Klaras mamma Eva och jag har ett långt förflutet. Hon har betytt och betyder delvis därför fortfarande mycket för mig. I den kompletta, historiska bilden ingår även Evas storasyster Lena, som jag inte har träffat på minst 20 år, om jag bortser från ett ögonblickssnabbt hej för sisådär tio år sedan. Jag hade hoppats att vi skulle sammanstråla idag.

Så blev det. Lena hade med sig sina två stora barn, och sin man. Eva hade sin Klara och sin man, och jag hade mina två små och min Stefan. Så lika som förut, men ändå så olika. Lena har några år mer på nacken än med Eva och jag (även om man på basen av det yttre inte kan tro det!), och därmed även andra minnen än våra. Hon delade bland annat med sig av två historier om min älskade farmor som jag måste få teckna ned.

Min farmor Hjördis var en engagerad dam. I min lilla värld var det väl mest kring mig engagemanget kretsade, men så känns det sannolikt för alla barnbarn. Lena berättade både om saker som styrkte min bild och om saker som visade på andra fina sidor av farmor.

First things first: Ungdomen på 70-talet pallade äpplen. Kanske inte så mycket för sötmans skull som för kickens. Lena var antagligen (åtminstone enligt egen utsaga) mest en hangaround då de tuffaste, mest kicksökande ungdomarna i byn smög fram till träden med flest frukter. Hon uppfattade dock samma fenomen som alla andra - att det fanns ett äppelträd i byn som var absolut off limits - lärarens och Hjördis stora träd. Om man pallade äpplen där blev Hjördis rasande, för "de äpplena skulle sparas till Pia!" Gissa vilket träd i hela byn som blev populärast? Det var ju omåttligt spännande att se exakt hur rasande Hjördis kunde bli.

Då min farmor inte försvarade mina intressen försvarade hon andras. Hon var tydligen mot min tidigare vetskap drivande i en fråga som kallades den Tysta Nöden i byn. Tillsammans med Lena och några andra ungdomar tillsåg hon att byns socialt utstötta och ensamma fick ett julfirande, med lutfisk och annat en anständig julafton kräver. Även om projektet p.g.a. okänd anledning rann ut i sanden med tiden, så förklarar det nog varför jag de senaste två åren har fått en sådan brinnande lust att göra motsvarande. Stefan kan lätt intyga våra många samtal i soffan där jag ifrågasatt om vi gör det mesta möjliga av vår jul, och hur jag funderat på hur vi skulle kunna gå till väga för att hitta och samla alla ensamma gamla som finns omkring oss. Det är ju min farmor som har viskat i mitt öra! (Jag visste väl att hon gör det, mest hela tiden.)

Efter en dag med Eva och Lena kände jag en sådan värme även gentemot deras avkommor, att jag utan att kunna hejda mig gav de båda halvvuxna barnen varsin kram vid avskedet. (Deras lilla kusin hann undkomma.) Dottern verkade inte särskilt skakad, men tonårssonen ryggade tillbaka då jag gick till attack, så till den grad att jag för ett ögonblick trodde att tyngdlagen skulle ta honom. Jag gav honom kramen ändå, och kan bara hoppas att han fick hjälp med att bearbeta den efteråt.

Tack, Lena, för stunden i soffan och för fläkten från min barndom. Det betyder mycket att höra vackra och skojiga saker berättade ur ett annat perspektiv än det egna. Och vidarebefordra en befogad ursäkt till K-O, är du snäll..

Torsdagen den 24 september 2009

I eftermiddag brådskade det en aning. Anledningen till det var att jag väntade besök av en ramservice, som skulle hjälpa oss rama in den oljemålning vi köpte via Art4All förra veckan. Tavlan, föreställande tre kallor, har suttit på väggen mellan matsalen och soffhörnan i en vecka nu, och för varje dag som gått har jag blivit mer övertygad om att den inte tilltalar mig. Den är för mörk. Så istället för att låta rama in den idag, bytte jag sonika ut den mot en större målning, en abstrakt. Den känns i sin tur klockren, fast på en helt annan vägg än på vilken kallorna satt. Nu gäller det bara att övertyga Stefan om det fantastiska i detta byte. Han är på party ikväll, lyckligt ovetande om vad som försiggått i vårt vardagsrum.

