara på det - även om jag har mina misstankar om att hon är av kött och blod som vi andra. Jag förklarade istället att även om man har ägg i magen, så kan det vara knepigt att få dem att växa. Vissa ägg vill inte. De bara kommer ut hela tiden. Och så händer det förresten att man vill hämta hem ett barn från ett annat land ändå, för det kanske har bott på ett barnhem och behöver få ha en egen familj.
- Som i Rasmus på Luffen.
- Ja, precis. Som i Rasmus på Luffen.
Torsdagen den 12 juni 2008
Den rasar iväg, den här veckan. Jag har haft kreativa tankar i huvudet som hållit mig upptagen, och igår kulminerade allt till slut i en riktigt lyckad sommarfest för arbetsenheten. Vi satt under tak i en privat, prunkande, superfin trädgård (nej, inte vår), och träffades till och med av några försiktiga solstrålar som tittade fram bakom ösregnmolnen. Men kyligt var det fortfarande, vilket kändes lite typiskt efter tre veckors ihållande högsommarväder. Men det är ju världsligt. Själv känner jag av den sena kvällen idag, vilket är ett säkert ålderstecken bland många andra. Eller behöver jag kanske bara träna upp mig igen efter några års dvala? Jag kanske blir ett riktigt partylejon - eller så inte.
Jag var på utvecklingssamtal på Majas avdelning idag. Hennes fröken berättade det vi misstänkt: att Maja är inne i en svår period igen. Lämningarna är plötsligt knepiga och gråtiga, precis som avfärden hemifrån. På dagarna bryter Maja ihop i alla övergångsfaser - då barnen ska in efter uteleken, vid lunch, då de samlas i ringen, då de ska klä på och gå ut... Precis såhär var det i höstas också, och då precis som nu är Maja beroende av en hand i sin. Hon vill gärna sitta en stund i en famn och gråta en skvätt, och sen blir det ok igen - tills nästa övergångsfas. Det tär på henne själv förstås, och det tär säkert även på personalen. Ändå är de så fruktansvärt förstående, och tillmötesgående, och gulliga. Än en gång måste jag ge en eloge till vår förskola, som orkar ge våra barn precis det de behöver just då de behöver det.
Förra svängen, då Maja mådde risigt i höstas, visade det sig att hon var mitt inne i ett utvecklingssprång. Då det lossnade - då hon hoppade upp en platå i sina färdigheter, då var allt ok igen och tryggheten tillbaka. Något säger mig att det kan handla om samma sak nu. Jag har noterat att ordet 'inte' har hamnat på rätt ställe på sistone. Nu säger hon "jag vill inte" istället för "jag inte vill". Det är bra. Vidare har vi noterat att hon verkar läsa, mer än hon vill medge att hon kan. Skrivit ljudenliga stavningar har hon ju gjort ett bra tag nu, men det är svårare att läsa. Hon läste lite högt från en lapp härom kvällen, och då Stefan berättade det för mig och hon hörde det, dementerade hon kraftigt att hon hade läst. Hennes fröken bekräftade att hon ligger långt framme med läsningen. Kanske skrämmer det henne? Ett 1-årigt barn är oroligt till sinnes då det ska börja gå, ett 2-årigt barn kan upplevas stökigt innan talet lossnar (för dem de nu gör det i den åldern), ett 3-årigt barn "trotsar" då det inser att det har makt över sitt eget liv. Maja (som fyller 4,5 år idag!) har kanske nya, stora saker på gång? Det återstår att se. Språket är iallafall på frammarsch.
Det bästa jag vet
Maja höll mig sällskap i badrummet då jag duschade ikväll. Vi pratade om bra saker, saker som vi båda gillade.
- Vet du vad som är det allra, allra bästa jag vet? frågade jag henne.
- Nej?
- Det är mina barn.
- Vet du vad som är det bästa jag vet? Det är du och pappa och Hampus. Och kakor och tårta och glass.
Så fnissade vi. Maja funderade lite, och så undrade hon:
- Pappa då? Du sa inte pappa, bara jag och Hampus..?! Du gillar inte pappa så mycket?
- Joodå! Pappa är också det allra bästa jag vet, sa jag. Tokigt det blev då. Rätt ska vara rätt.
Mer att minnas
Maja kommer ofta springande och ber oss välja bland nonsensord, som alldeles nyss:
- Mammaaa? Säg spungkock eller tickliss!
- Okej. Tickliss.
- Du sa tickliss, då det betyder att jag tar den här klänningen idag!
Kanske något att prova med kollegerna på jobbet på måndag?! "Säg tjottprutt eller flingsniff! Aha, ni sa tjottprutt? Nu blev det så att jag är ledig i eftermiddag!"
Lördagen den 7 juni 2008
Vi lever dagar värda att minnas nu - också. Solen gassar, vi har långhelg, alla är friska (även farmor), vi är mestadels glada och vi bor som i en dröm, i synnerhet sommartid. Tacksamhet råder. Idag var vi på stranden igen. Vi lånade med oss en kompis en stund, och det gjorde utflykten lite extra festlig. Vi gjorde rejäla matsäckar, som åts upp inom den första halvtimmen på stranden. Sen byggdes det slott, kanaler och kakor. Det fanns en miljard små kryp där nere idag, ja insekter alltså. De var överallt på oss, och de killades och irriterade något enormt. (Nej, jag klagar inte! Jag för bara till historien.) Hampus och jag stod i vattnet en lång stund och tittade efter fiskar. Vi såg massor. Nu har han pratat mycket om mörtfisken vi mötte, den stora tjocka fisken, som simmade förbi mammas ben. Själv satt han på betryggande avstånd på min arm, hela tiden.
Framåt eftermiddagen släpade vi oss hemåt. Maja ångrade att hon hade tagit med sig Millan och Millans vagn ner. De verkade tyngre än någonsin på tillbakavägen, och hon klagade konstant. "Men jag är också trött", sa jag till slut. "Jag skulle inte heller vilja knuffa på den här vagnen (Hampus) med all packning, men jag klagar inte för jag vet att jag ändå måste." Jag vet inte om det var slumpen eller om budskapet gick fram, men hon slutade faktiskt gnälla.
Här hemma väntade skojigheter, för vi skulle få besök av vänner vi inte träffat på väldigt länge. Alldeles för länge. Det var Majas babykompis M och hans lillebror, och så deras föräldrar då. Det är alltid mysigt att se hur stor den lilla M blivit varje gång vi ses, för jag minns honom så väl från hans två första år. Då var vi mammor hemma och umgicks väldigt mycket, på mamma-/barnvis. Då Maja igår fick reda på att han skulle komma blev hon akut blyg och förklarade att hon inte skulle leka med honom ett enda dugg. Hon skulle bara, bara leka med Hampus hela tiden de var här. Men se så blev det inte, för innan kvällen var slut lekte hon och M som bara den. Nu vill hon gärna att de ska komma hit i morgon också. (Hör du det, Helen?) Vi åt sommarmat (grillad kyckling, fläskkarré, potatissallad, getostsallad och några röror av olika slag), tillredd vid grillen som sig bör. Barnen verkade gilla vad som serverades, så länge vi petade bort "det där gröna" (dillen), "allt som är rött" (paprikan) och "det där vita, krokiga" (purjolöken). Det är inte helt lätt att göra mat till fyra kräsna. Helst skulle de ha 12 olika skålar på bordet med en ingrediens i varje?
Som avslutning på kvällen bytte familjerna kameror i ett försök att ge varandra en sällsynt familjebild. Det var mission impossible. Någon av oss fyra ser inte klok ut på 9 av 10 bilder. Hur svårt kan det va? Jag ska lägga ut en serie bilder, bara för att illustrera att det är en konst att fånga fyra individer på ett vettigt fotografi:
Jaa, vad ska man säga om det här? Barnen var trötta och lagom motiverade. Vi fick muta dem med godis för att få dem att ställa upp. Stefan har en frisyr som han hävdar är modern och jag hävdar är... ja, inte så snygg som den kunde vara. Själv har jag ingen frisyr alls, så jag ska bara vara tyst. Vad tycker du? Valde jag fel bild till första sidan? Jag valde nr 8, där alla är glada och ingen blundar.
Roliga och oroliga saker att minnas
Majas olande är ju roligt, får man säga. Hon har ett bra tag löst alla sina dilemman genom att "ola". Vi olar! säger hon som om det är lösningen på alla världsproblem, och så ramsar hon och pekar fram och tillbaks:
- Ole dole doff, kinse nane koff, äppe äppe tiff taff tuff, de blir en naken tuff.
Det smidiga med det här olandet är att reglerna kan se olika ut beroende på hur utfallet blir. Är det man pekar på det man ska välja, eller är det man pekar på det som blir uteslutet? Ja fråga Maja, hon vet. På sistone har även Hampus börjat ola, men han har nog inte riktigt snappat begreppet. Visserligen pekar han med lilla fingret på allt möjligt, och ramsar rätt, men sen faller det liksom. Han pekar inte i takt, och han fortsätter gärna peka även då ramsan är slut. Sen bestämmer han plötsligt bara nåt.
Det var en rad andra små fenomen jag hade tänkt skriva om också ju, men nu är de som bortblåsta. Vad trist! Jag får helt enkelt återkomma. Nu lockar solen.
Eller förresten, en orolig sak kan jag passa på att berätta om: Jag skulle vara lite lyxig förra helgen och låta en dam vaxa mina underben. Jag gick på rekommendation av grannen, som hade konstaterat att priset var ovanligt bra, och att håren försvann. Så där lade jag mig också, och lät mig behandlas. Jag noterade redan då och strax efteråt att det sved ovanligt mycket, och att huden var röd, men så kan det ju vara. "Jag ha extra stark vax, mycket effektiv" sa kvinnan då jag låg på britsen. Mm. Igår, då benen var blottlagda igen och solen lyste obarmhärtigt på dem, insåg jag att jag är helt skinnflådd på och runt båda knäna, och på ett par fläckar nere vid anklarna. Det är stora hudsjok som är helt borta, och huden där under är babyrosa och liksom köttliknande. Det kan ju inte vara normalt?! Vad säger ni rutinerade vaxare? Var det mina ben det var fel på? Dessutom verkar håren mest ha gått av, för nu är hundratals små strån redan på god väg upp i dagsljuset. Så ska det väl inte vara?
Fredagen den 6 juni 2008
Grattis Sverige, eller vad man nu ska säga idag... Själv har jag ju mina rötter i Finland, och där firar man den 6 december, utifrån en helt annan historia än här i Sverige. I Finland dog mängder av människor för landets frihets skull, för mindre än ett sekel sedan. Min egen farbror, t.ex. Där firar man därför landets självständighet. Här kom man jämförelsevis lätt undan, och det är ju inget att sörja. Istället gäller det att vara tacksam för det, och att börja fira landet och dess demokrati på en nationaldag är väl ett gott steg på vägen. Jag tycker ofta att Sverige (och Finland också för den delen) är alldeles för blygt, för försiktigt, för urskuldande. Visst ska vi sjunga våra respektive sånger då vi har chansen, och svänga med flaggan, och vara glada för att vi har förmånen att bo här - gärna oavsett hur länge vi har gjort det. Så fram för Sverige, Finland och alla andra länder som har så mycket att vara stolta över! Heja!
Idag ska vi gå till stranden, utan flaggor. Vi får väl rista flaggor i sanden. Vi ska ha med oss matsäck och leksaker och dockor. Och så ska vi bara ta dagen som den kommer. Hur resten av helgen ser ut återstår fortfarande att se, och det bekymrar oss inte det minsta. Ha en riktigt skön ledighet, alla som har det!
Nu är vi hemma igen, och klockan är strax efter tre. Barnen leker ute i grannens vattenspridare, Stefan går runt knutarna och jag andas inomhusluft en stund. Det fläktade så skönt nere vid stranden, och vattnet var nästan lagom tempererat för ett dopp. Jag kom mig ändå inte riktigt ända ner under ytan. Ingen av oss gjorde det. Alldeles intill våra handdukar bodde en liten nyföding i sin vagn, och han kan inte ha varit många minuter gammal. Hans mamma och pappa turades om att gosa med honom, och han kröp ihop sådär i famnen som vår lilla kompis L gör. Varför skriver jag så mycket om små bebisar nuförtiden? Jag måste skärpa mig, annars blir Stefan så nervös.
Hampus och Maja är inne i en mammafixering nu igen. Mamma ska torka, mamma ska ta på kläderna, mamma ska bre smörgåsen. Och framför allt ska mamma lyda deras kommandon, tycker de. Det är mycket frustrerande för både Stefan och mig, och säkert för de små också för den delen. De brukar komma och gå, de här perioderna. Det jag försöker göra är att inte vara till lags, utan att snarare vara lite tråkig i de där göromålen, medan pappa Stefan är det trevliga alternativet, den lekande, den busande. Fast ibland kanske barn föredrar tråk?
Onsdagen den 4 juni 2008
Ja, det där med vanlig vardag blev det inte så mycket av igår. Hampus gjorde ju illa sig i lilla armen på måndag kväll, och vi beslöt avvakta, eftersom det kändes helt osannolikt att något allvarligt hade kunnat hända med tanke på hur det hela gick till. Hursomhelst så blev det inte bättre, och på tisdag morgon fick vi helt enkelt bestämma oss för en hemmadag till. Maja, som noterat att lillebror fick stanna hemma på hennes sjukdag, hävdade sin rätt till att nu stanna hemma på hans. Så blev fallet. Jag jobbade, men mötte under dagen upp min familj, som då faktiskt var på min arbetsplats för att röntga och få omvårdnad. Doktor Johan kände lite försiktigt på armen först, på axeln, armbågen och handleden - som mjukstart. Sen bände han utan förvarning upp armen och vred samtidigt handen ett halvt varv inåt, liksom. Hampus var inte glad. Han fick ju jätteont och blev så ledsen på vad han hade trott var snälla doktor Johan. Doktorn trodde att det var ett ligament i armbågen som var dislokerat, och att det skulle poppa tillbaka då han gjorde så. Det bör ha hörts ett knäppljud, men det hörde vi nog bara inte genom all gråt. Om så var fallet så skulle smärtan avta inom det närmsta dygnet. En röntgen ville han ta för att vara säker. Röntgenupplevelsen var ju ganska spännande, och Hampus satt så fint med armen på fotoplattan och blicken fäst på jättekameran med infrastrålen. Röntgen visade inget.
Idag gick Hampus stolt som en tupp till dagis med sitt bandage. Han var efterlängtad av sin kompis L, som kom springande och ropade Haaampuuus! Haaampuuus! Sen stod de där och beundrade Hampus bandagerade arm, och Hampus berättade om sjukhuset, om röntgen, och om att pappa hade dragit honom i armen och att han inte får göra så någe mer... Sen visade nog L också ett och annat sår han hade på sin kropp, och så var leken snart i full gång.
Vid hämtning såg jag att Hampus hade börjat använda sin arm igen. Dr Johan hade antagligen rätt, för smärtan verkade vara borta med vinden. Ikväll har Hampus (något motvilligt) tagit av sig bandaget, och nu är allt som vanligt igen. Det vi lärt oss är iallafall att saker och ting mycket lätt kan gå ur led i små armar, och att man vare sig ska svänga runt sina barn i armarna, eller för den delen lyfta dem i några som helst kroppsdelar utom bålen.
Det tråkiga igår var att vi missade förskoleavslutningen och tårtkalaset. Vi som hade bakat tårta och allt. Chokladtårta med grädde och jordgubbar. Missödet reparerade vi genom att ha ett alldeles eget tårtkalas hemma på kvällen. Ändå hade det varit roligt att se de små sjunga de där sångerna de har övat på så länge nu, och se dem utklädda till taxen Kringel (Hampus) och en grodan Maja. Idag har vi ätit upp resten av tårtan på altanen, med hjälp av Majas och Hampus kompisar A och E, och deras nya pyttepyttelilla lillebror. Den sistnämnda åt inte tårta, som tur var. Annars hade det nog inte räckt till oss alla. Han är tre veckor gammal. Han äter bara snutt. Han är så liten att då man håller honom på bröstkorgen så drar han ihop hela kroppen så han blir som ett litet russin. Sen skrynklar han ihop ansiktet och låter som en alldeles hjälplös liten kattunge. Det är nästan, bara nästan, så man blir lite babysjuk...
Stefans senaste reflektion
Vad vore Hampus tillvaro utan hans ständiga småprat, hans funderingar och hans grubblerier? Hur skulle han må om han inte fick ställa alla sina frågor, lämna ifrån sig alla sina synpunkter och få alla sina påpekanden besvarade? Hur mådde Maja, då hon vid 2,5 års ålder inte hade tillgång till något av det där?!
Två vackra bilder från idag
Måndagen den 2 juni 2008
Hej juni! Nu är det snart höst, som min pappa brukar säga då våren sakteliga börjar övergå i sommar. Vi delade på vabben idag, och bytte av varandra vid lunch. Jag började hemma. Tanken var att Hampus skulle gå på dagis som vanligt, men så fort vi påbörjat den lilla promenaden bort ditåt kände jag hur fel det var. Sekunden därpå sa han lite tyst: "mammaaa, jag inte vill gå till dagis idag". Avgjort. Vi gick bara dit och sa att vi skulle gå hem igen. Det fick bli en ledig dag för honom, och en sjukdag för streptokock-majan. Hon har då inte visat några sjukdomstecken alls idag längre, så i morgon blir det vardag för oss alla.
Morgonmosiga barn.
Vi gick hem igen, och så packade vi handdukar, badkläder, sandleksaker, solstol, matsäck och kaffe, allt för att kunna stanna på stranden ända till lunch. Och vilket bra drag det var! Vi hade nästan stranden för oss själva, så när som på någon enstaka föräldraledig lyckost med koltbarn. Vi bredde ut oss på en stor skuggplats, och bara var. Jag hann nästan läsa en artikel i en tidning medan barnen byggde brunnar och kakor i vattenbrynet. Maja var väldigt glad i vattnet och hade gärna badat om jag inte hade bett henne låta bli. "Bada får du göra då snoret har slutat rinna", sa jag, och det godtog hon så länge hon fick vada runt längs strandkanten - och doppa rumpan i vattnet lite. Sen kom ankorna och snokade på vår filt en stund också, och det var ju rena trillern. Barnen har enorm respekt för de där fjäderfäna. Hampus tyckte jag skulle ta och bära dem tillbaks till vattnet. Det behövdes dock inte.
En jättehärlig picknick. Och så pinnmannen med en fin, fin pinne.
Vid lunchtid kom Stefan hem, och jag stormade iväg till jobbet.Det kändes väldigt märkligt att efter en halvdag på stranden plötsligt sitta i skolmöte med viktigpettrar och försöka leverera kloka synpunkter. Kastet mellan skilda världar blev väldigt markant, men jag hoppas ingen märkte min kluvna fokus. Vid femtiden ringde de hemifrån. Hampus hade gjort illa handen. Han lät ynklig som en liten loppvalp, och kunde inte använda högerarmen alls. Stefan hade dragit upp honom från golvet efter blöjbytet, hållande honom i händerna, så som han gjort så många gånger förr. Den här gången hade något - sannolikt i handleden - blivit tokigt. Ikväll somnade han med bandagerad arm, och verkade fortfarande smärtpåverkad vid läggdags. Vi misstänker någon form av ledförslitning eller liknande, för han jämrar sig inte konstant som han borde göra om något var brutet eller frakturerat. Eller vad säger ni, eventuella läsare? Vi kontrollerar status under bandaget i morgon och åker in för en koll om det svullnat eller om det gör mer ont. Helst hade Hampus velat åka till doktorn redan idag.
Somnade gjorde båda barnen då jag låg bredvid Hampus i hans säng och läste om Guldlock och de tre björnarna. Maja låg ensam i sin säng och lyssnade på avstånd, och nu sitter jag här med lätt ångest över att jag aldrig hann fram och ligga hos henne en stund innan hon knoppade in. Jobbigt att hon somnade till känslan av att jag och Hampus låg och gosade... Åh, detta evigt dåliga samvete. Alltid för något.
Lördagen den 31 maj 2008
God morgon igen, solen och värmen! Vad underbart det är med helg och ledig tid tillsammans - om det inte vore för att Maja nu har ca 40 graders feber. Hon hostade i natt också, mer än vanligt. Hon har ju hostat hela veckan, men annars varit i form som vanligt. Febern har inte överstigit 37,7 förrän nu, då den har skenat iväg alldeles plötsligt. Vi är på väg till närakuten kl.9.45, Maja och jag. I skrivande stund (kl.8.30) ligger hon intill mig och ser på film, och piggnar till med hjälp av en nyinstoppad Alvedon. Pojkarna är redan ute och undersöker det nya, inte så lilla tältet, som vi satte upp i trädgården igår kväll... Fortsättning lär följa.
Uppdatering kl. 20:20: Det är streptokocker Maja har, så nu har hon fått det läckert smakande (nåja) penicillinet Kåvepenin i tio dagar. Hela äventyret med att åka till doktorn tyckte Maja var toppenskoj. Hon blev upplivad av bara det, och satt förväntansfull i väntrummet och räknade minuterna till 9.45. Svalgprovet höll hon på att kräkas av, men hon knusslade inte utan gapade på. Sen pratades det om ett stick i fingret för att kolla sänkan, och det var inget konstigt med det heller. Maja började planera för vilket finger hon skulle sträcka fram. (Nu behövde hon aldrig göra det, för svalgprovet räckte för doktorn.)
På hemvägen tog vi vägen förbi en torghandlare och köpte härliga, belgiska, eu-anpassade jättejordgubbar, och på Ica knep vi ett par grillade kycklingar. Varsin glass slank visst ner också. Killarna hade gått iväg på en promenad då vi kom hem, så vi tjejer satte oss på verandan och smakade på några jordgubbar i väntan på att de skulle komma hem. Först tog vi ett par gubbar var, sen fem var, sen åt Maja några extra, och en till och bara en till, och plötsligt gapade asken tom. Vi gömde den för att inte fresta killarna med något de missat. Sen tog sig Maja en tupplur vid ettsnåret, och däremellan lekte hon nästan som vanligt. Liiite låg har hon allt varit, lite mindre energisk och mer frånvarande än vanligt. Febern har dock varit minimal.
Vid middagstid satte vi flickan och ett par grillade kycklingar i vagnen, tog ett fiskespö i handen och gick ner till stranden i sommarkvällen. Hampus ville gärna fiska, men inte gärna med mask.
- Maskarna kan ju göra illa sig då, på den vassa, vassa kroken, sa han.
Vi kastade lite med ett känslolöst metalldrag i viken, och fick ingen fisk alls. Ändå var utflykten jättemysig. Temperaturen var perfekt, inte det minsta lilla sval, men inte heller så tryckande som den varit under dagen. Vi lekte lite på lilla lekplatsen på vägen hem, och så kastade barnen pinnar i vattnet. En av de absoluta höjdpunkterna var då vi hittade en liten överkördsnok. Den betraktade vi en god stund, Maja från sin plats i vagnen, och Hampus sittande på huk en millimeter ifrån ormen. Till slut kunde han inte motstå frestelsen längre, utan sträckte fram lilla handen och strök försiktigt på den torra, platta stackaren.
- Hur känns den? frågade jag.
- Braa! svarade han, både glad och tydligen lite förvånad.
Nu är vi hemma igen, och barnen ska sova. Maja lyssnar på en sagoskiva i dubbelsängen, där hon haft sitt dagbo idag. Hampus - ja, jag vet faktiskt inte var han är. Ute, antagligen. Han bör också sova, snarast. Han har i och för sig varit oerhört pigg och nästan överglad hela dagen idag, och han sprudlar än. Han somnar han också, förr eller senare.
Fredagen den 30 maj 2008
Det blev en dag hemma igår också, min heldag hemma med Maja. Hampus ville gärna gå till dagis, vilket han också fick eftersom han var både pigg och feberfri. Hemmavaron var väl ganska mysig, men Maja pendlade mellan att vara uttråkad och nöjd. Hon saknade sina kompisar och tyckte varje samtal jag fick på mobilen var ett steg närmare undergången. För att bryta den nedåtgående spiralen framåt eftermiddagen gick vi hemifrån, genom skogen neråt stranden. Vi gungade, pratade och gick balansgång, och allt var frid och fröjd igen. Från promenaden tog vi direkt den långa vägen till dagis för att hämta Hampus. Vi sneddade över ett närliggande bostadsområde, och träffade där en hel drös av Majas dagiskompisar, som hade råkat samlas. De verkade glada åt att se henne, och hon verkade glad åt uppmärksamheten. Vi gick därifrån två teckningar rikare, Maja fick en av S och en av A. Det glada återseendet gjorde henne ännu mer ivrig på att komma iväg till dagis idag, d.v.s. på fredag.
I morse lämnade Stefan båda barnen på förskolan, efter en aningen för lång tvekan. Maja var snorig och lågenergisk, och hade ingen större lust att gå. "Jag vill vara hemma med dig hela dagen, mamma" sa hon. Jag påminde henne om gårdagens längtan efter kompisar, och småningom bet hon ihop, snörde på sig sandalerna och vinkade hejdå - med mungiporna neråt. Sen gick tre timmar, och så kom samtalet. Så nu är vi hemma igen, jag och barnen (kl.13). Maja låg på en madrass inomhus då jag kom och hämtade. Hon var lite glansig, men det var mest av den yttre värmen tror jag. Ändå vittnade fröknarna om att hon inte varit sig själv idag, och det är ju anledning nog att inte behöva stanna kvar. Här hemma har barnen lekt som vanligt, och jag kan inte se något fel på vare sig Maja eller Hampus. Men vad sjutton - det är fredag och det är härligt väder. Ska man påtvingas långhelg så kan man ju välja sämre veckor än denna.
Mellissmörgåsen åts under bordet idag.
Onsdagen den 28 maj 2008
I söndags kväll låg Stefan och jag i sängen och pratade om vilken tur vi har som har så immunstarka barn. De har på det hela taget varit väldigt friska även denna säsong, tyckte vi. Så sov vi lugnt, lyckligt ovetande om att straffet för vår kaxighet redan var på ingång. Hampus var på monsterhumör då han vaknade på måndag morgon, vilket hör till ovanligheterna, men fick sin förklaring då jag kände på honom. Han var varm. Maja var glad som en lärka, men jag kände på henne också för sakens skull. Varm. Båda varma, båda hemma. Nu var det ju ingen jättehög feber de hade, så de lekte som vanligt hela dagen. Vi hade solen med oss, så vi satt ute på verandan och byggde lego en stor del av förmiddagen. Efter lunch bytte Stefan av mig, och jag åkte till jobbet.
Igår hade jag ett viktigt möte med min chef, och Stefan hade chefsträff - sin första på nya jobbet. Väldigt chefigt. Vi höll därför tummarna så hårt det gick för att febern skulle vara borta på tisdagen. Det var den, så jag lämnade båda småtten på dagis och höll andan hela dagen, rädd för att det skulle visa sig vara fel beslut. Inga samtal tydde ändå på att allt gick bra. Det gjorde det också, men på kvällen satt Maja i soffhörnet med glansiga ögon igen, och en feber som den här gången steg över 38. Fel beslut var det alltså med facit i hand, men vi fick båda göra våra viktiga möten iallafall, och det var nog värt en extra vab-dag i utbyte.
Idag har Stefan varit hemma med båda. Han verkar nästan lite sliten, och menar att han inte ens fått gå på toaletten i fred. Barnen har varit pigga och småkrassliga på samma gång, och det brukar kunna innebära lite extra tjorv. Ikväll gick jag en promenad med Hampus, medan Maja låg i Stefans armar och såg på bompa. Han har ju inte riktigt orkat gå den långa backen upp mot kojan hittills, men ikväll var han laddad och gick glatt ända upp till toppen med mig. Det är lite bökigt att gå på promenad med en så pinnfixerad pojke som Hampus, för man kan knappt ta sig fem meter utan att han stannar, plockar upp en pinne, beundrar den och med lite tur lägger tillbaka den. "Och här är en pinne till!" "Ja men har du sett, där var en pinne till. Å, så fin den var... den också."
Hampus en vanlig dag, och en röd dag. Beror det på citrusfrukt?
Uppe vid kojan träffade vi inte bara en katt, utan två, och tre katter! Den sista katten var kelsjuk som bara den, så jag utövade katterapi och klappade den länge med liv och lust, och öste vackra ord över den, med Hampus sittande stel i knät. Båda barnen är ju av någon anledning lite rädda för katter. Då den glänsande svarta svansen nuddade Hampus vid ett par tillfällen fnittrade han till lite förtjust, men han ville inte sträcka sig till att klappa. Den här gången. Småningom vandrade vi vidare bortåt, och tog en smal stig ner längs skogsbrynet mot sjön. Backen var brant, och äventyret stort. Som extra udd berättade Hampus för mig att det fanns björnar i den skogen, fast lite längre in.
- Tror du verkligen det? sa jag. Tänk att jag tror att det bara finns harar och rävar i den här skogen.
- Ne-ej! Det finns björnar här också.Det har Maja sagt. Sen gjorde han det gulligaste smyget jag någonsin sett, för att visa mig.
- Såhär smyger björnarna.
- Gör de?! Vilket bra smyg! Men vad tror du skulle hända om du mötte en björn då, Hampus?
- Då den skulle äta upp mig.
- Oj. Ja det är ju inte så bra.
- Nä. Då har ni ingen kille mera.
- Åååh, då skulle jag bli så ledsen att jag skulle gråta alla dagar i hela mitt liv, sa jag och satte mig ner och tog honom i famn.
- Inte kan man bli så ledsen mamma.
- Joho, så ledsen skulle jag bli.
- Inte skulle pappa bli så ledsen?
- Jo, han skulle också bli så ledsen.
- Inte skulle Maja bli så ledsen?
- Jo, Maja skulle också bli jätteledsen, precis som jag och pappa. Men ingen björn kommer att äta upp dig.
- Nä...
Så gick vi vidare i björnskogen. Hampus ville inte gå hem än, och egentligen ville jag inte heller det, för det finns nog inte mycket som är mysigare än att gå lugna, långa promenader med sina barn. Men klockan tickade på och drog mot åtta. Hemma somnade Hampus blixtsnabbt till introt av den naturfilm han hade planerat att se. Maja sover också, varm i pannan, med en tredje hemmadag framför sig.
Söndagen den 25 maj 2008 - hurra för alla mammor!
Ja, idag är det då mödrarnas dag, alla härliga, intensivt älskande mödrars dag.. Vi vuxna vaknade före barnen igen, vid halv åtta, och kände försiktigt på dagsformen. Jodå, energidepåerna var påfyllda och det kändes bra att gå upp. Stefan agerade inte annorlunda än vanligt där på sängkanten, och inte heller vid frukostbordet en halvtimme senare. Inte heller tisslade och tasslade han med barnen sådär som en mor kanske hoppas på på morsdagsmorgonen. Men eftersom han är en mästare på uppvaktningar och överraskningar så tänkte jag förväntansfullt att snart - snart åker nog blommorna och teckningarna fram. Men lika mycket som Stefan är överraskningarnas mästare, lika lite är jag tålamodets mästarinna, så innan gröten var slut började jag undra hur länge det skulle dröja. Och då, gott folk, då visade sig den grymma sanningen: han hade glömt! Tankarna på morsdag var lika långt ifrån Stefan som snöoväder i juli - eller nåja, han hävdar att han tänkte på det igår...
Men då blev det fart på familjen. Maja tog först på sig ansvaret för fadäsen och beklagade att hon hade sovit länge och inte vetat vilken dag det var, men det ansvaret tog vi snabbt ifrån henne. Sen föreslogs unisont att jag skulle gå och lägga mig igen, vilket jag gjorde, med en tidning för 40-åringar (även om sådana ligger låååångt ifrån min verklighet). Bandet spolades bakåt i rapid, och jag fick frukost på sängen (Stefan), blommor från trädgården (Hampus), en finfin teckning (Maja), och så de vackra orden och goset i sängen, det jag längtat allra mest efter. Dagen var fulländad, allt förlåtet. Men vad vill världens bästa mamma allra helst göra idag? ingick visst ändå i projekt Kompensera För Glömskan. Jaha, planen var ju egentligen redan klar. Stefans gamla kompisar från studier och jobb skulle mötas med sina familjer och umgås lite. Det sker med jämna mellanrum att alla samlas. Var det vad jag ville göra idag, eller ville jag hellre brygga lite mera kaffe, ta fram en oläst tidning och sätta mig alldeles, alldeles allena i en solstol på altanen i ett par timmar? Knepigt läge. Lyxproblem.
Nu har Stefan och barnen nyss åkt, och jag ligger här på altangolvet med det trådlösa nätverket. Solen har återigen vänligheten att lysa på oss efter en kylig vecka, och temperaturen är perfekt. Då och då blåser en bris igenom håret som borde klippas, och ger mig precis den svalka jag behöver. Annars är jag mest omgiven av en och annan surrande humla och en hel massa uv-strålar. Det känns fantastiskt - om det inte vore för att jag längtar till min familj och undrar hur jag egentligen tänkte... Där sitter de nu, familjerna... Alla barn utom mina har säkert sina mammor där... Om barnen var besvikna över att jag stannade hemma? Nej, det verkade inte så. Men ändå: hur egoistisk får en mamma vara?
Nu ska jag fortsätta läsa min tidning. Det vore ju dumt att inte ens njuta.
Lördagen den 24 maj 2008
Idag kände farmor och farfar att det var dags att åka hem. Vi hoppas att det inte var vi som tröttade ut dem, och vi hoppas att de hellre kommer igen förr än senare. Tusen tack för hjälpen!
Det där jag har skrivit om Maja här under... Hmmm. Jag har fått viss input efteråt, och jag tackar verkligen för de kloka orden. Barnen är ju i helt olika skeden i sin utveckling, och de är individer som inte kan eller ska jämföras. Och så den där frigörelseperioden som ska inträffa här någonstans runt 5-6 år. Maja har ju haft sina "schemalagda utvecklingsperioder" lite tidigare än det varit avtalat förr också, så kanske är hon inne i den nu. Och som ett brev på posten till mig, så har hon faktiskt varit from och ljuvlig som ett lamm både igår och idag. Hon har plötsligt visat kärlek, hon har tagit emot mina ömhetsbetygelser, och hon har bara varit så allmänt glad. Å andra sidan har jag nog ägnat henne en del extra positiv uppmärksamhet också sedan jag skrev, då jag tänker efter.
Idag har vi gått en lång promenad, bara Maja och jag. Vi var nere på stranden, uppe i skogen, borta vid kojan och så hemma igen ett par timmar senare. Hemma på gatan tvärstannade Maja och ville inte gå in på gården. "Jag vill gå vart som helst men inte hem", sa hon. Fast in till kompisar ville hon inte gå, hon ville gå någonstans med bara mig. "Jag vill inte vara med Hampus och pappa", sa hon också för tydlighetens skull. Så vi promenerade en vända till, hand i hand. Kanske behöver Majan bara lite mera tid med sin mamma på tuman hand? Tid för tjejsnack?
Jag var lite klantig idag förresten, då farmor och farfar fortfarande var här och vi pratade om dagiskompisar och kalas. Maja har en aktuell kalasinbjudan hängande på kylskåpet, ett kalas hon pendlar fram och tillbaks kring. Ska hon gå, ska hon inte gå, ska hon gå, eller..? Hon har ju bangat de flesta kalas på senare tid.
- Det är klart du ska gå! sa jag i morse. Jag tror han skulle tycka om att du kom, för ni leker ju så mycket tillsammans. Du ska ju till och med gifta dig med honom?!
- Nej mamma..! Tyst! sa Maja.
- Oj! Förlåt, sa jag. Det var väl inte en hemlighet?
- Jo-o! Nu jag måste hitta någon annan att gifta mig med!
Sen vaskade hon genast fram en ny tänkbar man, så det ordnar sig nog med det. Mig tog det över 30 år.
Och så kom samvetet ikapp...
Maja är ju förstås ofta underbart härlig, glad, följsam, omtänksam och allt det där också. Faktiskt oftast. Det är bara vissa dagar som kantas av det här andra - det här nya, tvära och onekligen ganska jobbiga. Visst får man skriva om det också ibland? Maja: du är alltid älskad och underbar, också under lite knepiga dagar!
Vår egensinniga flicka
Maja är som en liten tonåring nu. Hon har lärt sig vara uppstudsig och är ibland ganska tvär mot oss alla i familjen. Andra stunder är hon sprittande glad och energisk, och pladdrar på oavbrutet. Stundtals har jag oroat mig för det här nya, tvära, och funderat över om hon kanske är olycklig för något, men antagligen är det bara en av de berömda faserna. Eller...?
Hon känns så ointresserad av fysisk närhet. Är det så med andra fyra-femåringar också? Det verkar som om hon nästan stöter mig ifrån sig då jag försöker närma mig och kramas. Då blir hon liksom hemskt upptagen med att göra andra saker, och verkar helt känslomässigt blasé. Andra stunder däremot, t.ex. då hon gjort sig illa, så blir hon väldigt ynklig och behöver då extra, extra mycket tröst och närhet. Tar hon då "ontet" som en förevändning för att äntligen få tanka kärlek? (Flickan ska ju inte behöva någon förevändning!)
Det här blir så extra tydligt då hon har en lillebror som är helt annorlunda. Hampus skulle nog helst ägna en hel dag åt att bara kramas. Skulle han få välja så skulle jag (eller Stefan för den delen!) sitta där i kortärmat i soffan hela dan. 80% av tiden skulle ha sitta lutad mot mitt bröst smekande min bara, ludna arm, och de resterande 20% skulle han kanske sträcka sig till att göra några kullerbyttor och kaninhopp från armstödet. Sen skulle han återgå till att smeka armen och ge mjuka eskimåpussar och grymta sådär kärleksfullt igen. (Okej, liiite tillspetsat.)
Kan faktor 1 och faktor 2 här ovan ha något med varandra att göra? Kan det vara så att Maja noterar och såras av Hampus beteende? Jag har undrat över det förr, men kan inte låta bli att undra över det igen. Å andra sidan kan jag inte hindra Hampus från att vara nära för att inte Maja tycker om det. Och jag kan inte tvinga Maja till närhet då hon inte vill ta emot.
Nu då jag tänker efter, så finns det lägen då Maja prompt vill sitta i knät. Det är då hon har bestämt sig för att hävda sin rätt och konkurrera ut sin lillebror. Då sitter hon där, rakt upp och ner, och säger saker som "Jag vill sitta här nu". Och Hampus, han blir vansinnig. Men ändå sitter hon liksom bara där för sakens skull, och verkar knappt njuta av det. Hon sitter bara stilla där och betraktar hur lillebror kastar sig på golvet i frustration - som om det är hela syftet med sittandet i knät. Och jag då? Jag säger förstås att Maja vill sitta här en stund nu, och att det blir Hampus tur sedan, eller så erbjuder jag dem varsitt knä. Ibland accepterar de det senare, och då sitter de där och knuffas och mäter millimetrar tills jag får nog och går min väg.