Noa ringde Viktor själv efter dagis, för att fråga om denne ville leka. Det är pilligt då man är nyfyllda fyra och vill slå siffrorna själv också, och det händer att letandet efter varje knapp tar så lång stund att telefonen hinner slå av och man får börja om. Men vad gör väl det. Själv var ordet. Nyss var han hemma och vände på toaletten, eftersom han inte kan tänka sig att bajsa på någon annas toastol. Sen svischade han iväg igen.

Maja sitter intill mig och färglägger Barbie Mariposa. Nu ska vi kalla hem sonen för en bit mat, och sen börjar det dra ihop sig för kvällsrutiner. Dagarna går så fort, så fort. Ute har det regnat idag, vilket jag hade kunnat få en impuls att klaga lite över. Sekunden innan det händer hinner jag lyckligtvis minnas alla de undersköna septemberdagar som passerat - då vi knappt kunnat tro vårt höstväder - och då inser jag att det vore orättvist att klaga. I morgon är Stefan och barnen lediga, och sen ser vi fram emot en gemensam helg med kalas. Livet leker. Alles gut.

Fast nästa torsdag blir jag pirrig av att ens tänka på.

Joyride?

Ja hjälp, vart tar tiden vägen? Dagarna drar förbi, och tankarna virvlar runt i min centrifug. Jag står i beredskap att flytta positioner nästa vecka - gå från ett underbart jobb en bit bort, till ett närbeläget och säkert lika underbart jobb, dock ganska annorlunda. Jag har plötsligt fått vissa oväntade problem med det.

Då jag sade upp mig från min nuvarande tjänst befann jag mig i en helt annan sinnesstämning än jag gör idag. Eller jag var snarare precis då på flykt från en helt annan sinnesstämning än dagens. Idag har jag kort och gott ett mycket bättre emotionellt skydd mot människors rädda, oroliga och sorgsna energier än jag haft förut, och insikten om det har fått mig att omvärdera min uppsägning på sjukhuset.

Jag har valt att agera utifrån mina nya insikter, istället för att bara ångra. Som en följd av det ändrade min chef häromdagen min uppsägning till en tjänstledighet under ett läsår. Det känns skönt, ja rentav helt nödvändigt för min sinnesfrid. Jag ska naturligtvis ändå gå in och ge 100% i mitt nya arbete fr.o.m. den 1.10. Kanske kommer jag att älska det lika mycket som jag idag älskar mitt nuvarande? Jag hoppas det. För familjens skull  (närheten och loven) inte minst, men även för min nya rektors skull, hon som gjorde sitt yttersta för att ge just mig tjänsten.

Jag vet att jag dribblar lyxproblem. Jag vet att flera av er som eventuellt läser mina rader sitter i en helt annan båt och bara längtar efter ett jobb - snudd på vilket som helst vid det här laget. På grund av mina sympatier för er har jag dragit på att skriva om det här. Jag ber er låta bli att tänka onda tankar om det tills synes orättvisa i våra situationer. Jag tar inget för givet i motsats till vad ni kan tänkas tro, utan är mitt i den mentala röran omåttligt tacksam för chansen att välja mellan två jobb jag vill ha. Er tur kommer också!

Söndagen den 20 september 2009

Vilken konstig natt. Somnade typ elva. Vaknade och gick på toaletten klockan sex. Sen låg jag och lyssnade på Stefans rekordandning en god stund och tänkte att jag aldrig skulle komma att somna om i det öronbedövande snusandet. Sen gjorde jag tydligen det ändå, och vaknade först klockan halv tio - med en förvånansvärt sprängande huvudvärk. Jag borde ju känna mig relativt utvilad tycker jag, men jag verkar undermedvetet ha pysslat med annat än sömn hela natten av min söndagskänsla att döma. Vi får se hur det utvecklar sig.