Hjälp mig, Louise Hallin eller Jesper Juul eller någon annan klok människa! Vad gör jag för fel?
Torsdagen den 22 maj 2008
Idag kom barnens farmor och farfar! Farfar hämtade dem på dagis, och det gjorde dem nog väldigt lyckliga. Då jag kom hem efter jobbet var humöret fortfarande på topp här hemma. I morgon ska Stefan och jag passa på att ta vuxentid. Planen har varit att gå på bio och se något bra, men eftersom vi inte kan hitta något som båda bedömer vara sevärt, så blir det ingen bio. Istället går vi och sätter oss på en restaurang och - hör och häpna - bara pratar. Är inte det bra?! Är inte det vad vi alla partners in parenting borde göra lite oftare?
Till höger ser ni hur trött farfar blev av att blåsa upp den där ballongen...
Hampus provar språket
Han pratar så mycket, den lilla. På förskolan berättar de att han älskar de stunder då resten av gruppen sover/vilar, och han får vara med de vuxna och prata. Även här hemma pratar han, och resonerar, och funderar, och testar uttryck. Han pratar i långa, långa meningar, och blir emellanåt lite frustrerad då han saknar vissa nödvändiga ord. "Ånej, jag inte kan säga det..." Tempus experimenterar han med nu, tidsformer alltså. Som då han sa:
- Mamma, J:s storasyster är så stor att hon ska gå i skolan.
- Ska hon börja i skolan?
- Neeej, hon... hon... hon redan e i skolan NU.
- Jaså, hon har börjat i skolan?
- Ja! sa han och sken som en liten sol.
...och ja, han vill fortfarande ha tofsar...
Igår erbjöd jag honom ett smakprov på det nya rågbrödet jag köpt.
- Vill du smaka en skiva av brödet Hampus?
- Ja tack gärna! svarade han.
Jag rörde inte en min, fast jag hade velat dyka ner på golvet och pussa på honom och berömma honom för hur fint han svarade. Då smörgåsen var uppäten började han pyssla med små plastöglor. Han länkade samman dem till en färggrann, liten kedja, medan jag satt bredvid och läste tidningen.
- Nu ska jag göra något otäckt med nappen, sa han plötsligt.
- Oj, ska du? svarade jag och lyfte nog blicken ganska hastigt. Något otäckt?
- Ja-a! sa han och fäste länken med plastöglor vid nappringen. Så-ja!
Hujedamej, vad "otäckt"....?! Han får nog prova ordet i något annat sammanhang också, tror jag. Det kändes inte helt hundra, men jag sa inget.
Vår jungfrutur till simhallen
Simhallen var succé. Suc-cé. Både Maja och Hampus var uppspelta som små ystra hundvalpar då vi gjorde i ordning packningen här hemma. "Är det mycket långt till simhallen?" frågade Hampus. "Nej", svarade jag, "det är lika långt som dit vi åkte igår, du och jag." "Okej", sa han. "Inte så långt, bara tusen grader." Sen blev de lite, lite mindre ystra då vi väl kom fram. Då smög de vaksamt bakom oss in i respektive omklädningsrum. De bytte om, kikade nyfiket på alla nakna kroppar i omklädningsrummet, huttrade lite, tackade nej till bastun och tassade spänt och förväntansfullt in i poolområdet. Det fanns en stor pool och en mindre barnpool. Den senare var behagligt varm (och säkert lika bacillfylld), och befolkad av bara snälla småbarn och deras föräldrar. Vi trodde simhallen skulle vara en klorfylld sillburk en regnig dag som denna, men den var faktiskt ganska tom.
Snabbt och lätt drog vi ner varsitt barn i poolen, och det gick smärtfritt. Hampus klamrade sig fast som en liten igel, och sen ville han upp igen. Han var klar, sa han och satte sig på bänken med sin matsäck. Inget av barnen har ju någon egentlig vattenvana tyvärr, så vi hade räknat med rätt långa timmar på den där bänken. Maja kom i form väldigt fort, och provade snart alla möjliga flyttyg. Stefan slängde henne fram och tillbaka, och hon tjöt av förtjusning. Till slut blev det för mycket roligt för Hampus att stå över, och han kom smygande till poolkanten. Snart klättrade han ner, och rädslan var som bortblåst. Han blev de facto lite väl modig, för han skulle prompt gå runt själv i poolen, på botten som han visserligen nådde, men bara så huvudet stack upp. Minsta lilla krusning innebar en kallsup. Han skulle också klättra upp för stegen och sen slänga sig ner i Stefans armar, ofta lite väl snabbt. Det var bara ren tur att Stefan hann fånga honom alla gånger. Och Maja då, hon avslutade besöket med att säga "titta här!" och sen doppa hela huvudet under vattenytan. Hon kom upp frustande och nöjd, och sen pratade hon stolt om det där huvuddoppet resten av dagen. Nu vill de kära, små barnen åka dit igen i morgon.
Söndagen den 18 maj 2008
Hampus och jag hade en jättemysig tur igår. Vi gick runt en hel evighet i leksaksbutiken och letade efter den bästa dumpern och den finaste grävmaskinen. Jag lobbade hårt för ett tvåpack där båda ingick i samma förmånliga paket, och så blev det till slut. Sen köpte vi en spindelfamilj också, och en låtsasbajskorv. Då vi kom hem smög vi fram och lade bajskorven på trappan, och sen sprang vi in och undrade vem som hade bajsat på trappan. Jättekul, var det. Den där bajskorven var sen föremålet för dagens konflikter, och lösningen blev turtagning - 3 minuter bajskorv per barn.
Sen kröp vi över till grannarna, som hade förberett ett jättejättefint taco-bord till oss. Det var hemskt trevligt att umgås och äta tillsammans, fast det regnade och allt plötsligt behövde göras inomhus igen. Barnen känner varandra så oerhört väl, så de sköter sig och sitt umgänge helt själva.
Vad vi ska göra av den här dagen är ännu oklart. Stefan står i duschen sedan en timme tillbaka, och barnen hoppar i soffan. Jag hade sömnproblem igår kväll, och känner mig orättvist trött helt plötsligt. Egentligen skulle jag bara vilja smita iväg och få massage eller något, i min ensamhet. Vi får hoppas att lusten och energin återvänder. Varför kan inte solen skina?
Uppdatering kl.11:45: Vi åker till simhallen nu!:-) Barnen spritter som små tomtebloss.
Anatomi
Hampus kom in i badrummet i morse, till spritt språngande nakna mig. Han tog bestämt tag i mina knän, satte sig på huk och tittade. Jag stod där med kläderna i händerna, låst i min position för en stund.
- Mamma, jag kan inte se var kisset kommer ut...?
- Nej, det ser man inte, men det är precis där någonstans.
- Men vaaar? Man kan se var mitt kiss kommer ut. Det kommer ur ett pyttelitet hål! sa Hampus och började rycka i sin blöja.
- Ja det gör det. Men du behöver inte visa mig precis nu, vi kan titta då du badar nästa gång om du vill, svarade jag och passade på att klä på mig snabbt som ögat.
Lördagen den 17 maj 2008 - Grattis Norge!
Idag regnar det, igen. Nu har väderleken vänt, sedan tre dagar tillbaka, och det känns som om våren och sommaren är låååångt borta. Nåja, det är inget problem egentligen. Det enda det har fått som följd hittills är att vår planerade tur till Skansen blivit uppskjuten. Vi hade tänkt åka dit idag, men det känns inte riktigt lika lockande att se små björnar om man måste stå och huttra med ett paraply över huvudet. Lämpligt nog blev vi bjudna på barnfamiljemiddag i grannskapet ikväll, så det får istället bli dagens riktmärke. Hampus har stört Stefan några nätter denna vecka, då han drömt om hajar, så Stefan tog igen det i morse, och sov fram till halv tiosnåret. Jag väcktes av mig själv halv åtta, utsövd och nöjd - vilken härlig känsla. Då hittade jag en redan vaken Maja pysslande i lekrummet. Hon hade hunnit göra en hel pärlplatta, så jag vet inte hur länge hon hade varit uppe.
Björnungar finns inte bara på Skansen.
Nu (kl.10.21) pratar Maja i telefon med en kompis som ringde och frågade om hon vill leka. Enligt vad jag hör här från min tjuvlyssningsplats så har Maja tackat ja. Jag för min del tänkte ta med mig lillebror till ett centrum och köpa lite saker. Några förnödenheter till hemmet och så kanske, kanske det han bett så fint om i veckan:
- Snälla mamma, kaaan du köpa en dumper och en grävskopa till mig en dag?
Han har ingetdera. Han leker mest med sin sopbil, men det verkar som om idéerna kring vad man kan göra med den har sinat. Jag förstår honom, och ber man så sällan och så snällt om saker, så finns det goda chanser att man får som man vill i vårt hus. (Miljontals nya kineser och burmeser blir hemlösa, och vi åker och köper några fler leksaker. Så fint.)
Dagens bästa
- Pappa har bara två armar, han är ingen bläckfisk, sa Maja idag då Hampus stod och tjatade på att Stefan skulle skynda sig med äppelklyftorna. Bra sagt. Det får bli mitt nya motto, tror jag.
"Jag har bara två armar, jag är ingen bläckfisk."
Tisdagen den 13 maj 2008
Idag tänkte jag chocka barnen med att hämta på dagis med dubbelvagn, för att ev. ta en liten nostalgipromenad efteråt. Det ville sig inte, för däcken var tomma och pumpen ville inte samarbeta. Jag lät vagnen stå kvar ute på gräset, eftersom vi ändå måste fotografera den för Blocket - snarast. Vi har inte använt den på över ett år, och den bara står där och sänker sitt andrahandsvärde. Det är så korkat. (Ropa om ni behöver en snygg dubbel!) Barnen blev oväntat överförtjusta åt att se sin gamla kompis, och nu (kl.16:43) sitter de i den och läser pixiböcker under regnskyddet. Solen strålar från en blå himmel.
Idag hämtar Stefan vår nya kompis - stora bilen. En svart metallic WV Passat blev det till slut. Vi fick många finesser för samma pengar som vi hade fått ge för ett dyrare märke i standardutförande. Säkerheten fick gå först, därefter valde vi efter utseende, pris och lull. Nu har vi tonade (svalkande) bakrutor, hissgardiner, kromade lister och allt det där man egentligen klarar sig utan. Måtte han komma hem snart..!
Uppdatering kl.18:23:Bilen är här! Den luktar så gott, och den är så snygg! Den har gått 42 km, så man vågar knappt sätta sig i den. Här kommer en titt, för intresserade far-/morföräldrar och andra nyfikna:
(Till läsare av mitt föregående inlägg: Ja, jag inser att det här är kontrasternas dagbok. Så skrivs den också av en kontrasternas mästarinna.)
Ett undantag
Jag har hittills hållit dagboken fri från utomstående händelser, men nu känner jag att det faktiskt behöver få finnas med en notering om allt som händer. Det känns som om bedrövligheterna i världen har trappats upp dag för dag, och jag påverkas av det. Jag ligger och tänker på alla barn som lever liv vi knappt skulle definiera som värda att levas. (Vilken tur att vi inte är domare över vilka det är.) Jag funderar på varför barn behöver våldtas, vanvårdas och dödas. Varför gör en hel massa människor i världen sådana fruktansvärda och meningslösa saker? Hur kan man förmå sig att göra barn illa? Och hur kan man låsa in sina egna barn i 24 år utan att låta dem se himlen, andas frisk luft, eller veta om det finns någon morgondag, och begå övergrepp på dem medan deras tänder och själar smärtar och ruttnar sönder?
Och så dessa våldsamma naturkrafter, och de hundratusentals liv de drar med sig. Vart och ett av dessa liv är en alldeles egen tragedi, så vidden av hela alltet kan jag inte ens försöka förstå. Jag vågar inte se allt. Jag försöker fegt nog värja mig mot en del av bilderna som visas, i synnerhet de på drabbade människors desperata blickar. Tanken på hur många familjer som splittrats den senaste veckan, av bara vindar, rasmassor och svält gör fysiskt ont i mig. Ändå är den smärtan ingen smärta. Smärta är vad de levande begravda människorna känner, innan de får sjunka in i medvetslöshet och död - eller bli räddade till sorg över dem som inte klarade sig. Vart ska de överlevande barnen ta vägen, och hur ska de överlevande föräldrarna orka leta efter sina barns trasiga kroppar?
Och hur ska vi, här hemma i det röda huset med vita knutar, kunna njuta av att vi har det så orättvist, ofattbart bra?
Söndagen den 11 maj 2008
Det där med medelhavsvärme som meteorologerna pratade om, det stämde. Vädret har varit fortsatt underbart idag. Vi flyttade tidigt ut lekrummet till altanen, där barnen i skydd av jätteparasollet sedan satt och byggde lego, tittade i böcker och gjorde gubbar av toapappersrullar hela dagen. Jag låg oftast intill och läste i Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn", som jag gör med jämna mellanrum. Jag tror på väldigt mycket av det JJ skriver, och blir alltid nyinspirerad till att tänka över mina egna formuleringar och vårt förhållningssätt gentemot barnen. (Intresserade får gärna låna boken!) Extra kloka snuttar högläste jag, och Stefan satt och nickade i samförstånd. Han är ju ingen ligga i solen-kille, så i övrigt for han runt på tomten, flyttade sly, vattnade nysått gräs och rev upp den gamla, murkna sandlådan. Nu ska vi bara ha en, den gröna sköldisen.
Något socialt umgänge har vi inte haft idag. Barnen har inte efterfrågat det heller, utan bara småpratat lite med grannkompisarna genom häcken då och då. Jag tror vi alla har känt ett visst lugn i att bara vara.
- Vilken jättehärlig dag vi har mamma, sa Maja mitt i vårt bara varande där ute på altanen.
Lördagen den 10 maj 2008
Idag har vi bastat, utomhus. Det har varit så varmt att vi suttit och längtat efter varje fläkt. Barnen och jag inledde dagen med att åka till en 4H-gård medan Stefan tog en välbehövd vila. Klockan var faktiskt inte mer än 8.15 då vi startade bilen. Tanken var dels att förekomma hettan jag anade lurade bakom knuten, dels att undvika de folkmassor jag anade skulle invadera stället framåt dan. Vi lyckades på punkt 2. Punkt 1 däremot, nja. Vi hade långbenat på oss, och det var alldeles för mycket. Vi var tvungna att åka hem till vattenspridaren redan vid elvasnåret för att undgå solsting.
Men vistelsen på gården var underbar, som alltid! Vi lyckades komma dit innan djuren hade vaknat, och fick därför vara med då en yngling ledde ut dem alla. Först ut var hönsen och tuppen, det var odramatiskt med bara en liten lucka som öppnades. Sen smög katterna fram, och då steg spänningen. Numera verkar båda barnen vara rädda för katter. De smög sig in bakom mig, som om det skulle hjälpa då en kelsjuk katt kommer svepande. Men getterna tog ändå priset. - Titta här kommer getfamiljen! utbrast jag intet ont anande, för att förvilla dem från kattskräcken. Men den lilla livsfarliga(?) killingen var lös! Och oj, vad glad den var åt att få komma ut i frihet. Den studsade ut på innergården, och rakt fram till oss. Barnen tjöt. Maja har en falsett som ingen kan mäta sig med, och den använde hon nu. Den skräckslagna killingen vände på hoven (eller klöven?) och sprang för livet efter sina föräldrar, bortåt inhägnaden.
Sen lekte vi också förstås. Jag och Hampus åkte linbana - först jag, sen Hampus i min famn, och sen Hampus ensam. Det var jättekul ända fram tills han studsade mot stoppet. Han höll sig krampaktigt kvar på knoppen, men han såg inte glad ut. Sen ville han inte åka mer trots mina glada tillrop. Det finns en kombinerad klätterställning/rutschkana på lekplatsen där borta också, och så finns det en större utmaning uppe vid bergsluttningen: en lång tunnelkana. Jag erbjöd mig att åka med vardera barnet varsin gång, för att de skulle prova på. Maja var positiv ända fram tills vi stod där uppe. Då totalvägrade hon, vid blanka åsynen av röret ur fågelperspektiv. Det såg för högt och läskigt ut. "Men jag vågar!" sa lillebror och tog hennes plats. Efteråt åkte han själv, gång på gång på gång. De första åken var nog med skräckblandad förtjusning, men för varje åk blev han varmare i kläderna (även bokstavligen) och mycket modig. Han ville inte ha hjälp nere vid slutet heller, utan hellre dråsa i backen. Maja då? Nej. Hon gick barfota kräftgång uppåt längs själva kanan några gånger, och kanade sedan sakta ner från drygt halvvägs. Jag tyckte det var synd, och tog henne i famnen nästan med tvång en gång, för att hon skulle slippa åka hem utan att ha provat. Jag trodde verkligen att hon innerst inne ville, eftersom hon följde med mig, men hon skrek sig igenom åket och verkar nu i efterhand inte komma ihåg det över huvud taget. Hemskt va. Jag känner mig plötligt som en sadist.
I bilen på vägen hem sa Hampus:
- Jag var såå modig idag, men jag är inte så modig alla dagar, mamma.
- Jaså? Men idag hade du en riktigt modig dag.
- Jag också var modig! sa Maja.
- Jaa, Maja, det var du. Du var supermodig på klätterväggarna.
Det svider lite då Maja känner sig besegrad av sin lilla bror, något som händer ganska ofta då det handlar om att våga. Kanske är det därför det är så viktigt för henne att tävla om andra saker? Hoppa högst, springa fortast... Å andra sidan är en modig lillebror bra att ha också, då man själv inte känner sig modig nog. Eller som draghjälp - Hampus funkar alldeles utmärkt som draghjälp.
Här hemma har vi sprungit i vattenspridaren, solat på altanen, klippt gräs, ätit sommarmat (grillad kyckling och vattenmelon, separat) med fingrarna, lekt med grannar och planerat ett nytt sommaräventyr(!). Mer om det senare. Nu är kvällen kommen och barnen har somnat, badade och solvarma. Stefan smyger runt knutarna och beundrar det friska, nyklippta gräset, och jag har satt mig i soffan. Jag är inomhus på riktigt, för första gången på hela dagen. Vilken härlig tid!
Fredagen den 9 maj 2008
En ny helg har tagit sin början. Visst är det helt galet så fort veckorna går?! Ska man oroa sig, med tanke på att de äldre och visare säger att varje år fortsätter gå fortare än det föregående?
Vid frukostbordet slängde Hampus glatt upp en tånagel på bordet. - Jag har en tånagel! utbrast han. - Har du inte flera? undrade jag innan jag såg, och förstod vad han menade. Han hade pillat loss hela den där blålila stortånageln som han dragits med sedan konservburkseländet någongång i mars. Nu var den äntligen borta. - Bort med den fula tånageln, sa han nöjt då jag slängde den i soppåsen.
Jag jobbade halva dagen hemifrån idag, och kom också hem tidigt i andra halvlek. Dagen inbjöd verkligen till flexledighet, vädret var helt underbart. Stefan hade redan hämtat barnen då jag kom, och Maja hade en kompis hemma. De sprang runt halvnakna i trädgården, fullt upptagna med diverse projekt. Hampus i sin tur hade vandrat över till grannen, och lekte på andra sidan häcken. Jag satte mig på trappan och filade mina sommarblyga fötter medan jag pratade med V:s mamma och betraktade de små kompisarna. Det var roligt att se Hampus på lite avstånd, då han inte tänkte på min närvaro. Han pratade på, och tilltalade mamman i huset med jämna mellanrum. Han hade visst plockat en blomma till henne också...
Kvällen slutade, som så många andra kvällar, med att vi grillade ihop med några trevliga grannar. Varför inte duka till nio då vi ändå ska duka till fem? Eftersom kylskåpet gapade lite tomt den här kvällen blev det knytkalas, och det var alldeles perfekt. Ju lägre ambitioner man har med umgänget desto trevligare blir det oftast, tycker jag. Inte för att jag inte uppskattar genomtänkta trerätters-bjudningar, de är ju härliga de också, på sitt sätt... Fast jag föredrar faktiskt enkla, spontana sammankomster, åtminstone såhär till vardags då alla är lite slitna.
Jag svängde förresten förbi Systemet på vägen hem idag, för att plocka upp mer av det där goda vita vi drack förra helgen, eller var det förrförra. Och vad hände då?! Jo, kassörskan spände ögonen i mig och bad om legitimation. Det du Pia, det hände den 9 maj 2008. Hon drog på munnen då hon läste mitt personnummer, och sa "oj". Jag tackade henne för att hon förhöjt hela min dag.
Tisdagen den 6 maj 2008
Nu vill jag berätta om något lite skrämmande/spännande som hände idag. (Maja, det här är något speciellt för dig att läsa och le åt nu då du är stor.) Efter dagishämtningen åkte jag med barnen till centrum för att handla några saker på apoteket och på Ica. De är ljuvliga att ha med sig, de är båda så socialt välanpassade (just nu - peppar peppar!), och hjälper till med att bära, radar upp i kassan, säger "tack och hej", och går hand i hand. Inte ett trix med något. Inne på Ica fastnade Maja vid pixi-boklådan, som hade fyllts på med nya titlar. Eftersom jag skulle hämta ut paket också, och boklådan var inom synhåll från postdisken, fick hon stå kvar och bläddra medan jag och Hampus betalade för maten och ställde oss i postkön.
- Så Maja, nu är vi klara! ropade jag till henne sen. Kom vännen!
Maja kom gående genom självscanningskassan. Hon gick liksom lite stelt, hållande sin lilla, gröna apotekspåse med båda händerna. Blicken flackade och pupillerna var stora som tefat.
- Hur är det, Maja? undrade jag, och trodde för en stund att det hade hänt en kissolycka. Sen såg jag dem - de små pixiböckerna hon hade gömt i sina händer, bakom apotekspåsen. Oj... Ett litet snatteri... Jag satte mig på huk och sa, alldeles tyst:
- Maja, du hade väl inte tänkt ta de där böckerna? Vi har ju inte betalat för dem.
- Nee-ej, viskade hon, och såg ut som en nervös och mycket ångerfull liten tjuv.
- Gå nu genast tillbaka med böckerna innan någon tror att du hade tänkt stjäla dem, viskade jag.
Maja sprang tillbaka och lade böckerna i lådan, snabb som en iller. Sen gick vi ut, hand i hand, tre i rad. Maja sa inte ett pip mer om det där. Inte jag heller. Och baserat på hur hon såg ut, tror jag det dröjer länge innan hon försöker snatta igen.
Maja har för övrigt kommit hem med ett nytt uttryck idag. Hon har använt det ett dussin gånger redan, och det är inte ens middagstid än. Hon känner på något lent och skönt/smakar på något väldigt gott/skrattar åt något väldigt roligt, och så sluter hon ögonen, lutar sig bakåt och pustar: - Det är så lent/gott/roligt att jag nästan döööör. Jag har frågat om vem som brukar säga så. "Ingen" svarar hon. "Bara jag." Hmm...
Måndagen den 5 maj 2008
Apropå det där igår, så lade jag mig med dåligt samvete över att jag hutat åt Maja utan direkt anledning. Stämningen mellan oss var inte direkt rosa under söndagen. Vi har faktiskt en tendens att ömsesidigt trigga varandra då vi är på dåligt humör, tror jag. Kvinnligt kanske? (Hur ska det bli om tio år?!) Så vid frukostgröten i morse kramade jag henne och sa:
- Jag älskar dig så jättejättemycket, min Maja! Vad tokigt det var igår då vi var arga på varandra.
- Jag var inte arg på dig igår, mamma... (Tack för den./Samvetets anm.)
- Nej vad bra då. Jag var faktiskt inte arg på just dig heller, bara lite trött och sur på allt. Nu är jag glad igen!
- Mm. Jag med.
Sen förlöpte morgonen utan krumbukter, och vi pratade glättigt med varandra, du vet i den där tonen som kännetecknar en bearbetad konflikt.
Här kommer förresten ett tips till oss alla: Majas kompis, som hon älskar och umgås med så gott som varje dag, stod ute och ropade på henne en lång stund idag runt bompatid. Maja gick ut på trappan och hörde efter vad hon ville. Hon ville komma över och leka, och bad Maja fråga mig om det passade.
- Ja, det passar bra! ropade jag till Maja.
- Det passar bra, ropade Maja i sin tur till kompisen, men jag vill inte nu.
- Okej! svarade kompisen.
Enkelt och bra. Ärlighet i dess renaste form, utan bortförklaringar.
Söndagen den 4 maj 2008
Jag vet inte om det är överdrivet mycket frisk luft eller något hormonellt som har gjort mig stingslig, men jag har känt mig lite borderline hela dagen. Maja har nog märkt det, för jag har konsekvent svarat nej snabbare än ja, och så snäste jag faktiskt åt henne tidigare. Jag bad henne sluta tjata - som om en fyraåring skulle kunna sluta tjata. Hampus fick ett litet tecken han också, men han råkade vända upp och ner på allt genom att vara omedvetet jättekomisk. Det var då jag stod och bredde mellismackor, och lyckades fumla med precis allt. Jag glömde ditten, jag tappade datten, och så spillde jag, som pricken över i. (Och Maja hojtade i bakgrunden och undrade var mackorna dröjde.)
- Men herregud, muttrade jag tyst, då både mjölken och tålamodet rann över.
- Men herreguuud, muttrade Hampus, med precis samma tonfall som jag.
Jag började gapskratta, för det lät bara så otroligt malplacerat och obegripligt. Hampus tittade frågande på mig, och undrade nog vad som var så kul. Varför var det roligt då han sade det, men inte det minsta kul då jag sade det?! Han provade att säga det igen, och jag skrattade så tårarna rann. Tack, kära Hampus! Jag hoppas att uttrycket glömdes bort lika snabbt som det lärdes in.
Hampus var bjuden på 2-årskalas hos sin kompis V på eftermiddagen - kompisen han umgås med både hemma, borta och genom häcken. V:s storasyster var hos oss under förmiddagen, och slöade med två andra trötta barn bland kuddarna i lekrummet. Barnen hade gjort en biohörna där, och låg och tittade på film medan solen strålade in genom fönstret. Alla var trötta, antagligen av flera dagars utelek från morgon till kväll. Då kalaset kom på tal kändes det därför lite naturligt att bara Hampus skulle gå, trots att Maja också hade varit välkommen. Jag tror de alla tjänade på att få längta lite efter varandra, inte minst syskonen. Dessutom var Hampus lite extra stolt över att få gå ensam till ett kalas som bara var hans. Han hade väldigt svårt att vänta ut de sista timmarna utan att gå och lämna över presenten i förtid.
Det positiva har behållit sitt övertag även idag. Stefan har dammat av golfklubborna och luftat sig lite. Barnen har lekt glatt med kompisar och med varandra. Solen har gassat. Hampus har ätit tårta och bullar och metat fiskdamm. Maja och jag har storhandlat, enade tillsammans. Hon har även tränat munmotoriken genom att blåsa en miljard såpbubblor. Och så fick vi ett bra slut på dagen då alla iklädda pyjamasar kröp upp i soffan med en massa roliga böcker. Hampus tyckte det var så underhållande att han somnade (se ovan hö).
Lördagen den 3 maj 2008
Vilken härlig morgon! Himlen är blå och utemätaren står på 19,1 grader i solen, redan nu kl. 9.27. Hampus kom in till oss en sväng i natt också, och kröp upp hos mig. Han virade sina mjuka armar om min hals och låg och snusade på mig i en kvart. Underbart. Sen gick han tillbaka in till sig, helt självmant. Också underbart. Jag har frågat honom om det idag, och han sa att han tyckte det var trångt i stora sängen. - Sen jag ville sova i min säng och då jag sov en jätteskön och lång natt, sa han (bokstavligen, som alltid då jag citerar). Det verkar som om ordningen är återställd. Vid kvart i sju i morse satt båda barnen i Majas säng och skruvade med mekano. De var strålande glada och pigga, och ropade unisont på sin pappa. Projektet krävde en ingenjör. (Fortsättning följer senare, då solen gått ner.)
Ja, vad ska jag skriva nu då klockan är halv nio på kvällen, och dagen återigen har varit alldeles, alldeles underbar? Det här riskerar ju att bli en upprepning av allt jag har skrivit den senaste veckan. Vädret var ljuvligt, vi har knappt satt våra fötter inomhus, närboende barn har kommit och gått, och vi har njutit precis hela tiden. Då middagen närmade sig ringde vi den just då härvarande kompisens familj och förslog att de alla skulle komma över och sätta sig vid vår grill och prata lite. Det visade sig faktiskt att vi hade blivit bjudna till dem i samma ärende om vi hade väntat tre minuter med att ringa. Så trevligt. Kvällen och leken rullade vidare, och alla var sådär vårrusiga som nyss utsläppta kalvar, ända fram tills de minsta stupade av trötthet. Vi badade och borstade nyss tänderna på en så gott sovande, men glad Hampus.
Fredagen den 2 maj 2008
Dagen har varit jättebra, trots en lite knepig natt och massor av regn. Nu efteråt känns det där inlägget från i morse faktiskt helt onödigt, för jag har absolut inget att klaga på - jag fick ju gosa med en liten Hampus, och sen sova ikapp "besväret". Ingen orsak till gnäll. Men nu får det stå kvar iallafall, för den här dagboken ska få spegla hur allt faktiskt kändes och var, just DÅ. Primärt för mig själv, i framtiden.
Redan på förmiddagen åkte Stefan och Hampus till tippen och gjorde sig av med skrot, och till järnaffären för att köpa en stump utematta att täcka vår vassa stentrappa med ute vid sandlådorna. Under tiden Hampus gick och sneglade på sågar och skruvar och stämjärn hade Maja målarverkstad här hemma i köket. Det lades många nya alster på tork på diskbänken. Påfallande många bruna. - Brun är min nya favoritfärg, sa hon. En bit efter lunch satte vi oss alla i bilen och åkte till ett inomhuscentrum för att uträtta måste-saker såhär under veckans första regniga dag. Stefan behövde nya skor, och Hampus stövlar och regnjacka. Han beställde gröna stövlar och en grön eller gul jacka, som det absolut inte fick vara några figurer på. (Pojken har ju smak.)
Det där med gröna stövlar visade sig däremot vara en utmaning. Det fick bli rödrandiga Po.P-stövlar istället, dem gillade han bäst av de vi till en början kunde hitta. Då Maja och jag på slutet släntrade efter såg vi av en slump en hylla med gröna stövlar inne på Intersport. Tror ni vi köpte? Ja, tacka vet jag öppet köp - Po.P har en retur att vänta. - De här är verkligen jättefina, utbrast Hampus då han såg det gröna paret. Stefan köpte något han också, utöver sina skor. Se nedan. Han tyckte det var hög tid att börja träna bandy och bollsinne med kidsen. Så vid hemkomsten slogs det bollar så det rykte på altanen. Hampus hade lite svårt med avståndsbedömningen och drämde klubban i golvet ett antal gånger, och oj vad han skrattade åt det. Det är ju skönt att han inte tar sig själv på så stort allvar...
Nu får vi se hur natten blir. En natt är ingen natt, och jag hoppas att de där hajdrömmarna inte var början på någon ny trend. Då vi pratade om dem idag fick vi lite fler detaljer: Det är hajarna på den nya cykelhjälmen Hampus drömmer om, de "läskiga"(?!). Och han har dem i sängen, drömmer han. Hajarna är lite här och var i sängen. Ja då förstår jag honom, för det skulle ju vem som helst bli rädd av. Eller?
Den läskiga hjälmen. Han vill ha en med "snälla nyckelpigor" på istället.
Natten till den 2 maj 2008
Här kommer ett lite gnälligt inlägg helt plötsligt. (Vissa slitna läsare kan hoppa över det här, eftersom jag vet att alla bekymmer är relativa.) Jag hann sova i två timmar i natt, sen kom lilla Hampus klockan ett. Han hade med sig kudden och täcket, som tecken på att han hade tänkt parkera hos oss. Det är nytt, det har aldrig hänt tidigare - eller jo, en gång för en dryg vecka sedan, men han ångrade sig snabbt den gången. Nåja, han kröp upp hos mig, och jag förväntade mig att han skulle ångra sig efter tio minuter den här gången också. Det gjorde han inte, utan han låg envist där och smekte mina kinder med sina rekordkladdiga händer i två timmar. (Han somnade ju oplanerat på altanen igår - efter en hel dags utelek, utan handtvätt. Föreställ dig...) Vid tretiden fick jag nog, eftersom jag inte fick en blund. Jag föreslog därför att Hampus skulle gå hem till sig.
- Jaa, men då kommer hajarna med de vassa tänderna mamma... sa han så ynkligt. Jag drömmer om hajarna då...
- Drömmer du om hajar? Oj.. Men då får du tänka på att drömmar bara är som sagor inne i huvudet. Hajarna finns inte på riktigt.
- Nää... Men de har såå vassa tänder.
Sen traskade han iväg iallafall, i sällskap av Stefan. Han låg i sin egen säng i ungefär i en timme innan han kom in till oss igen. Den gången bad han bara om hjälp med att bli nerbäddad i sin säng en gång till, och bli försäkrad om att hajarna inte fanns. Sen kom han tillbaka tredje gången vid 6.15, och lade sig intill mig, nära som ett plåster. Där låg han näsa mot näsa och tittade på mig. Jag försökte blunda och sova, men varje gång jag öppnade ögonen mötte jag hans klarvakna bruna, och världens största leende som spred sig i hans ansikte då våra blickar möttes. Femte gången jag vågade kika, var hans ögon slutna. Vi somnade båda två, vilket var alldeles, alldeles nödvändigt. Klockan åtta vaknade jag av att han ålade ner från sängen och sa att han skulle gå och ta sig en smörgås. Jag sov vidare.
Nu låter ju det här inte så jättehemskt kanske. Det är det inte heller, i synnerhet om det inte hade varit för att jag har så svåååårt att sova. Mellan att Stefan hade följt Hampus tillbaka gång ett och gång två, så låg jag klarvaken, med tankarna hysteriskt snurrande. Jag var fysiskt olidligt trött, men det verkade inte min hjärna vara. Den jobbigaste tanken var den på Hampus smutsiga händer. Jag låg och vägde mellan att anmäla oss själva till sociala myndigheter för vanskötsel, och att gå upp och torka av händerna med en våtservett medan han sov. Där i vargtimmen, i den förlamande trötthetens dimma, var svaret inte så självklart. Det slutade ändå med våtservetter, vilket känns alldeles lagom idag, i dagsljus.
Så, färdig! Jag återkommer med mer positiva tongångar vid tillfälle. Nu ska jag göra lunchsoppa.
1 maj 2008
Vackert datum, eller hur? Och då syftar jag inte på alla majtågen och de viftande plakaten, utan på att det låter som om våren är här på riktigt då det hunnit bli MAJ. Vi har ägnat dagen åt pyssel här hemma. Vi har städat lite, plockat en hel massa, tvättat några maskiner, motionerat lite, läst lite tidningar och sett barnen leka. Här droppade barn efter barn in för ett tag sedan, och för tillfället (kl.13.30) leker 5 barn i lekrummet. Det låter som om de har en läkarmottagning där inne. Vi vuxna håller oss på avstånd, och passar på att uppdatera hemsidan och vattna gräset (ja, med vattenspridare - inte kanna). Huruvida gödslet har gjort någon nytta eller ej återstår att se, för än lyser det torra, tråkiga igenom. Vi hoppas ju på en lummig, mjuk, mörkgrön matta snart.
I väntrummet på läkarkliniken. Vad Hampus har för åkomma verkar oklart, men kudden är med. Självklart.
(Nu har jag fått mammasällskap, så jag återkommer. Det går dessutom livat till ute vid rutschkanan nu, så det är bäst att sätta sig på altanen. Köp, köp, köp en rutschkana säger jag, om ni på allvar vill glädja era och grannskapets barn. Med lite fantasi går det tydligen att göra allt möjligt med och på en rutschkana... Dessutom ger den bästa tänkbara motorikträning.)
Då alla de stora tjejerna tidvis var på annat håll under eftermiddagen fick småbröderna tid att ägna sig åt eget, lugnare pyssel. Till vänster här ovan ser ni hur bekymmersamt det är då pengen de samsats om försvann in under huset (fotat över altanräcket). Trots idogt petande med lång pinne stannade pengen kvar där. Men: istället hittade kompisarna varsin härlig, blöt snigel! Till höger ser ni hur sniglarna gosar med varandra. De är nämligen bästa snigelvänner, tror Hampus och V.
Uppdatering kl.19:15: Efter middag en släpade Hampus ut sitt täcke till solstolen, där han nyss somnade till fågelkvittret och bruset av de bortre grannbarnen som tjoade sådär lagom trivsamt. Det såg ljuvligt ut att somna så, lycklig under himlen. Maja har nyss gått över till sin kompis för att bada, eller se kompisen bada - vi får väl se hur det blir. Så här sitter Stefan och jag på tuman hand i tystnaden. Hittills har vi knappt varit inomhus alls idag - heller. Kvällen är så skön, och det faktum att vi har helgen (och sommaren!) framför oss gör den ännu skönare.
Valborg 2008
Ja, jag vet att det var valborg redan i morse då jag skrev förra inlägget, men nu blir det ändå dubbla anteckningar... Att det är valborgsmässoafton har gått vår familj förbi. Vi lekte länge med tanken på att leta reda på en brasa någonstans, men då regnet började falla bestämde vi oss definitivt för att strunta i det. Dessutom började alla festligheter såpass sent att våra barn skulle ha ifrågasatt tjusningen ändå. Något annat år ska vi titta som sjutton på brasor istället, det lovar vi oss själva.
Maja har en åskådare på andra sidan häcken, som hon showar lite för - och det funkar!
Efter dagis stannande barnen utomhus i ett par timmar, precis som de alltid gör numera. Jag tror att de älskar årstidsväxlingen precis lika mycket som jag. Lugnet bröts av glassbilens öronbedövande oväsen, och barnen kom inspringande. - Glass mamma! Snälla mamma kan vi köpa glass? Självklart köpte vi glass, kameleonter. (Affärsidén med den förhatliga melodin funkar.) Glassarna blev ett perfekt(?) mellanmål.
Onsdagen den 30 april 2008
I morse hade Maja en annan pyjamas på sig då hon klev upp, än det urvuxna lilla plagg hon gick och lade sig med.
- Nämen, vad har du på dig? undrade vi.
- Jag var så jättekall på natten att jag inte kunde sova, sa Maja. Så jag gick upp och bytte pyjamas.
Hurra för självständighet!