Stefan ska följa Noa till Lucas om en kvart, för att lämna honom på 4-årskalaset som äger rum där idag. Solen skiner in här som vanligt idag, vilket är ett litet mirakel i sig. Maja och jag själv stannar i lugnet en stund till, och laddar för den berömda lekplatsen vi ska prova i eftermiddag.

Barnen har befunnit sig i en liten kärleksbubbla hela morgonen. Jag snodde några bilder på dem då de kramades i fåtöljen. "Ååh!" sa Maja då hon såg dem. "De här bilderna kan vi få då vi är stora och ska flytta hemifrån. Då kan vi minnas hur mycket vi älskade varann då vi var små." Det var en mycket rar tanke, tycker jag. Förhoppningen är förstås att deras syskonkärlek ska komma att bestå av egen kraft, men en hel hög bildbevis behöver inte vara fel för det.

Halv två hämtade Stefan Noa från Lucas. (Hälften av orden i den meningen var namn, hahaaa.) Noa var naturligtvis mycket nöjd med kalaset, och lika nöjd med att festen skulle fortsätta. Vi åkte nämligen raka spåret till den omtalade Mulle Meck-parken i Järvastaden, där vi möttes av J, M, P och lilla Viktor. Efter en fikastund på bänken sprang barnen iväg - precis som planerat - och vi fick oss en härlig, lugn pratstund i sensommarvärmen.

Den mest populära attraktionen var linbanan, som barnen först bara sneglade på. Småningom ville de prova lite försiktigt, med assistens av mig, och därefter med assistens av varandra. Det hela slutade iallafall med att de åkte minst 20 gånger vardera på egen hand, och på slutet med världens grymmaste fart given av... ja faktiskt, undertecknad. Jag vet inte vad som for i mig, men jag slängde iväg Maja med en fart som överträffade vad både hon, jag och antagligen alla omkringstående vuxna hade förväntat sig. Jag var rädd att hon skulle tappa greppet eller modet, men hon kiknade av kicken och kom ögonblickligen rusande tillbaka för en omgång till. Någon sådan blev det inte. Mer vi fick mersmak! Dit ska vi åka ofta.

Nu kväll och kroppskontakt i soffan. I morgon måndag, och ett småjobbigt samtal med chefen.

Lördagen den 19 september 2009

Idag kom kusiner (2/4), farföräldrar och annan kär släkt på pannkakstårta. I år ska det vara pannkakstårta för hela slanten tycker Noa, och så får det bli. Barnen blev rekordsnabbt varma i kläderna och lekte oavbrutet med sin kusin Anton och hans syster Alex. Det var underbart att ha dem här, för första gången på... alldeles för länge. Tänk att de faktiskt bor i Stockholm de också - bara i en annan ände. Vi måste skärpa till umgänget. Så sa vi sist också, men nu måste det bli andra bullar av. Barnen ville inte släppa hem dem.

Farmor, farfar, Gittan och Egon fick förhoppningsvis en skymt av de presenter som överräcktes i deras namn redan i tisdags. Av kusinerna fick Noa en jättefin cd-bok som han ivrigt ville att vi skulle läsa bums på en gång. Noa och böcker är en lyckad kombination - precis som Noa och robotar och Noa och tågbanor. Noa och högtidlig uppmärksamhet är det däremot inte. Då vi sjöng för honom kröp han in under bordet, och då han skulle öppna kusinernas paket gjorde han det i sin säng, i sin rara helhet dold under täcket. 

Men de lekte. Oj, så de lekte. Först byggde de en riddarborg av lego i Noas rum, och i anslutning till den ett utkikstorn som Noa gång på gång raserade. Sen lassade de alla djuren (det vill inte säga några få!) i Noas nya skottkärra och flyttade leken utomhus. Ute var det sommarvärme, och av åkte plagg efter plagg. Barfota med enbart kallingar var hur 4-åringen avslutade leken omkring sjusnåret. Vi som inte oavbrutet sprang runt-runt valde tröja och jeans. Men vi får inte gnälla över vädret då det börjar regna i höst! Vi har haft det underbart.

Alex och Anton stannade över en improviserad pizzamiddag, serverad ute. Det är vi glada för (att de stannade), och det var så trevligt! Jag förstår verkligen inte varför de inte är här oftare.

Då Stefan och Maja hade skjutsat dem till närmsta tunnelbana och var hemma igen strax efter åtta, hade Maja somnat i bilen. Det var föga förvånande med tanke på hur trött hon var redan innan avfärden, efter timmar av simskola, kalas och lite spänningsladdad lek.

I skrivande stund smakar Stefan och jag på ett rött vin, som är riktigt gott. Jag vet inte om det beror på att det var så fasansfullt länge sen sist, eller om il Conte verkligen är ett bra vin?! I morgon har vi också en skojig dag framför oss. Först kalas hos Lucas och direkt därefter utelek med härliga vänner norr om stan. Det kommer att bli suveränt trivsamt. Nu en god natt!

Tisdagen den 15 september 2009 - Noa 4 år!

Ja, hur var det nu då... Jo, Maja, Stefan och jag plockade upp de dussin paket som legat i hallen och väntat hela natten. Sen trippade vi sjungande in till Noa, som dagen till ära faktiskt fortfarande sov runt 7.20. Han snusade tungt ända tills sången var slut. Sen vaknade han med ett ryck ungefär lagom till att han blev skjuten i en skottkärra fram, och satte han sig lodrätt upp på en sekund, precis som en sån där docka som har en tyngd i botten, ni vet. Boo-oing.

Han fick öppna paket efter paket efter paket. Jag vet inte varför han fick så många paket egentligen. Det är lite svårt att försvara med andra argument än att det är så himla roligt att ge. Det är underbart att få strosa runt på Toys R Us och fundera på vad Noa (eller Maja för den delen) skulle bli tokglad över. Att det sedan handlar om ytlig och i många fall ganska kortvarig glädje är lätt att glömma just i köpestunden...

Men vad då, klart barnen ska få roliga födelsedagspresenter! Maja hade dessutom längtat i flera veckor efter att få ge Noa den mammut hon köpte till honom i Gamla Stan, och till hennes stora glädje öppnade han det paketet först. Mammuten gjorde stor succé, och har bokstavligen följt honom sedan dess - den har gått på dagis, burits runt-runt i huset och legat i Noas säng under natten. (I skrivande stund har två intensiva mammutdagar passerat.)

Eftersom dagis kollektivt har beslutat att fira barnen utan glass i år, så hade Noa istället laddat för att berätta om sin favoritpresent (se ovan), som han fick tid att visa runt på samlingen. Sen hade alla barnen sjungit 'Ja må han leva'-sången för honom, och dagen till ära hade han fått äta sin lunch med en "fin-fin tablett under tallriken". Detta verkar ha varit tillräckligt stort i hans värld, för han ordade inget om det uteblivna glassbjudningen. Personligen sörjer jag inte att behöva köpa tjugo glassar av "rätt" sort till dagis för att det hör till. Inte heller att ånga iväg till affären kl.21.55 dagen innan, för att vi har glömt just Glassen. Vi bjuder istället dem vi vill på vad vi vill vid både vid ett, två och tre tillfällen i samband med fördelsedagen. Vackert så.

Men tänk att Noa Hampus Emanuel har förgyllt vårt liv i fyra hela år nu! Han är fantastiskt mysig, det får jag väl som mamma säga. Han är en riktig liten marsipangris. Go och gla. Vi älskar honom alla hejdlöst mycket, och jag saknar honom varje timme vi är ifrån varandra.