Söndagen den 27 april 2008
Idag vaknade jag med spring i benen, efter en god natts sömn och en massa sol och vår. Jag inledde därför söndagen med en tur i skogen, och kände hur energin låg på lur där i kroppen, på riktigt. Jag har ju sprungit några gånger nu, och tycker om det. Mitt hjärta rentav skriker efter lite träning, och på köpet får jag bättre sömn, bättre ork, bättre humör (och en snyggare rumpa?). Då jag kom hem var Stefan och Maja på väg till byggvaruhuset för att köpa lite trädgårdgrejer. Hampus stannade hemma med mig, den kelsjuka lilla morsgrisen. Medan jag duschade smidde han tydligen promenadplaner, för då jag knappt hunnit torka var han redan påklädd och ute vid grinden. Vem kan säga nej då?! Så vi gick en vända idag igen, och tittade på allt som finns runt omkring, inom 500 meters radie från huset. Han är underbar att gå och småprata med, även om snacket ligger på en ganska konkret nivå än så länge. "Vi har springskor på oss, så vi kan springa jättesnabbt." "Titta där, en mask! Den kanske är på väg hem till sina maskbarn." Typ så.
Då vi kom hem släntrade grannarna in, och pratade/lekte i ett par timmar. I hallen på väg hem mötte de Stefan och Maja, och så var äventyrscirkeln sluten. Nu är familjen hemma tillsammans igen, och alla gör sitt. Maja hade varsin såpbubbelflaska med sig från utflykten, och det var ju välkommet. Skrattet har bubblat lika mycket som såpan där ute en god stund nu. Stefan ska försöka få igång den nya högtryckstvätten och säkert prova den på något. Efter att grannfrun lärt oss att altaner inte ska tvättas med högtryckstvätt får han väl tvätta någon annat än den. Bilarna?
Uppdatering 18:11: Idag har jag fått liv i cykeln. Ni vet den där racercykeln jag köpte för dyra pengar en månad innan jag blev gravid med Maja - cykeln jag hann cykla på två gånger innan jag började skylla på graviditet, amning, sömnlöshet, ny graviditet, brist på cykelhjälm... Nu har alla de där undanflykterna blivit undanröjda, så nu ska här cyklas. Den har hunnit bli lite rostig under åren den stått ute i regnet, men den håller ihop, och den rullar. Den är nästan lite snygg. Jag har cyklat runt kvarteret ett par gånger med min egen dotter och grannarnas (medan sonen stod storgråtande kvar på gården). Nu ska jag på egen hand prova om den rullar ända bort till bensinmacken där de säljer godis, för det är ju nästan lördag idag. Killarna tvättar bilarna med sin nya leksak, och Maja leker bakom knuten med en kompis. Hej svejs! Våren är här, och livet känns underbart!
Det är suveränt att ha datorn stående påslagen i bakgrunden, för nu slinker en smidig uppdatering kl.18:49 lätt iväg: Cykeln gick alldeles utmärkt. Det susade nog om mig där jag flög landsvägen fram som ett vitt streck (tror jag). Här hemma hittade jag 10 minuter senare tre barn vid rutschkanan, som redan visat sig vara en av våra bättre investeringar. Rutschkanan alltså. För att undvika avbrott och utbrott serverade vi kvällsmackor på altanen. Nu är de visst uppätna, karaffvattnet är uthällt, och av lätena att döma verkar den goda leken fortsätta. Stefan går runt tomten med en vagn som låter prutt-prutt-prutt. Han strör ut det där gödslet han köpte förra helgen, i hopp om att gräset ska grönska lika fint som det gör hos grannarna han lånat vagnen av. Jag upprepar: Våren är här, och livet känns alldeles, alldeles underbart!
Kl.19:22: Hur får man in två motsträviga barn för det absolut nödvändiga söndagsbadet? Man förbereder ett badvatten med röd karamellfärg och en hel massa bubblor i. Vem kan motstå rosa bubbel?
Lördagen den 26 april 2008
I natt upplevde vi något för oss helt nytt. Hampus kom, inte en, utan två gånger bärande på sitt täcke och sin kudde, och krånglade sig upp i dubbelsängen. Sen låg han där och krafsade på min arm i en halvtimme, bökande och stånkande som bara den utan att komma till ro. (Vi har ju som princip att aldrig göra något stort nummer av sovandet, och har därför också varit beredda på att barnen periodvis kanske skulle komma att ha lite extra närhetsbehov. Kanske har den tiden kommit nu? tänkte vi nog stilla båda Stefan och jag, och försökte sova vidare.) Till slut lessnade Hampus och bad om att få gå tillbaks till sin egen säng. Jag följde honom och bäddade ner honom, och han suckade nöjt. Sen upprepade han samma procedur en gång till, någon timme senare. Men det är bara att konstatera: våra barn är inga samsovare. Han ville tillbaks igen, den här gången nästan genast.
På morgonen frågade jag Hampus vad som gick snett i natt, varför han inte kunde sova.
- För jag var så jättejättehungrig! sa han.
Åh... Jag kände mig som slagen i magen. Klart han var! Han somnade ju på verandan tidigt igår, utan att hinna med vare sig middag eller kvällis, lilla skrållen. Han hade fullt upp med att leka ända tills han stupade. Det enda jag såg honom äta var en halv ostmacka. Mysteriet med nattoron fanns alltså inte. Det var inget mystiskt med det alls.
Morgonsolen var vad som fick oss yrvakna och grusiga människor att vakna till. Man kan liksom inte vara trött och grinig då sommaren är på besök. Stefan hade arbetsdag med båtklubben, och drog sig neråt vattnet redan vid nio. Vi andra gjorde det en halvtimme senare, då vi påbörjade vår närapå tre timmar långa promenad. Det är verkligen underbart att gå och gå, med snigelsteg och barnaögon, och med gott om tid som enda packning. Vi gick förbi alla arbetande pappor, klättrade på klätterstenarna intill, stannade till vid lilla stranden, petade i vattnet med pinnar och fingrar, gungade vid nyfunna lekplasen, och på den gamla bekanta. Maja hittade en jättespindel under en träbit, och vi hajade till alla tre. Jag förklarade så förnuftigt jag kunde att spindeln minsann var minst lika rädd för oss som vi var för den, och att det inte finns några farliga spindlar här i vårt land. Innerst inne var jag inte så blasé som jag försökte låta. Spindeln var stor, snabb och luden. Vi följde den länge.
Vi bor så vackert, att vi nog aldrig kommer att kunna flytta härifrån. Vi bor så underbart, och har så bra grannar och dagis, att vi nog ska må riktigt, riktigt ruttet här innan vi flyttar. Så känns det just idag.
Efter promenaden smög barnen över till grannhusets veranda, där de lekte bort en timme till. Precis då de kommit hem vräkte plötsligt haglet ner. Som dethaglade! Spännande men trist, för visst innebär hagel kallare väderlek? Barnen tyckte att det spännande övervägde, för vips var de regnklädda och ute i trädgården igen. Nu gjordes det geggamoja och åktes blöt rutschkana. Superroligt. Till middag gjorde jag köttbullar i kladdig sås (med massor av kamouflerade grönsaker i) och det populära fyrkornsriset. Då barnen kallades in och fick höra vad som stod på spisen blev Hampus så glad att han skrattade högt.
- Mamma har fixat köttbullar idag! Hahaaa! Världens bästa mamma vi haaar!
- Åååh, svarade jag. Jag blir så glad då du säger så snälla saker!
- Vad sa han? undrade Maja blixtsnabbt.
- Han sa att jag var världens bästa mamma, eftersom jag har fixat köttbullar.
- Mamma?!
- Ja?
- Jag älskar dig!
(En härlig smörklick.)
- Jag älskar dig också, svarade jag. Mest av allt i hela världen, idag också.
Barn på ständig jakt efter spänning. (Notera de vackra mössöronen på björken!)
I skrivande stund för jag dagbok med en skurtrasa i ena handen. Officiellt städar jag. Stefan och barnen leker med en rockring i trädgården. Kvällssolen skiner och temperaturen är lagom för innekläder med en fleecetröja över. På altanräcket hänger en nyskakad Vitten-matta, en jättesnygg men bedrövligt underhållskrävande ryamatta från Ikea. Det skulle virvla om den om vi så stod och skakade i en vecka, och varje gång vi skakar den får en flock fåglar exklusivt byggmaterial som räcker till riktiga chateaus. Nu försöker jag veckotorka bort det fina, vita luddet som täcker alla ytor i hela huset, och undrar (som jag gör varannan dag) om det är värt besväret att ha en sådan matta. I tvättmaskinen snurrar barnens alla vinterkläder, och jag undrar om det är så smart det heller? Tanken var att köra säsongens sista tvätt, för att sedan hänga upp rubbet på vinden. Jag är optimist. Vi får köra lager på lager-metoden om vädret svänger i veckan.
Veckostädning var det ja...
Fredagen den 25 april 2008
I morse var vi redo för dagis i god tid, och eftersom vädret var så underbart tackade jag ja till barnens förslag om att vi skulle promenera dit istället för att ta bilen. Det är inte långt, men det tog ändå sin lilla tid. Barnen måste ju nämligen titta på allt på vägen, och undersöka alla små ting ssom låg där och lockade längs vägrenen. En snygg pinne fick Hampus med sig hela vägen till dagis. Trots det låga tempot kände jag mig helt avslappnad och ostressad, på fredagars vis. Tänk om man alltid fick ta den långsamma vägen...
Det finns en grupp stolpar längs vägen - en lyktstolpe, en gatskylt, ett trafikmärke och en vattenledningsstolpe. De är alla av olika längd, och sådana fyrgrupper omvandlar våra barn alltid till familjer. Det kan vara fyra maskar, fyra kottar, fyra stenar eller fyra korvbitar som bildar familj. Det har pågått sedan förra sommaren, och är faktiskt lite lustigt. Just den här stolpfamiljen består (som de flesta familjer i M:s och H:s liv) av pappa, mamma, storasyster och lillebror. I morse var det mammastolpen som fick en öm kram av Maja.
Sen var det hundbajs vi tittade på, och några papperslappar någon hade tappat(?), en plastgrunka och en trasig bänk. Barnen trodde att det var stora killar som hade haft sönder den. Utanför ett ståtligt grannhus ställde sig de små och tittade ogenerat in en låång stund. De kommenterade vad de såg där inne på gården, och jämförde med vår egen gård. Småningom nådde vi trots allt målet, och till barnens stora lycka var stora, röda cykeln ledig. De hoppade upp och cyklade iväg. Jag fick gärna jaga lite om jag ville, sa de, och det ville jag. Då en hel massa andra barn kom farande tyckte Maja att det var dags för mig att åka till jobbet.
Efter jobbet åkte jag en omväg och köpte den där rutschkanan vi aldrig köpte förra helgen. Den fick knappt plats i bilen, så jag fick knyta fast bakluckan med ett presentsnöre mellan bogseröglan och det bakre torkarbladet och sitta på helspänn hela vägen hem. Jag misstänker att bilarna bakom mig såg att det var ett obehagligt ynkligt presentsnöre jag knutit med, för de höll sig på behörigt avstånd. Här hemma var förstås succén ett faktum. Två barn blev snart flera, och så även de vuxna. Kvällen utvecklades faktiskt till det extremt trevliga, för snart hade två hela grannfamiljer kommit och slagit sig ner på vår altan. Vi räknade till 7 barn (+ ett åttonde som låg i magen och lyssnade). Försommaren till ära satt vi vuxna och njöt av gott vin/god öl och chokladpraliner. Barnen fick vatten och bröd. Okej, smörgåsar var det. Det var en perfekt avslutning på veckan. Maja tycker att vi ska göra precis likadant i morgon, och jag har full förståelse! Det var ju glatt och härligt hela tiden (bortsett från då Hampus bröt ihop och somnade vid sju).
Välkommen hem?
Maja kan vara en ganska sval liten människa då hon är på det humöret. Hon har förstås behov av ömhetsbetygelser som alla andra, men emellanåt döljer hon det väl. Då kan hon tvärtom verka ganska brysk. Som igår, då jag hade suttit i bilkö i fem timmar (p.g.a. att vår stads ENDA genomfart var igenkorkad av en olycksalig lastbil som krockat i en stenvägg). Jag krälade in genom dörren vid halv åtta, och såg fram emot att få gosa med Maja, trött och eländig till mods som jag var. (Hampus hade redan somnat.) Sprang Maja glädjestrålande emot mig och kastade sig om min hals? Nejhejdu. "Hej!" sa jag i hallen. Inget svar. Hon tittade inte ens åt mig, utan nonchalerade mig oerhört medvetet. "Hej- hej!" sa jag. Inget svar. Inte en blick. Eller jo, från Stefan fick jag båda delarna, plus en puss. Jag gick fram till Maja, tog henne om axlarna och sa med eftertryck: "Då någon säger hej så svarar man, Maja.". Hon skakade av sig mina händer och såg nästan surare ut än jag börjat känna mig. Jag sa inget mer då, utan återgick till mitt och bestämde mig för att vänta ut henne.
En halvtimme senare frågade hon mig över legotornet om jag var glad nu. Hon lät sådär lagom intresserad, hon var liksom lite dryg i tonen.
- Nej, svarade jag. Jag känner mig inte så jätteglad än, för jag blev ju ledsen alldeles nyss, då jag kom hem.
- Förlåt, sa hon med samma ton som tidigare, antagligen bara för att få det överstökat.
- Okej, sa jag. Tänkte du att vi skulle börja vara trevliga mot varandra igen?
- Ja...
Ytterligare en kvart gick, och klockan blev mycket. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och kramas en stund, vilket vi också gjorde - en stund senare, för Maja "skulle bara" först (hon behövde få behålla ansiktet). Sen, där i soffan, blev allt äntligen bra. För visst känns kramar mycket mer värdefulla i sådana sammanhang än slentrianmässiga "förlåt"?! Jag tror båda kände likadant, att kramarna var extra sköna.
- Jag älskar dig, Maja, sa jag sen, då hon skulle sova. Jag älskar dig också då vi är osams.
Den tinade isbiten svarade inte, och det behövde hon inte heller.
Torsdagen den 24 april 2008
Det var ett tag sedan?! Jag vet inte riktigt varför det har gått flera dagar helt plötsligt. Kan det vara vårsolen som håller mig härifrån? Allt rullar liksom bara på. Det är nog därför jag inte har skrivit - jag bara rullar med i den jämna, mjuka vågen, utan några särskilda aha-upplevelser. Inte trist heller, bara lugnt.
Hampus har ju en kudde, sin sovkudde, som han älskar vansinnigt mycket. (Ni ser den på bilderna här nedanför.) Den där kudden har varit viktig i ett drygt halvår nu, och den följer honom vart han än går här hemma, och ofta även till dagis. Hundra gånger om dagen stryker han sitt ansikte mot kudden och sluter ögonen. Den e så muk... säger han. Mmm, den e såå muk... (mjuk).
- Du älskar kudden, eller hur? sa jag härom dagen.
- Mm, svarade han. Och jag älskar dig mamma.
Mmmm. Så sa han, mitt gullefjun. Igår morse blev kudden utsatt för ett trauma, och Hampus försvarade den med tårar och tandagnisslan. Det var då Maja satt och byggde lego i lekrummet och Hampus släntrade in. I brist på uppmärksamhet sopade han till sin syster med kudden i ansiktet lite taffligt och halvhjärtat, varpå hon utropade:
- Aaaj Hampuuuuus! Den är hååård!
Hampus blev så förnärmad. Han störtade bort till mig i badrummet med gråten i halsen och kudden i armarna.
- Mamma, Maja sa kudden e håård?! Maja sa kudden e hååård, mamma!
- Sa hon? Ojdå. Men det är den ju inte. Du vet ju att den är jättemjuk, så det spelar ingen roll vad Maja sa. Hon ville nog bara inte ha den i ansiktet.
Han satte sig bredvid mig på badrumsgolvet och gnuggade ansiktet extra kärleksfullt mot kudden. En kvart och många andra aktiviteter senare hörde jag honom fortfarande muttra för sig själv:
- Maja sa kudden e hård. Den inte e hård!
Hård dag?
"Karlsson på Taket", sa vi ju..?!
Söndagen den 20 april 2008
Idag har det varit en underbar vårdag, igen! Solen värmer ordentligt nu, och vi har njutit av gasset större delen av eftermiddagen. Jag har fått ny energi, och känner sann lycka över att vår vinterkokong äntligen håller på att luckras upp. Jag är nog ingen vintermänniska. Ibland undrar jag varför vi över huvudtaget bor här och inte på Nya Zealand.
Vi var på ett jättetrevligt kalas idag! Barnen var faktiskt bjudna på varsitt kalas, men i samma hus - mycket praktiskt. Timmarna innan var extra långa och sega som alltid då man väntar på något gott. Barnen stampade runt och räknade minuter tills det var dags att gå, och Maja funderade på om klockans visare kanske var trasiga. I startgroparna blev det sen plötsligt en väldig diskussion om presenterna, och givandet av dem. Maja, den som är lagd åt det blyga hållet, är nog glad åt att ha en framåt lillebror. Det gör ju ofta lösningarna enkla, som idag: Hampus skulle räcka över båda presenterna. Han förstår över huvudtaget inte vad det skulle vara för konstigt med det. Blyghet ligger inte för honom.
Majas blyghet höll däremot i sig länge idag, och hon ville inte sätta sig vid något av barnborden. Först skulle hon inte ha något fika alls, men vid åsynen av min tårta ändrade hon sig. Hon kompromissade sig till att fika, men hos mig istället för hos kompisarna. Lite trist för henne, men inget jag kände att jag kunde forcera. Hampus var en av de första som bänkade sig vid det mindre barnbordet i väntan på servering. De är så oerhört olika, våra barn. Jag slås av det hela tiden, i nästan alla sammanhang. Någon dag ska jag sätta mig och beskriva det i ord, så gott jag kan. De är underbara båda två, men så olika...
Efter fikastunden och lite innelek fortsatte kalaset med skattjakt i trädgården, och lagom till det hade Maja blivit varm i kläderna. Om det var av sockerkicken eller inte ska jag låta vara osagt, eftersom det kvittar i sammanhanget. Snart sprang alla barnen runt som ystra kalvar, medan korna och tjurarna låg och dåsade i gräset. Det var faktiskt en alldeles, alldeles underbar försmak av sommarhalvåret.
Värdfamiljen hade en sådan där dröm i trädgården - en tredelad gungställning - och i den vistades mina barn en del. Hampus klarade sig med en hårsmån ifrån en spark i huvudet, och Maja ramlade av och landade med en ryggsmäll i gruset, så vi fick fina argument för att vänta lite med egna gungor. Barnen får väl tycka att vi är riktiga tråkföräldrar, men det är faktiskt skönt att inte behöva bevaka uteleken här hemma än. Men värdfolket hade en rutschkana i sin trädgård också, och en sån däremot, är jag riktigt sugen på...
Stefan agerade lekledare, som alltid då barn finns. Han bejakar verkligen pojken i sig, och det både avundas jag och förundras över.
PS! Majas ena rör ramlade ur vänster öra idag efter badet! Det var litet och blått, och det satt i 13 månader.
Lördagen den 19 april 2008
Hej, härliga lördag! Barnen sov 20.00 -7.30 utan avbrott. Det börjar ta sig! För Maja är det ju en självklarhet sedan länge, men för Hampus är det en halvtimme längre än vanligt i morgonänden. Jag och barnen fixade frukost, medan Stefan vilade en stund extra. Han är fortfarande lite trött efter sina introduktionsveckor på nya jobbet, tror jag. Framåt tio var vi alla pigga och redo. Arbetsfördelningen för dagen var av någon anledning given: pojkarna skaffade gödsel och jord, flickorna födelsedagspresenter inför kalaset vi ska gå på i morgon. Vi är ganska konservativa då det gäller sånt, av någon anledning. Det bara blir så att Stefan och Hampus tar grovjobbet medan vi tjejer tar pilljobbet. Alla verkar nöjda med det, så varför laga något som inte är trasigt. Maja och jag åkte till ett nytt centrum utanför stan, och så snyggt det var! Inte illa renoverat, säger jag. Vi stannade i ett par timmar, varav nästan en gick åt till McD. Värst va, två besök på en vecka... (Fast med olika barn då.)
Maja vill ha med Hampus på den rojalistiska leken, men han är en upptagen man. (Skator på balkongen!)
Nu är alla utom jag ute i trädgården (kl.15:31). Vad de gör vet jag inte, men ambitionen är att förbereda gräsmattan för en dos bajs. Krattning och så. Man ska tydligen gödsla precis i anslutning till regn, annars bränner man sönder det spirande gräset. Mig veterligen ska det inte regna idag, och inte de närmaste dagarna heller. Vi får väl låta regnkläderna ligga framme, och kasta oss ut då vi ser de första dropparna falla, endera dan.
Torsdagen den 17 april 2008
Jag gjorde världens konstigaste lämning på dagis i morse. Hampus, som ser upp tilll och älskar sin syster så mycket, tyr sig alltid till henne då det nalkas hejdå. Maja å sin sida är ofta lite morgonsur och stöter då ifrån sig honom - vilket jag knappt står ut med att se, för mitt hjärta värker så. Idag gnydde hon lite extra då jag skulle gå, varpå lillebror klappade henne på kinden och sa:
- Maja, vad vi ska göra? med det mest uppmuntrande och förväntansfulla tonfall han hade i sig. Titta, stora cykeln är ledig, vi kan cykla!
Den respons han fick var en avvärjande viftning med handen och ett tråkigt "Neeej, jag inte viiill!" Inte illa menat förstås, och inte tecken på bristande kärlek, bara lite morgonhumör och egocentricitet, som från en äkta fyraåring. Men vad gör jag då, innan jag vet ordet av? Jo, jag ber Hampus sätta sig i cykelvagnen, kliver själv upp (ner!) och trampar runt dagisgården på minicykeln i mina höga klackar med mina 178 cm - allt för att lindra sonens besvikelse. I ett nafs omringades vi av nyfikna barn som undrade om jag skulle börja vara där. "Nejdå, sa jag, jag måste åka till jobbet", sa jag. "Snart."
Åååhh, jag rodnar vid bara tanken på vad personalen måste ha tänkt! Någon måste iallafall ha känt medlidande med mig och hela situationen, för det slutade med att Majas resursfröken tog in båda barnen i köket för att göra deg. Hampus blev så lycklig över att få följa med, istället för att stå kvar och titta längtansfullt efter käraste syster, som han brukar. Maja har nämligen egentid med C varje morgon, inomhus. Härligt för henne, tråkigt för honom.
Onsdagen den 16 april 2008
I morse var Hampus helt ur form. Han grät och frukostvägrade och låg mestadels på golvet och jämrade sig, utan någon vidare anledning. Han kunde åtminstone inte förklara sig, han bara var så. Ur form. Just idag var hans dagisgrupp på väg ut i skogen, med ryggsäckar och regnkläder. Det kändes lite sisådär tyckte jag, och tog med mig honom till jobbet istället. Jag var förberedd på att någonting skulle bryta ut under dagen, och då kändes det bättre att han var hos mig än mitt i skogen. Nu blev det ju inte så. Han gnällde visserligen genom hela morgonmötet, men det kan ha berott på att han fortfarande gick på fastande mage. Efter lunch fick resten av dagen bli VAB.
Så vi åkte hemåt, via McDonald's. Lustigt att McDonald's slinker ner då inget annat gör det. Matsäcken han hade med sig var så nära orörd man kan komma om man bara petat lite på den. "Mmmm!" sa han förtjust vid varje hamburgartugga. Mmmm... Efteråt var humöret ett annat. Så fort vi kom hem beordrade han mig att sno ihop en trolldeg, vilket jag givetvis gjorde. Det enda problemet var att jag använde upp saltet i helgen, då vi gjorde deg sist, så jag var tvungen att experimentera ihop en sockerdeg. Det gick bra, efter ett kilo extra mjöl - men jag rekommenderar det inte! Degen blev kladdig som fast sirap. Minsta lilla värmebelastning, så var ytan på degen... ja, som vått socker.
- Jag vill hämta Maja nu, mamma! sa han framåt eftermiddagen. Jag vill ha ett barn att leka med!
Så kul var jag. Fast å andra sidan pratade han väldigt mycket om "mamma och jag" också under dagen, och det slog mig att det är väldigt sällan Hampus och jag spenderar tid på tuman hand. Det är ju härligt, och borde göras oftare. Hampus diskuterar så mycket, och har så himla lustiga funderingar. Funderingar som lätt drunknar i sorlet då hela familjen umgås.
Hampus orkade köra lite rockringstricks efter "jobbet". Han var nog inte så krasslig trots allt.
Då vi hämtade Maja ville hon genast gå till Erik. Erik är hennes nygamla kompis, som nu börjat i samma dagisgrupp som hon. Han är förtjusande, tycker Maja, och hon vill ofta gå dit numera. Så vi knatade uppförs mot Erik och hans intet ont anande mor, som tog emot oss med var som verkade vara öppna armar - Tack P! Där spenderade vi de där timmarna som ofta kan gnissla lite, de där trötta timmarna mellan hämtning och middag, ni vet. Efteråt kom Stefan hem, och Hampus började knorra igen. Han är lite av en gnällspik nu, killen. Jag vet inte varför. Han brukar ju vara den mest sorglösa i familjen, men kanske har han drabbats av vårleda eller någon bacill. Han somnade i min famn i soffan, och det var iallafall alldeles, alldeles ljuvligt. Igår var det Maja som gjorde det. Jag älskar att söva barnen med kärleksord och famntag.
Tisdagen den 15 april 2008
Idag hämtade jag barnen senare än vanligt, klockan halv fem. Stefan, ny på jobbet och i färd med att göra gott intryck, kan inte gå ifrån hur som helst än, så det är lite trixigare att få ihop våra jobb än vanligt just nu. Barnen såg glada och harmoniska ut trots allt då jag kom inflygande, och jag konstaterar att vårt snabba liv nog stressar oss vuxna mer än det stressar barnen. De har det faktiskt jättebra på sitt dagis, där de går ca 7,5 h/dag. Ändå tycker jag det blir mycket tid i veckan, som barnen spenderar med utomstående. Uppåt 40h. Ska det vara så? Å andra sidan blir de socialiserade och mer självständiga än de skulle bli om jag eller Stefan var hemma. Jag väljer att tro att det är bra som det är. Tids nog drar ju skolan igång, och då är det bra att de är intränade i samhällets fålla.
Maja och hennes kompis E ville hjärtans gärna leka efter dagis, trots att jag påpekade att det skulle bli en kort lek p.g.a. klockslaget. Nu leker all tre barnen glatt inne i lekrummet. De äter nog matsäckarna jag skickat in till dem alla. Hampus får vara med, och det gläder mig.
Jag blev idag påmind om ett smärre trauma vi som föräldrar upplevde hösten 2005, då Maja gick sin första termin på dagis, på sitt gamla dagis. Hon var inte ens två år fyllda då, utan väldigt liten och beskedlig. Inte kunde hon prata heller, utan bara göra sig förstådd kring de mest elementära saker - hungrig, lessen, arg... Så hösten rullade på, och vi trodde allt gick hyfsat smärtfritt. I slutet av oktober smög en fröken fram till mig en onsdagseftermiddag och sa:
- Du, försök komma ihåg att göra en matsäck till Maja i morgon, ok?
- Oj?! sa jag. Ska hon ha matsäck med i morgon - vad roligt!
- Ja, varje torsdag. Du vet, barnen tycker ju det är så roligt att sitta där i ringen och öppna sina ryggsäckar och titta efter vad som finns i matsäcken, och i morgon blir det sista gången för i år...
Problemet var inte att vi inte hade kommit ihåg att göra i ordning ryggsäcken, problemet var att ingen hade talat om för oss att Maja skulle ha ryggsäck varje torsdag! Och där hade Maja suttit och fingrat på tomhet varje torsdag hela hösten, medan de andra barnen bredvid henne förväntansfullt hade öppnat sina matsäckar och ätit sina saftiga smörgåsar som deras föräldrar hade brett, med mycket kärlek. Ååååh.... Jag fick en sådan tryckande, hemsk känsla i bröstet då, och det blev inte bättre av att fröken (i ett försök att trösta mig?) sa att de hade brett knäckemackor till Maja istället. Knäckemackor?!
Måndagen den 14 april 2008
Igår åkte mormor och morfar hem igen för den här gången. Mamma kommer att åka direkt till sin mamma (vår mummi), som efter allt elände med höften och armen nu fått magsjuka. Hon har efter en lång sjukhusvistelse försökt bo hemma sedan i fredags, vilket från början kändes svajigt - och se hur det gick. Nu ska mamma åka dit och försöka ordna med ett mer hållbart alternativ.
Idag har varit en alldeles vanlig dag i vårt liv. Jag har undantagsvis både lämnat och hämtat på dagis, vilket gjorde min dag på jobbet ganska kort. Tiden där fylldes ändå mer konstruktiviteter, så allt är bra. Hampus verkar ha varit ett lågenergi-barn idag. Kanske har han någon bacillusk i kroppen, som den där snuvan han bär på är det mest synliga tecknet på. Han höll ut till halv sju, sen knoppade han in. Jag har beställt två nya filmer (Nicke Nyfiken och Lilla Prinsessan) till barnen, varav Maja ser en för tillfället, istället för Bompa. Hon ligger på gröngräset inne i lekrummet, med en skål päronpengar intill sig. (Tips från barnen: skär päronet från den lilla "snoppen" uppåt tvärs över hela frukten, så får ni runda, platta päronpengar! Päron smakar tydligen extra gott så.)
Vad tycker ni vi ska göra med Hampus hår? Han vill ha det som det är, men sikten börjar vara begränsad...
Lördagen den 12 april 2008
Igår var jag på benen igen, och jobbade en snutt. Jag mådde alldeles strålande bra helt plötsligt, och kände mig alldeles euforisk utan särskild anledning. Märkliga kast mellan lågt och högt - är jag lite ...eh, speciell? Mormor och morfar var här med barnen, eftersom Stefan var på resande fot med nya jobbet och dagis var stängt. Faktum är att jag hade laddat upp med sovkompis och lite praktisk hjälp ända sedan i torsdags, så mormor var här redan då vi vaknade. (De bor ju oftast i sin lilla egna lägenhet under vistelserna här. Till vardags bor de i de svenskare delarna av Finland.)
Barnen gosade mer än gärna i mormors säng. Sen fick de somna i den, och Hampus i sin nya favoritklänning.
Idag är familjen intakt igen. Stefan är hemma, och verkar lite småtrött efter första veckan på nya jobbet. Han vilade ett tag i morse, och blev väckt av Maja en timme senare då hon kom insjungande med en bricka full av omsorgsfullt inslagna födelsedagspresenter och "fika". (Nejdå, det är långt till hans födelsedag.) Hon var nog den som var gladast åt att se honom då han kom hem igår. Vi andra var förstås också glada som lekande laxar, men Maja är extra förtjust i sin pappa nu. Det är han som ska pyssla med henne, jaga henne, sitta bredvid henne och bära henne på sina axlar. Han är busig, min pappa, beskrev hon härom dagen. Och visst är han busig ibland, men mestadels väldigt stabil och trygg och gosig. Han är en Superpappa.
Nu funderas det på lördagens program. Maja är inne på att skaffa en rutschkana och gungor till trädgården. Jag är inne på att inte göra det. Eller möjligen en rutschkana - en sådan kan jag se framför mig, någonstans på det mjuka, mjuka gräset. Vi har lyckan att ha en s.g.s. olyckssäker trädgård nu, och det känns så skönt att kunna låta barnen leka fritt ute utan att behöva bevaka. (Gungor innebär nämligen oro för att egna eller andras barn ska få en sparkskada av att gå framför, alternativt ramla baklänges och bryta nacken. /mesens anm.) Stefan står i duschen och är lyckligt ovetande om dessa planer, och barnen sitter och pumpar sina blodbanor fulla av socker dagen till ära. Jag återkommer senare.
Uppdatering kl.20.49:
Nej, vi hittade inget till trädgården idag. Men det visade sig att det vi kom närmast till att skaffa ändå var en gunghistoria. Vad fasen, kan andra så kan väl vi. Nu blev vi så kräsna däremot, att vi tyckte att alla gungställningarna var plastiga eller glappade antingen här eller där. Vi beslöt ta en ny vända endera dagen - eller kanske hyser vi innerst inne lite motvilja ändå? Däremot spenderade vi två timmar i ett leksaksparadis, provåkande rutschkanor, trehjulingar, tvåhjulingar, traktorer och diverse annat roligt. Maja sparkade sig varv efter varv runt hela bygget på en sparkcykel, mycket stolt. Då det var dags att gå skrattade hon till lite förstulet och sa prövande:
- Hehe, jag har nästan lust att ta med mig den här hem...
- Jag förstår det, sa jag. Men det ska vi inte göra.
- Neej... sa hon och parkerade den fint.
Och sen - sen, gott folk, gick vi rakt igenom kassan utan minsta lilla pryl. Det ni!
Man kan göra mycket med en gammal flyttkartong och lite sänglinne.
Maja frågar om Engla
Alla som inte lever i en glasbubbla vet att en 10-årig flicka är försvunnen, antagligen bortförd av en sjuk och/eller ond vuxen. Alla nyhetssändningar och tidningar rapporterar om händelseutvecklingen. Även Maja har börjat undra över den stackars flickan, och vad som kan ha hänt henne. Igår kväll frågade hon återigen om de har hittat Engla än.
- Nej, svarade jag. De letar efter henne fortfarande, men de tror att de vet vem som har tagit henne.
- Gick Engla in i en bil? frågade Maja, och jag förstod att hon hade hört fler detaljer än jag trodde.
Det kändes plötsligt som läge att prata allvar. Jag berättade att det finns några vuxna som inte är snälla, och som ibland vill ta barn fast man inte får. (Kanske för att de inte har några? funderade Maja, och jag lät det stanna på den nivån.) Jag sa att man därför aldrig, aldrig, aldrig får följa med någon man inte känner riktigt bra (här följde från Maja en massa exempel), och att man ska springa sin väg och skrika så högt man kan om någon försöker ta en eller luras. Jag berättade nämligen också att de här dumma vuxna ibland kan säga att de har godis eller glass i sin bil, och att man inte får tro dem och gå dit då heller, fast man är jättesugen. Istället ska man genast springa iväg och skynda sig hem/till fröken för att berätta. Hampus lekte med något i närheten då Maja och jag pratade i soffan.
- Förstår du hur jag menar, Maja? Du får aldrig nånsin följa med någon som du inte känner jättejättebra, om vi inte har bestämt det tillsammans.
- ...Och jag då?! Inte jag heller får göra det, mamma?! undrade Hampus, som tydligen hade lyssnat alldeles jättenoga.
- Nej, inte du heller, Hampus! sa jag.
Fast för honom får vi nog upprepa budskapet lite längre fram. Det tål väl i och för sig att upprepa för båda - sorgligt men sant.
Torsdagen den 10 april 2008
Hemma än. Jag är seg som sirap och ligger fortfarande i soffan. Feber verkar tära på min kropp nuförtiden. Stefan åkte tidigt i morse, så jag var den som lämnade barnen på dagis. Motvilligt, ska jag tillägga, för i mitt hjärta hade jag velat behålla dem hemma hos mig. I gengäld dröjde jag kvar på gården en god stund med Maja och Hampus, grävde gropar i sanden och byggde sandslott. En förälder i sandlådan verkar vara en sevärdhet, för snart hade det samlats en lång rad barn på sandlådskanten.
Igår kväll pratade vi om besöket vi ska göra på stora djurparken i sommar. Det som ska bli så roligt. Barnen började lista sina favoritdjur, och jag hörde överraskning efter överraskning. Först Maja:
- Jag tycker om zebror och giraffer och hundar och katter. (De två sistnämnda där var ju verkligen nyheter. Senast vi mötte en hund satt Maja fortfarande fast baktill på mig som ett klistermärke.)
- Och jag då! Jag tycker om zebror och giraffer och hundar och katter och maskar och elefanter och noshörningar och... och... och tjejer! sa Hampus. (Han listade alla djur han kom på?)
- Jaså, tjejer? sa jag. Tycker du mycket om tjejer?
- Jaa-a!
Sen slocknade tjejälskaren strax efter sju, och Maja var kvar uppe hos oss en stund till. Jag var något piggare än kvällen innan, då jag knappt tror jag sa godnatt till de små. Igår lade jag mig bredvid Maja en stund då hon ville sova. Vi låg och pratade om dagen som varit. Hon berättade om sin dagisdag, vad hon hade gjort, med vem hon hade lekt, och att hon hade lekt en lång stund ensam. Hon gillar det lite, berättade hon:
- Jag satt ensam inne och pärlade en lång stund. Det var lugnt och skönt. Jag gjorde det halsbandet till dig då!(Halsbandet jag hade på mig.) ...Jag tycker om att vara ensam ibland, men jag vill höra ljud.
- Jag förstår. Hörde du några lagom ljud då?
- Ja, X och Y spelade spel i stora rummet med fröken. Jag gick ut och tittade på dem ibland.
- Men du ville inte vara med och spela?
- Nej.
- Mm. Det är skönt att vara ensam ibland.
- Ja. ...Mamma, vad är klockan nu?
- Den är kvart över åtta.
- Oj. Jag måste sova. Gå ut och sätt dig i soffan nu, mamma!
- Redan? frågade jag och gosade in mig närmare hennes ansikte.
- Jaa snart... men du får ligga här en pytteliten stund till.
- Okej...
- Du är den bästa mamman i hela världen, sa Maja och smekte mig på kinden.
- Ååå, tack snälla Maja! Och du är verkligen den bästa tjejen i hela världen.
Det var en helt fantastisk avslutning på dagen. Jag låg leende och tänkte på det vackra som sades då jag somnade själv lite senare. Maja är inte de stora ordens barn, och då blir de vackra orden desto mer betydelsefulla då de kommer.
Onsdagen den 9 april 2008
Usch, jag är krasslig. Jag mådde urkigt redan igår morse. Ett säkert tecken var att mitt morgonkaffe förblev orört, jag fick helt enkelt inte i mig det. Det,mina vänner, är konstigt. Jag lämnade barnen på dagis, åkte till jobbet och tänkte "äh, det går nog över". Sen hann jag vara där i en kvart, innan kallsvetten bröt ut och jag fick en väldigt lust att kräkas. Jag släpade mig till bilen och åkte hem, så länge det var genomförbart. Här hemma lade jag mig med en påse i soffan och kände bokstavligen febern stiga. Jag hade sådan längtan efter att få upp vad-det-nu-var ur magen, men det gick inte. Istället kämpade kroppen invärtes, för febern låg över 39 grader ända inpå natten, trots maxdos alvedon. Stackars, stackars mig. (Stor glimt i ögat.)