Ett med en åttaårig flicka

Jag var på ett skolbesök i fredags, för att se den där underbara åttaårige pojken i verkligheten. Då jag besöker barn i deras skolor brukar jag ägna halva dagen åt att vara en fluga på väggen, för att sedan spendera den andra halvan i enskildhet med barnet. Så även i fredags. Under en lektion då barnen satt och räknade under tystnad, smög jag runt och betraktade de ganska röriga omgivningarna i rummet. Längst bak hängde en vacker vägg full av självporträtt med små personbeskrivningar under varje bild. Jag läste om hur någon tyckte om att baka, någon om att leka riddare, att någon funderade på att bli brandman, och några (inklusive föremålet för mitt besök) hade generella tankar om hur framtiden skulle bli. Sen föll min blick på en försiktig teckning föreställande en brunhårig flicka, ritad med svag hand, befriad från alla tänkbara former av barnslig yvighet. Jag läste de få rader som stod skrivna under porträttet, vilka löd: "Jag heter M, och jag är åtta år. Jag brukar ofta fundera på saker som jag har gjort som jag ångrar." Slut. Bara så. Inget om lekar, inget om framtidsplaner, inget om vad hon tycker om.

Magen knöt sig på mig. Det kunde inte kännas mer fel. Innan jag visste ordet av hade jag hittat denna M ihopkrupen över sin matematikbok. Hon såg på mig då jag satte mig på huk vid hennes bänk. "Hej!" sa jag. "Hej," sa hon. "Går det bra?" undrade jag. "Jaa..." svarade flickan och höll kvar min blick. "Du... Jag tittade på ditt fina självporträtt. Och jag läste också vad du hade skrivit." Flickan slog omedelbart händerna för ansiktet och böjde ner sitt brunlockiga huvud. Hon satt kvar så, alldeles stilla, och sa inget. Jag funderade för ett par sekunder över vad jag hade startat, och hur jag skulle göra nu. Det gick inte att plötsligt avbryta allt nu, så det hela fick helt enkelt bära eller brista trots flickans oväntat starka reaktion.

"Vet du vad?" sa jag. "Att alla gör misstag." (Paus.) Flickan tog händerna från ansiktet och tittade på mig, fortfarande med böjt huvud. "Precis alla gör misstag" upprepade jag, "och det är inte meningen att vi ska gå runt och ångra dem hela livet." Flickan nickade sakta, och hennes ögon fylldes av tårar. "Jag tycker att du ska försöka att inte tänka så mycket mer på det som har hänt. Du är jättebra precis som du är, och du ska inte må dåligt över saker som redan har hänt." M började inte storgråta, som tur var. Det hade ju kunnat bli lite småjobbigt, och svårt för mig att förklara för läraren. Istället tog hon tag i min öppna hand och log mot mig lite, lite grann. Sen gick jag därifrån - tokiga tanten. M räknade inte mer den lektionen vad jag kunde se, men förhoppningsvis rörde sig istället konstruktiva tankar i det vackra, lilla huvudet.

Nu vet jag ju inte vad denna flicka hade gjort som hon ångrade så fruktansvärt. Hon kan givetvis ha bränt ner sin mormors hus eller mördat sin katt, men något säger mig att det hon ångrade var av mycket mindre dignitet än så. Och egentligen är det faktiskt helt irrelevant, för ett åttaårigt barn har ingen orsak i världen att gå runt och känna sig ovärdig det fina liv hon precis har påbörjat. Vad som än har hänt bör rimligen stå utanför hennes skuldzon.

Jag vet själv vad det vill säga att bära runt på ånger och att nedvärdera sin rätt till lycka. Idag känner jag mig äntligen skuldsanerad, då jag har insett att allt ändå hänger ihop i ett större perspektiv. Jag önskar däremot att lilla M återfinner tilliten till livet och kan njuta nu. Inte sen. Livet är inte så himla allvarligt egentligen. Vi ska flyta med och ha roligt på vägen.  Där har vi den berömda meningen.

Det är vad jag tror.