Idag är febern fortfarande kvar, dock lägre. Illamåendet är borta. Ingen annan i familjen är det minsta påverkad, så efter en check med rara personalen lämnade Stefan barnen på dagis idag. Jag är definitivt inte i form för att ta hand om dem på ett bra sätt idag, för jag ligger nämligen i soffan, slapp som en överkokt spaghetti. Stefan, som precis börjat på sitt nya drömjobb, drar sig för att vabba redan dag 3, och mormor och morfar renoverar sin lägenhet och håller sig friska till på fredag, då dagis är stängt. Så ser det ut. Men sanningen att säga så tror jag faktiskt inte att de är någon smittorisk, för jag tror att barnen kommer att förbli friska. Hampus var lösare än vanligt i magen i helgen. Kanske var det hans lilla bobba? Maja har varit magsjuk en enda gång i sitt liv, och det var förra vintern då hon hade skött om tre sänkta sjuklingar i ett helt dygn, lyft kräkpåsar och delat toalett. Då kunde hon inte stå emot, och började till slut kräkas, lagom till att vi andra tillfrisknat. Men hon har ett dunderförsvar, den flickan. Så har det alltid varit, och så hoppas vi att det förblir. Förresten är jag inte så säker på att jag ens är magsjuk.
Hur som helst så såg jag en bonus i morse: SNÖ! Vilken tur att jag är soffliggande just nu, för Stefan satte nämligen sommardäck på min bil i söndags.
Jag har blivit jätterynkig!
Jag vet att jag har några seniorer bland mina läsare, och jag jämför mig ju inte med er. Ni ska ju ha några rynkor här och var - det är till och med vackert, på er. Mina egna rynkor är inte lika vackra som era. Undrar hur det kommer sig? Jag jämför min spegelbild med den jag såg alldeles nyligen, och jag vet inte vad som har hänt... Är jag vårtrött och full av tillfälliga linjer, eller har åren plötsligt bara satt sig i mitt ansikte? Ibland tänker jag att det borde vara lättare att vara riktigt gammal, eller åtminstone ha passerat gränsen för då rynkor definitivt är en naturlig och förväntad del av en. Då slipper man alla försök till att kamouflera dem. Att vara såhär på gränsen mellan... hyfsat ung och lite äldre, är ganska förvirrande.
Ser ni? Äsch, bilderna krympte så mycket, men luringarna finns där! Jag lovar.
Rosenknoppen
Nej, vi sminkar inte Hampus kinder rosa. De är sådär rosa. Han misstogs ju för en påskkärring i påskas p.g.a. sina kinder, och jag vet inte om det var så positivt... Nu har jag börjat fundera på om han är överkänslig mot något?! Fisk? Mjölk? Ägg? Idéer, någon? Han är periodvis supertorr också, på kinderna och underarmarna.
Lördagen den 5 april 2008
Idag har varit en underbar vårdag! Barnen klädde på sig och gick ut redan tidigt i morse, och det satte trenden för resten av dagen. Vi har varit ute väldigt mycket. Maja har vårrustat sin cykel, och Stefan har höjt såväl sadel som styre. Den ser onekligen liten ut nu, den rosa faran. Det verkar vara läge att köpa ny.
Fram på dagen kom lilla P och hans föräldrar på besök. Hampus tog sig an sin kompis omedelbart, och de samsades jättefint. Maja var däremot inte riktigt sig själv. Hon var skör och känslig, och väldigt rosig om kinderna. Vi hoppas att det inte är någon bacilldans på gång i lilla kroppen. Hennes högsta önskan var gång på gång att få vara med bara mig. Hon ville gå en lång promenad och prata, sa hon, och jag lovade att vi skulle göra det då gästerna hade åkt.
Och åkte gjorde de framåt middagstid, trots att Hampus inte verkade tycka att det var nödvändigt. (Det tyckte inte vi heller, för den delen.) Tack för trevligt sällskap, P, J och M! Välkomna snart igen.
Jag trodde att Maja skulle ha glömt vår överenskommelse om promenaden vid det laget, men det hade hon inte. Jag föreslog att vi skulle ta bilen upp till macken och köpa tidning istället, men då kontrade hon med att vi kunde gå dit. Kompromissen blev att vi tog hennes cykel, för visst skulle tjejen få träna sina ben då hon så gärna ville. Jag vet inte om hon cyklade eller ledde cykeln mer, för hon höll på och hoppade upp och ner på den hela tiden. Hon är nog inte världens modigaste cyklist, för skälen till att hon hoppade av var allt ifrån "oj, här var det visst några gruskorn!" till "oj, här sluttar det nog lite uppåt/neråt!". Väl hemkommen var jag alldeles stel i ryggen av att ha hjälpt henne leda en 2 cm hög cykel som vinglade runt som en drucken. Men Maja var iallafall glad som en spelman hela vägen, så det var ändå ett positivt äventyr. (På huvudet hade hon sin hockeyhjälm, för cykelhjälmen har hon också lämnat bakom sig. Den sitter en decimeter över hjässan på henne, och där uppe är den nog inte till mycket nytta. Att köpa: Ny cykel. Ny hjälm.)
PS! Det känns som söndag idag. Det är så ljuvligt att det bara är lördag!
Fredagen den 4 april 2008
Idag kom mormor och morfar, och inledde sin vecka i Stockholm med att hämta barnen på dagis. Det är alltid populärt hos de små, och förstås hos oss stora också, eftersom vi slipper stressa hem. Stefan gjorde sin sista dag på gamla jobbet, och kom hem med armarna fulla av blommor och gåvor, och hjärtat fullt av fina avslutande komplimanger. Det är så synd att vi strösslar vackra ord över våra kolleger då de går i pension eller byter jobb. Vi borde bli bättre på att bekräfta våra kolleger även till vardags!
Dagens Hampus, vid sängkanten:
- I morgon kommer din kompis P och hälsar på! Kommer du ihåg P? Den där mysiga killen du vet, som är lite mindre än du?
- Jaa. Jag är så stor.
- Ja, du har ju blivit rätt så stor nu.
- Ja, jag är större än en legogubbe.
Vad står det för? Dålig koll på det här med storleksförhållanden, eller mindervärdeskomplex?
Tokigt att alla Hampusdialoger har vägt över så mycket i dagboken på sistone. Det beror väl på att han precis hela tiden kläcker ur sig helt oväntade saker, varav ni läser ett axplock. Maja å sin sida börjar vara så väldigt vuxen och "normal", att vi inte lägger våra samtal med henne på minnet på samma sätt längre. Hon säger många härliga saker hon också, vårt andra lilla, underbara hjärta.
Sol - jag behöver sol, nu!
Jag sitter och surfar på sista minuten-resor. Jag bara gör det, utan att jag planerar det. Mina fingrar knappar in sajter som www.sistaminuten.se, www.ticket.se och en massa annat sånt. Jag vet inte om det är min kropp eller mitt psyke som styr. Jag vill åka någonstans, helst i morgon. Jag vill åka med min familj, men Stefan ska börja nytt jobb på måndag och kan förstås inte bara dra då. Finns det kanske någon där ute som vill göra en galen resa med mig och mina barn till något varmt ställe? Tänk fågelkvitter, lukten av värme, frukost på verandan, lekande barn och solande mammor på stranden... Åååååh....
Brevet
Uppmärksamma läsare ser kanske att brevet till mig själv här nedanför är ändrat, igen. Jag har processat brevet i natt, och ändrat det utifrån mina nya insikter. Visst är det märkligt att så många insikter kommer nattetid? Priset betalar man i trötthet, men då det gäller viktiga saker får det väl vara värt det. Jag har många insikter snurrande i huvudet just nu, och det känns härligt. Mest härligt, iallafall.
Torsdagen den 3 april 2008
Barnen cyklade runt som sjutton då jag kom till dagis idag. De såg mig knappt. Efter ett extra varv åkte Hampus bort till boden, parkerade cykeln och sprang rakt upp i min famn.
- Du fick mig! sa han. Du fångade mig fast jag springde så fort!
Sen satt han på armen och pillade mig i ansiktet medan jag försökte prata med hans fröken. Han gosade näsa mot näsa, knep ihop mina läppar och klämde ihop mina kinder. Då inget fick mig att sluta prata, så drog han mig i näsan.
- Din näsa sitter verkligen hårt fast, mamma.
Det tyckte både jag och fröken var väldigt roligt, då det sades med sådant eftertryck. Det fick fröken att berätta att Hampus är mästaren av roliga kommentarer. Igår hade de varit på skogstur med sina matsäckar, vilket alltid är stort. Då de satt där och åt sina mackor, råkade någon tappa sin, vilket gjorde den grusig och oätlig. Det stora äventyret blev nu att låta smörgåsen ligga kvar i skogen, för att bli uppäten av ...ja, vad?! "En fågel!" föreslog någon. Ja, det lät ju bra. Men smörgåsen var ju jättestor, kanske kunde fågeln dela på den med något annat djur? Jaa! Vilken bra idé. Men hmm, vilket djur skulle det kunna vara?
- En fågel till, sa Hampus, med vad jag förstår var en något dryg underton.
Jag kan tro att han sa det ungefär på samma vis som då han gav mig svar på tal den där gången då jag ville stänga trädgårdsgrinden och han inte ville det. Då jag var trött och tålamodsbefriad och kläckte ur mig att det var bäst att vi stängde den så det inte skulle komma in tjuvar. (Jaja, jag vann ingen medalj på det..)
- Mamma... Om det kommer tjuvar så kan de ju bara öppna grinden!
"Hallå? Någon hemma?" lät det som om han skulle tillägga.
Idag fick vi efterlängtat besök av Erik och hans lilla lillasyster. Maja och Erik pysslade på precis som förra gången, och verkar synka så bra. Det bådar gott, med tanke på att de blir dagispolare nästa vecka. De trädde halsband, rullade över pilatesbollen (som blivit mer av en leksak än ett träningsredskap) ochn grejade ute vid sandlådan. Hampus hängde med, fast i periferin. Han var nog ganska trött. Redan tio i sju kom han till oss i köket och sa:
- Mammaaa, jag vill gå och lägga mig nuuuu...
Den som fick somna såhär ljuvligt... Ser inte Maja hyfsat stolt ut?
Jag gjorde honom redo, och föreslog sen att han skulle gosa med sin syster i soffan en liten stund. Då han klockat ut för dagen - vilket skedde ungefär 5 minuter senare - bar jag honom sovande till sängen.
Att sluta stressa, del 2
Hopp är härligt. Mer hopp åt folket!
Jag mår så bra nu! Myyycket bättre nu än jag gjorde för bara en månad sedan, då jag skrev del 1 i sluta stressa-följetongen. Dels tackar jag våren, dels tror jag mina fysiska och sociala aktiviteter har hjälpt. Och inte minst tror jag att medvetenheten om mina egna tankar har gjort det. Jag tänkte skriva litet om en del av det, som en påminnelse för framtiden, för processandet har gjort mig gott. Eller för att citera Maja: "supesupesupesupegott!".
Lyssna kritiskt på din hjärna, för den lever sitt eget liv. Den levererar kommentarer om allt, allt - hela tiden. Kommentarerna är fördomsfulla och påverkar dig. Så bemöt alla dumheter! Acceptera inte att hjärnan säger dumma saker, och älta inte händelser du ändå kommer att ha glömt om sex månader.
Men... du har en tendens att agera impulsivt. Ibland leder det till att du gör eller säger saker som du senare faktiskt mår dåligt av. Tänk då att det som har hänt, har hänt. Torka upp mjölken om du spillt, men kryp inte på knä för pyttesmå mjölkstänk som bara du ser. Det är onödigt. Det du ska göra är förebygga: Stanna upp. Tänka igenom. Det är få saker som kräver omedelbar åtgärd. Känner du att du är på väg att följa en impuls som berör andra än dig själv - ge den tid! På så vis får du färre saker att ångra i efterhand.
Behåll din naivitet, och fortsätt att tro gott om människor! De flesta vill faktiskt varandra väl, så gå inte med i cyniska klubben. Var snäll och låt andra vara snälla mot dig. Och behandla alltid dig själv som du behandlar din bästa vän!
Lev livet på riktigt, och vart det än för dig, ta med dig hela ditt hjärta.
Onsdagen den 2 april 2008
Solen, den härliga solen, fortsatte att skina idag! Jag har haft planeringsdag med mitt team, och Stefan har därför haft nöjet att hämta barnen. Nu dröjer de sig gärna kvar utomhus efter dagis, till skillnad från i vintras, då båda slank in så fort som möjligt. Visst känns allt mycket bättre så fort ljuset och värmen kommer tillbaka!
Igår kväll försökte jag få sällskap framför en film av både Hampus och Maja då klockan närmade sig åtta. Maja var inte sen att hämta täcke och kudde. Hon älskar att somna framför Saltkråkan, Madicken, Emil eller vad det nu kan vara. Hampus däremot var inte sällskaplig, han ville hellre gå och lägga sig.
- Nej mamma, jag vill sova i sängen, sa han.
Så jag bäddade ner honom och gav honom en bok, "Godnatt alla djuren". Den lade han sig med och somnade till.
Visst har jag tidigare nämnt att Hampus pratar som sin syster, grammatiskt?! Att han svänger på ordföljden precis som hon gör: "jag inte vill ha den", "vad det där är?" etc. Jag nämnde det för logopeden i måndags, och antydde att han nog härmade sin syster. Det trodde inte hon:
- Nej, han har bara en omkring sig som pratar så, och en massa andra förebilder som inte gör det. Jag tror snarare att han också har en släng av en språkstörning, sa hon(!).
Vad tänker ni om det? Att båda barnen genetiskt skulle ha samma språkstörning, med den skillnaden att Hampus inte hade någon hörselnedsättning, och därför kom undan det värsta?! Jag är inte helt såld på idén. Dels pratar Hampus vansinnigt mycket, hela hela tiden, och i långa meningar. Dels visar han på mycket större medvetenhet kring språkets formalia - han överanvänder ju imperfekt, t.ex. (sågde, drackde, gickde...). Det är ju toppenskickligt. Han tänker ju på språket, då. Reflekterar. Sen väljer vi förstås att tro att de där formerna faller bort, eftersom han mest verkar prova dem en efter en, vid enstaka tillfällen.
Och så läspar han visserligen. Det är gulligt, än så länge. Men en språkstörning - njaaaaaa.....
Tisdagen den 1 april 2008
Igår skulle jag gå på bio, var det tänkt igen. Vi hade sett ut filmen, och planerat allt in i sista detalj - igen. Sen var förevisningen inställd. Det var då som tusan hur svårt det kan va att gå på bio. Nu blev det minst lika bra ändå, för vi satte oss bara och åt lite god mat istället. Det är ju faktiskt mycket högre kvalitet på sådant umgänge då man ses för sällan. Nu hann vi prata om både roliga och tråkiga saker - men övervägande roliga! Ni skulle bara veta... Jag är också så glad åt att jag har härliga, värdefulla vänner i mitt liv trots att jag är en enstöring ibland. Tack för igår, E! Bio får det bli en annan gång.
Idag hoppas jag att kompisen från i söndags vill leka igen. Maja var nämligen lite småkär då vi pratade om honom efteråt, och har nog siktat in sig lite på tisdagslek:
- Hur tyckte du det gick att leka med Erik då?
- Först... då de kom... han va kanske lite blyg... Sen det gick bra. Supesupesupesupesupebra!
- Vad roligt att du tyckte det! Vill du leka med honom igen någon annan gång då kanske?
- Ja, på måndag!
- I morgon? Oj. Eller kanske ni borde längta lite efter varann först, så det inte blir alldeles genast?
- Okej mamma. På tisdag!
Uppdatering runt bompatid:Det var trötta barn både här och där efter dagis, så det blev ingen lek. Vid ett tillfälle satt Maja i hallen och grämde sig över det. Jag föreslog då att vi skulle ta en promenad till Erik och överraska honom ändå. Det kändes nervöst tyckte Maja, som tydligt hade klargjort att han skulle komma hit, inte tvärtom.
- Okej, men vi står bara ute på asfalten, sa hon. Inte inne.
- Okej, svarade jag. Tror du inte det blir lite konstigt då, om han öppnar och blir glad och så står vi bara där på asfalten. Vi kanske kan gå in bara en pytteliten stund om vi får?
- Men bara till hallen, sa hon efter lååång betänketid. Bara till hallen!
Maja går från absolut nej till okej då - kanske, kanske kan vi gå till Erik.
(Till er som funderar på hur mina barn upplever det att ständigt bli förevigade: De märker det inte längre. Kameran är mitt förlängda jag, ett tredje öga bredvid mina egna.)
Sen såg jag Hampus, och det gjorde att vi skippade även plan B. Han stod nämligen vid husknuten och fyllde kanna efter kanna med vatten. Vattnet hällde han i en hink, som han sedan ställde sig i. Hade han galonisar? Nej, det är ju överreklamerat. Leken fick fortsätta, för han var redan så blöt. Maja och jag gick in, och lämnade dörren på glänt. Han nynnade så härligt där ute, säkert strålande glad över att det äntligen är säsong för vattenlek. Och säsong är det ju - underbar vårsäsong! Det har rentav varit varmt i solen idag, och jag har gått runt med jackan på armen. Nu kryper vi raskt ur våra iden, eller hur nordbor?!
Vattenlek. Till höger ser ni hur Hampus trotsar mig och slänger en massa förbjudna prylar över till grannen. Jättekul!
Stefan är ute med en kompis ikväll, en långväga kompis som är i stan på kurs. Det är så härligt att äntligen helhjärtat kunna säga att det är helt okej att ha hand om allt själv, då den andre vill ut på äventyr. Länge har vi båda levt i den här familjekokongen, haft minimalt med eget program kvällstid. Nu är vi överens om att börja ändra på det lite smått, och göra det utan dåligt samvete gentemot partnern. Barnen leker ju så bra ihop numera, humöret är oftast glatt, och rutinerna här hemma sitter som berget. Vardagen är helt enkelt ganska smidig, helt plötsligt. Barnen lägger sig dessutom gärna(!) - och de gör det på egen hand, bara de får hjälp med tandborstning och tvätt. (Fast ibland vill vi ligga intill en stund iallafall, bara för att få lukta lite på dem.)
Hoppsan, det sken nästan igenom lite stolthet där?! Men visst är jag lite stolt, får man inte vara det? Vi har ju faktiskt jobbat för att få allt att flyta.
Söndagen den 30 mars 2008
Mycket riktigt vaknade båda barnen strax innan klockan 6 i morse. Det är inte att rekommendera sänggående kl.18.20. Stefan gick heroiskt upp, och jag avlöste honom vid 8.30. Då hittade jag honom såhär:
Lite uppiggande(?) högläsning på morgonkvisten.
Sen lekte vi med Majas gamla babykompis E och hans familj. Det har inte blivit många tillfällen till lek mellan barnen de senaste två åren, p.g.a. att våra liv levts parallellt, i olika faser. De stora barnen har dessutom gått på olika dagis, vilket det kommer att bli snar ändring på. Det är vi glada för! Det var jätteroligt att se att det gick så bra trots det långa uppehållet. Efter några minuters trevande start försvann 4-åringarna på egna äventyr, och verkade nöjda och harmoniska.
Den minsta lilla prutten (Lilla E) var bedårande, och strålande glad som vanligt. Hon talade även till Stefans babykänslor, och han passade på att ta för sig lite. Han stillade det högst tillfälliga babysuget. Stefan har en magisk känsla för små barn, så är det bara. Små barn och hundar älskar honom. Ändå är det totalstopp då någon andas om ett tredje barn... Nej, då verkar andras babysar vara mer lockande.
Lilla E ville gärna gå, gå - och så gå mera. Hampus betraktade spektaklet med ett litet leende.
Notes to self: 1. Aloe Vera-drycken är ju jättegod! (OBS! Ej ironi.) 2. Jag har ont i benen efter gårdagens löptur. Jättejätteont uppe på insidan av låren. Aj! Borde ha stretchat?
Aloe Vera
Har ni provat det? Jag var på Aloe Vera-party i onsdags och köpte lite aloe vera i flytande form, som jag har tänkt ta som morgonshot innan frukosten. Erfarenheter, någon? Jag har googlat och läst artiklar i flera veckor innan partyt, och inte kunnat hitta något som kan tyda på att det skulle vara skadligt. Många vittnar istället om förbättringar av alla möjliga slag, och vetenskapligt påvisat är att växten utvärtes är bra mot psoriasis, brännskador och andra hudåkommor. Hur den då fungerar invärtes återstår att se. Tanken är att den ska rena tarmen så jag lättare kan ta upp näringsämnen från kosten, och därmed få ett allmänt bättre välbefinnande. Hm. Jag återkommer med rapport till intresseklubben om en månad eller så. I morgon börjar kuren.
PS! Ni märker trenden?! I'm on the highway to a better me! Det känns roligt och spännande, och ni vet bara hälften. Än. (blinkeblink)
Lördagen den 29 mars 2008
Idag har vi varit hemma, "bara". Vi har en förkärlek för att bara vara på lördagar, då vi alla är lite mosiga efter veckan som gått. Maja och Hampus lekte en lång stund ute i trädgården. Maja åkte på en plastpåse nerför lilla backen, på de snösmulor som fanns kvar. Vad Hampus gjorde vet nog bara han själv, för jag såg honom mest vagga runt, gå fram och tillbaks på gräset med en hink i handen. Så har de byggt kojor och rutschkanor med soffkuddarna, och legofängelser med legobitarna. Hela familje lekte kurragömma en stund också. Hampus har fortfarande inte lärt sig hålla tyst mer än tio sekunder, så hittar man inte honom genast så brakar han fram självmant och gapskrattar. Maja gömmer sig visserligen och är tyst, men hon alternerar mellan 4-5 olika gömställen i huset, så hon är inte så svårhittad hon heller.
En rolig 'inte nudda golvet'-bana i vardagsrummet.
Jag fick ett infall i förmiddags, och snörde på mig springskorna för att testa hur många meter benen skulle bära mig om jag bara satte ner en fot i taget. Jag är ju en promenerare i vanliga fall, en sån som rör på sig i "precis på gränsen till måste duscha"-takt. Men gissa vad - det gick bättre än förväntat! Jag sprang på alla möjliga små stigar i närområdet, och nästan bara i terräng. Det var nog därför det gick bra, för att springa på asfalt längs en landsväg måste vara bland det tråkigaste som finns. Nu hittade jag oanade små stråk här och var, och hade emellanåt ingen större aning om var jag var någonstans. Och inte visste jag att vi hade sådana drömhus i vår omedelbara närhet! Ni skulle se vilka byggen folk har rest. (Jag har memorerat några adresser jag gärna skulle bo på om ägarna fick för sig att sälja till underpris.) Då jag kom hem var jag rätt slut iallafall, och insåg till min bestörtning att jag sprungit i ynkliga 27 minuter. Jag hade tippat på 40, minst. Attans. Det är för övrigt på doktors ordination jag har tänkt börja röra på mig lite mer intensivt, för att få bättre förutsättningar för god sömn och ett lugnare, mer stresståligt hjärta. Jag kände mig hemskt nöjd med mig själv sen. Urjobbigt innan, urskönt efteråt!
Bompa efter middagen (ugnslax, kokt potatis, svenssonsallad).
30 sekunder efter att jag tagit bilden ovan till höger (kl.18.20) sa det duns i soffan och lillebror stjälpte. Pang, han sov som en sten. Jag bar honom till badrummet och borstade hans tänder med eltandborsten, tvättade hans händer och hans ansikte med vatten (vad annars) och tog på honom en nattblöja. Allt gjordes med fast hand och utan minsta reaktion. Sen la jag honom i sängen, där han låg kvar som en trasa och andades som en skogshuggare. Exakt vad med den här sköna dagen var så uttröttande?
Nu ska ni få höra om den hära!
Envis som en åsna har jag konsekvent och kanske liiite överdrivet upprepat "jaså vill du ha den där?" varje gång något av mina barn bett om att få "den dära" grejen. Det känns ju väldigt märkligt att ha små familjemedlemmar som pratar en annan dialekt än vi föräldrar. Idag tröttnade jag på att vara diskret, så jag avbröt mina sysslor, spände ögonen i barnen och sa:
- Men vet ni, det heter faktiskt den här och den där, sådeså.
Hampus godkände det och upprepade som en god son:"Den här, den där." Maja gjorde det inte. Istället sa hon:
- Ja, jag veeeet. Men jag vill säga den hära!
- Jaså? Varför vill du det?
- För stora X säger så.
Ahaaa?! Hennes förälskelse säger så. Pojken hon utsett till sin framtida äkta hälft.
- J började säga så. Sen började X, och sen S, och sist jag, förklarade hon.
Jaha, hela "tuffa" gänget på dagis säger så. Självklart. Kedjereaktionen har ju dessutom alldeles uppenbart gått vidare till Hampus, Majas största fan. Och vet ni vad? Vet ni att Stefan sa den hära häromdan?! Jo, det gjorde han, och jag höll på att flyga ur soffan. Vad ska en språkpolis ta sig till?
Fredagen den 28 mars 2008
Idag åkte Stefan till en annan stad för att lämna Saaben. Tack Saaben för lång (nåja) och trogen tjänst! Vi kommer kanske att sakna dig. Sen tog han tåget tillbaka, och liftade ännu en bit hemåt med en arbetskamrat. Där han släpptes av hämtade jag och barnen upp, i nya lillbilen. Sen var det tänkt att jag skulle skjutsa hem min familj, och åka på bio. Det sista där blev uppskjutet några dagar, men inte p.g.a. mig den här gången, vilket känns lite skönt. Jag tycker att jag själv har trasslat till planer tillräckligt många gånger på ett tag. Istället fick vi som familj en oväntat lång kväll här hemma, som inledning på helgen. Inte tokigt det heller.
Här ser ni dagens happening:
Pappa blåser tuggummibubblor. Fantastiskt, vad han kan.
Torsdagen den 27 mars 2008
Idag hade Maja tid hos tandläkarenför fyraårskontroll. Det var spännande, både för henne och för Hampus som fick följa med. Förra gången vi var där vägrade Maja sätta sin fot innanför tröskeln till undersökningsrummet. Den gången slutade det med att tandsköterskan sneglade in i Majas halvöppna mun, där den 3-åriga damen satt som en envis pinne i soffan i väntrummet. Den här gången gick det bättre. Sköterskan log brett och pratade på som bara den då vi möttes. Hon frågade kloka saker som vad lillebror hette, hur gamla de båda var, kommenterade Majas fina tröja och var allmänt förförisk. Innan Maja visste ordet av låg hon i tandläkarstolen. Visserligen som ett täcke ovanpå mig, men ändå. Sköterskan räknade tänderna och "åkte skridsko" på dem med en liten pinne. Allt såg fint ut, bortsett från lite tandsten som fanns längst fram på de nedre tänderna. Sköterskan visade den i en spegel, och frågade Maja om hon tyckte att de skulle peta bort stenen med en specialpetare. Det tyckte Maja. Petandet gick jättebra trots att jag kunde känna en och annan ryckning emellanåt, antagligen då pinnen kom åt tandköttet. Tandsköterskan duschade henne med beröm under tiden, och Maja gapade förstås jättefint. Sen strålade hon som en stjärna då allt var klart och det var dags att välja två klistermärken, ett för kontrollen och ett för tandstenen.
- Men var är mitt klistermärke? undrade Hampus bestört, killen som är vid absolut(?) rättvisa.
- Det får du då det blir din tur att komma hit, svarade sköterskan. Du får komma till mig då du har fyllt tre år.
Hampus såg nöjd ut med det. Han "får" komma... Jag misstänker att han kommer att räkna dagar då det börjar närma sig. Att båda fick en bra start på sina tandkarriärer är bra! Det är ju jätteviktigt.
Våra gryn. Våra älskade små hjärtesmulor.
Hej farfar!
Här ser du Hampus bästa partytrick:
Ta-daa! Lite lika?
Onsdagen den 26 mars 2008
Stefan ligger på en spikmatta i soffan varje kväll. Det är sant! Det var jag som läste om den, trodde på den, köpte den, och sen adopterade han den rakt av, den inbitne skeptikern. "Haha, vad är det här nu då?" var hans första reaktion då han såg den, men nu skrattar han inte längre. ("Shaktimatta" ska du googla på om du är nyfiken.) Nu har inte jag hunnit provköra den mer än en gång, men jag kan ändå intyga att det gör ont - en liten stund - och att man sen blir behagligt varm och avslappnad i kroppen. Den undergörande effekten beror på att praktiskt taget alla nervbanor har sina fästen i ryggen (alla vägar bär till Rom), och att man genom att stimulera dessa indirekt behandlar hela kroppen. Tanken är att man ska kunna lindra både ditten och datten på detta viset: sömnstörningar (jippii), muskelspänningar, värk, matsmältningsbesvär, oro... Mattan består av 6000 plastspikar, som sitter i små klasar. Då man legat på mattan är man av naturliga skäl röd som eld på ryggen, och alldeles småprickig. Sen vill man bara sova. Nyfiken? Hos oss får man prova!
Hampus körde förresten lite moonwalk på mattan i helgen, mot sin egen vilja. Han halkade liksom rakt över den, och det var inte alls skönt. Han blödde under den rispade foten, lilla gubben, och sen dess vill han inte ens titta på mattan.
- Ta bort den spikmattan mamma! sa han argt igår, och pekade med lång arm på mattan, som låg stilla och harmlös uppe på matsalsbordet.
Reflektion kring föregående inlägg
Det var nog inte bara framtidsvindar som fläktade och gjorde mig så lycklig under kvällspromenaden, då jag tänker efter. Promenaden var även en påminnelse om vad som faktiskt hänt på ett halvår. I höstas hade vi inte kunnat göra det vi gjorde ikväll - gå där och småprata på det sätt vi gjorde. Jag är så innerligt lycklig över att kunna förstå allt min dotter säger, över att hon äntligen kan berätta om sina funderingar och få alla sina grubblerier bemötta. Det är ju onekligen värdefullt att ha ett språk. Ett gemensamt språk underlättar i alla sammanhang. Nu hoppas vi att utvecklingen fortsätter.
Annandag påsk forts.
Maja och jag gick en långpromenad ikväll. Jag hade för avsikt att gå en för mig själv, men hon ville så gärna följa med. Och som hon gick! Vi travade raskt uppför långa backen, en bit längs landsvägen, via skogsstigen till nedförsbacken, och sen småningom hemåt. Vi gick där och pratade, och jag kände en sån skön, varm vind trots minusgraderna. Det var nog en vind från framtiden - för tänk alldeles snart, då jag kanske kan gå en promenad med något av mina barn varje kväll, prata om små och stora saker, få tid tillsammans och lite motion på köpet. Det var ju så härligt redan nu - och det är jag säker på att både Maja och jag tyckte.
Nu har vi suttit i soffan alla fyra en god stund, och tittat med ett halvt öga på Bolibompa. Maja har format en grind mellan oss, och Hampus har krupit fram och tillbaks genom den. Jättestimulerande.
- Säg "open"! säger grindvakten varje gång.
- Open! säger Hampus, grinden öppnas och han kryper igenom.
- Säg open! ......Säg open! ......Säg open!
- Vet ni hur man säger 'stäng' på engelska då? frågade jag nyss på skoj utan att förvänta mig något svar.
- Close! svarade Hampus, som om jag frågat efter rena självklarheten.
Oj! Har ni hört Dora säga close? Inte jag. Men hon måste väl ha sagt close... Annars spökar det i min sons huvud. Länge leve Dora!
Annandag påsk 2008
Idag har Stefan känt av sin migrän, så han har inte varit på humör för något äventyr. Istället har han legat på soffan, och slipat lite i det där tredje rummet mellan varven, rummet som enligt barnens lottning ska målas lila(?!). Vi andra har roat oss en del i trädgården. Den är vit och fin nu, ungefär sådär som man hade velat ha den för sisådär tre månader sedan. Men jag klagar inte! Det är faktiskt roligt att få bygga lite och dra pulka förr eller senare. I år blev det senare.
Skulle barnen få styra, så skulle jag springa upp och ner för den lilla lekstugsbacken än. Jag däremot var helt slut efter några varv, och föreslog att vi skulle bygga en snögubbe istället. De nappade lyckligtvis. Gubben, som snarast kom att likna en hund, står där ute nu och ser rolig ut. Komisk. Det är ju svårt att bygga fina snögubbar, för sjutton! Hur gjorde grannarna?
Påskdagen 2008 forts.
Hampus och jag gick en lång promenad i solskenet. Han gick hela vägen på sina små ben, så envis och stark. Först upp och genom hela området, sen i snigelfart ner genom skogen och längs stranden. En liten åktur i lilla gungan, och sen en i stora gungan - kiknande av skratt. Från gungorna drogs Hampus som en magnet ner till vattenbrynet, och där stod vi stod en god stund och kastade i pinnar. Det hade bildats vackra isfigurer i grenverket precis vid strandkanten, och dessa naturens konstverk greppade Hampus brutalt ett efter ett, slet loss och slängde i vattnet så de smälte ihop framför våra ögon.
Hampus med dagens bästa byte.
Vägen hemåt kantades också av mirakel. En hund, som var så nyfiken att den gick på två ben - "Den tycker om mig!" sa Hampus. "Den vill nästan ha mig." Då hunden passerat och glömts bort, stannade Hampus förundrat framför en buske. "Ooooj...!" sa han, böjde på knäna och tittade rakt in i vegetationen. Jag tittade också, men blev inte riktigt klok på vad vi tittade på. Hampus visade mig. Långt in i busken hängde ett ensamt, svart, skrumpnat bär. Det ni, det var märkligt, nästan märkligare än det faktum att Hampus alls lyckades få syn på det - eller tvärtom. En bit längre fram på vägen hittade vi slutligen dagens bästa pinne, den ni ser på bilden. Den var riktigt snygg, och den släpade Hampus givetvis ända hem. Stolt visade han sin far och syster pinnen i hallen, och ställde den sen varsamt på trappan. Det var ju tur att just han hittade världens snyggaste pinne, eller hur?!
På vägen fick Hampus en tvivelaktig komplimang, som en minnesvärd bonus. Det var då vi mötte en stor familj, bestående av tre generationer. De log stort mot oss allihop, och vi log tillbaka. "Hej!" sa vi. "Hej!" sa de. Den äldre herrn i sällskapet böjde sig ner mot Hampus, och log om möjligt ännu större. "Vilken fin liten påskkärring du var då!", sa han. Antagligen såg jag lika frågande ut som Hampus, för han förklarade sig: "Med sådär röda rosor på kinderna är du väl på väg till Blåkulla?". Hampus hade inte målade, röda kinder, så han såg ganska förvirrad ut. Blåkulla?
Påskdagen 2008
Tack för trevligt sällskap igår, kära gäster! Barnen hade rejält roligt, och det hade Stefan och jag också. Hampus föll nästan ihop strax efter åtta, efter fyra timmars vild lek. Vild men glad. Han kröp upp i min famn då, och jag kände hur hans lilla kropp blev allt mer avslappnad. Jag viskade till honom att jag skulle borsta bort påskäggstrollen från hans tänder och hjälpa honom i säng. "Mamma, mina ben är så små...", svarade han. Normalt sett brukar hans ben snarare vara "jättejättestarka", så jag antog att han bad om bärhjälp, och jag bar honom så gärna. Sen sov han redan under tandborstningen, trots att det lät som om cirkusen var i stan.
Pizza. Hemgjord tomatsås rekommenderas, med vitlök och färska kryddor. Stor skillnad mot Barillas. Grädda däremot lite kortare tid än vad vi gjorde...
Idag fick Maja besök innan vi ens hunnit få på oss kläderna. Alla barnen har bakat med trolldeg. Nu är plåt nr 2 i ugnen, full av pepparkakor, tårtbitar och sniglar. Tanken är att konstverken ska målas med vattenfärg småningom, då vi orkar föreslå det. Visst kan man måla med smidig tusch istället?
Påskafton 2008
Igår blev en lugn dag, precis som planerat. Maja hade sällskap av en kompis, och lillebror fick faktiskt vara med en hel del, så lugnet lade sig över oss vuxna och våra funderingar. Det där solskenet jag antydde visade sig vara uppblandat med en hel massa vind och minusgrader, så de enda som nöp luft var Hampus och jag. Hampus gjorde det med en spade i handen i trädgården, och jag tog ett varv uppför backen till närmsta videträd för att stjäla några kvistar till påskriset.
Vid halv åtta sa Hampus att han ville gå och sova, vilket han också gjorde. Maja höll ut till Let's Dance, och såg de första fina klänningarna liggande i min famn, där hon sen somnade. Det är så underbart att ha ett sovande barn på sitt bröst, att jag lät henne ligga kvar tills nacken och högerarmen domnade.
Den glada påsken fortsätter. Jag har börjat småpyssla lite med förberedelser inför aftonen, då vi har tänkt hålla lite gästabud. Utan att avslöja hela kalaset, kan jag avslöja vad jag gjort hittills: jag har tinat och avsvansat 100 räkor, knådat en deg, rört ihop en röra, krossat 15 tomater och kokat dem. Jag har också fyllt 5 påskägg i påskharens frånvaro, och provsmakat för att se om kvaliteten håller. Nu har jag gjort mig en sådan där kaffe som ni ser om ni scrollar ner en bit. Maja badar och pojkarna är uppe vid affären för att handla ananas.
Ha en fortsatt härlig påsk, ni också!
Utmaningen
För 20 år sedan
1988 gick jag andra året på gymnasiet, och hade en vild frisyr - antagligen den fulaste i hela världen. Jag var måttligt intresserad av skolan, och gjorde mest det jag måste för att behålla acceptabla betyg. Det höll, tack vare att jag lyckades hålla mig väl med mina lärare - men tänk så mycket verklig kunskap jag slösade bort. På kvällarna roade jag mig med att gå "runt byn" och prata med en kompis, längta bort till något diffust och just då onåbart. Då helgen kom tiggde vi skjuts till stan av någons storebror, och så gick vi där och spanade efter flera år äldre snyggingar. Vi trodde verkligen att vi var av intresse för dem.
För 15 år sedan
1993 bodde jag med min dåvarande partner i Vasa. Jag studerade pedagogik och gjorde mina praktikperioder på övningsskolan, som alla andra pedagogikstuderande gör i Finland. Där, på den stressiga skolan, fick jag senare ordinarie anställning. Det här var en tid av många "sitzar" och avklippta overallben och -ärmar (man bytte overalldelar med varandra på den här tiden - gör man fortfarande det måntro?), varvat med långa damiga kjolar och tröjor i tältmodell. Modet var återigen katastrofalt osmickrande. Tänk att man alltid inser det i efterhand, då man redan trillat i fällan och gått där och känt sig snygg. Under den här tiden fick jag några nya goda vänner, som jag fortfarande har kvar i periferin.
För 10 år sedan
Vintern 1998 var jag solo i USA, dit jag hade flytt i desperation året innan. Jag levde ett galet liv av flyktiga pengar, ytliga kontakter och en och annan djupare. Just den här månaden jobbade jag för en galet rik medieman (som figurerat en del i svenska medier p.g.a. sin svenska ex-hustru). Just i mars var även Katja på besök, och vi bilade norröver till San Francisco och gjorde roliga saker. Kontakten hem var frostig under min tid i USA, och det skulle ta mig ytterligare ett halvår innan jag kunde känna att jag längtade tillbaka. Jag levde i en fantasivärld i LA, och lärde mig mycket om "glamouren" i Hollywood genom att se den från insidan. Det var jättehärligt då, ett tag.