Söndagen 13 september 2009

Kalaaas! Jag tog en liten morgonrunda i spåret för att ladda inför en dag full av barn och pannkakstårta. Sen stekte jag amerikanska pannkakor i timmar, både till lunchen och till kalaset. Stefan och barnen dekorerade huset med ballonger och vimplar, och dukade bordet. Förstår ni hur långsamt klockan tickar för en treåring som väntar på att nästan fylla fyra?!

Tids nog kom de iallafall, alla utom Lucas, som uteblev p.g.a. ett tråkigt missförstånd. Då det började plinga på dörren kröp tuffa Spindelmannen in under köksbordet, och hävdade att det ingick i planen på något krångligt vis. Eftersom han inte kom ut därifrån slutade den manövern med att även gästerna satt där under, med alla paketen.

Då det äntligen var dags för presentöppning fann Noa en hel rad alldeles fantastiska presenter. Goda riddare med borg, en riddarbok, en rödglänsande Ferrari med öppningsbara dörrar och en mycket naturtrogen grävmaskin. Han var väldigt, väldigt nöjd och glad. Pannkakstårtan verkade gå hem i sällskapet och gårdagens bullar likaså. Under den "rungande" ja må han leva-sången drabbades Noa av akut blygsel och vägrade först titta på både gästerna och tårtan.

...Och sen var det förstås skattjakt. Skattjakt är populärt. Barnen sprang runt efter Stefan som yra höns, och lät alldeles komiska i sin upphetsning. "Ooooo!" "Ååååå!" "Hohohooo!" En efter en hittade de varsin påse som de sen gjorde slut på i ett nafs innan hemgång.

Så var det med det kalaset. Nu sitter Noa och Viktor inne på hans rum och bygger med Geomags. Tjejerna sitter på varsin sida om mig och färglägger Barbie-bilder som vi skrivit ut från nätet. Maten puttrar på spisen och står nästan klar. Kompisarna har planer på att äta här, vilket de är välkomna att göra. Vi är bara glada över att de trivs hos oss.

I morgon drar en ny vecka igång. Jag är lättad över mitt beslut att jobba kvar fram till månadsskiftet, och ser fram emot en ny, fullspäckad vecka. Det är däremot lite körigt med hämtningarna, och vi har anlitat betald hämtningshjälp en av dagarna. Barnen bara gläds åt det, eftersom det är gamla vanliga, underbara Emelie som kommer. Emelie som är så bra på att leka. "Det blir sit-bra" skulle Noa säga om ni frågade honom. Jag förstår inte var han har fått sitt nya favorituttryck ifrån.

Noas vittnesmål

Jag plockade in utströdd disk i köket nyss, medan Noa satt vid bordet och åt en lika utströdd macka. "Du är en superfin mamma", sa den underbara lilla till mig då, helt apropå.

- Oj, vad glad jag blir!  svarade jag alldeles varm i kroppen. Varför är jag en superfin mamma?

- Det är för att dina ögon ser glada ut,  svarade Noa utan att blinka.

Samma sak inträffade för cirka två veckor sedan, i samband med kvällstvätten i badrummet. Han satt på toalettstolen och jag borstade Majas tänder, trött och inte särskilt mycket leende.

- Du är så glad, mamma!  sa han även då. Jag ser på dina ögon att du är glad.

Behöver jag säga att det känns fantastiskt att även barnen noterar ljuset? Jag vill inte ens fundera över hur jag påverkade dem då jag en gång i tiden skapade mörker för mig själv.

Det är slut med det nu. Livet är en lek, och ska levas därefter.

Lördagen den 12 september 2009

Hej alla underbara människor! Idag är det lördag, solen skiner på oss, Stefan är nyklippt, Maja nysimmad och Noa i fullaste färd med att planera sitt 4-årskalas som går av stapeln i morgon. Värdfolket för kvällens planerade middagsbjudning drar däremot på feber och förkylningar, så vi hoppar över det sällskapet ikväll eftersom vi önskar slippa alla komplikationer som går att undvika de närmsta veckorna, då schemat är späckat.