För 5 år sedan
2003 bodde Stefan och jag i Abrahamsberg. Vi hade nyligen haft inflyttningsfest i nya lägenheten, dit vi flyttat från Birkastan i tron att vi flyttade till landet. Vi var nygravida med Maja, som sedan kom i december samma år. I min jakt på information blev jag nästan beroende av familjeliv.se, som så många andra med bullar på jäsning. Stefan jobbade på GM Powertrain. Jag undervisade på en skola i grannskapet och var mentor för en härlig åk 9, som jag fortfarande minns. Men det största miraklet detta år var givetvis vår förstfödda.
En sådan här övning gör ju inte att man känner sig yngre direkt... Dessutom skulle jag lätt kunna komplettera med 25 år sedan, och 30 år sedan. Tänk, så tiden flyr.
GLAD PÅSK till er alla!
Vi har tänkt inleda påskhelgen med en lång, lugn fredag. Vi sneglar utåt, eftersom snöflingorna fortfarande faller, och solen tittar fram mellan varven. Vi tar säkert en nypa luft framåt dan. Nu sover Stefan skönt med proppar i öronen, och jag är uppe sedan en halvtimme (8.30). En stor mugg kaffe och en härlig, färggrann frukost står framför mig, och barnen spelar spel strax intill.
Maja och Hampus är förtjusta över påskhälsningarna de fick igår då Stefan var söderut på snabbvisit. Stort tack, hälsar de! Stort tack säger även vi vuxna, för ...ni vet vad. Stort tack! Tack också för alla andra påskhälsningar! Vi är urdåliga på att skicka såna, men vi önskar er alla en varm, härlig, skön påsk iallafall. Ta det lite lugnt nu, och umgås med dem ni gillar bäst. Landa lite, och försök känna efter. Mår ni bra?Det ska ju vara skönt att vara ledig. Kramar från oss alla!
Bilen
Den är hemma nu, Corsan. Stefan är nöjd efter 40 körda mil, även om det inte är något vrålåk direkt. Den rullar och känns pigg, säger han. Pigg och söt. (Navkapslar saknas, måste jag påpeka.)
Min skärtorsdag
Jag jobbar hemifrån idag. Jag är ganska disciplinerad, med min omkopplade telefon och den "supervälfungerande..." jobbmailen. Men nu har jag tagit lunchledigt, och ni är mitt sällskap. Alternativen att städa och plocka eller se onödig tv väljer jag bort för er skull, och min egen. Den här bloggen har blivit en naturllig och trivsam del av mitt liv, och tjänar som både dagbok, lättare kognitiv terapi och envägskommunikation med släkt och vänner. Jag har försökt uppmuntra er till att skriva lite mer i gästboken, men jag får väl respektera att det känns jobbigt, eller svårt, eller trist, eller något annat negativt. Det är jätteroligt att ni läser iallafall! Bloggen har också gjort att jag blivit bättre på att ta vardagsbilder, bilder vi förhoppningsvis kommer att uppskatta mycket i framtiden. Man ångrar bara de bilder man inte tagit, eller hur?
Förmiddagskaffe.
Stefan har åkt söderut idag för att hämta vår nya lillbil. Det blev en Opel Corsa, en 2005:a, silvermetallic. Liten men naggande god, och med fina krocktestresultat. I april får vi vår nya storbil, en VW Passat combi, svartmetallic, Sport Edition. Ni borde ha tagit en vitmetallic istället, sa min bror. Det är ju trendigt. Det grämer mig lite - för visste vore det väl lite fräsigt med en vitmetallic? Nåja. Vi blir nog nöjda med vår likbil också, vilket är vad morfar kallar alla svarta combibilar.
På tal om likbil - här ska ni få höra något som nyligen hände i den lilla by jag kommer ifrån. (Jag hoppas den berörda inte skulle ta illa vid sig om han läste, utan snarare se min berättelse som en liten upprättelse.) Here we go: Det var en gång en intet ont anande bybo, vi kan kalla honom Ruben. Ruben promenerade en kylig februaridag längs landsvägen i byn då en främmande man kallade på hans uppmärksamhet. Den främmande mannen hade parkerat sin bil på parkeringsplatsen utanför byns ålderdomshem, och frågade nu om Ruben kunde tänka sig att hjälpa honom med ett tungt paket han inte kunde hantera på egen hand. På hjälpsamma bybors vis ryckte Ruben givetvis ut till undsättning. Han gnuggade handflatorna och raskade tillsammans med främlingen in i den lägenhet där paketet skulle hämtas. Paketet som låg där visade sig vara stort och otympligt, mycket stort och otympligt, för det var nämligen lägenhetens hyresgäst som låg där, inslagen för transport till sista anhalten! Vad säger ni om det? Ruben fick nog så han mest teg, enligt vad jag förstår. Han teg och bar.
Sånt händer nog bara i små, små byar, eller möjligen på 1500-talet. Fast då bar man dem till droskan - med bibehållet människovärde och respekt, hoppas jag.
Onsdagen den 19 mars 2008
Det var ett riktigt busväder här idag. Det yrde snö, det blåste och pendlade mellan plus- och minusgrader. Desto härligare var det att komma hem till kärleken. Maja verkar nuförtiden ta lite illa vid sig då Hampus och jag har det mysigt. Hon blir nog lite sotis då, helt enkelt. Hampus är ju en väldig mjukis, och därför blir det lätt många kramar med honom. Maja är däremot en cool tjej, med stark integritet. Henne får man bara mysa med då hon tycker det passar. Den här kontrasten blir väldigt tydlig ibland, men jag kan ju inte vägra Hampus gos bara för balansens skull?! Hellre tvångskramar jag istället Maja, för balansens skull.
Ibland tänker jag att Maja har präglats negativt av att bli stor(asyster) så tidigt - att hon anpassat sig till att inte få obegränsat med tid och uppmärksamhet. Hon var ju bara 21 månader gammal då lillebror kom som en virvelvind, och tog över hennes navposition. Numera kan Maja vara lite motvillig då jag vill kramas, men om jag ändå tar och våldskramar henne då, så verkar hon glad och nöjd. Det är nästan som om hon testar hur gärna jag vill kramas med henne. Så fort Hampus kommer springande däremot, vilket han nästan alltid gör då det osar gos, så drar hon sig undan. Jag hoppas det inte är ett symptom på duktiga flickan-syndromet. Maja ska inte behöva vänja sig vid att alltid lägga sina behov åt sidan för andras skull.
Idag vägrade jag släppa iväg Skruttfia fast lillebror kom krypande. Ser hon hemskt lidande ut?
Tisdagen den 18 mars 2008
Ikväll somnade vår son såhär kl.19.20:
Vi andra tre satt vid köksbordet och pratade. Hampus ville prompt äta päron i vardagsrummet, och det får man inte göra i soffan, det vet han. Inte på mattan heller. Hårda bud. Alltså satte han sig, eller lade sig, på hårda parkettgolvet och åt sig till sömns. Det känns som om våra läggningar inte följer regelboken nuförtiden, men vi har kommit fram till att våra barn har ett väldigt bra liv ändå.
Måndagen den 17 mars 2008
Gårdagen slutade såhär:
Det känns inte riktigt som vi föräldrar får någon bäst i test-utmärkelse för en sådan läggning, men barnen tyckte nog det var mysigt. Madicken på "bio", käraste syskonet intill, och så slumrar man in långsamt och blir buren till sängen av starka pappa.
Idag var det vardag. Hampus har varit hängig på dagis, sägs det, och inte riktigt orkat hänga med i lekarna. Här hemma har jag inte märkt något speciellt. Majas och hennes kompis E hade verkligen laddat för att leka ikvälll, så efter ett samtal till E:s mamma tog jag hem tre barn. Tre rekordsmutsiga barn, kan jag tillägga. Vintern har nämligen kommit hit nu, tre månader för sent. Det snöar jättestora, våta flingor, som blandade med sanden (som hela dagisgården täckt av) blir som brunt klister. Vårt hallgolv är nu täckt av små, irriterande klisterkorn, som jag inte orkat suga upp än. Barnens utekläder är också i stort behov av sanering p.g.a. att galonisarna av någon anledning hängde kvar inne på dagis... (Ingen har ett bättre dagis än vi - alla glömmer ibland!)
Men: här hemma var det full rulle. Det bara rullade på, fort och som smort. Hampus var den enda som gnisslade lite emellanåt, eftersom han inte fick vara med. Det är hårt att vara "liten". Att tjejerna hemskt gärna vill vara ensamma ibland får man ju lära sig leva med. Tids nog vill Hampus också ha sitt privatliv ifred...
Hampus gör vissa trevande försök, men möts av dubbla "neeeeej!".
Söndagen den 16 mars 2008
Idag skiner solen! Det är ju alldeles, alldeles underbart! Vi ska nog gå ut snart, men nu (kl.9.30) sitter barnen och pusslar. Maja tävlar, som alltid, om vem som hinner pussla klart först - som om det vore någon match då man tävlar mot en hälften så gammal pusslare. Jag blir alldeles galen på det där beteendet ibland, och vet inte hur jag ska göra för att få henne att lugna ner sig. "Jag vann!" "Jag blir ettan!" "Jag vinner!".... Känner hon sig i riktigt bra form tillägger hon "...inte Hampus!". Vänta bara tills lillebror växer till sig lite, tänker jag tyst. Då kanske det inte är så himla roligt att tävla längre, då man får börja dela på segrarna.
Eftersom datorn står påslagen i bakgrunden mest hela tiden, följer här en uppdatering medan pastan kokar (kl.11.15): Hampus och Maja rök ihop kring de där pusslen till slut, och gick åt skilda håll. Maja fick med sig sin pappa på en dagislek, som nu pågått i en timme. De verkar båda vara fröknar. Hampus hjälpte mig göra en gryta, ett hopkok på vad som fanns hemma: quornfärs, lök, bönor, blandade rotfrukter, tomatkross med chili, svamp och matgrädde. Det smakar mums, och nu väntar vi på att pastan ska koka klart.
Hampus har gjort ett försök att bli del av den där dagisleken, och än så länge verkar det gå vägen. De tjoar och tjimmar där inne i lekrummet. Jag beundrar Stefan för hans förmåga att leka rollekar. Själv vill jag verkligen inte göra det, jag tröttnar nämligen efter en halv minut. Däremot välkomnar jag barnen i vardagliga sysslor - jag viker gärna tvätt med dem, bakar med dem, lagar hopkoksgrytor med dem - bara jag slipper vara hund, dagisbarn, troll eller vad det nu råkar vara.
Hampus dansar framför teven. Helst i smyg. Maja byter kläder för femte gången.
Uppdatering kl.12:36: Maja fick överraskningsbesök av en dagiskompis, en ny kompis i hemmasammanhang. Det märks, för leken är ett evigt rolletande. I Majas ögon var nog umgänget lite svajigt från start, eftersom kompisens första kommentar i hallen var: "Maja är inte så bra på att prata". Hm. Bättre isbrytare har jag hört.
(Vi har fått lösningen på varför i hela friden Maja har börjat säga "den hära och den dära", trots att ingen av hennes kompisar verkar göra det. Fel! Åtminstone en gör det. Se där så tidigt man som förälder slutar vara de mest inflytelserika individerna i sina barns liv...)
Vårsol på altanen.
Lördagen fortsatte
...lugnt och fint igår. Stefan och barnen gick ut i trädgården och drog upp några svartvinbärsbuskar (nej mamma, inte alls alla!) och ansade lite annat vildvuxet. Vi har konstaterat att vi har en hel del utearbete som väntar - alla trädetaljer ska slipas och målas om, verandagolvet ska slipas och oljas, möblerna ska slipas och lackas (tycker S, som tröttnat på att behöva slipa dem varje säsong), rabattslänten ska plastas om och fyllas med ny mull, eller också får vi slita bort den underliggande plasten och börja tokrensa ogräs istället. Vi har en underbar trädgård, men ack, den kräver underhåll. Under tiden de röjde ute igår gjorde jag det inne. Det roligaste var att tvätta soffan. Har jag sagt det förr, att alla barnfamiljer som kan tänka sig en skinnsoffa ska köpa en skinnsoffa?! Den vita(!) soffan var nog en av våra bästa investeringar sen vi fick barn. Den kan vara hur grisig som helst, och sen blir den ändå som ny av lite gnugg med svampen med jämna mellanrum. Helt mirakulöst.
Bollen fortsatte stå i centrum.
Framåt kvällen åkte Stefan och Hampus iväg och handlade romanstiskt tilltugg till vår romantiska tevekväll. Det blev pizzabitar och olika kex med ostar och sånt, och så lite gott, vitt vin till det. Det var så mysigt så, här hemma i den nytvättade soffan. (Jag tackar ändå för samtalet jag fick från en av er läsare, som frågade om vi ville gästa dem istället för att sitta ensamma. Det, om något, var väl ett rart tecken på att små vinkar(?) skrivna på den här sidan funkar?! Synd bara att vi kommit så långt i vår kväll att det fick stanna vid ett samtal den här gången.)
Hampus gick och lade sig för en oplanerad tupplur under eftermiddagen, och Maja ägde oss som bara den under tiden.
Ny bekantskap
Det tog en timme att pumpa upp världens största boll med världens minsta pump, men sen var lyckan gjord. "Det här är mammas och pappas träningsboll" sa vi, vad vi nu försökte åstadkomma med det.
Ser ni Hampus beundrande blickar? Hör ni "åååååh":et? Ja, han har ju en SÅ stark syster...
Lördagen den 15 mars 2008
Eftersom Hampus knoppade in framför bompa (igen) igår - har han hjärnskakning trots allt? - så var han pigg kl.5.30. Stefan ledde honom tillbaks till sängen, där han låg kvar till 6.20. Sen räckte det. Klockan 8 kravlade jag upp, och nu sover Stefan en snutt. Det här är ett bra koncept, tycker vi. Det är helgrutin för barnen också: "först sover mamma, sen sover pappa, sen är alla glada vid tiosnåret". Min vila brukar sträcka sig till 8.30-9.00, för Hampus brukar sova längre än han gjorde idag. Då får vi vuxna en timmes vila var ungefär, efter den andres uppstigning. Sover barnen så länge som vi hoppas, till 8, så behövs oftast ingen extra vila.
I skrivande stund bygger Maja med lego; ett fängelse, en bil med släp och en rutschkana för legofigurerna. Hampus och jag har precis avslutat vår lek, där vi kört en bil mellan oss 376 gånger och ropat "aj!" varje gång bilen träffat vårt ben/vår rumpa/vår fot. Jag har också nyss slängt vår trasiga kaffebryggskanna i soppåsen efter att ha lärt mig att härdat glas (dricksglas, kaffekannor etc) inte hör hemma bland returglaset, för det är gjort av en annan materialblandning och försvårar därför återvinningen av allt glas om det kommer in och stör. Visste ni det? Inte jag.
Ikväll ska Stefan och jag se finalen i Melodifestivalen på tuman hand. Vi tänkte kanske bjuda hem någon, men sen blev vi för slöa för att fixa i ordning och dona med bjudmat, så vi struntade i det. Det var tråkigt av oss. Men vi ska ha det så mysigt iallafall, så det gör inget. Hela konceptet är redan upplagt, inklusive rösterna vi kommer lägga på Christer Sjögren... Nej, vi hejar på BWO, som både har en bra låt, grym karisma och goda kontakter i öst-europa. Å andra sidan: spelar det någon roll hur det går i ...vart de nu ska? Vi har ju haft vårt roliga nu, internt här hemma i Sverige.
Nyheterna är för övrigt ingen upplyftande historia nuförtiden (om de nu någonsin varit det):
- Butikerna säljer ris fullt av cancerframkallande mögelgifter, trots livsmedelsverkets varningar.
- Små svenska spädgrisar blir kastrerade utan bedövning för att vi ska få godare kött.
- Hundarna i Kina dödas långsamt för att vi ska kunna äta upp dem så möra som möjligt.
- Lammen i Australien blir skinnflådda utan bedövning för att vi ska få snygga merinotröjor.
Och då har jag inte ens gått in på alla småbarn och åldringar som far illa överallt, det hemska som händer i Darfur (och säkert på en massa andra platser), eller ens den gamla, hederliga miljöförstöringen.
Vad ska man göra åt det här?
Masksäsongen är här!
Ja, så har de då hittat ut i kylan, daggmaskarna. Tänk så fint. Maja och Hampus har varit på sin första maskjakt för säsongen, och lagt sina fynd i en röd plåthink. Nu ligger det en storasystermask och en pappamask där. De letade länge och idogt efter en mamma och en lillebror, men trodde att de hade hunnit gömma sig. De tyckte nämligen att de såg en snabb mask krypa in under trappan då de kom gående. Bättre tur i helgen, får vi hoppas.
Samvetet, det eviga samvetet
Jag verkar dömd till kroniskt dåligt samvete, för än det ena, än det andra. Nu har samvetet fått för sig att hyllningen här nere kanske kan få någon, någonstans, att må dåligt - kanske en sönderstressad fru eller en dito man. Jag vet att alla inte har möjlighet att vara hemma vid 18, eller göra något av det andra jag hasplade ur mig här. Men å andra sidan är de säkert toppenbra på andra saker! Så hylla era partners för just deras goda sidor! Min blev glad som en spelman. Ni som inte har någon partner, eller ni som inte har lust att hylla honom/henne - hylla er själva!
En hyllning till Mannen
Tack för att du pillar med mina ben och fötter varje kväll i soffan. Tack för att jag aldrig behöver städa efter mig då jag bakar. Tack för att du alltid leder Hampus tillbaks till sängen då han går upp för tidigt/mitt i natten. Tack för att du alltid tar oväntade tidiga morgnar med barnen. Tack för att du tar varannan vab-dag utan diskussion. Tack för att du hämtar barn eller kommer hem kl.18 s.g.s. varje kväll. Tack för att du inte gnäller på mig då jag gnäller på dig. Tack för att du inte låter mig gnälla för mycket. Tack för att du är så avslappnad. Tack för att du avleder barnen då du ser att jag är trött. Tack för att du pussar på mig i förbifarten. Tack för att du valde mig.
Torsdag kväll i vårt hus
Stefan ligger och masserar mina söta(?) fötter till Kustbevakarna. Hampus sover djupt, och Maja sitter i lekrummet och ritar tills sömntåget kommer. Det brukar komma runt halv nio nuförtiden. I cd-spelaren har hon O helga natt. Hon älskar den och spelar den gärna om och om igen. Hon blev så glad då vi hittade den där klassiska, svenska julskivan mitt i mars, och nu går den varm i lekrummet. Det är ett bättre insomningsbrus än alla flimriga filmer tycker vi, så hon får gärna hållas med sin julmusik...
Uppdatering en kvart senare: Maja har somnat på mattan, där hon bäddat och lagt sig till rätta med lammet. Alla leksaker är frivilligt undanplockade till perfektion. Julmusiken ljuder fortfarande, och mitt hjärta är plötsligt så ovanligt varmt.
Torsdagen den 13 mars 2008
I morse gick lämningen inte direkt som planerat. Hampus travade visserligen iväg mot vattenpölarna, men Maja - som brukar vara den mest kavata - bröt ihop av då okänd anledning och grät hjärtskärande.
- Maammaaa, hulkade hon.Jag vill vara med dig!
Det händer nästan aldrig att Maja är ledsen då vi lämnar henne på dagis. Det har väl hänt en handfull gånger sammanlagt sedan hon bytte dagis, och de gångerna har alla haft en sak gemensamt: Maja har fortsatt vara ledsen hela, hela dagen. Hon har ofta matvägrat och gråtit i timmar i någon vuxens famn. Hon är alltså inget "allt blir bra bara ni har gått"-barn, utan är hon ledsen så är hon Ledsen. Jag valde därför att följa mitt hjärta och göra ett gyllene undantag: ta med henne på jobb. Personalen verkade ha full förståelse för det, ja rentav understödja det eftersom de känner skruttet.
Det gick jättebra att ha med sig Maja eftersom hon är så lättanpassad och foglig. Idag följde hon med mig på observationsbesök i en fjärde klass. Det var spännande må ni tro, att få vistas bland de stora barnen och få se vad man gör i skolan. Eleverna var väldigt rara mot Maja, och frågade henne om hon skulle börja där. Trots sin blyghet svarade hon på tilltal, vilket jag tycker var bra gjort under omständigheterna. Lektionstid satt hon som ett ljus hela tiden. Faktum är att jag nog satt och vred på mig mer, eftersom lektionerna var urtråkiga. En eloge till de där tioåringarna, säger jag! Ska tioåringar verkligen sitta och skriva diktamen en hel lektion, och sen ha världens längsta glosförhör nästa? Eller var det den 12-åriga lärarens sätt att komma lätt undan? Många har nämligen en tendens att antingen plötsligt schemalägga en extra lång "elevens val"-timme eller också ha ett massivt prov just den dag jag kommer. Så synd, eftersom jag helst vill se en helt vanlig, ordinär lektion - elevens verklighet.
Avslutningsvis testade jag flickan vi hade försökt observera. Maja satt med i rummet och gjorde teckning efter teckning under tiden. Hon måste ha lyssnat en hel del också, för hemma vid middagsbordet berättade hon för Stefan om den ena detaljen efter den andra. Tur att hon inte på allvar kan bryta någon sekretess. Än.
Hampus idag. Bulan har inte lagt sig än, men han verkar ju glad ändå.
PS! Maja berättade senare för mig vad som gjorde henne så ledsen på dagis i morse. Det var väl inte sådär jättefarligt, tyckte jag.. Snarare ett missförstånd. Menför henne blev det ju heltokigt, och det är vad som räknas.
Tisdagen den 11 mars 2008
Idag skulle jag ha gått på bio igen, var det tänkt. Igen skriver jag därför att jag var på bio och lite, lite på krogen i fredags också! Nu händer det grejer. Ella Bella styrde bestämt upp hela äventyret. "Försoning" är bra, sa hon, och den såg vi. Försoning är en bra film! Se den om ni kan, med Keira Knightley. Eller med er partner om ni hellre vill det. Haha. Efteråt tyckte Ella Bella att vi absolut måste ta en sväng till Anglais, Scandic-baren med det bästa after work-hänget. Och jösses, vilken sillburk Anglais var! Det var länge sedan jag frotterade mig med det hippa innefolket, och en dryg timme var väl alldeles lagom med uteliv för mig, som uppvärmning. Jag har ju tänkt boka in roliga saker oftare nu än jag gjort de senaste åren. Inte för att det är så stort löfte egentligen - det krävs ju inte mycket för att hålla det.
Var är röda tråden? Jo, jag fick ett Samtal igen, som störde min dag. Den här gången var det Hampus som hade fått sig en sop med sopen. En dagiskompis hade av misstag (vill jag tro!) drämt kortsidan av sopkvasten i hans panna med all kraft, och A varnade mig för att det var ett hårt slag, och att bulan därför var ordentlig. Som ett horn. Det gör fysiskt ont i en förälders hjärta då man hör sådana saker, eller hur? Nu var det dessutom andra gången på en vecka. Tokigt... Reptilhjärnan vaknade på direkten, och jag bad genast dagens biodejt om en ny biokväll. Jag måste ju hem! Mamma måste ju få se skruttets bula, pussa honom på den, iaktta eventuella tecken på hjärnskakning och vara hemma för att önska honom godnatt.
Väl hemma kom en strålande glad och sprallig pojke springande emot mig. Av den ynkliga stackaren jag pratat med i telefon någon timme tidigare fanns inte ett spår kvar. Såhär gärna ville han få sin bula fotograferad:
I balans, del 1
Jag har lyssnat på en framstående fil.dr./stressforskare på jobbet idag, Giorgio Grossi. Han var en mycket trevlig föreläsare, så jag skrattade mig igenom hela timmen. Grossi resonerade kring hur vår moderna stress tar sig uttryck, och varifrån vi hämtar den. Han pratade också om att stress, som vi upplever den, är en ganska ny epidemi och varför det är så:
- De snedvridna idealen. Våra föräldrar sneglade mot grannens Volvo och Svenssons dyra tvåveckorsresa till Gran Canaria och satte ribban där. "Det ska vi minsann också ha råd med", tänkte de kanske, och lyckades möjligen. Hur gör vi idag? Jo vi sneglar inte mot grannen längre. Grannens liv upplevs kanske som ganska trist och tråkigt, till och med. Istället sneglar vi mot de s.k. "kändisarna" och den verklighet de väljer att visa oss via media, och sätter ribban där. Sen strävar vi ihjäl oss mot de ganska otydliga och orealistiska idealen vi blivit serverade - och känner oss förstås konstant misslyckade (och stressade).
- Den störda sömnen. Vi håller oss upptagna/distraherade hela dagen och hela kvällen, vilket gör att sängen vid läggdags är första platsen där våra tankar ges utrymme. Då kommer vi att tänka på gårdagen, morgondagen eller förra veckan då vi gjorde bort oss så hemskt, och så ryker vår nattsömn. Den goda sömnen är också något vi ibland medvetet drar ner på idag eftersom vi har en massa annat vi bara "måste" hinna med. Störd eller för kort nattsömn leder i sin tur till sämre återhämtning och återuppbyggnad, och högre halter av stresshormon i kroppen.
Så. Ni har precis varit mitt sällskap under eftermiddagsfikat, kära läsare (om jag har några)! Jag kände behov av att anteckna lite innan jag glömmer. Det kändes så skönt att få höra att det jag har känt av i kroppen på sistone inte bara har drabbat mig. Grossi beskrev nämligen hela Pia, rakt inifrån och ut eller tvärtom, och jag tror inte att han var magiker. Jag tror helt enkelt att jag är ganska normal trots allt. Det ni!
Vid senare tillfälle ska ni få den fascinerande och inte helt orimliga del 2: Vad kan vi göra åt det?
The doctor is in
Hampus och Maja har en mycket populär doktorsväska full av nyttiga prylar - sprutor, spatlar, pinnar, stetoskop, mediciner, blodtrycksmätare osv. Ikväll annonserade Hampus att han kände sig sjuk, varpå Maja blixtsnabbt klev i doktorsrocken och bad honom sätta sig i väntrummet medan hon plockade i ordning prylarna. Sen kallade hon:
- Hampus XXX (hans efternamn)!
Hampus kände sig antagligen lite osäker på vad som väntade, för jag hörde hur doktorn sa:
- Det är ingen fara. Din mamma och pappa sitter här ute och väntar tills vi är klara.
Sen undersöktes det och grejades. Hampus skulle säga aaa, vända fram och tillbaks på huvudet och sträcka fram diverse kroppsdelar. Till slut kom domen:
- Du har lite blod inne i dig, du behöver medicin.
Sen följde doktorn sin patient ut till väntrummet igen.
- Så, nu är vi klara. Han var jätteduktig, sa Maja till Hampus osynliga föräldrar och föste iväg honom mot tomheten.
- Men var e min mamma och min pappa? undrade patienten, med all rätt.
- Där! pekade doktorn. Där en din mamma och där e din pappa! Ser du?
- Jaa! svarade Hampus glädjestrålande och sprang iväg, rakt in i väggen.
Måndagen den 10 mars 2008
Den här överraskande men vackra synen mötte Stefan och mig ikväll - Maja hade sövt sin bror. Synd bara att klockan inte var liiite mer.
Söndagen den 9 mars 2008
Stefan höll sitt löfte igår, och avnjöt en burköl efter Bompa. Dessvärre kom han på det efter att han lagt sin son, och störtade därför in i sovrummet med ölen i handen, i hopp om att Hampus inte hunnit somna än. "Titta, nu ska pappa dricka ölen du gjort i ordning åt mig!" hade han nog tänkt säga. Tyvärr hade sonen redan klockat ut för dagen. I morse fick han istället syn på den tomma burken på diskbänken, och blev eld och lågor.
- Pappa druckit öl?
- Ja, det gjorde han igår, efter bompa, svarade jag. Precis som ni bestämde.
- Hur pappa druckit ölen?
- Han öppnade hålet där och så drack han den med munnen, sa jag.
- Såhär?
Snabbt som ögat hejdade jag burken innan de sista beska dropparna rann ner på lilla, rosa tungan.
- Ja, precis så.
Hampus hmmm:ade eftertänksamt och förnöjt. Sen pilade han iväg mot tvättstugan för att hämta en ny öl att lägga i kylen.
Fascinerande fascination det här. Jag vet inte vad jag ska tycka.
Kvällsnöjet igår. Platserna, färdiga, hoppa!
Annars har vi varit på skilda håll idag. Stefan och Maja har provkört två bilar, och underkänt båda. Jag och Hampus har storhandlat på Ica. Han babblar så öronen går sönder, den lilla mannen, men så länge man orkar hänga med så hör man många roliga saker. Under kvällen lektes det i den nybyggda jättekojan, och så kastade Stefan och barnen boll. Maja försökte spela G-R-I-S med sin pappa, men med jämna mellanrum kom lilla sadisten som en stormvind. Han missförstod medvetet alltihop och kastade med ett glädjetjut bollen dit pepparn växer. Stefan blev iallafall gris två gånger, vet jag.
Hampus och masken
Han är underhållande, vår Hampus. Efter att tjejerna gick in i eftermiddags, struttade han runt ensam på gården. Han nynnade, och lät så nöjd så. Plötsligt avbröt han sig och ropade:
- Mamma, oj! En mask! Titta!
Han satte full fart mot mig, med handen utsträckt framför sig. I handen höll han en stenhård daggmask, isig och dan. Den hade definitivt förlorat kampen mot vintern.
- Den är alldeles död! sa Hampus, nöjd som aldrig förr om jag inte misstog mig. Jag trampade på den!
- Nej men det gjorde du väl ändå inte?
- Joho!
- Men vi trampar ju inte på djur i vår familj, sa jag.
- Jo, jag gjorde det. Och nu är den alldeles död.
Hm. Jag anar ett misslyckande. Vad ska det nu bli av vår son? Vi måste snarast prata om djur och känslor - i synnerhet daggmaskar. För daggmaskar har väl känslor?
PS! Det verkar som om Maja har flyttat ihop med grannen. Igår var hon där hela kvällen efter dagis, idag var ju kompisen här fram till lunch, och nu är Maja där igen. De verkar ha ordentligt roligt. Men att vår dotter inte har tid med oss är väl bara ett kärt bekymmer? Det gäller att vänja sig, för innan vi vet ordet av är båda barnen stora och Stefan och jag sitter här utlämnade till "bara" varandra. Vad ska vi hitta på då?
Hampus och ölen
Av någon anledning har vi några burkar mellanöl i vår ägo. De har stått i evigheter i tvättstugan, i ljummen - för att inte säga varm - miljö. Han är ingen stordrickare, min Stefan. Det är mest på den nivån att han en gång i kvartalet knäpper upp en burk då han känner sig lite crazy. Då blir det ju så att de står där inne i tvättstugan och jäser. Härom dagen hittade Hampus burkarna, och frågade mig:
- Mamma va ä dä?
- Det är öl, svarade jag, sånt som vuxna dricker ibland.
- Du kan dricka en sån nu mamma! föreslog han.
- Nej tack, svarade jag. Jag tycker inte om öl. Det är pappas öl.
Sedan dess har Hampus haft fullt sjå med att få sin pappa att dricka sån där ÖL. Redan efter det där första mötet med ölen störtade han till Stefan, och ropade glädjestrålande:
- Pappa! Här får du en öööl!
Stefan sneglade på mig och såg ut att undra om det var jag som låg bakom kuppen.
- Oj...! Vad snällt... Tack älskling!Men vet du vad? Jag tycker att ölen är godare då den är kall, svarade Stefan och trodde säkert att det hela var avklarat.
- Jag sätter den i kylskåpet då! sa Hampus glatt och pinnade iväg mot köket.
Två timmar senare konstaterade Hampus glatt att ölen blivit kall. Proceduren upprepade sig, bortsett från att Stefan inte kunde skylla på temperaturen längre.
- Oj...! Tack, vad bra att du gjorde den kall! Men jag vill inte dricka öl just nu. Kanske ikväll!
- Okej, svarade Hampus, den här gången påtagligt besviken. Han lommade iväg med ölen och lade tillbaks den i kylen.
För en liten stund sedan gjorde han ett försök igen, sitt 17:e:
- Pappa! Du har glömt att dricka öööölen! Du kan dricka den nu?!?
Den här gången kapitulerade Stefan och lovade att han skulle dricka den efter Bolibompa. Så ikväll runt klockan 19 ska Stefan dricka öl. Trägen har vunnit.
Hampus illustrerar sin bild av vuxenlivet: mobiltelefon, bilnyckel, solglasögon och blöja.
Lördagen den 8 mars 2008
- Fin färg! sa Maja om sitt öga idag.
Idag skiner solen ute, och det känns som om våren envisas med att stanna. Det är underbart! Barnen blev inspirerade till att packa sina ryggsäckar och bege sig ut i trädgården för en picknick. Förväntansfulla stod de i givakt i hallen då jag packade ner godsakerna. Sen valde de omsorgsfullt plats på gräsmattan. - Tycker du vi ska sitta här? - Nej, men kanske här? - Eller här? - Ja! Här sitter vi! Ögonblicket senare kom kompisen från grannhuset trippande över, och vips hade vi tre lyckliga små kalvar på vårbete i trädgården. Då matsäckarna var slut, körde de omkring med dockan - förlåt, barnet - i vagn där ute. Maja var mamma, L var också mamma, och Hampus var pappa. Det är väl vad man kallar regnbågsfamilj? Rösterna var jätteglada. Harmoni rådde.
Vi vuxna har pysslat med alla skräpsamlingar som ska till återvinning, veckans tvätthögar som är ofattbart höga, och så har Stefan inspekterat Saaben för att upptäcka eventuella nya små minirepor han ska anmäla till sin arbetsgivare innan han returnerar den den 31.3. (Han hittade inga.) Vi har planer på att åka till stora bilaffären för att se om vi kan hitta något att köpa, gärna idag. Stefan har i veckan plockat ut ett dussin lovande bilar från Blocket och kollat upp dem dels i Konsumentverkets tester, dels i Vägverkets register. Lätt skakad har han avslöjat en hel massa bluffmakeri via Vägverket! Vi har nog varit lite naiva, som trott att folk är ärliga. Säljarna talar nämligen osanning om allt möjligt, och verkar omedvetna om att det mesta går att kolla upp. De förskönar bilens tillverkningsår(!), dess besiktningsprotokoll, anmälda plåtskador till försäkringsbolaget etc. Och en hel massa bilar har dessutom ett förflutet som hyrbil, har det visat sig, vilket inte heller känns så bra. Hur ska vi hitta Bilen?
I realtid kl.12.10: Nu har kidsen hittat en isklump, som de gett sig på med stort engagemang. De sitter alla tre och hackar på den med sina små plastspadar, och tycker det är förbluffande att den inte faller i bitar. De har hackat i en halvtimme, och verkar nu leta efter andra sätt att besegra klumpen. Tänk, man längtar nästan tillbaks till den där tiden i livet, då det minsta lilla projekt gavs enorma proportioner. Vi har bestämt oss för att skjuta upp vår resa till bilaffären, bara för att de kära barnen har så himla roligt.
Fredagen den 7 mars 2008
Såhär ser vår vackra flicka ut idag - som om hon mött en kramgo björnunge i skogen. Hon har inte ont, och hon är glad och pigg. Igår tvärsomnade hon i soffan framför Bolibompa, och fick sig på så vis en timmes extra sömn i natt.
Hampus, uppspelt som aldrig förr, misslyckades med sina försök att väcka Maja.
Igår var Stefan ute och spelade biljard med sina arbetskompisar, och ikväll är det min tur att leka ung och vild. Jag ska gå på vild bio med en vän jag träffar för sällan, och det ska bli så skoj! Ha en härlig fredag, alla kära läsare!
PS! Tack för lunchen igår, Pernilla! Alltid lika trevligt.
Torsdagen den 6 mars 2008
Idag ringde de från dagis igen, en timme innan hämtning. Det är obehagligt att svara på sådana samtal, för jag vet ju att de inte ringer bara för att önska mig en trevlig eftermiddag. Den här gången hade Maja ramlat. Hon hade sprungit mot mellisbordet utomhus, snubblat då hon var nästan framme, och slagit huvudet med full fart i bordskanten. "Dunk" hade det låtit, enligt C - sådär dovt och hemskt som det gör då huvud slår i trä. "Du skulle ha hört!" sa hon. Jag hade inte velat höra dunket, och jag hoppas ni aldrig har hört ett sådant dunk heller. Lyckligtvis klarade sig höger öga fint, så det kunde ha varit värre. Hon visar inte heller några tecken på hjärnskakning, så vi kom undan med en liten förskräckelse och en påminnelse om hur snabbt allt kan ta en vändning. Jag tog en bild på hela skruttet vid hemkomsten, men svullnaden fastnar inte på linsen. Ni får föreställa er hur hon liknar en sådan där hund ni vet - en sån som ser ut som om den har sprungit in i en vägg. En sån liknar hon, en som dessutom slipat munnen med sandpapper. I morgon lär hon skifta i blått.
Tisdagen den 4 mars 2008
Nu har tänkte jag berätta om en vanlig morgon i mitt nya liv, så som det tedde sig denna Första Dag. Betänk hur en liten småsak kan färga av sig på hela tillvaron:
Dagen startade piggt och glatt, ni vet sådär rosaskimrande som dagar alltid borde starta, och som många av dem faktiskt gör. Barnen gosade hos oss en stund, och klockan var lagom. Solen sken ju också idag, så dammtussarna glittrade extra fint i hörnen. Bekymmerslöst klev vi alla (även jag!) över de leksaker som övernattat på vardagsrumsgolvet. De morgonmosiga barnen bänkade sig i soffan och jag tog upp deras frukostbeställningar, som en duktig servitris till deras tjänst. Med ett leende levererade jag en rågkaka med smör, leverpastej, keso och ost - en riktig Dagobert-macka - till Hampus. Maja önskade en enkel limpsmörgås med bara smör på, som välkommen kontrast. Då beställningen var avklarad och kaffet påslaget, pilade jag som en iller bort mot mina egna bestyr. Eller jag försökte iallafall, för halvvägs till badrummet fick jag veta att vattnet/mackan/osten var slut. Som en god mor(?) vände jag på klacken och backade till ruta ett.
- Okej... Mamma fixar, älskling!
Nickelodeon är barnens morgonhypnoterapi, och min möjlighet till morgonro. Låter jag dem själva glänta på kylskåpet mitt i morgonrusningen, så blir det inledningen på ett projekt långt större än jag har lust med. Bättre att bara serva, i allafall på kort sikt (vilket är den enda sikt jag har före morgonkaffet).
Då jag vänt på klacken för tredje gången utan att ens ha hunnit nudda concealern, kände jag hur det där rosa skimret började övergå i grått, och en trött kommentar låg på lur. Inte bli irriterad nu, harmoniska kvinna mitt i livet, hann jag tänka. Det vore onödigt slöseri med energi. Så i min iver att mota olle i grind tog jag några malplacerade danssteg där i hallen, i brist på annat. "We did it, we did it, we did it, yeah!" sjöng Dora på teven. De första trevande stegen växte till sig och blev äkta innan jag visste ordet av. Det var som om kroppen levde sitt eget liv helt plötsligt. Shakey-shakey. Barnens blickar flackade mellan mig och teven, och snart spred sig leenden i familjen som ringar på vattnet. Stefan svepte förbi i snyggskjortan, och hann berätta att han uppskattade min dans. Den trötta kommentaren var svald och bortglömd, och det Stora Grå backade.
Varför inte överraska sig själv med att fika med trosor på huvudet.
Mer dans och glädje åt folket, säger jag alltså! Utmana ert Stora Grå och gör något oväntat som skrämmer det på flykten. So what om ni blir lite sena nån gång. Hört talas om ursäkter? Jag har inte behövt missbruka dem hittills, så jag har många innestående. "Ursäkta att jag är lite sen. Det var lite mycket i morse." Eller: "Ursäkta att jag är lite sen. Jag var tvungen att dansa klart."
Och nu är det snart vår! Jag har våren till ära påbörjat mitt nya, enklare, mer bekymmerslösa liv. Påminn mig om jag någon gång verkar ha tappat kartan.
Hampus leker död
Hampus har ju en förkärlek för dramatiska filmer. Den fula ankungen är en sorglig favorit, och filmen om Benji likaså. Den senare börjar med att en pumamamma blir skjuten och dör. Hunden Benji tar sen hand om pumans ungar tills han hittar en ny pumamamma åt dem, en plastmamma. Slutet gott, men ändå inte riktigt, alltså. Hampus vill gärna se den där skjutscenen om och om igen, och betraktar tragedin med stort allvar och säkert en massa frågor inne i lilla huvudet.
Hemgjord milkshake och fysiklektion. Vart tar bubblet vägen? Det dör väl det också...
Igår lekte barnen familj, och Hampus satt i vita snurrfåtöljen. Maja ville att han skulle maka på sig så att även hon fick plats. Han rörde sig inte ur fläcken. Han satt där stilla som en sten och såg helt uttryckslös ut länge, länge, till Majas växande förtvivlan. Så sa han till slut:
- Jag vill bara vara död.
Va?! Inte roligt. Jag förstår att han inte förstår, men jag tycker inte om död-leken ändå. Det blev inte bättre framåt kvällen. Då sprang han runt och ropade "mamma dödde, mamma dödde", och skrattade så han kiknade. Ju mer förkrossad jag såg ut, desto mer skrattade han. Vad är detta? Jag tröstar mig med orden han sen gav mig vid nattningen:
- Jag längtade efter ni då ni var borta.
Är tre dygns frånvaro tillräckligt för att göra honom såhär fixerad vid döden?
Mina mitt i livet-löften
1. Jag ska inte läsa tidningen och lyssna på barnen samtidigt.
2. Jag ska krama Stefan oftare och längre, och inte sura på honom då jag bara är trött.
3. Jag ska motionera lite mer. Regelbundet, men kravlöst.
4. Jag ska fortsättatacka nej till allt jag inte vill lägga min tid på, med gott samvete.
5. Jag ska fortsätta vara spontan, och acceptera det jag sagt/gjort även i efterhand, i min ensamhet.
6. Jag ska lära mig strunta i vad folk i allmänhet tycker om mig och hur jag lever mitt liv.
7. Jag ska ta mig tid att vara snäll och visa dem jag tycker om att jag tycker om dem.
8. Jag ska slarva med saker ibland, och skratta gott åt det om någon undrar.
9. Jag ska börja tycka om hela mig själv och min härliga ålder. Jag är äntligen vuxen. (Hmm...)
10. Jag ska försöka vara stolt över att vara jag. Lagom duktig. Lagom trevlig. Lagom snygg. Lagom smart.
Så där ja. Tio nya krav. Blev det helt rätt det där?
Tillvaron i mitt ekorrhjul
Här i mitt ekorrhjul ska man hänga med. Man ska vara up-to-date med mode, inredning och politik, man ska göra karriär, man ska vara en perfekt Juul-förälder och kunna sin jämställdhet. Man ska vara socialt aktiv, ha många järn i elden, gärna ett designat hem, och till råga på allt ska man vara på väg, vart som helst. Man ska gå i varje rulltrappa. Sen skadar det inte heller om man har hy slät som en babyrumpa, är pigg som en nyutslagen nyponros och vältränad som en 20-årig gymnast vid 37. Det är hårda bud i mitt ekorrhjul, men jag har krupit in här på egna viljelösa ben. Jag har valt att krypa in och börja springa, så jag varken kan eller ska skylla på någon annan. Men jag tror jag har fått lust att hoppa av!
Jag vill inte sitta i en gungstol som 87-åring och sörja att de bästa åren av mitt liv svischade förbi ovanför mitt överfulla huvud. Jag vill istället sitta där och le belåtet åt alla härliga minnen jag i lugn och ro skapade tillsammans med min familj och mina vänner, mitt i livet. Jag vill känna att jag mådde bra inuti och sov gott om nätterna utan oro för ...allt och ingenting. Att jag var där när mina barn var små och gjorde roliga saker, och när Stefan visade sin kärlek. Att jag hade tid att ta hand om dem jag brydde mig om, utan att jag redan i tanken var framme vid nästa sak som måste göras. Jag vill le åt att jag fick älska och känna mig villkorslöst älskad. Och att jag kände att jag dög - precis... som... jag... var.
Tror ni jag har en tidig 40-årskris?
Söndagen den 2 mars 2008
Hej-hej! Nu är vi hemma igen. Allt gick så bra så, som om nu någon någonsin trodde något annat. Inte ens ett spöke syntes till, trots att vi av egen fri vilja sov i Huset trots planerna på hotell. Huset verkade mycket mer fridfullt och varmt nu än för tjugo år sedan, måste jag säga. Ja, det var faktiskt tjugo år sedan jag senast spenderade nattid där. (Aj, vilken åldersdunk!) Som vuxen har jag mest träffat mummi på sommarstället, sommartid. Eftersom min mamma också var där nu, fick vi oss en nostalgitripp genom gamla fotoalbum, gamla leksaker och gamla historier. Det var härligt. Maja lekte med de pappersdockor jag lekt med som barn, och min mamma dessförinnan. Vart tog alla enkla leksaker vägen förresten? Måste alla leksaker vara dyra, glittriga, gjorda av plast eller drivas av el? Nej, jag ska inte bli antroposof. Jag undrar bara.
Suddig bild tagen med självutlösare. Tre kvinnogenerationer.
Mummi gladdes åt vårt besök, det var uppenbart. Synen av henne däremot, där hon låg ganska medtagen och orörlig i sjukhussängen, var väl inte direkt munter. Ändå tog hon emot oss med sådan värme att till och med Majas vanliga blyghet gav vika, och hon både log och lät sig kramas. Deras senaste möte har Maja inget minne av, eftersom hon var så liten då. Mummi har fått en platta av något slag inopererad i höften, och högerarmen är gipsad. Den kombinationen gör henne motoriskt relativt hjälplös. Utsikten är väl att hon efter en dryg månad till eller så ska flytta hem igen (hur det nu ska gå till).
Mamma med sin mamma. Fyra generationer tillfälligt vid samma säng.
På fredagkväll kom min moster Liisa och hennes man på besök. Vi har inte setts på evigheter. E-vig-he-ter... Som liten var jag lite rädd för Liisa. Dels var hon väldigt rak på sak (även då), dels gjorde språkförbistringen att jag hade få chanser att någonsin hävda min ståndpunkt. Nu däremot, ur vuxenperspektiv och med något bättre språkkunskaper (eller bättre mål i mun), mötte jag istället en genuin, spontan och helt ofarlig kvinna, som verkade riktigt, riktigt glad åt att se mig och min dotter. Vi satt länge och pratade om då och nu, och Maja satt under tiden och pillade tålmodigt med de små klisterdiamanter hon fått. Det var riktigt givande. Nu i retrospekt tycker jag faktiskt att hela resan, i sin korthet, har gett mig en saknad pusselbit till Livet.
Maja lyssnar till timmar av finska till vänster. Karelska systrar till höger.
Vi kände nog alla att visiten var i kortaste laget. Då vi styrde tillbaka, strax efter lunch igår, uttryckte Maja en önskan om att stanna kvar. Det gjorde vi ju inte, men däremot kan jag ärligt lova att åka dit igen en annan gång, då mummi förhoppningsvis mår bättre. Resan var inte särskilt jobbig, och tillvaron där var jättemysig. Det är verkligen en annan värld där, bortåt östra Finland. Man känner verkligen inte en tillstymmelse av den stress vi är vana vid här i Stockholm.
Avfärd från det exotiska vinterlandskapet.
Hemresan
Maja hade köpt en prinsessdocka för pengen hon fått av sin mummi, och den plockade vi lämpligen fram inför bilresan tillbaka till Helsingfors. Hon leker ju sina rollekar med vad hon nu råkar få tag på, och den här gången kretsade leken i bilen kring Prinsessan, som var ny i kvarteret och ville lära känna Mumin och Nalle. Lyckligtvis slutade det bra, Prinsessan blev innesluten i sällskapet. Ombord på båten hade vi gott om tid att äta och leka. Om nu Maja hade velat. Vi satt i lekrummet i timmar kan jag tala om, eftersom båten gick så tidigt. Men vi bokstavligen bara satt där. Jag satt och läste en tidning och Maja satt bredvid och tittade, tittade och tittade på de andra barnen som lekte. Hon ville definitivt inte delta eller göra något som helst aktivt. Bollhavet var ju den stora fascinationen, men dels var det stora barn där mest hela tiden, och dels var havet skrämmande av andra, mer oklara orsaker. Ändå ville Maja stanna, och jag tackade min lycka för att jag hade packat ner Amelia.
Prinsessor i långa rader. Och en mumin.
Nästa morgon upprepades samma visa. Vi åt frukost snabbt som blixten:
Sen gick vi till lekrummet och satte oss i soffan - samma röda soffa som vi suttit i kvällen innan, och Maja tittade på andras lek med samma blick full av hänförd beundran som hon gjort kvällen innan. Jag lessnade lite, och tyckte faktiskt hemskt synd om henne också. Skulle hon sitta här ännu fler timmar, och sen komma hem och berätta för Hampus och pappa att hon sett ett bollhav? Inte då. Jag sa att jag hade lust att titta lite närmare på de där bollarna, och så gick jag själv iväg och satte mig på en pall precis vid kanten av bollhavet. Tveksamt följde hon efter och satte sig på en pall snett bakom mig.
- Oj, vad mysigt det ser ut! sa jag. Kom och sätt dig i min famn så sätter jag ner mina fötter bland bollarna! sa jag och satte mig på den hårda kanten till bollhavet.
Maja kom, snabbt som en snigel. Sen satt vi så i några minuter, på bollhavskanten. Då gjorde jag mitt utfall, rappt, plötsligt och utan förvarning:
- Oj, vad jag får ont i rumpan. Så, sätt dig här istället.
Så droppade jag henne rakt ner i bollhavet - en klar risktagning. Vad tror ni hände då, efter flera timmars vånda? Jo Maja pep till en gång, pyttelite, som en mus. Sen sa hon med illa dold förtjusning:
- De är kalla, mamma! Och mjuka!
Någon minut senare tog jag på hennes begäran de tre bilderna ni ser här. Stor, stor lycka!
Vilken elak mamma jag var?!
Hemkomsten
Båten var lite sen, så vi var inte hemma förrän vid halv elva. Helsingforsrutten är sååå mycket behagligare än åborutten. (Ankomst vid 9 är bättre än 6...) Maja hade på Citymarket i Helsingfors ordnat ett blått prinsessdiadem till sig själv (se nedan), och i rättvisans namn en krona även till sin lillebror. Hon är en fena på att förhandla, den lilla damen. Jag säger förhandla, inte tjata, för hon verkar ha fattat skillnaden. "Om jag gör ditten, så kanske jag kan få datten. Jag behööööver faktiskt en sån lite, därför att...". Så kan det börja, och sen fortsätter det med: "Om jag får datten 1, så måste ju Hampus få datten 2"... Lustigt ofta är även datten 2 något som faller Maja i smaken, men hon ber ändå om det i sin lillebrors namn. Råkar argumenten hänga ihop, så händer det att vi ger efter (ifall ni trodde något annat).
Nu blev det då som så, att barnen fick sina huvudbonader. Maja studsade bokstavligen in här hemma och räckte över den ena kronan till Hampus, den som nästan var gjord av rent guld. Hampus tog emot och verkade gilla den. Men det vad ju lite knasigt ändå, för kronan åkte ner över ansiktet på prinsen lite titt som tätt. Det kändes ju lite ovärdigt. Vi åtgärdade det med ett sidenband knutet tvärs över hjässan, och lyckligtvis blev kronan ännu vackrare(?) efteråt. Se bild.
Att barnen var glada åt att se varandra efter tre dagars separation gick inte att ta miste på.
Onsdagen den 27 februari 2008
Snart är det dags att börja packa inför vår tjejresa österut. Det är tråkigt att vi åker av den anledning vi gör, men samtidigt roligt att komma iväg på ett helgäventyr på tuman hand. Hampus är lite sorgsen över att han blir utesluten, och jag har lovat honom dyrt att vi ska resa tillsammans nästa gång. Han och Stefan kommer ju faktiskt att ha roligt på sitt håll den lilla stund vi är borta, så det ska nog gå bra. Nu ska jag berätta en hemlighet för er som ingen annan vet: jag har bokat ett hotellrum för vistelsen på mummis hemort! Visst, vi skulle kunna sova i mummis hus, ihop med min mamma som är där - men (som Tony Irving skulle ha sagt):
1. Jag tror det spökar i huset. Det har jag alltid trott. Jag skulle inte kunna sova då jag bara skulle ligga och vänta på att min ukki eller hans mamma skulle titta förbi. De är änglar sedan länge, och säkert jättesnälla, men jag har ingen lust att träffa änglar på natten. (Ni kan skratta högt åt mig, för jag hör er inte.)
2. Jag kan inte heller söka trygghet hos min mamma genom att sova på samma våning som hon, för hon snarkar så även de mest stridslystna öronpropparna skrumpnar. Det låter ungefär som då någon blåser upp ballong efter ballong och sen bara låter dem virvla genom rummet så all luft fladdrar ut. Och så ligger man där, klarvaken, i spänd väntan på nästa ballong. Det är jobbigt. Men hon är ju jättehärlig ändå, min mamma! Härlig på hemskt många andra sätt.
Jag måste iallafall släppa den här hotellbomben nu, helst innan vi kommer dit. Mamma skulle ju gärna se att vi bodde i huset, förstås. Hon har inget emot änglar och andar och sånt, och tycker säkert bara att jag är fånig. Dessutom tycker hon att det är dyrt att bo på hotell, men det är det inte. Inte på det jag har hittat.
VAD är detta för något? Ätbart?
Rent allmänt, bortsett från det här med spöken, så tycker jag att tillvaron är ganska harmonisk för tillfället. Efter en period av allmän, ihållande irritation (och hypokondri) känner jag mig glad, förnöjsam och pigg(!) igen, vilket jag hoppas att Stefan har märkt. Barnen har det bara bra, och Stefan planerar bilköp hela dagarna - och har det därmed bra han också. I förrgår började vi faktiskt planera för vår sommarsemester, och kom fram till att vi ska mjukstarta den med en helg på Kolmården i slutet av juni. Vi har lockat med oss goda vänner med barn, vilket kommer att förhöja upplevelsen ytterligare, tror vi. Hampus har redan planerat att rida på en elefant, men vi får väl se om det är genomförbart. Maja å sin sida är mest rädd för att det ska finnas ankor där. Tigrar och ormar bryr hon sig mindre om, märkliga flicka. Terrariet tror jag vi ska undvika ändå, för annars riskerar jag projicera min uppfattning om ormar på barnen lite onödigt kraftigt. Det kryper i mig vid bara tanken på att befinna mig i ett rum omgiven av reptiler.
Vad mer ska man göra i sommar? Finland förstås, och Skövde. Men sen? Junibacken? Skansen? Birka? Tältsemester i Norrköping? Bondgård på Gotland (som några jag känner)?
Tisdagen den 26 februari 2008
Hampus har blivit väldigt kärleksfull, eller nej förresten - det har han alltid varit. Men Hampus har blivit väldigt bra på att uttrycka sin kärlek i ord. Han gosar in sig tätt, tätt, och bara tankar närhet. Och så säger han "mamma, jag tycker om dig!". Det är ju alldeles, alldeles underbart. I morse höll det dessvärre på att bli tok av alltihop. Det var då barnen precis hade väckt mig och lagt sig på varsin sida om mig i dubbelsängen. (Stefan var redan halvvägs till jobbet.) Barnen tyckte vi skulle sjunga sånger, och det gjorde vi, vissa mer entusiastiskt än andra. "Jag hamrar och spikar, jag bygger en bil..." låg högt i kurs, och den sjöng vi några varv.
- Hamra sönder hela mig? frågade Hampus med busrösten.
- Ne-ej, verkligen inte! svarade jag med eftertryck.
- Mummel mummel, sa Hampus, och jag upprepade mitt "ne-ej, verkligen inte" - lite luddig i huvudet som jag var. Jag orkade inte bry mig om att be honom förtydliga, för jag trodde ju han hade upprepat sitt "skämt". Mistake!
- Men mamma??!Maaammaaaa? sa han, plötsligt helt förtvivlad.
- Va? Vad var det du sa, älskling?
- Inte hamra för att du tycker om mig så mycket?
- Jaså? Jaa! Inte hamra sönder hela dig, för jag tycker ju om dig så mycket!
- Mm-m, mös Hampus.
Fintofsar har vi allihopa, allihopa, allihopa.
Söndagen den 24 februari 2008
Idag har vi inte gjort många knop. Vi har ätit god lunch och söndagsglass efteråt, barnen har cyklat på två- respektive trehjuling, och grävt en stund i sandlådan. Jag har köpt kvällstidning med melodifestivalskvaller på närmsta bensinstation och på så vis fått en kort promenad. Allt är bara bra, alltså, men ändå känner jag mig lite sur nuförtiden. Jag är mätt på vintern, tror jag. Jag surar inte på barnen, men jag kan vara rätt sur på mig själv och på Stefan, som råkar vara den närmsta vuxna. Nu har han dessutom bokat in inte en, inte två, utan tre roliga grejer han "måste" göra efter arbetstid inom en månad. Vem var senast ute på skoj? Tror någon det var jag så får den en spark på smalbenet (en lätt spark). Nu ska jag minsann göra roliga saker jag också. Massor. Jag har en egen, inbokad utekväll (tror jag), om två veckor. Då ska jag vara ute jättejättesent! Minst till elva.
Igår på NHM. Ankrädda(!) Maja får beteendeterapi. "Vargar är farligare än ankor Maja, jag lovar!"
Lördagen den 23 februari 2008, Naturhistoriska Riksmuséet!
Idag gjorde vi verklighet av det vi tänkt på länge - vi åkte till Naturhistoriska med barnen. Åh, vilken grej! Bortsett från de tvåhundra människorna som stod i kö till 3(!) kassor, så var allt helt suveränt. Barnen och jag satte oss en trappa upp med matsäcken medan hjälten köade för biljetter. Precis intill picnic-borden fanns ingången till den finurliga människokroppen, en utställning vars entré gick genom en öppen mun. Den där öppna munnen var en ren fasa för Hampus, som vägrade gå för nära den, för att inte tala om igenom den. Däremot fortsatte han prata om den genom hela besöket och ända intill läggdags. Maja och jag var de enda som vågade gå igenom munnen. Det ni!
Då pappa Stefan äntligen fått de fyra blå biljetterna (70;-/vuxen, barn gratis) gick vi rakt in i svenska vildmarken. Där möttes vi av en varg, och strax därefter en björn. Maja var modig som få, och undrade bara lite för säkerhets skull om det verkligen var så att inga djur levde. Sen gick hon på kavata ben in i "djurparken" och tittade in i vargarnas gap. Hampus däremot, den normalt sett kaxige av de två, klamrade sig fast vid mig med armar och ben. Då vi närmade oss vargen, älgen och björnen, borrade han ner ansiktet i min halsgrop och bad mig gå bort härifrån.
- Går bort härifrån mamma, det räcker nu, sa han rakt in i min hals. (Precis så sa han ordagrant, den lilla minimänniskan.)
Han blev varm i kläderna trots allt, och sprang småningom runt bland alla farligheter tillsammans med sin syster. Det är roligt där ska ni veta! Man kan trycka på knappar för att höra hur djuren låter, man kan läsa om dem och man kan se filmer om hur de lever. Och så kan man dessutom springa upp och ner för de små backarna som finns lite här och var där inne. Efter besöket i vildmarken klev vi in hos vattendjuren, och de var nog Hampus favoriter, till Stefans stora lycka. Nu ikväll har han pratat främst om tre av sakerna vi såg på "museus": alla vattendjur, den stora munnen, och så dinosaurierna. Dinosaurierna var nästsista anhalten, och de är ju verkligen imponerande. Dinosauriebenet de rekonstruerat ger en hint om vilka väldiga djur vi pratar om. Skeletten är ju bara pyttiga babydinosar, eller nåja... Maja och Hampus hade båda stor respekt för dinosaurierna, men vi försökte ändå posera framför en av dem för att ha en bild som minne. Dessvärre fastnade bara vi, inte det hemska gapet vi har bakom oss, så ni ser det istället på separat bild. Hampus föredrog definitivt famnen, och även Maja ville hålla en hand inne i dinoland. Efter några extra långa blickar mot Tyrannosaurus Rex tyckte Hampus att det räckte. "Vi åker hem", sa han, "bort härifrån" och det gjorde vi, så fort vi vuxna fått en glimt av "Människans Historia", den aktuella utställningen som synts i de flesta medier på sistone. Där var det packat som i en sillburk, men bara där. Vi kan definitivt rekommendera en tur till det här underbara stället för alla med nyfikna barn över två. Reservera en heldag och gör en rejäl matsäck! (Restaurangen är stängd för ombyggnation.)
Familjen längst till vänster påstås vara våra avlägsna släktingar.
Nyttan av en badanka
Bara som kuriosa, så berättade Maja aldrig nedanstående fakta för mig. Jag frågade vad och vem som hade gjort henne ledsen vid staffliet på dagis, men hon vägrade avslöja något alls, och vi kom ingenvart. Men den envisa, tårfyllda gråten då? -Okej, sa jag. Men kan du inte berätta för badankan då? Och det gjorde hon! Den normalt sett smarta Maja svarade ankan på varenda fråga den ställde, surmulet visserligen, men ändå. Jag satt stilla som en sten vid sidan av och undvek all ögonkontakt. Så jag vet fortfarande ingenting om någonting. Det gäller för mig att komma ihåg det...
Jag trampade på en mina
Jag satt i badet alldeles nyss, i ett lyxigt förmiddagsbad. Ett VAB-bad. Maja satt på badrumsgolvet och höll mig sällskap. Vi funderade på vad hon skulle köpa för slanten hon fick av mummi, samma mummi som ramlade i sitt kök härom dagen. Maja var inne på en bil först, en alladeles egen, mellanstor racerbil som "inte levde", dvs en som var alldeles tyst. Sen ändrade hon sig till en elefant, för Hampus har ju en egen elefant, som han fick av mig då jag kom hem från min långa USA-resa före jul. Njaaa, det var tveksamt om elefanten var någon dröm den heller egentligen. De flesta idéer kändes ganska tveksamma, och då sa jag det:
- Du kanske vill ha ett eget staffli?
- Vad är det?
- Det är en sådan ställning, som ni har på dagis du vet. En sån som man kan stå vid och måla...
Majas förväntansfulla min förändrades som genom ett trollslag. Alldeles blek blev hon, och såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Det gick en lång stund, och jag bestämde mig för att vänta ut henne. Till slut sa hon:
- Jag aldrig står upp och målar på dagis.
- Gör du inte? Varför inte då?
Hon tvekade länge, länge och svarade till slut:
- För att jag inte vill...
Svaret bröts av gråt, och plötsligt grät Maja så hon skakade där hon satt på badrumsgolvet. Det var som om den hade längtat ut länge, den där staffligråten. Och från min alldeles för avlägsna och alldeles för blöta plats i badkaret kunde jag bara skölja ur balsamet fort som aldrig förr, medan min dotter fortsatte gråta tills volangklänningen blev alldeles våtprickig. Då jag klev ur karet klamrade hon sig fast vid blöta mig och skrek att hon inte vill, inte vill, inte vill stå och måla.
- Men då måste du ju inte det! sa jag, ganska förbluffad över den här enorma passionen mot att behöva stå och måla vid staffli.
- Men dom säger det, hulkade hon.
- Vem? Frågar fröknarna dig?
- Nej. Barnen.
- Vilka barn?
- Jag inte vill säga det.
- Är det något speciellt barn som frågar dig?
- Jag inte vill säga. Flera barn.
- Men de vill säkert bara att du ska vara med och måla?!
- Neej!
Här letade jag länge efter nästa väg att gå. Vad handlade det här om? För att det var allvar rådde det ingen tvekan om. Hur frågar man om jobbiga saker, eller framför allt: hur håller man frågorna helt objektiva? Till slut fick jag veta följande: Maja tycker dels att det är lite kladdigt att måla, och hon ogillar dagisets förkläden. Dels vill hon inte måla då andra barn tittar på, för det händer att de kommenterar och frågar om vad hon målar. Maja har målat vid staffliet en gång, och just den gången var det en kompis som sade att hon inte var så bra på att måla, eftersom hon visst hade haft lite väl mycket färg på sitt papper. Det räckte för att hon aldrig ska vilja stå vid staffliet igen. Och nu frågar kompisarna jämt varför inte hon också vill måla, och det vill/kan inte hon berätta.
Hur lär man ett barn strunta i vad andra säger och tycker (då man emellanåt - som vuxen! - har fullt sjå med att klara det själv)?
En känslig liten själ.
Vuxna män och Stålmannen
Under den där lyxlunchen igår, så satt jag och betraktade en man i 45-årsåldern, med förvirrad hänförelse. Där satt han, i sin ensamhet med sin kaffekopp, djupt försjunken i ...en serietidning. Jag tror att det var Stålmannen han läste, med sådan inlevelse att han var helt avskärmad från omgivningen. Om det hade varit så att han sett ut att sakna jobb, bostad, familj och framtidstro, så hade jag antagligen inte uppehållit mig så länge vid det här, men han såg ut som en städad, något äldre Stefan, Mattias, Uffe, Martin, John, Daniel, ellervem som helst med ett normalt liv och normal mental utveckling. Jag förstår inte riktigt det här med serietidningar. Hur kan man tycka att det är stimulerande att läsa POW! TJONG! POFF! och följa en man klädd i mask om man själv är över 12? Jag är öppen för förklaringar, för jag vill ju inte ha fördomar. Läser alla utom jag och Stefan serietidningar? Har vi kanske missat något fantastiskt?
Fredagen den 22 februari 2008
Jag är hemma idag, tillsammans med Maja, kryheten själv. Febern är som bortblåst, tröttheten nästan lika bortblåst, och hostan ger sig till känna väldigt sällan. Men vad gör man? Klart hon inte kan dyka upp som gumman i lådan på dagis dagen efter en sådan dag som igår, så vi smyger runt här hemma och har det mysigt. Hampus hängde med huvudet lite på trappan i morse, då han skulle bli skjutsad av Stefan till dagis. Det smärtar mig lite. Å andra sidan sa han inget om att stanna hemma, inte minsta lilla knyst. Jag misstänker att han faktiskt trivs otroligt bra på dagis, där han enligt ryktet lever som en prins. Vi hämtar väl honom lite tidigare än vanligt, kan jag tro. Det får bli en kompromissdag. På tal om att trivas på dagis, så berättade Maja lite om gårdagen. Hon berättade att hon låg med filtar i soffan och lyssnade på C, som satt och läste bok för henne då hon var sjuk. I C:s famn satt X, som just då längtade efter sin mamma.
- Ja, det kan ju vara så ibland, sa jag, och då är det ju bra att man får sitta i famnen lite.
- Men jag längtar aldrig efter dig på dagis, sa Maja, glad som en spelman.
- Jaså gör du inte? Men vad härligt att du har det så bra då! Fast då du blev så sjuk igår, då förstår jag om du kanske längtade lite..? undrade jag med håven i hand.
- Neej! Jag längtade inte efter dig då heller, sa hon tvärsäkert.
- Gjorde du inte? Tänk vad bra då...!
Och vips, så började ego-mammas känslor tumla runt och gyttjebrottas med varann.
Maja och Sussi har en skön dag på bio.
Torsdagen den 21 februari 2008
Igår jobbade vi på båda två/alla fyra, helt som vanligt. Idag gjorde vi det inte. Jag hade precis varit iväg på lunch, helt bekymmerslöst, utan mobiltelefon. Då jag återvände en timme senare (ja, efter en lyxlunch) hade jag fem missade samtal - från dagis! Man blir lite varm och kall om vartannat då. Jag ringde upp och fick veta att Maja hade fyrtio graders feber. Åh, det kunde ha varit värre, tänkte jag. Vad "skönt". Jag hade hunnit se en hel rad både mer och mindre blodiga scener i mitt inre de där sekunderna då signalerna gick fram. Så jag hämtade vid ettsnåret, och möttes av en ganska bekymrad pedagog och en sovande Maja. Maja vaknade till då jag kom, men verkade helt förvirrad. Hon var kokhet och ville bara gråta. Ändå krånglade hon sig ur filtarna och famnen och började gå planlöst och maniskt runt i rummet, precis sådär som hon gör då hon går i sömnen. Feberyra, antar jag. Jag fick fin hjälp med att hämta lillebror och komma iväg.
Väl här hemma har febern pendlat mellan 40,0 och 41,0. Maja protesterar bestämt då jag nämner alvedon, och hävdar då att hon mår helt okej. Tillåt mig tvivla. Det bär mig ändå emot att trycka in saker i rumpan med tvång på en så stor tjej, så hon får hållas med sin feber till kvällen. Då resonerar vi nog in en nattsuppo iallafall, ska ni se. Kanske dags att köpa flytande alvedon? Nu har hon precis ätit en skål med glass, och tagit av sig täcket. Två goda tecken. Hampus är sotis för att jag ägnar lite mer tid och uppmärksamhet än vanligt åt storasyster, vilket får mig att undra: Är det verkligen så snedfördelat på den fronten i vanliga fall? Nu laddar vi för en ny vab-dag i morgon, men vi klagar inte. Det är vår tur nu.
De byggde lekrumsbord.
Uppdatering 16:09:Maja och Hampus får frusna jordgubbar. Hampus äter i köket, och Maja får sina i soffan. Friskhetstecken 1: Maja känner sig stark nog att fråga om Hampus har fått fler jordgubbar än hon.
Uppdatering 17:15: Hampus springer runt, runt i cirkel i vardagsrummet tills han blir så snurrig att han är tvungen att lägga sig i en hög mitt på golvet. (Stimulerande aktivitet.) Friskhetstecken 2: Maja känner sig stark nog att berätta att hon kan springa baklänges hon.
Uppdatering 17:41: Maja och Hampus får glass. (Ja, ja... Men jordgubbar och glass är fint då man är sjuk.) Eftersom Maja tycker att hon har lite, lite ont i magen bromsar jag hennes ätande och lovar istället mer glass senare. Hampus vill ha, och blir lovad, mer glass på en gång. Friskhetstecken 3: Maja känner sig stark nog att fråga om det är säkert att det räcker till mer glass till henne senare även om Hampus får mer nu.
Övriga konstateranden: Hampus rider verkligen på vågen, och åtnjuter förtjust alla Majas fördelar han också - glass, jordgubbar, mer glass, obegränsat med film... Nu ligger de och ser på Lotta på Bråkmakargatan, fast man i vårt hus ser på film först efter bompa. Men det är i friskt tillstånd det. Nu råder regel-anarki.
Pappa Stefan hemma 17:54. Äter som vi andra rester ur kylskåpet. Mums.
Jag ska nu ta en tur till butiken och handla mjölk, fil, frukt, ägg, choklad och bananer på Majas begäran. Och så tänkte jag posta ett litet, litet paket till en liten, liten tjej.
Logopedi
I måndags var vi ett helt gäng som åkte till logopedmottagningen. Det var Maja, Majas förskolepedagog C, Hampus som var krasslig, och så jag då, som mest agerade chaufför. Maja var stolt över att få visa C var hon brukar vara på måndagarna. Svisch sa det då jag hade stannat bilen, så var de där två ur sikte, och kvar stod jag vid parkeringsautomaten med lillebror på armen. De väntar nog borta vid ytterdörren, tänkte jag. Det gjorde de inte. Då väntar de säkert vid hissarna. Nej, ingen där heller. Nå, men då väntar de nog uppe i hisshallen... Nej, Maja och C var redan inne i väntrummet. Där stod hon, lilldamen, och demonstrerade vid kapphängaren hur man skulle hänga av sig. Besöket i sig var väldigt givande. C fick bekräftelse på att hennes stunder med Maja är i linje med vad logopeden har tänkt sig, och hon fick även nya övningar och ett direkt telefonnummer med sig hem. Vi beslöt dra ner på logopedbesöken till var tredje vecka nu, till förmån för tätare kontakt pedagog och logoped emellan, och utvärdera det nya konceptet efter sommaren. Det känns jättebra.
Tänk om man hade trillingar.
Majas tal flyter ganska bra nu. Hon gör sig förstådd bland både bekanta och obekanta, kring vardagliga saker. Språkförståelsen är ju som tidigare helt outstanding. Någon högre lingvistisk medvetenhet i sin egen produktion har hon däremot inte, men det kan vi leva med med tanke på att artikulationen tagit ett sådant jättesprång. Hon saknar de flesta prepositioner, sluddrar över frågeorden och kastar om ordföljden i negerande satser. Hennes brister märkt väldigt tydligt då vi t.ex. turas om med att "läsa" böcker eller berätta historier för varandra. Hon pratar inte bra då. Men å andra sidan, lyssnar man noga på de flesta nyss fyllda fyraåringar som berättar historier, så hör man att de flesta faktiskt lägger den röda tråden i kraftigt slingrande krokar. Tydlighet är inte riktigt ledordet än, eller? Och saknar man som Maja prepositioner och de flesta andra bindeord, så blir det ju lite extra mycket hejsan hoppsan. Vi fortsätter heja på!
Onsdagen den 20 februari 2008
Oj, vad tiden går! Jag har visst blivit dålig på att uppdatera... Nu har vi inte haft så väldigt många världsomvälvande saker för oss på sistone, men ändå. Vi har vabbat, vabbat och vabbat (fre-ti). Eller vi + mormor och morfar har gjort det, för de råkade tajma sin stockholmsresa så bra den här gången. Förra veckan raljerade vi precis över hur fantastiskt effektivt vi har väjt undan alla smittor i vinter, och som ett brev på posten kom hostan och febern alla pratar om. Man ska inte tro att man är nåt.
Igår åkte mormor och morfar hem. Mormor åker raka spåret till sin mamma, tror jag bestämt. Mummi ligger på sjukhus på obestämd tid, för det blir ju så stor skada då gamla människor ramlar olyckligt. Hittills har hon inte gått att prata klart med, för hon har tappat alla begrepp om var hon är, varför hon är där, vem som ringer och vem som är vem. Sjukvårdspersonalen säger att det alltid blir så med deras åldrande patienter i samband med stora operationer, och att det borde bli bättre efter hand. Vår mummi är nämligen i normala fall en mycket klar gammal dam.
Jag skriver mer sen, då jag har konstruktiva tankar i huvudet. Det har jag inte nu. Onsdags-sol och kram till er alla!
Söndagen den 17 februari 2008
Inget har blivit som det var tänkt den här helgen. Först skulle vi ha vuxentid igår lördag, och försöka slå på stort. Sen blev ju Hampus lite småkrasslig i slutet av veckan, mormor antydde att hon ville gå på prylmässan under helgen och... ja, vi bestämde oss för att bara ta en fredagskväll på tuman hand istället. Så kom fredag kväll. Då kändes det plötsligt segt att be mormor och morfar, som vabbat drygt halva dagen, ta även kvällen och nattningen (även om de säkert skulle ha gjort det utan minsta knorr). Plan C blev att vi skulle ta söndag kväll till något trevligt/romantiskt äventyr istället. Så idag kom söndag kväll, och Hampus feber har ökat lite igen. Nu känns det plötsligt mer nödvändigt att be om vab-hjälp inför morgondagen, istället för att "bränna" hjälpen på vårt höga nöje ikväll. De äldre har ju ändå en bra bit att åka varje gång de ska ta sig ut till oss. Idag fick vi dessutom ett tråkigt besked om min gamla mummi som bor i finskaste Finland. Hon har ramlat i sitt kök - i huset hon prompt vill bo i trots att hon borde bo någon annanstans - och brutit armen och höften. Hon har opererats akut idag och, enligt vad vi fått veta per telefon, vaknat ur narkosen. (Långvariga hjärtproblem gör att bara den proceduren var en risktagning.) Det här föranleder iallafall en resa dit, tycker både jag och Stefan. Vi har därför enats om att jag och Maja åker till mummi om två veckor, med båt. Då bör hon ha piggnat till såpass att hon förhoppningsvis orkar bli lite glad åt besöket. Det blir ett spännande äventyr för oss, och i synnerhet för Maja som bara träffat mummi en gång, då hon var liten.
Den positiva knorren: Här har solen skinit som en riktigt diamant idag, till 6 graders värme som grädde på moset. Härligt! Jag rensade hjärnan med en rask promenad i det vårlika vädret i eftermiddags, och det gjorde mig riktigt, riktigt gott.
Fredrik
I bilen på vägen hem från bilaffären och Coop fick barnen varsin påse lördagsgodis - en väl genomtänkt strategi för att undgå ovälkomna tupplurar. Godisbit för godisbit kunde vi höra hur sockerkicken satte in, och hur skämten mellan barnen bara blev flamsigare och flamsigare.
- Jag sitter faaaast! skrek Hampus.
- Vad bra, sa vi i framsätet. Det är meningen.
- Ja, det är bra att du sitter fast, sa Maja. Annars du åker ut genom fönstret och hamnar i bajset.
Nästan framme vid målet/hemmet var påsarna tomma och sönderstrimlade. Maja påstod sig göra viktiga lappar till oss. Lapparna slungade hon fnissande framåt så de en efter en singlade ner lite varstans i bilen.
- Du vet att du får städa upp allt det där sen?! påminde Stefan.
- Ne-ej! svarade hon kaxigt.
- Vem har du tänkt ska göra det då?
- Fredrik.
- Vem är Fredrik?
- Fredrik är min osynliga kompis!
Lördagen den 16 februari 2008
Här kommer enligt löfte några bilder från vårt nya vuxensovrum också. Det är litet, och därför lite svårfotograferat. För M, M, P och andra nyfikna:
Dörren är där ni ser att solstrålarna ramlar in, och sänggaveln precis intill. (Elementskydd står på önskelistan!)