Själv har jag gått och grubblat över ett beslut kring en eventuell resa till andra sidan Atlanten den gångna veckan. Jag har känt en dragning, och haft min undertoleranta mans fulla stöd, men ändå inte varit riktigt 100% säker på att det är rätt sak att göra. Mitt bollplank har tipsat mig om att sluta tänka och bara låta beslutet komma till mig på ett annat plan, och det gjorde det i natt. Jag vaknade pigg som en lärka vid sexsnåret, med en dröm så klar och levande i huvudet som hade den ägt rum på riktigt. Budskapet i den var att inte åka, vilket känns helt rätt. Min väg kantades av skallskadade barn i drömmen, och jag vet att jag måste lägga den sista veckan av tid på att hjälpa bl.a. den 8-åriga, skolvägrande pojke jag träffade igår. Sen börjar mitt nya jobb och mitt delvis nya liv den 1.10. Lättnaden i att ha fattat beslutet är grym.

Det ironiska mitt i allt detta är att jag nu ser på mitt gamla jobb med helt nya ögon. Jag är så full av inre styrka och stabilitet nu, att jag säkert även hade kunnat hantera jobbet mycket bättre än förut. Jag känner sann ömhet för alla de barn jag möter, och jag ser i deras ögon att de vet det. Det är vad mitt jobb mest går ut på, har jag insett - inte vad jag lärt mig via min utbildning eller vad som står i min uppdragsbeskrivning (som inte existerar). Jag kan bara hoppas att fördelarna med mitt nya jobb kan överväga det grymt underbara i det jag lämnar, och att rätt person snabbt som attan fyller min plats på sjukhuset.

Dagen kan nu i bompatider sammanfattas som jättefin. Vädret har lett sitt vackraste leende, åtminstone de stunder jag har tittat ut. Barnen har lekt hela dagen, jag och Maja tog oss en spontan tur till en mysig liten butik i närheten och köpte ljus, och på hemvägen slank vi in för att köpa jäst. Sen blev det till att baka, med många små händer. Bullarna har nu delats upp så systerligt och broderligt det bara är möjligt, och jag har gjort mitt bästa för att smuggla undan tillräckligt många för morgondagens kalas. I soffan sitter några barn nu och ser vad de kallar "storbarnsbompa", vad det nu innebär. Det ter sig som en ganska snabb serie färggranna bilder och pipiga röster. Inget för mig, och egentligen inget för dem heller. Snart gör vi kväll.

Torsdagen den 10 september 2009

(Eventuella nytillkomna läsare uppmanas å det starkaste att läsa gårdagens dagboksanteckning före dagens.)

Ja, vid niosnåret igår kväll ringde telefonen. Jag fick av en medmamma höra hur kvällen hade utvecklat sig bortom min vetskap, och det kändes onekligen mindre bra i maggropen.Då Maja hade fått i sig frukost i morse berättade jag därför en liten saga för henne i soffan:

"Det var en gång två vänner som hade bestämt att de skulle leka med varandra efter skolan. Båda var glada över det och den ena, som gick hem tidigare, väntade mycket på att den andra skulle komma. Sen ångrade sig vännen plötsligt, och kom inte. Hon sa plötsligt på trappan att hon inte ville leka. Det kändes ledsamt, men kanske var vännen bara väldigt trött efter skolan.

En stund senare, då tjejen som väntat var ute med sin pappa, såg hon sin kompis leka och ha skoj... - tillsammans med en annan klasskamrat! Hon tog då mod till sig och gick då fram och frågade varför kompisen inte ville leka med henne, men ändå leka med någon annan. Och vet du vad kompisen svarade då? Jo, hon svarade: "Jag ville inte leka med dig. Jag ville leka med L, som jag alltid gör." Då blev tjejen förstås jättejätteledsen, och tänkte många arga tankar om att aldrig någonsin leka med sin vän igen. Så ledsen blev hon. Kan du förstå?"