Hampus är fortfarande krasslig och lite småeländig. Han orkar inte med något extra, utan ligger mest och kråmar sig på mattan. Vi har därför valt att tacka nej till ett trevligt kalas vi var bjudna på idag. Den kalasande familjen har dessutom haft sin beskärda del av smittor för i år, så vi vill inte bidra med fler. Vi hoppas på tillfälle till umgänge ändå snart, då alla är pigga och glada. (Eller en tjejlunch igen kanske? Snart?)
Vi vuxna däremot känner av myror i kroppen, och eftersom vi har fått ett kärt bekymmer på halsen - vi måste skaffa ny bil p.g.a. att våra tjänstebilar försvinner med Stefans gamla jobb - så tänkte vi packa snorgärsarna i bilen alldeles strax och åka och titta på ett par alternativ: Volkswagen Tiguan och Audi A4/A6. Åsikter? Morfar är också oerhört engagerad i detta, och sms:ade nyss från en närbelägen bilaffär att han tycker Tiguanen är hemskt häftig. Den har tydligen infällda bord baktill för barnen, och två mugghållare fram. (Jag tror han tänkte att jag skulle falla för de finesserna och därmed rösta på den billigare bilen...)
Uppdatering: Det fanns inga Audis där, så vi satt i några VW. Tiguanen är väl rätt fin, man sitter högt och den rymmer (enligt Stefan och morfar) lika mycket som vår nuvarande 9-5:a. Den är något av en stadsjeep - förlåt alla miljöaktivister - men förbrukningen lär inte vara så blodig ändå. Sen satte Maja och jag oss på skoj i en annan bil, och sa "wow!" Invändigt var den som en dröm. Sex säten där bak, bord för var och en om man så ville , massvis av yta framme vid instrumentbrädan, för att inte tala om benutrymmet för en flaggstång som jag. "Vi köper den bilen! Vi köper den bilen!" ropade Maja, som förälskat sig i vad som närmast liknade ett lekrum där bak. Jag (som trodde att jag satt i en Toureg) var också imponerad, men något dämpad i min entusiasm p.g.a. vad jag kände till priset på Toureg. Sen klev vi ut ur underverket, och jag insåg mitt misstag. Vi hade suttit i en Sharan! En minibuss! Inte undra på att den kändes rymlig. Men även om priset funkar, så kan man ju inte ha en minibuss?!
Fredagen den 15 februari 2008
Risig liten. Notera syskonbilden som kommit upp, och familjens lördagsgodis som av misstag hittats redan idag.
Här sitter jag i soffan, kl.9.24, och ser med ett halvt öga på "Den fula ankungen" tillsammans med min son, som idag vaknade med feber. Nu är det förkylt, alltså. Jag har så svårt för den här filmen, som dessvärre är en av Hampus favoriter. Han ser på den med mycket engagemang, och ser glad ut först då ankungens vingar bär och den undkommer kattens klor och bondflickans kvast. "Den fula ankungen" är nämligen full av elaka ankor, höns, katter och männniskor, och all denna elakhet är riktad mot den stackars "fula" ankungen, som utstår allt med tårfylld hundvalpsblick. "Vad ful och bedrövlig han är, den lilla eländiga fjäderhögen!" "Bort med dig, din värdelösa fuling." "Vad stor och klumpig du är! Se bara på dina smäckra syskon, vad rara de är." Rena, skära mobbningen. Ankungens mamma försöker visserligen skydda sin unge så gott hon kan, men den blir trots det bortstött och får vandra ensam genom en hel vinter innan den återvänder i ny skrud. Vid det laget är den nedbruten och räddhågsen, och vågar inte lita på någons påstådda vänlighet. Och varför är alla så vänliga helt plötsligt? Jo, för att den lilla, "fula" ankungen nu plötsligt inte är liten och ful längre, utan en ståtlig, vit svan. Hur vänder man detta till något pedagogiskt och schysst, på en tvåårings nivå? "Det finns inga fula djur eller människor, baraannorlunda", säger jag, men jag är inte säker på slagkraften i det jag säge.
Jag har en föraning om att den här filmen kommer att försvinna mystiskt och spårlöst endera dan.
Solstrålar och tulpaner. Vår på väg?
Onsdagen den 13 februari 2008
Igår hämtade mormor och morfar barnen på dagis, och så även idag och på fredag. Det är så lyxigt att ha hjälp i stan. Tänk att bara få jobba klart ibland, och slippa den där mentala stressen i att alltid vara den som går från jobbet först, för att hämta barn. Det eviga "Vi kanske kan ha mötet liiite tidigare..?" ... Även om alla kolleger säkert förstår, så är det ...ja, lite jobbigt ibland. Sen så är jag förstås överlycklig över att jag har barn att hämta, och för att jag har utrymme att gnälla över lyxproblem, men ni förstår nog. Kanske.
Spökfamilj.
Kör ni andra småbarnsföräldrar skamvrå/matta/Nanny-metoden då era barn "bråkar"? Vi gör ju inte det, för det känns inte särkilt trevligt i maggropen. Nu menar jag inte att vi har mer rätt än någon annan (kanske), jag menar bara att det är så vi känner. Däremot händer det att vi ber det skrikande barnet skrika färdigt någon annanstans, med hänvisning till att det gör ont i öronen. Däremot utan att peka ut någon specifik plats, eller bestämma tid hur lång tid det ska hålla sig borta. Jag läste en artikel i DN idag, som handlar om just uppfostringsmetoder. I mitt hjärta tror jag barnläkaren /författaren Lars H Gustafsson har rätt då han säger att man aldrig ska överge ett barn i konflikt, stänga av det och/eller gå ifrån det, för då signalerar man samtidigt att man tar avstånd från de känslor barnet har, förkastar dem som oviktiga eller hemska. Istället ska man ta reda på varför barnet "bråkar", och bemöta det. (Det gör vi, tror jag, så fort falsettskriket avtagit och det går att prata igen.) Mario Morrone, psykoterapeut på Rädda Barnen, är inne på samma linje. Inget barn bråkar för att det är jätteroligt att vara ledsen. "Barnet har ett budskap med vreden" heter artikeln. Leta reda på den, läs och begrunda! Vad tycker du?
Här är ett citat jag ska läsa för Stefan snart, för det beskriver vad han instinktivt gjorde då Maja hade sina vredesutbrott: "Vissa (arga/aggressiva) barn känner sig trygga om man håller fast dem i famnen. Andra hatar att bli fasthållna, och då är det bäst att bara sitta bredvid - men hindra honom eller henne från att rusa iväg och bråka. Och där sitter du sedan tills allt blir lugnt igen, och så pratar ni en stund." Hampus blev på den tiden förskräckt då Maja fick sina utbrott, och ville ofta sitta hos mig. Stefan och Maja "gick" därför in i ett annat rum, och så satt Stefan tyst framför dörren och väntade medan Maja skrek och bankade färdigt. Småningom satte hon sig i hans famn och hulkade, och till slut ebbade aggressionen ut. Ibland kunde vi få veta vad allt hade berott på, ibland inte. Lustigt nog skedde det här nästan uteslutande då vi vuxna var hemma båda två. Jag tror Maja hade problem med dubbla flockledare på den tiden. (Se tidigare dagboksanteckning, från förra sommaren någon gång - om du är sysslolös.) Vartefter hon började göra sig bättre förstådd språkligt rann de här värsta utbrotten ut i sanden, ska jag tillägga.
Hampus har inte alls lika kraftiga aggressioner som de Maja hade (än så länge). Visst blir han också rasande ibland, men då stolpar han oftast självmant iväg till sitt sovrum, smäller igen dörren och lägger sig med nappen i sängen en stund. Sen kommer han ut då han har lugnat sig och allt är som vanligt igen. En mycket tacksam strategi - vi hoppas den håller i sig.
Söndagen den 10 februari 2008
Idag åkte killarna till ljud- och bildbutiken för att komplettera lekrummet med en liten tv, och för att storhandla mat på hemvägen. Han hade assisterat så bra, lilla sonen, och babblat på som sjutton om allt och alla de mötte. Här hemma hade vi tjejtid under tiden. Vi målade med fingerfärg, fikade, och tittade länge i Barn i Världen - en informationsspäckad bok att rekommendera vetgiriga fyraåringar eller äldre. Maja var fascinerad och en smula förfärad över att se i hurdana hus hennes "vänner" i Tanzania/Mongoliet/Botswana bor, vilka "fjuttiga" saker de leker med, och vilken skruttig skola de går till, om de ens går till någon. Hon tyckte också att vissa barn och deras föräldrar gick klädda i mycket konstiga kläder och smycken. Ja, det hela gav verkligen upphov till bra samtal kring olikheter och kring hur bra vi har det - men vi konstaterade också att många av de här människorna ser väldigt glada ut fast de får spela fotboll med gräsinlindade tomater. Värt att begrunda, framför nya tv:n?!
Finger- och fotfärgskonst på förmiddagen, och barnbio i nya rummet på kvällen. (Tv-sladden ska trollas bort, och elementskydd fixas.)
Crazy
Jag satt och bläddrade i en tidning, och tänkte på att vi borde öppna en flaska vin, dagen till ära. Inte sen, då barnen sover, utan nu, för att göra bompatiden en liten gnutta festligare. Det är inte ofta vi öppnar flaskor med vin, snarare alldeles, alldeles för sällan. Senast var väl någon gång före jul... Så jag vände mig om för att släppa bomben, chocka mannen med min önskan. Vad ser jag? Jo, Stefan står där och skruvar! Två vinglas står på diskbänken, och han har redan förekommit mig i min nästan unika tanke. Vad är det?
Lördagen den 9 februari 2008
Nu har det hänt grejer i vårt hus! Vi är klara med 2 av 3 rum, och så nöjda. Det känns verkligen rätt att vi gjort det här - trots den mindre trevliga tiden med allt kaos i vardagsrummet - och barnen är överförtjusta. Här kommer en liten titt in i lekrummet, husets hjärta, och det rum vi gjorde klart idag:
Ni ser Maja i pysselhörnan, där barnen har pennor, papper, pärlor, tejp, saxar och annat nödvändigt nära till hands. Bordet är tudelat (två identiska bord ihopskjutna), och de går därför att dra isär om barnen vill göra det ena till t.ex. fikabord. Sen ser ni långväggen, som vi dekorerat med favoritböckerna - de som läses ofta. Till höger om långväggen, på fönsterväggen, kommer en 19" tv att hänga snart, så barnen kan se sina filmer någon annanstans än på vår tv. Till vänster om långväggen, mitt emot tv:n står Majas gamla leksakshylla, i ny, vit skrud. Där står leksakerna radade i genomtänkt ordning. Var sak har sin givna plats, och ska ställas på den innan bompa varje kväll (är tanken). Hälften är bortrensat, vilket barnen inte ens har noterat. De behöver inte 3856 leksaker, hälften räcker ju gott.
Bilderna ni ser ska upp på väggen, snart.
Varför inte chocka oss med en kommentar (eller bara ett hej) i gästboken?! Får du fler inredningsidéer, så tas de tacksamt emot! Vi är ju inte klara än. Ett rum återstår.
Dagen blev en fest också för att mormor och morfar kom. Äntligen - det var lääänge sedan sist, tycker vi. Senast vi sågs var i Finland i julas. De hade gåvor med sig, en docka som tomten var skyldig Maja sedan i julas (för lång story för att återberätta, trust me), och så en liten motordriven båt till Hampus. Hampus ville ju prova den genast, och gjorde det med råge. Till slut var båten så full av vatten invändigt att den hade förvandlats till en u-båt. Kul var det ändå. Båten kan skymtas på bilden, uppe till höger om Hampus själv. Nu sover han, vår lilla kråka, med båten på huvudkudden.
En god stund har Maja och hennes nya docka Anna-Lisa suttit med oss och tittat på melodifestivalen. Maja hoppades på Brandur och Amy. Då hon blir stor vill hon däremot ha likadant hår som den blondlockiga mannen i The Poodles, och likadan klänning som den 20-åriga kvinnliga programledar-bifiguren. Hm-m. Jag frågade om hon kanske vill bli sångerska också, så mycket som hon tycker om att sjunga.
- Nej, sa Maja. Jag vill jobba i en affär som säljer sångböcker.
Det var ju spännande. Jag hoppas hon kan slå sig fram med det ganska begränsade varuutbudet.
Betraktad och bedömd
Maja tycker själv att hon är väldigt söt i tofsar, särskilt då de hänger nära kinderna och är fästa med klämmor istället för gummisnoddar. Vi kramades framför badrumsspegeln igår, och beundrade tofsarna. Maja sa vad hon såg:
- Jag är jättejättesöt då jag har såna tofsar. Då är jag nästan sötare än du.
Jaa, vad säger man?! Hur vi trötta föräldrar än själva tycker att vi ser ut, så verkar vi vara bra söta i våra barns ögon - de ser oss ju genom sina kärleksglasögon.
- Du är alltid sötast i hela världen tycker jag, var vad jag svarade, sanningsenligt förstås.
Maja "läser". Hampus lyssnar.
Sen kom nästa bedömning en timme senare, den mer specifik. Jag stod naken i badrummet och huttrade efter lyxbadet (ensam i karet!), då båda barnen störtade in, varav den ena för att kissa. (Naturligtvis, vi kan väl alla familjens naturlagar vid det här laget.) De betraktade mig ingående, som alltid då jag är nakenfis. Hampus böjde på knäna och lutade sig fram för att se alla skrymslen så bra som möjligt. Fascinerad som alltid.
- Du har större rumpa än pappa, sa Maja från sin åskådarplats på toalettstolen. Mycket större.
- Jaha..? svarade jag. Oj, det var värst.
Vad mer kan man säga? Det gäller att bara ta emot och smälta sanningen, och påminna sig om att sådana ärliga kommentarer antagligen saknar värderingar - än så länge.
Trickens tid är förbi?
Hampus trilskade på hemvägen idag, jättetrött efter sin arbetsdag. Han fick av bara farten för sig att vår grind hemma på gården inte skulle stängas, utan att den skulle stå på vid gavel. Jag ville stänga den, och hasplade ur mig att det var bättre att vi stängde, för att hålla borta tjuvar. (Jaja, jag vet - inte mitt mest pedagogiska ögonblick.)
- Men då kan de ju bara öppna grinden! svarade Hampus.
Jag fick precis det svar jag förtjänade. Vi lämnade grinden öppen.
Tisdagen den 5 februari 2008
Jaa, vad ska jag skriva om idag?! Det har blivit lite glest mellan inläggen på sistone, kanske p.g.a. att tiden inte riktigt har räckt till. Kvällstid roar vi oss med att måla saker numera - väggar och en och annan möbel. Vi längtar verkligen efter att kunna inreda barnens nya lekrum, och tycker oss ha en bra plan för hur det ska bli. Det blir toppenbra ifall vår vision blir verklighet. Just nu står allt provisoriskt uppradat i matsalen och vardagsrummet. Inte alls praktiskt.
Det största som hänt oss hittills denna vecka är att Stefan har fått nytt jobb! Han är jätteglad för det, och det är förstås jag också. Allt blev som han hade hoppats, villkoren, uppgifterna och till slut även lönen. Nu ska han avsluta snyggt på sitt nuvarande jobb, och förhoppningsvis komma igång med det nya i april. Roligt!
Syskonen leker storasyster och lillasyster.
Söndagen den 3 februari 2008 - snö!
Här sitter de med piskan. - Min tur!
Äntligen är det vitt på marken! Vi har njutit av det vita, alla fyra. Vi har haft snöbollskrig, vilket var jätteroligt. "Alla kastar på pappa!" Vi har också byggt snölyktor som Hampus raserat, och så har barnen gjort snömat. Och här kommer dagens motionstips: dra era barn i pulka så ofta och länge det går! Jag har dragit mina dunderklumpar upp och nerför sandlådsbacken 58 varv i eftermiddag, och höll på att dö på kuppen. Det är ju så svårt att motstå deras hoppfulla vädjanden - "bara en gång till mamma". Det finns inga bättre personliga tränare.
Modelejoninnan
Maja satt och rotade länge i sin klädlåda idag. Efter mycket bök drog hon på sig svarta strumpbyxor, jeans, en kort kjol och vit tröja. Mycket kläder för en tjej som normalt sett helst går runt så naken som möjligt.
- Det var länge sen jag hade jeansen på mig, sa hon. Jag ska ha dem under.
- Jaha..?! Vad fint!
- Jag har sett att du har det. Det är lite coolt att ha det.
"Coolt"?!
En flashback
Hampus på pricken för 1 respektive 2 år sedan, och idag.
Lördagen den 2 februari 2008
Maja är en mogen ung dam, på gott och ont. Jag har kommit på mig själv med att förvänta mig väl mycket av henne ibland, på grund av det. Hon är t.ex. en fena på att vara förutseende och verkligen hjälpa till i vardagen. Då jag började pilla på Hampus bandage häromdagen, så traskade hon utan ett ord ut till badrummet och återvände med koksalt, sterila kompresser, tejp och sax. Omläggningsdags, tänkte hon väl och gjorde det självklara. Utan att röra en min eller säga ett ord lade hon grejerna intill mig på golvet, och återvände sedan till sitt. Hon tar också ofta fram nattblöja och tvättlapp till lillebror då hon ändå är i badrummet och vet att det snart är tid för det. Hon började spontant plocka upp saker häromdagen då jag skulle dammsuga, och hämtar förstås trasan då hon eller lillebror spiller. Och det roliga är att hon inte gör det på det där insmickrande sättet - som om hon förväntar sig beröm eller gentjänster - utan hon gör det helt neutralt, som en självklarhet.
Som kontrast kan jag då berätta om en incindent som inträffade i morse då de lekte i det halvfärdiga lekrummet. Jag satt i köket och åt sen frukost.
- Mamma, Hampus slog mig, där! kom Maja springande och berättade. Hon pekade på sin kind, och verkade upprörd.
Jag tog henne på orden och gav Hampus förmaningar, även om det inte verkade så väldigt allvarligt.
- Vi är snälla i vår familj och slår inte på varandra", sa jag. "Nu vill Maja ta en paus från dig och göra något annat en stund. Du kanske borde klappa lite på henne?"
- Men Maja slog mig också, sa han.
- Va? Gjorde du Maja?
- Ja, jag slog honom först.
- Va??! Varför då?
- Det vet jag inte, svarade hon. Jag slog honom på halsen.
Och då kände jag hur det kokade i mig och hörde hur jag hasplade ur mig något om hur besviken jag blev, och om att jag faktiskt förstår att han slog tillbaka(?!). Sen blev jag upprörd över min egen reaktion, och det dåliga samvetet kom som en stormvind. Maja fyllde alldeles nyss 4 år. Har inte hon också rätt att bete sig irrationellt ibland?!
Fredagen den 1 februari 2008
Så var både vi och barnen en vecka äldre och visare, igen. Tänk att tiden går så fort... Vad ska man tycka om det? Ska vi inte försöka satsa lite forskningspengar på att hitta ett sätt att bromsa tiden, iallafall på sommarhalvåret? Då kan vi leva långsamt och länge, och hinna njuta ordentligt av all annan utveckling som blomstrar runtom oss. Har ni hört att de i Umeå hittat en molekyl som styr hur snabbt kvinnans ägg mognar (och vid vilken ålder de därmed dör ut)? Ja, själva molekylen finns inte i Umeå, men forskargruppen gör det. Och nu hoppas den att någon med hjälp av deras fynd lättare ska kunna hjälpa ofrivilligt barnlösa bli med barn i framtiden. Eller kanske kan unga kvinnor med ett enkelt prov få reda på sina bäst före-datum? Fantastiskt.
Tevestund framför Benji.
Stefan är ute på after-work ikväll. Han sitter alltså just nu med ett gäng kompisar och äter och dricker gott, medan jag sitter i soffhörnet och njuter av tevebruset. Det är inte synd om mig. Jag vet att jag också kan gå på after-work någon kväll. Vilken som helst. Det är bara att göra det. Bara att gå. Så enkelt så. Jag ska... ...gå. Snart?
Barnen sover så fint i sitt gemensamma sovrum nuförtiden. Det tog inte mer än den där ena kvällen för dem att foga sig i den nya rutinen. Nu läser vi en saga för dem, då de ligger tillsammans i Hampus säng. Sen kryper Maja över till sin egen, vi släcker och pussar god natt. Sen somnar de snabbt på egen hand. (Peppar, peppar och allt det där...) Då de vaknar nästa morgon, myser de också i samma säng en stund innan Maja kommer ihåg att hon ska ha smörgås NU. Christina (+ Mathias och alla andra övertrötta föräldrar som ev. läser) - det är er framtid som beskrivs här ovanför, tänk på det! Snart är era barn också stora, och nattsvackan är över.:)
Det var ett bra drag att möblera om här hemma, tycker vi! Vårt nya sovrum är klart, och har blivit jättefint. Det blev ju minst sagt välmålat... Vi tycker bara det är synd att vi inte tog detta minirum från början, för vad mer behöver vi ha i vårt eget sovrum än en säng och lite garderober, egentligen? I morgon fortsätter arbetet i rum 2. Kul!
Onsdagen den 30 januari 2008
Jag är på tillfälligt besök i framtiden:
Jag hämtade två glada barn på dagis för en timme sedan. Maja hade knappt tid att avbryta umgänget med kompisarna då jag kom, och Hampus verkade också må fina fisken i sitt lilla gäng. Sen tog vi oss hem iallafall - efter många "jag ska bara" - och klädde av oss i hallen. Då ringde telefonen.
- Hej det är L. Får jag prata med Maja?
Jag räckte över luren och hörde kompisen fråga om hon kunde få komma över och fortsätta leka. Maja förklarade att det inte gick så bra att leka här eftersom det är "så stökigt", men att de kan leka hos L. Sen dealades det fram och tillbaka, jag gav mitt medgivande, och resultatet blev att Maja ville bli ledsagad över till grannen.
Fem minuter senare återvände jag hem ensam, för då hade även Hampus valt sin kompis V (L:s lillebror) framför sin gamla mamma. Så nu sitter jag här, alldeles ensam i tystnad, och har knappt hunnit pussa på mina barn för att de har varit för upptagna.
Måndagen den 28 januari 2008
Ja, jag gick till dagis med båda barnen i morse, öppen för goda råd från personalen. Det var inte helt lätt för dem heller att råda, men slutsatsen blev att han stannade, och att de skulle hålla ett litet extra öga för att undvika att han drogs med i gruppbrottning. Allt gick bra, och nu är tån omlagd igen ikväll. Själva jacket är inte läkt än, och dessutom börjar det blöda varje gång jag tittar in, oavsett hur försiktig jag försöker vara. Om lägga om det måste jag, för bandaget ser fult ut invändigt, och såret bör hållas rent. Nu har jag satt lite, lite babyolja innanför det innersta tygskiktet, för att göra nästa omläggning lättare. Hur länge sitter en svartlila tånagel fast förresten?
Hampus och tån vilar. Maja bevakar.
För intresseklubben: jag överlevde dagens framförande. Det var nästan lite roligt, och jag tror inte jag gjorde mina överordnade besvikna. Det var ju bra. Nu har jag dessutom en snygg Powerpoint jag kan tänka mig att presentera fler gånger. Hurra, och tack för att jag slipper sitta här med efter-ångest. Det är alltid lite jobbigt att försöka "undervisa" högutbildade människor i saker de borde veta och kunna bättre än man själv (förvärvad hjärnskada).
Söndagen den 27 januari 2008
Tillvaron kan förändras väldigt abrupt, som vi alla vet. I vårt fall förändrades den väl inte så väldigt dramatiskt, men litegrann förändrades ändå dagen från hur den var tänkt att bli. Det var då Maja och Hampus hjälpte mig med lunchen för några timmar sedan, och Hampus skulle hämta konservburken med cannelonibönor ur skafferiet. Den lilla gullungen, som var så hjälpsam, hade oturen att tappa burken så olyckligt att den föll på hans stortå, med vassa kanten först. Aaaaj! Det blev blod och bekymmer. Tånageln har vi sagt farväl till - den är alldeles blåsvart och trasig. Hur det gick med själva tån återstår att se. Den blödde fortfarande ymnigt då jag lade om bandaget alldeles nyss, så det går inte riktigt att se hur stor förödelsen är än. Klart är att det var en riktigt dum konservburk.
Hampus innan konservburksolyckan.
Under första tvätten grät han hjärtskärande, förstås. Under omläggningen ett par timmar senare skakade han som ett asplöv då jag försiktigt klippte loss tyget (av smärta, av oro för att det skulle göra ont, eller helt enkelt av chock över hur illa det såg ut), men bet ihop och upprepade som ett mantra:
- Det blir snart bra... Det blir snart bra, mamma..? Det blir snart bra...
Nu funderar vi på morgondagen. Det finns ju inte på världskartan att vi skulle trycka ner den här lilla, ömma foten i en vintersko, så hur ska det gå med dagis?
Det här med målandet vet vi just nu mer om, och det har väl gått sisådär. Vi är fortfarande på rum 1. Vi målade det igår, och konstaterade i morse att det var mer grått än vitt. Det kändes inte helt hundra, så jag åkte upp till färgbutiken och köpte en dunk till, en "vaniljvit". Väl uppe på väggen hade den vaniljvita blivit "pensionärsgul" enligt Stefan, så det fick bli en tur till. "Kan du göra den här vit-vit, snälla?" bad jag den tålmodiga färgmannen. "Oj", svarade han, "det blir en utmaning". Men två 3-litersdunkar vit senare så målar Stefan nu ett fjärde lager färg i vårt blivande sovrum, och nu ser det för första gången lovande ut.
Lördagen den 26 januari 2008
Dagen är halvvägs, och har hittills handlat om måleri. Stefan har stängt in sig i Majas gamla rum, tejpat och målat grundfärg. Nu väntar vi med spänning för att se om bubblorna försvinner då färgen torkar, eller om vi får backa och göra mer grundarbete. De är många, bubblorna, trots att vi den här gången har rivit en hel del gammal tapet och spacklat. Grr. Barnen har målat ed fingerfärg, först i köket och sedan i badkaret. Fingerfärg i badkaret är att starkt rekommendera! Det verkar vara så roligt att man nästan får lust att hoppa ner själv också. Att sen, då karet är fyllt av färg, halka runt och "simma" på badkarsbotten är tydligen också jätteskoj. Det viktigaste tipset då är att strängeligen förbjuda alla försök till att ställa sig upp. Det lär garanterat sluta i ont.
Vi har hunnit med några trevliga lekar också, som ni gärna kan prova med era små - ni som har sådana:
1. Pip-russinet. Sprid ut 10 russin på bordet. Be en gå ut. Bestäm själv eller tillsammans med din partner vilket av russinen som är piprussinet. Be den försvunna personen komma tillbaka och börja äta russin. Han/hon får ta russin så länge piprussinet förblir orört. Då han/hon försöker sig på piprussinet ropar man PIP, ätandet avbryts och man byter roller. Jätteskoj!
2. Vad tänker jag på? Sitt tillsammans och se er omkring. Välj turvis ut ett föremål som är "det". Ge din lekkamrat ledtrådar: det har en sladd/man kan äta det/det är större än en fjärrkontroll/det är mindre än en fåtölj etc. Jätteskoj det också, och mycket utvecklande. Det är en utmaning att bara låta bli att stirra på "det" medan man tänker, kan jag lova. Maja klarade leken strålande. Hampus också, men honom fick vi ställa ja- och nej-frågor till då han tänkte på sina föremål.
Tillägg 1
Jag satte in ett par fina förstoringar i ram nyss:
Visst blev de fina?! Fotona är 20x30 cm, och så tillkommer passepartout och ram, så de är någorlunda rejäla i storlek. Ska man ha bilder på sina barn i sovrummet? Jag läste någonstans att det inkräktade på samlivet, att det liksom är lite knepigt att vara romantisk då barnen "ser på". Vad säger ni? Ska vi göra en undersökning?
Tillägg 2
Visst var den bedårande? Maja ska få en, med kjol.
Kvällens dialoger
Hampus: M ville vila med mig, på dagis.
Jag: Jaså? Vad mysigt! Fick han det då?
Hampus: Ja-a! Han ville krypa till mig. Då han inte gråta mera.
Jag: Vad bra! Han gillar säkert dig.
Hampus: Jag gillar M också. Inte då han gråter.
Jag försökte få reda på om Hampus inte gillar M då han gråter, eller om han inte gillar att M gråter. Jag hoppas att det var det senare han menade - att jag har en empatisk son. Frågan flög dessvärre över huvet på honom. Svisch.
Tillsammansteckning.
Maja under Let's Dance: Jag inte vill vara en kille.
Jag: Jaså? Varför inte det?
Maja: För de har snoppar.
Jag: Jaha.
Maja: Och mycket hår på bena. På hela huden. Och bara lite hår på huvet.
Jag: Fast det finns faktiskt hår på tjejers kroppar också! (Pupillerna vidgas.) Och killar kan också ha långt hår...
Maja: Ja, men killar har alltid tröjor på sig.
Sen övergick Maja till att känna igenom mig, från tårna, under fotsulorna, innanför byxbenen på mina vader, över magen, bröstet, armarna och halsen i jakt på hår. "Hår!" utropade hon då hon smekte mina vintervader, och "hår här också!" då hon kom till underarmarna. Nu har jag avromantiserat min dotters syn på kvinnan.
Fredagen den 25 januari 2008
I morse ville Maja och Hampus se en snutt av "Den fula ankungen" innan dagis - en hemskt elak film enligt mig, trots att barnen verkar kunna hantera den. De satte på den själva medan jag stod i badrummet. Allt gick bra, bortsett från att Maja valde holländska istället för svenska, vid det där evinnerligt jobbiga språkvalstrycket. Blir det fel så måste man stoppa allt, stänga av eländet och sätta i filmen på nytt för att välja om... Nåja.
- Mamma, kom och lyssna! ropade hon. Jag kom, och lyssnade andäktigt på holländskan.
- Det är ett nytt språk! Inte engelska, sa hon. Men nästan!
Visst är de språksvampar, de små?! Lite skickligt tyckte jag det var att höra den lilla nyansen som skiljer två för henne obekanta, germanska språk. Vi borde flytta utomlands och skänka barnen gåvan att lära sig engelska, eller spanska, eller franska, eller något stort världsspråk sådär riktigt bra! Tänk vilken rikedom.
(Lugn, ni "lite äldre läsare", det är bara snack...)
Torsdagen den 24 januari 2008
Idag hade varit en stökig dag på Hampus avdelning, berättade fröknarna. I hallen hade en massa barn betett sig som om de var smittade av gnäll- och bråkbaciller, och allt hade bara varit jättekonstigt. Vad hade Hampus gjort då? Jo, först hade han ställt sig och bara tittat på kaoset en stund. Sen hade han gått och hämtat en bok och satt sig på golvet i galonhörnet och börjat läsa. Där satt han, i sin egen lilla värld under alla galonbyxorna, tills de andra barnen var påklädda och utfösta. Smart och skönt låter det. Fröknarna verkade vara lite förtjusta över denna lilla ferdinand-inställning till livet.
Och Maja på sitt håll har det så härligt hon också nu. Hon har (tack vare påtryckningar från talpedagogen, förskoleföreståndaren, logopeden och oss) fått 4 resurstimmar på dagis, varje dag terminen ut. En av dessa timmar lägger hennes förskollärare på att sitta på tu man hand med henne och träna, medan de andra är ute. De har nu påbörjat en egen arbetsbok: "Majas siferbok", där de skriver en siffra per sida (med siffror och bokstäver) och sedan klipper ur och klistrar in samma antal bilder på sidan. Igår hade Maja med sig denna guld värda bok hem för demonstration. De har hunnit till siffran tre.
Språkbruket hemma hos oss har tagit fart på allvar. Maja behärskar sin munmotorik såpass att hon nu viljemässigt kan styra tungan till de ljud hon vill (4:1 år), förutom R och L. R:et låter väl ungefär som mitt iofs, lite skralt och tunt, och L:et uttalar hon med tungan utanför överläppen. Men konsonantkombinationer funkar nu, och grammatiken börjar väl hitta rätt, snart. Inför senaste logopedbesök hade hon en lång lista med sig på ord hon tidigare inte kunnat säga, men nu kunde: pasta (kacka), saft (auf), banan (lan), katt (ack), tupp (uck) och en massa andra vardagsord. Hon är så stolt över sig själv. En bit har hon fortfarande kvar till ålderadekvat nivå, men vi tror på henne!
Hampus (2:4 år) pratar bra för sin ålder enligt sina fröknar, så vi fick uppleva den varianten också i vår familj. (Tack.) Jag tror han är sporrad av att vi varit så fokuserade på språket, och att han omedvetet (eller medvetet?) tränat med sin syster. Nu är han tydligen inne på grammatikfärdigheter, för han har börjat överanvända imperfekt: Jag sågde en fågel. Jag drackde mjölk. Hon togde min bok. Det är härligt - det är ju medvetenhet! Ordföljden har han däremot plockat från Maja-språket. Varför kan man verkligen fråga sig - det är ju bara hon som pratar så. Ändå väljer han att följa en minoritet?!
- Jag inte är hungrig. Jag inte vill ha spenat.
Onsdagen den 23 januari 2008
I morse flög Stefan till möte på annan ort. Vi har alldeles nyss upptäckt att det går att flyga inrikes, och att det är mycket smidigt. Säkrare också, rent statistiskt, än att köra bil. Säkert är bra.
Hos oss hoppar vi i soffan. Hoppningen vann lätt över soffbordet, som numera är ved.
Vi tog den äldre generationen på orden, då mormor härom veckan, apropå våra utbyggnadsplaner, sa:
- Barnen bryr sig inte om hur stort man bor - de vill ändå bara vara så nära som möjligt.
Så nu har Maja och Hampus flyttat ihop! Nära var ordet. Vi gör en rockad enligt följande: lilla rummet (det blå) blir barnens gemensamma sovrum. Mellanrummet (det rosa, snart vita, intill matsalen) blir vuxensovrum, och det stora rummet (vårt nuvarande) blir lekrum med plats för tillfälliga gäster. Vad sägs? Maja och Hampus sprudlar över den här idén, och även vi, eftersom den köper oss tid. Den dagen då barnen blivit för stora för att bo ihop är vi rika som troll och bygger ut huset. Tills dess får barnen sin egen avdelning och slipper släpa leksaker genom hela huset till varandras rum. Vi bor därmed i den mer sofistikerade delen av huset, och barnen har - som en praktisk bonus - nära till toaletten.
Maja med sängkamrater.
Igår kväll var det ett stort äventyr att somna i samma rum. Tre gånger smög de upp tillsammans (händer aldrig annars) och fnittrade som småbarn (oj, det är de ju!) då de blev påkomna. Sen blev Maja trött och bad Hampus vara tyst så hon kunde somna. Somnade gjorde hon trots att han låg och sparkade i väggen/rotade i boklådan/sprang ut och in/tände och släckte lampan hundra gånger. Vid nio somnade han till slut, utmattad under mina händer som med milt våld höll honom på madrassen.
Har ni betraktat en insomning någon gång? Har ni haft nöjet att se hur barnet slappnar av, börjar dra allt längre andetag, hur ögonlocken fladdrar då barnet för en sekund nästan vaknar till, och hur det sedan slutligen drar en djup, skön suck innan det sjunker in i sömnen? Det är ju så härligt. Man blir alldeles mjuk i kroppen.
Söndagen den 20 januari 2008
Idag har vi haft nöjet att gå på kalas, 2-årskalas. Å, så skoj! Vi slog in P:s paket tillsammans, barnen och jag. Ja, till och med pappa Stefan var faktiskt engagerad - fyrman starka var vi alltså. På ditvägen turades barnen om att hålla paketet, två minuter vardera. Det var min stora uppgift att meddela då det var dags att byta. Kalabalik utbröt nästan då jag vid ett tillfälle avslöjade (dumma, dumma jag) att Hampus hade fått hålla paketet i fyra minuter istället för två. Väl upplärd av sin storasyster hojtade han nämligen, triumferande:
- Jag vann! Jag vann att hålla paketet längre än du!
Väl framme på kalaset var det mycket trevligt, tyckte vi alla fyra. Hampus fann sig snabbt till rätta och syntes inte till särskilt mycket. Maja däremot drabbades återigen av sin kalasfobi och började storgråta då vi hade satt oss till bords. Stackars, stackars tjejen - jag hoppas hon kommer ur detta snart, innan det blir socialt handikappande för henne.
Innan avfärd tog vi en kissrunda till toaletten för säkerhets skull. Hampus gick först uppför trappan till den nedsläckta vinden. Han gick allt långsammare, och halvvägs uppe stannade han och vände sig mot mig:
- Det finns ingen morra här, mamma?!
- Nej, det finns ingen morra här.
- Okej...
Morran är det mest skrämmande och fascinerande Hampus vet. Morran bor i Mumindalen. (Sen klämde jag Hampus fingrar i toalettdörren, men det glömmer vi.)
Vad ser den uppmärksamme?
Och så bar det av hem. I bilen hör man alltid roliga diskussioner i baksätet, som den här:
Maja: Nu vi kör över bron!
Hampus: Där bor stora trollet!
Maja: Nää.
Hampus: Joho! Stora trollet säger "jag vill äta upp dig!".
Maja ängsligt: Nää! Mamma pappa, där finns inget troll under bron?!
Maja har mycket roligt i min tröja.
Och den här:
Jag: Nu kör vi alldeles strax förbi XXX!
Maja: På min sida?
Jag: Nej, det blir på Hampus sida av bilen.
Hampus: Haha! Jag vann att se XXX. Inte du!
Maja: Mamma! Hampus tävlar!
Jag: Nämen vem kan ha lärt honom det?
Inget svar.
Lördagen den 19 januari 2008
Helg! Åh, skönt! Vi ska åka till Ikea idag, för att införskaffa den där lagerhyllan som vi drömt om i några veckor nu. Fjus heter den, och är billig som få, men inte desto mindre perfekt för vårt behov. Sen ska vi skaffa en grej till, något vi behöver för att kunna göra den förändring vi beslutat oss för. Ni kan få vänta lite på besked om vad.
Igår ringde de från dagis och bad mig hämta Maja lite tidigare, eftersom hon var hängig och inte verkade vilja hänga med sina kompisar. Vid hämtningen var hon däremot precis som vanligt, och har varit så sedan dess. Jag frågade henne om hon verkligen hade varit sjuk igår, och isåfall var - på vilket sätt.
- Lite. I magen, sa hon och såg ovanligt oskyldig ut.
- Var du lite sjuk i magen? Det var inte så att du bara inte ville vara kvar då?
- Jaa. Och jag var lite sjuk i magen också...
Fredagströtta barn går luciatåg.
Min chef sa att jag måste kissa före
Idag på ronden vände sig överläkaren till mig och såg ut som om han var tomten som hade kommit med en jättestor, extra spännande julklapp till just mig.
- Nästa måndag ska du följa med till XXX-sjukhuset och berätta om verksamheten tillsammans med mig och X.X.! sa han.
- Jaha? sa jag, och lät säkert precis som den lilla skolflicka jag kände mig som. Man opponerar sig inte då han "ber" om sådana saker. Tyst undrade jag varför inte han och X.X. (fru utvecklingledare) kunde göra det på tuman hand den här gången också. Please?
- Det blir bra så, sa han sen. Du är ju van att prata för läkare. (Va?!) De blir drygt hundra stycken. (Va?!) Vi åker dit i taxi, och du ska kissa före. (Rätt där.)
Torsdagen den 17 januari 2008
Han har ju varit hemma i tre dagar nu, lillklimpen. Inte för att han varit särskilt dålig, men för att han hostat så på nätterna att vi varit rädda för att han inte skulle orka hänga med i dagistempot på dagarna. Men idag var han alldeles redo. Han verkade riktigt glad åt att få gå, och log stort då vi pratade om vilka han skulle leka med under dagen. Ja, vi kom till och med iväg i god tid. Men sen, innanför grindarna på dagis, började han successivt låta annorlunda. - Ånej, tänkte jag, men klev in där med ett barn i varje hand, fast besluten att göra en perfekt lämning. Hampus i sin tur var fast i sin egen verklighet, för då småpratet var avklarat och det var läge att börja vinka, hängde han som klistrad vid mig och skrek för full hals:
- Jag är sjuuuuuk! Jag är så sjuuuuuuuuk!
Det var mycket dramatiskt, det hela. Jag gjorde mitt bästa för att le och se säker ut - säker på att min son var frisk och stark, i motsats till vad han själv förmedlade. Det är i sådana situationer man ler man fast man inte vill.
Jag har fluffat lite nu, för topparna är jättetunna och luggen 2 cm lång, som syns på högra bilden.
Någon undrade över hårolyckan. Här ser ni bildbevis på att hon klippte till ordentligt, den där saxkonstnären. Ja, jag ville ha det kortare, men jag ville ha en bob-liknande frisyr - inte en där håret neråt blir tunnare och tunnare för att sedan bara upphöra. Uppklippningen är alldeles för hög/lång/djup, eller vad man nu säger. Jag klamrar mig fast vid följande livlinor:
- Stefan, frisyrexperten, påstår att det är modernt.
- Alla kluvna toppar är definitivt borta.
- Hår växer. Jag kanske har en bob i maj.
- Maja har gjort en krona till mig som jag kan ha så länge.
Och svisch ner i verkligheten igen
Mitt under bästa grubbelsäsong slår jag på Oprah Winfrey (jag vabbar idag). Där i soffan sitter en klok småbarnsfar i sina bästa år och berättar att han är döende i en riktig mardrömssjukdom. Endast ett mirakel kan ändra på hans öde, och ändå orkar han vara så positiv. "Spara inte på saker!", säger han och leker med den signerade basebollen i skogen. "Och låt barnen rita på väggarna ibland om de tycker det är kul." "Lev ordentligt, varje dag." Något säger mig att han inte bekymrar sig så mycket för huruvida de utnyttjar sitt hus optimalt eller ej, eller om håret är en aning för kort. (Jag klippte mig för 5 dagar sedan, och har ångrat det varje dag sedan dess.) Jag däremot kommer antagligen att fortsätta grubbla över småsaker igen så fort den här påminnelsen har lagt sig. Men tack iallafall, för de regelbundna knackarna på axeln!
Ekorrhjulet
Varför kan jag aldrig bara finna mig till rätta i tillvaron och lunka på? Varför ska jag alltid tänka framåt, bortåt, försöka se hur det som redan är så bra kan bli ännu bättre? För att liksom se om vi kanske har tänkt helt fel? Eller om man kanske ska flytta/byta jobb/bygga ut huset eller åtminstone möblera om. Då frid råder letar jag likväl efter något att grubbla över. Märkligt. Nu är det ju ett faktum att jag har en grubbelpartner i Stefan, som också har dessa tendenser. Är de rentav generellt applicerbara på 70-talister, eller på mänskligheten? Vi kanske gillar att ha saker att fundera över? Vi kanske gillar att problematisera?
Ta det här med boendet då, som exempel. Vi som tror att lyckan finns i Stockholm betalar groteskt mycket pengar för att bo. Bara bo. Jag deltog i en internet-diskussion kring boende häromdagen, och motiverade vårt val att bo i villa med att vi hade naturen om knuten och gräs nedanför trappan - för att inte ens nämna det barnvänliga med att bo såhär. Jag var rörande ense med några andra om att det var värt det. Ska jag då välja att blunda för att de andra villaägarna, de som var lika lyriska som jag, hade lagt ner någonstans runt 2 miljoner för sin dröm, medan vi inte ens nöjer oss med det dubbla? (Nu är vi inte riktigt där än, men med de ingrepp vi planerar på huset så får vi lugnt vara säkra på att bli av med någonstans mellan 4 och 5 000 000.) Är det smart? Är vår tillfredsställelse så mycket mer dyrköpt än de 6 miljoners, som inte bor här?
Jobb då?! Vi har båda otroligt utvecklande jobb idag, vilket vi är så tacksamma för. Samtidigt så ser sig Stefan aktivt om efter annat redan nu, vilket han har goda skäl till. Då skulle han lika gärna kunna leta lite varstans?! För egen del har jag insett att det finns intressanta jobb inom kommun/resursenheter/habiliteringsverksamhet, nu då jag äntligen kommit på att jag faktiskt kan utnyttja min spec.utbildning (specialpedagogik). Sådana möjligheter bör finnas på de flesta orter i landet, fast knappast med samma dynamik och samma möjligheter som på min nuvarande arbetsplats då. Kanske. Att säga upp den tjänst jag har idag känns verkligen som ett gigantiskt vägval. Ååååh.....
Grubbelfria barn. Åtminstone det högra.
Tisdagen den 15 januari 2008
Igår var Stefan hemma med Hampus, och idag är det min tur. Faktum är att jag är hemma med båda barnen idag. Två för ett, liksom. Maja är frisk, men ett gott sällskap till en ganska pigg lillebror. Eftersom jag råkar ha två ovanligt viktiga möten i eftermiddag har Stefan gått med på en delning av dagen. Tack älskade make och delägare i Familjen AB! Jag hoppas jag vid behov kan återgälda det nästa VAB-vända.
Maja har illustrerat hur hon med sin kompis sitter och äter.
Nu är det dags för lunch och därefter åker jobbkläderna på. Fortsättning följer, för jag har många tankar i huvudet idag - gamla bekanta tankar som återkommer, ni vet... Vad ska vi göra av oss själva och våra liv, t.ex. Sådana små baggisar.
Söndagen den 13 januari 2008
Majas kompis E ville leka redan tidigt i förmiddags, och kom hit tillsammans med sin lika leksugna lillebror och kaffesugna mor. Kaffestunden kom till stora delar att handla om vårt hus, och det faktum att vi hade planer på att senare under dagen se en visning av ett större hus i närheten - som alternativ till att bygga ut vårt befintliga. Ett frö såddes under kaffet, ett intressant litet frö som har grott lite mer för varje timme. Visningen av det stora huset visade sig vara allt annat än ointressant, men ändå kände vi stark kärlek till vårt eget hus, och framför allt tomten, så fort vi kom hem igen. Vi vill ju ändå helst bo kvar!
Pippisar på ridtur.
Så nu skissar vi lite. Häng med och dra dig inte för att kommentera! (Gästboken bits inte.)
Hur ser behovet ut? Jo, vi behöver ett kombinerat gästrum/arbetsrum, och helst även ett allrum för barnen och deras kompisar, där de kan se film, spela spel, bygga bilbanor och kojor. Vi skulle inte heller tacka nej till ett andra badrum, med tanke på all spegeltid vi kommer att konkurrera om i framtiden.
Vilka alternativ finns?
A: Bygg ut huset på längden och lägg till allt det ovannämnda. Fördelar: Vi får allt på ett plan. Vi får bo kvar. Nackdelar: Dyrt (närmare 1 miljon). Jobbigt. Tomtstorleken krymper.
B: Bygg ut huset på höjden och få ett jättehus. Fördelar: Barnen kan få en egen våning. Vi får bo kvar. Tomten intakt. Nackdelar: Dyrt (närmare 1 miljon). Jobbigt. Mycket att städa.
C: Öppna ett hål ovanför snurrfåtöljen och inred hela(!) förrådsvinden till vuxensovrum. Låt nuvarande barnrum bli arbetsrum och gästrum, och sätt en dusch i stora tvättstugan där det oanvända grovhandfatet står. Fördelar: Billig, "enkel" lösning (uppskattningsvis 300.000). Barnen får eget våningsplan, om än lågt i tak. Nackdelar: En kompromiss som vi kanske känner att vi (barnen) ändå växer ur i framtiden.
Så ser det ut. Det sistnämnda är alltså det groende fröet. Vi måste känna på det lite.
I skrivande stund är Maja borta hos en annan kompis. Huset är lugnt. Plankorna ligger säkert o dallrar i skräckblandad förtjusning över våra utbyggnadsplaner. Stefan tar en kopp te med grannpappan, och Hampus äter en pepparkaka här intill. I morgon är det måndag. Igen.
Nyss gjorde Hampus mig uppmärksam på att kaffet var färdigt. Han tackade själv nej till en kopp, med hänvisning till att han ska dricka det då han blir vuxen och har en vuxen mun. Jag frågade om annat som skulle hända då han blev vuxen, och fick en beskrivning av hur långt hår han kommer att ha då (jääättelångt), hur stora fötter han kommer att ha, och hur stora ben. En lång hals har han redan, visade han mig. Så skulle han vara en pappa, med en baby och ett barn. Jag frågade om han hade någon idé om vem som skulle vara mamma till barnen, och det skulle jag vara. Det låter mysigt, svarade jag, och han såg nöjd ut.
Nu är kaffet slut och jag ska bada med min son. Hej-hej!
Förstoringar?
Nu har jag äntligen fattat varför mitt bildprogram minskar alla bilder till minimal upplösning så fort jag exporterar dem - för att jag alltid ber om det genom min inställning! Här ska ändras inställning, så jag kan få några förstoringar till stånd, nu då fujidirekt råkar ha fint erbjudande på 20 x 30. Vad säger ni? Vilka är finast? Vilka är mest värda att förstora till barnkammarvägg och/eller sovrumsvägg? Strunta högaktningsfullt i att vissa är varmare i tonen än andra - det tänkte jag justera sen.
Nummer 1 och nummer 2.
Nummer 3 och nummer 4.
Nummer 5 och nummer 6.
Mera lördag
Maja har en kompis här idag. Det var vidunderligt roligt att lyssna med ett halvt öra på deras diskussioner då de satt och ritade för en stund sedan. Det är inte få funderingar de har, fyraåringarna. Sen kom de i konflikt kring något (d.v.s. Maja surnade till över något helt oviktigt, varpå kompisen ville gå hem). Det var tydligt läge för intervention, och vi vuxna handledde naturligt nog varsitt barn. Maja rusade nämligen till mig med tårarna sprutande, och Stefan gick och satte sig hos kompisen på hallgolvet. Snart hade Maja hade lagt sig i dubbelsängen för att bli glad igen, och kompisen hade ändrat sig och ville inte gå hem på "jätte-jättelänge". Då Maja ropande började intressera sig för diskussionerna som försiggick i hallen, ända bortifrån från sovrummet, frågade Stefan om hon kände sig lite gladare.
- Jaa, lite! svarade hon, och nu är leken i full gång igen.
Jag tror jag ska baka bullar. Kompis hemma = vuxensemester, bortsett från tillfälliga utryckningar enligt ovanstående.
Lördagen den 12 januari 2007
Plötsligt ser typsnittet på sidan annorlunda ut! Va?! Antingen har Tahoma universellt ändrat sitt utseende, eller också är det något som hänt med sidan. Jag blir livrädd då jag tänker på att allt det jag dokumenterat det senaste året skulle kunna gå förlorat. Hemska, hemska tanke! Kan man spara ner allt på något vis, som en levande dagbok?
Morgonteve.
Igår bytte vi pass, Stefan och jag, så att jag skötte lämningen och han hämtningen. Man träffar oftast annan personal beroende på vilket pass man tar, och det är alltid så roligt att få kompletterande imformation om sina barn, lite olika beroende på vem som levererar den. Igår berättade C att syskonen är väldigt goa och glada i varandra, och att de alltid kramas då de ses. De leker gärna med varandra utomhus (eller inne då avdelningarna ibland slås ihop). Ute har jag ju sett att de gör det, för de är i princip alltid tillsammans då jag hämtar. Hampus fröknar är dessutom fortsatt positivt överraskade över hans talutveckling, och försöker tillgodose det "ovanligt stora" behov han verkar ha av konversationspartners. - Han är mycket för att bara sitta och prata, sa U, och då måste han ju ha någon att göra det med. Jag inser att det här säkert påverkar och gläder oss mer än det hade påverkat andra föräldrar, och anledningen är naturligtvis att vi fått vår beskärda del av oro över talutveckling via Maja. Nu då hon äntligen verkar ha kommit ut på andra sidan är det bara så sköntatt se att hennes lillebror inte har ärvt svårigheterna. Han har säkert snarare fått draghjälp av att Maja tränat så medvetet och målinriktat.
Bilder tagna på Majas begäran(!). Hon var så stolt över deras likadana tröjor.
Ett nytt fenomen har dykt upp på vår himmel: skjutande. Skjutande?!?
- Jag vill ha mera äpple annars skjuter jag dig, sa Maja till sin far härom dagen. Lite ödmjukt och trevande sådär. Hon viskade nästan.
Det är lite svårt att veta hur man bäst tacklar sådana otrevligheter, tycker jag. Tänder man på alla cylindrar så finns ju risken att det blir något förbjudet och väldigt spännande att säga. Reagerar man inte alls så tycker jag att man sopar en indirekt fråga under mattan - för jag är ganska övertygad om att Maja med sina hyfsat malplacerade ord (svårt att inte le) ville veta vad det betydde, det hon sa, och om det är okej.
- Vad sa du? undrade vi båda, uppriktigt förvånade. Nämen...Vet du vad det betyder då man skjuter?
- Neej...
- Kommer du ihåg filmen om Benji? Kommer du ihåg puman, och jägaren? Vad som hände med puman?
- Ja. Den fick ett jättestort sår.
- Ja, och sen dog den, eller hur?
- Jaa.
- Det är faktiskt vad som kan hända om man skjuter på någon. Och det vill vi ju inte ska hända med pappa!
- Nää. På dagis de säger att de skjuter på nån...
- Mmm. De kanske leker att de skjuter, men de kanske inte vet vad det betyder egentligen?!
- Nää. Jag ska säga det till dem på måndag.
Torsdagen den 10 januari 2008
- Och föddää Herren Jesus Krist, vå frälsaaree åå guuud! har Maja sjungit konstant sedan hämtningen idag. Jag misstänker att de kan ha sjungit ut julen på dagis idag.
- Mamma, den sången är så vacker att jag nästan vill gråta, sa hon vid middagsbordet.
- Jaa, verkligen, svarade jag. Särskilt då du sjunger den.
- Mamma, vem är herren jesus krist?
- Jo, du vet, det är en jättesnäll man, som levde för väldigt länge sedan, och som ville att alla skulle vara snälla mot varann och ha det bra, svarade jag i all hast.
Syskon viskar förtroenden.
Maja ställer oss inför knepiga diskussioner nuförtiden. Och Hampus också, för den delen. Härom dagen sa han bara helt plötsligt, mitt i leken:
- Min mamma e inte död.
Sådana uttalanden ger mig rysningar.
- Nej, verkligen inte! svarade jag. Jag är inte död och kommer inte att vara det på jättejättejättejättelänge. Först då jag är en skrynklig gammal gumma som knappt orkar gå, först då vill jag bli en ängel.Och då är du vuxen.
(Jag har nämligen tagit mormor på orden och bestämt mig för att försäkra barnen om att alltid finnas här för dem - även om jagvet att jag kan bli överkörd av en buss i morgon. Att mamma var realist skulle inte vara någon större tröst för dem den dagen. Nej, jag vill leva lääänge och i ro, och våga förlita mig på att bussen väjer.)
Onsdagen den 9 januari 2008
Jag tog några bilder på hemmet igår, bland annat dessa på vår snurrhörna respektive vår matsal:
Omgivningen ser annorlunda ut på bild än i verkligheten, tycker jag. Det beror säkert på att man i verkligheten har sina personliga glasögon på sig, och ser det man vill se, eller är van att se. Man insuper liksom lika mycket atmosfär som möbler. Det jag försöker säga är att jag tycker att foton är en bra hjälp då man vill se över sitt hem, optimera och snygga till. Nu har jag med dessa fotografiers hjälp tänkt få alldeles objektiva visioner. (Bort med den där ensamma och förvirrade växten i matsalen! Skaffa en dag en större golvväxt, och byt ut växten vid fåtöljen också. (Någon som undrar varför vårt hem är fullt av nästan uteslutande "garderobsblommor"? Nähä.) Och så den enklaste: Flytta genast matsalsmöblemanget 5 cm åt höger.) Vilka visioner får ni? En kudde i fåtöljen? Elementskydd? Något på fåtöljväggen - vad?
Tisdagen den 8 januari 2008
I morse var Stefan och barnen på 4-årskontroll på bvc. Hampus, som för dagen var iklädd mjukisbyxor och randig trikåklänning hann knappt innanför dörrarna hos Lisa innan han slet av sig jackan och mössan för att visa hur fin han var. (Han hade nämligen tofsar/råttsvansar i det lilla håret också.)
- Ååå, vad fin du är! hade Lisa haft förstånd att säga.
- Jaa! hade Hampus stämt in.
Stefan hävdar att dagens idé var ett gränsfall, men varken han eller jag hade hjärta eller anledning att döda Hampus glädje då han ville klä sig fin. På småbarnsavdelningen är det heller ingen större risk för negativa reaktioner. Kanske tvärtom - kanske kan han få sig några beundrande blickar där han sveper fram och svänger med kjolfållen?
Frukostpyssel.
Sedan följde en rad 4-årstester. Stora prattestet, stora syntestet, stora hörseltestet, och så vägningen och mätningen. Maja medverkade mycket väl, och klarade samtliga galant. Prattestet gjordes väl med modifikation, eftersom Lisa är mycket väl medveten om den långa språkresan Maja gjort. Vår dotter är nu 4:1 år gammal, 111 cm lång och väger 19,5 kg. Hampus var mycket seriös genom det hela, och alldeles tyst som en mus under hörseltestet. Lisa gav honom mycket beröm för det. Sedan, då Maja var klar, ville han också bli testad. "Nu min tur!" kan jag tro att han sa då, med det där självklara tonfallet som gör att vem som helst gör honom till lags. Lisa lät honom då hoppa upp i teststolen och sätta sig med bokstavsbrickan (syntestet).
- Har du den här bokstaven? frågade hon från andra sidan rummet och pekade på V.
- Jaa! svarade han lyckligt och pekade på V.
- Har du den här då? undrade Lisa och pekade på F.
- Neej... Jaa! sa Hampus och pekade på F.
Så nu har båda våra barn passerat syntestet. Gå två, boka för en. Han är en baddare på att stjäla showen, vår son.
Heureka!
Jag tror jag vet varför jag sovit dåligt i två månader! Jag tror jag vet varför jag har haft hjärtklappning, och varför jag p.g.a. det känt mig lite allmänt risig på sistone. Jag har magnesiumbrist! Länge har jag som rutin tagit 600mg kalcium + 300 mg magnesium innan jag har lagt mig. Bra för benstommen och allt möjligt annat. I november hittade jag av en dyrköpt slump nya kalciumtabletter i San Diego, med D-vitamin istället för magnesium. Glad i hågen köpte jag dessa eftersom jag vet att vi nordbor vintertid får i oss alldeles för lite D-vitamin - och så skippade jag magnesiumet utan tvekan. Och sov sämre, och sämre, och sämre.
Jag har länge funderat på vad jag egentligen gjorde där i USA som kan ha orsakat så mycket bekymmer med sömnen ända sedan dess. Och nu googlade jag till slut på magnesium + sömn. Prova själva! Magnesiumbrist är en vanlig orsak till sömnsvårigheter, hjärtklappning och inre oro. Stress i sin tur dränerar kroppen på magnesium, och så är den onda cirkeln i full snurr. Vad säger ni? Va?! Nu ska här sovas! D-vitaminet får jag väl ta lite då och då, och vid annan tid på dygnet. På kvällen tänker jag knapra magnesium. Håll tummarna om ni vill mig väl, och läs detta lilla utdrag:
Magnesium är ett vanligt mineral som cirka 80 procent av Sveriges befolkning har brist på. Bristen beror dels på att vi äter magnesiumfattig kost, dels på att magnesium är en liten molekyl som man lätt kissar ut när man är stressad. I dagens samhälle stressar alla och äter oftast inte tillräckligt med magnesiumrik mat - fullkorn, bönor, frön och nötter. (Jag äter s.g.s. aldrig bönor, frön och nötter, men grattis alla GI-anhängare!)
Samman med kalcium och fosfor arbetar magnesium för att bibehålla ett starkt skelett. Men om vi äter för mycket kalcium,vitamin D, fosfor, protein och/eller fett kan det leda till minskat upptag av magnesium. (Ha, se där! Jag inte bara minskade på magnesiumintaget, jag minskade det dessutom till förmån för D-vitamin, som i sin tur minimerade upptaget av det lilla som fanns kvar.)
Det är också mycket vanligt att magnesiumbristen leder till att kalcium "vandrar" ut ur skelettet för att inte rubba dess inre balans. Överskottet av kalcium lagras i muskler, leder och bindväv. Resultatet blir att man samtidigt kan vara väldigt trött och ha en malande inre aktivitet som gör att det är svårt att slappna av.Man sover inte lugnt och tänker inte heller lugnt och balanserat, samt har tendenser till hjärtklappning.
Vid magnesiumbrist ökar stressen även skadorna på hjärt-kärlsystemet, vilket i sin tur är stressande för kroppen. Det skapar ytterligare brist på magnesium så att man får svårt att handskas med stressen, vilket ger ökad brist osv. Under perioder av stark stress kan man förlora mer än hälften av sitt magnesiumlager.
Magnesium aktiverar enzymer och hjälper nerver och muskler att fungera. Magnesium bidrar bland annat till en god sömn. Brist på magnesium gör att de fria radikalernas aktivitet i cellerna ökar, vilket sätter ner cellernas funktion och därmed ger ett åldrande i förtid (ånej). Äldre människor har oftast svårt att behålla kalcium och magnesium, och blir därför mer oroliga och sover sämre.
Källor: Den självläkande människan, Friskare liv med rätt kost + vitaminer och mineraler, Peter Wilhelmsson, ICA Bokförlag, 1997, samt Livsmedelsverkets tabeller 1996.
Att vårda ett föl
Efter kvällssagan, eller efter sångtunden - vi sjöng igenom en Barnkammarbok - skulle Maja bara "göra en sak". Vi hade nyss bäddat ner hästen intill sängen, och nu klättrade hon försiktigt över den. Hon greppade en nappflaska. Med den gick hon till spisen och hällde upp lite "vatten". Sen ställde hon in flaskan med vattnet i ugnen ett tag. Strax tog hon ut den och hällde i lite "mjölk" och lite mer "vatten". Nu satte hon flaskan i kylskåpet i 15 sekunder. Jag betraktade henne under tystnad, med stigande fascination över hennes hängivenhet. Vid det här laget hade vätskan blivit till blod, berättade hon. Den "blodfyllda" flaskan tog hon sedan till fölet, satte sig bredvid den liggande hästen och tryckte flaskan med blodet mot dess ben. Sen satt vi så en god stund.
- Vad är det du gör egentligen? frågade jag försiktigt.
- Jag tar blodtryck på fölet, sa hon. Den har skadat sitt ben då den sprang fort.
Självklart tar hon blodtrycket. Var och när har hon snappat upp det? Jag gick inte in i några pedagogiska diskussioner om blodtryck ikväll, det får vi ta en annan gång. Jag bara kände hur kärleken vällde över mig, och osade lite extra våldsamt ur varje por. Och så hoppades jag att jag endera dan skulle få ett naturligt tillfälle att visa henne att blodtrycksmätning inte är någon särskilt blodig historia.
Söndagen den 6 januari 2008
Sömnrapport: usel. Hjärtklappningsrapport: usel. Tankar på att semestern är slut: många. Barn som i tid och otid pratar om hur jätte-jätteroligt det är att vara ledig: 1.
Flexitrax.
Upprustningskampanjen fortgår i hemmet, och Stefan vaknade fast besluten att ordna fram en lagerhylla till tvättstugan idag. Jag tar med mig båda barnen, meddelade han heroiskt, så får du vila lite. Va?! Vilken man jag har! Ett barn hade jag förväntat mig, men inte båda. Nu ska han släpa runt på två barn och en lagerhylla, medan jag har lovat ligga i soffan och ta det lugnt. Då väljer jag detta - ett tangentbord som en ventil för mina tankar. Är inte det 2000-talstypiskt så säg? I fönstret står en stor kopp nybryggt kaffe med rejält med mjölk i, och runt mig är det bara tyst. Tyst, och skönt - en stund. Med jämna mellanrum kommer tankar flygande: undrar om det är jättehalt på vägarna? Stefan kör väl försiktigt? Hampus har ju fått sin sos-bricka i jackan nu, med telefonnummer och namn ifall han kommer bort på sina snabba ben. Vilken tur.
Jag läste en bra bok då gänget var hos farmor och farfar: Svek, av Karin Alvtegen. Jag har läst alla hennes böcker, och fängslats av varenda en. De är böcker man vill sträckläsa, böcker man påverkas starkt av och sedan glömmer - som de flesta böcker man läser. Ändå var det något med just den här som gör att jag tror att jag kommer minnas den längre än de övriga. Jag identifierar mig nämligen skrämmande starkt med den ena huvudpersonen, den "duktiga flickan", och hennes ständiga kamp för att tycka om sig själv med brister och allt. Läs, alla duktiga flickor! Jag vaknade lite grann.
Jippii! Kladd!
Idag ligger snön lika vit som förr, och vinden har äntligen mojnat. Dags att rycka ut med pulkorna? Vi är bjudna på kaffe i grannskapet i eftermiddag, och får väl se om lagerhyllan eller snön vinner kampen om tiden innan. (Pernilla, jag hörde aldrig något mer om er söndag sen, så vi tackade helt sonika ja till denna inbjudan - hoppas jag inte missat något led i kommunikationen?) Igår fick vi spontanbesök av en annan granne, och hennes dotter. Nog så trevligt. Vi kunde dessvärre konstatera att Maja har blivit en oerhört bossig ung dam. Hon vill och försöker bestämma om stort och litet, vilket måste vara frustrerande för kompisen. Jag tog henne åt sidan vid några tillfällen och drog paralleller till hur hon själv ibland hade det då hon var yngre, till samtal vi haft då hon varit förtvivlad över att inte få bestämma något, och bad henne tänka sig för. Då blev hon för en stund väldigt generös, och berättade för sin gäst att det nu var hennes tur att bestämma. Då denne då bestämde en lek, såg jag hur generösa Maja bokstavligen bet sig i tungan för att inte säga "neeej, det vill jag inte". Hur länge generositeten sedan höll i sig vet jag inte. Det jag vet är att vi en stund senare igen fick påminna vår dotter om att hon skulle tänka sig för, så att kompisen också skulle ha roligt.
En fas? Ett personlighetsdrag? Ett uttryck för att hon inte får tillräcklig uppmärksamhet hemma? Jag vet inte. Hon är inte alltid såhär, men det verkar som om hon testar gränser med vissa kompisar, och då tappar varje diplomatiskt drag hon normalt sett har i sig. Den närmsta grannarna däremot, som hon oftast leker med, funkar det oftast friktionsfritt med. Då är det balans i bossandet, och de vet var de har varandra i leken. Med lillebror däremot... Hm. Men syskon ska väl gnissla lite? Äh, det är nog normalt beteende, det här också.
Lördagen den 5 januari 2008
Vår utrensning börjar så smått underlätta livet för oss! Här följer några självklarheter vi har utgått ifrån. Vi utmanar er!
- Tänk: vilka grejer måste vi ha nära? Vilka grejer kommer vi aldrig att sakna? Vilka grejer kan vi tänka oss att hämta på vinden/i förrådet då vi behöver dem?
- Agera: förpassa saker till vinden/ Myrorna/Tradera/vänner med yngre barn. Låt resten ligga löst i väntan på att utrymmena optimerats.
- Granska kritiskt alla förvaringsutrymmen: varför förvarar vi de här grejerna just här? Har vi prylar som vi tjänar på att förvara i anslutning till varandra? I annat rum?
- Kategorisera grejerna ni har kvar efter allt ni burit bort: vad hör ihop? Vad används var?
- Torka ur de tomma lådorna/hyllorna och åt grejerna flytta in i sina nya eller gamla hem!
Vår rena köksbyrå som tidigare fungerat som avställningsyta. (Visst ser det plötsligt ut som om fotona hänger 5 cm för högt?!)
Och så finesserna:
- Lämna luft i alla lådor/skåp/garderober! Det finns (nästan) inget jobbigare än att leta efter en specifik sak då femton andra saker ramlar ut på köpet. Dessutom är det så mycket enklare att se det man letar efter om man inte tvingas plöja igenom de där femton grejerna som står i vägen.
- Ordna med en halvtom låda i varje rum. Där lägger du grejer medan du ...väntar på dagen då du ska hjälpa dem hitta hem. Ett perfekt exempel är köksbyrån ovan. Ovanpå den har alltid stått lassvis med post som väntar på hantering, konstverk från barnen, lappar om ditten och datten, en mobil eller två... Nu lägger vi samma grejer i översta lådan, som är/ska vara s.g.s. tom. Leksaker på vift kan man också ösa ner i tomma lådan på några sekunder - och vips kan man ägna mer energi åt att brygga kaffe åt gästerna än åt undanplockning.
- Och framför allt: att se till att varje sak har ett eget hem!
Fina, matta vaxduken som finska jultomten kom med.
Nu ser vi Rasmus på luffen. Jag kan den utantill, så jag fuskar lite. Klockan kryper mot tandborstning, och Hampus har redan varit på vippen att somna. Innan filmen plockade vi ner julen - alla tomtar, julänglar, ljusstakar åkte ner i kartongen, och så julgranen då. Tänk så fånigt att montera ihop trädet. Vika in alla grenar, dela på stammen och pressa ner härligheten i en långsmal låda. Är det liksom silverkant istället för guldkant på julen då? Äh. Det underlättar ju för oss, så hur kan det då vara fel?! Jul är väl lite mer än gran.
Kvällsuppdatering 4 jan 2008
Jo barnen gick ut. Jag insåg så fort jag stack ut näsan att jag inte var helt rustad för de isiga vindarna än, så jag stannade på insidan av förstret och kom med glada tillrop. Maja var heltänd på vintern, hon sprang runt och gjorde snöbanor, som lillebror sedan förväntades följa i. Han å sin sida kämpade för varje steg, och såg mest förtvivlad ut. Det är ju inte lite snö vi har fått, utan ett rejält täcke, vilket kan vara lite tufft att bemästra för en tvååring. Han gick runt huset ett varv, och sen ville han komma in och rita.
Bil, av Hampus 2 år 3 mån.
Eftersom Stefan verkligen behövde klippa sig inför kommande arbetsintervju - och kanske lite av andra skäl också - så tog vi en tur med bilen. Jag och barnen lämnade av honom hos frisören och åkte till Coop. Där blev jag än en gång påmind om att julklapparna borde köpas efter julen. Nu fick vi pulkor för halva priset, enligt Maja jätte-jätte-jätte-jättefina pulkor, en rosa och en grön. Vi fick också bra lekhjälmar, och en sådan här:
...för halva priset (198,50). Tack gamla mummi!
(Observanta läsare kan konstatera att jag med lätthet fick igenom mitt förslag om att köpa lekhjälmar och vänta med snowracers.)
Fredagen den 4 januari 2008
Jag sov nästan gott i natt! Helt med hjälp av egen, hemsnickrad beteendeterapi! Hurra! Jag avslutade (medvetet) gårdagen med att läsa en alldeles underbar krönika i senaste Mama, en tragikomisk historia om hur Mia Skäringer kissar på sig efter att ha nekats låna toalett i Göteborg City. Nej, jag är inte sadistiskt lagd. Texten var faktiskt skriven i roande syfte, och verkligen jättedråplig. Så jag låg där i sängen och såg Mia S framför mig, hur hon fräsande av ilska och förödmjukelse klackade ut genom dörrarna på fina hotellet med kisset rinnande utmed jeansbenen. Så fruktansvärt pinsamt, och ändå så världsligt och roligt (för oss andra). Sömnen infann sig lätt som en plätt, och jag somnade säkert med ett leende på läpparna dessutom. Så nu ska jag tänka på dråpligheter varje kväll.
Igår kväll kom Stefan och barnen hem. De kom pulsande genom snön vid sjusnåret, till synes nästan lika glada att se mig som jag var att se dem. Allt hade förstås gått jättebra (tack!), och de förevisade mig alla nya kap de hade med sig - diverse sena julklappar och andra gåvor. Hampus fick bland annat en riktig legobrandhelikopter av sina gudföräldrar L och T. Med den har han släckt både det ena och det andra, allt som är gult. Gul färg är tecken på eld, brand och stor fara, har jag förstått nu. Vilken tur då att vi har en egen brandhelikopter i huset! De fick också fina böcker, flera stycken. En av dem med en rolig 'dra i tåten och ändra bilden'-funktion. Perfekt pilleri för små pilliga händer.
Nyvaken Maja.
Nu frestar snön där ute! Vi hade tänkt köpa en snowracer till barnen så fort vi såg tecken på snö, men nu har jag börjat fundera lite på det där. Vem ska åka på snowracern, och var? Svar på fråga ett är ju Hampus, eller Stefan och jag. Maja skulle möjligen sitta på den lite fint om vi drog henne längs gatan, men knappast i någon backe. Och ska Hampus åka i backe så kan han lika gärna åka i pulka, som än så länge är skoj nog och lite lättare att styra(?). Hjälm borde de ha om det ska åkas i isig backe (yrkesskadad uppfattning kanske, men icke desto mindre ofrånkomlig), och det går väl iofs att ordna. Men kontentan av svamlet är att jag tror våra barn skulle vara lika lyckliga med varsin pulka i år. Eller?
Lika nyvaken Hampus släcker bränder.
Snömedicin
Har ni varit ute, ni som välsignats med snö det gångna dygnet? Jag hämtade posten alldeles nyss, och tog mig min första nypa frisk luft sedan... ja, ganska länge. Det är underbart ute! Det är helt vitt, alldeles tyst, mjukt, luddigt... Åh, sådan skillnad lite snö kan göra! Jag längtar efter att få göra snöänglar i trädgården i morgon, och bygga något - en gubbe, eller en lykta, eller bara en oformlig snöklump.
Och i brevlådan låg två tjocka kataloger fulla av sommarkläder. Hm. Vad ska man säga om det mitt i all snölycka?! Efter att ha bläddrat lite i den ena kan jag iallafall uppmana mina medsystrar att inte slösa några pengar på januarirean. Njut av snön i det ni redan har (för vem bryr sig, egentligen?!), och gör sen plats i garderoben för små bitar av ljuvlig vår. Ååå...!
(Vilket kontrastinlägg?! Jag älskar iofs allt just nu, för jag mår så mycket bättre än jag gjorde i morse (- då jag skrev förra inlägget). Hoppas du känner dig som hemma i min snurriga värld.)
Pussterapi.
Torsdagen den 3 januari 2008
Hej nya år! Hej härliga snö! Hej livet som verkar återvända efter tre dagars paus! Jag är så glad åt er alla.
Jag har haft en smärre svacka, och tänkte i linje med hur den här hemsidan har utvecklat sig bjuda på lite detaljer. (Tänk vilken tur att läsningen är frivillig.)
Ända sedan min San Diego-resa tidigare i höstas har min kropp spelat mig nattliga spratt, inte låtit mig somna trots perioder av extrem trötthet. Det, mina vänner, är otroligt jobbigt. Är man då som jag, en person med fallenhet åt det grubblande hållet, så fylls de vakna nattimmarna lätt av tankar och tankemonster, monster som växer för varje timme klockan går. Dessa finns nästan aldrig på dagen, utan kryper periodvis fram då det skymmer, och tar tag i mig och överskuggar allt det ljusa, lugna och harmoniska jag egentligen har omkring mig. En sådan period har jag haft nu, och så kom den till slut som ett brev på posten - hjärtklappningen. Jag låg och kände hjärtat slå fort kväll efter kväll, i ren visshet om att jag antagligen inte skulle kunna somna ikväll heller. Och mycket riktigt, små fragment av sömn, desto fler hjärtslag. Eller hur var det nu? Försvann inte hjärtslagen nästan där för en stund? Och hoppade inte hjärtat till lite väl konstigt alldeles nyss? Tänk om jag dör i en hjärtattack och helt plötsligt lämnar min familj, och mina två små barn som knappt skulle komma ihåg sin mamma?
Ja, så fånigt. Och ändå så verkligt. Hela livet är förgängligt, även om inga föräldar (eller barn!) borde få vara det. Ändå har jag ingen som helst anledning att tro att just jag eller någon av mina närmaste skulle flytta till andra sidan inom någon som helst överblickbar framtid. Om man bara kunde få garantier... Ett kontrakt på 50 lyckliga år till de äldre, 70 för oss själva och minst 100 för barnen?! Skulle inte det vara bra? Om man kunde teckna en sådan där tilläggsförsäkring? Det gör inget om den är dyr.
Hur som helst - sen fick jag hög feber och årets halsont. Så i förrgår åkte Stefan och barnen på egen hand till farmor och farfar för att göra jullovsbesöket vi alla skulle ha gjort tillsammans. Fast med facit i hand var det nog bäst såhär. Jag har ägnat dagarna åt att sova - eller vila åtminstone, för det där sovandet är det fortfarande knas med. Det blir nog bättre då mina hjärtan är hemma igen, mina mindre stressade hjärtan. Bara bilresan går bra också...
Jag måste verkligen sluta ta hänsyn till alla "tänk om"! Jag är ju så otroligt glad och tacksam för att snön äntligen kommit, att alla är friska, att vi har jobb, att barnen har det fint på dagis, att våra föräldrar är förhållandevis krya, att vi har god mat på bordet och ett helt tak över huvudet, att Maja sannolikt kommer att prata som sina jämnåriga framåt sommaren, att vi älskar varann, att jag har tid att sitta här och skriva om allt detta - och att vi till och med har släkt och vänner som tar sig tid att läsa.
Så. Nu ska jag ringa barnen och berätta om snön. Sen ska jag dricka kaffe och äta bulle. Att i min situation lägga mer energi på att oroa sig skulle vara rena skandalen.