Maja hade lyssnat uppmärksamt. "Oooooj..." sa hon då jag var klar. "Du vet vad jag menar, va?" undrade jag. "Mm-m." "Har du någon bra idé om hur vi ska göra?" "Nääääe," sade hon eftertänksamt, men sen sken hon upp och kilade iväg till sitt rum. Efter en kvarts pyssel kom hon ut och bad mig hjälpa henne med stavningen. Under teckningen ville hon nämligen skriva:

"Förlåt för igår. Vi är vänner ändå. Maja."

Sen önskade Maja mentalt stöd då hon överräckte brevet till sin vän i skolan. Denne blev glad, och tjejerna stod en god stund mitt emot varandra och såg småförlägna ut. "Känns allt okej?" undrade jag, och fick positiva svar från båda. Sen lämnade jag dem åt sin skoldag, som jag i efterhand har hört var lika bra som vanligt. De två hade lekt mycket, både inne och ute, vilket gladde Maja. Med A har hon en lång historia, och den är viktig att värna. Vänner är viktiga.

Onsdagen den 9 september 2009

Ibland påminns jag om hur på många sätt så mogna och hänsynsfulla Maja är en puräkta femåring, och om hur min son har ett temperament jag kan bära visst genetiskt ansvar för. Ibland påminns jag också med all önskvärd tydlighet om mina egna brister och begränsningar som förälder och pedagog. Här följer några tydliga exempel på vad jag menar. Majas andel av det förtydligas i nästkommande dagboksanteckning.

Då jag hämtade Maja igår hoppade och studsade hon framför mig,  "Mamma, mamma, får jag gå till A och leka? Vi har bestämt det!" Ivern lyste i ögonen på henne. "Javisst får du göra det", svarade jag (något förundrad över det faktum att hon för första gången på åratal frivilligt ville leka borta hos en kompis annan än närmsta grannen). Eftermiddagen var begränsad p.g.a. föräldramöte på min nya skola + Majas dito, och för att de alls skulle hinna leka erbjöd jag mig att följa henne till A genast, innan jag hämtade Noa på dagis. Jättebra, tyckte fröken.

Väl framme i A:s hall förändrades allt. Maja blev en liten mjuk klump av tveksamhet, som ganska raskt förvandlades till en ännu mindre, men desto mer tydlig gelépöl av vägran. Det gick inte för sig att stanna. Noa hade redan fått vänta på övertid, så utan onödiga ord tog jag Maja i handen och traskade ganska sammanbitet gatan bort, tillbaka till dagis. Hon kunde inte förklara vad som fick henne att ändra sig - att vända kappan fullständigt på två röda sekunder - men jag i min tur förklarade att det här innebar en besvikelse för kompisen, som hade väntat så. (Usch, så skuldbeläggande det låter. Jag vet ju att allt bottnar i Majas gamla osäkerhet, men ändå tycker jag att hon behöver reflektera lite över att det drabbar även andra än henne själv. Hade tidspressen inte funnits hade jag ju stannat med henne så de hade fått komma igång med leken.) Nåja, vi hämtade Noa och gick hem.

Hemma i hallen tog lillgrabben av sig skorna. "Titta mamma så mycket sand!" sa han glatt och vände upp och ner på en i taget, mitt på golvet. Ut rasade tre deciliter fin, vit sand, som han innan jag hann blinka sopade runt i med handen eftersom den såg så lockande ut. "Men vad gööör du?" utbrast jag, eftersom det var droppen som fick min just då ganska fulla bägare att rinna över. Den har de facto inte runnit över en enda gång sedan i mitten av juli, så den är rätt stor, min bägare. (Kanske har jag liiiite pms ändå den här månaden?) "Hur ska vi få upp den här sanden nu, tycker du?" Mitt tonfall var helt fel. Hade jag bara uttryckt mig annorlunda hade han med stolhet plockat fram dammsugaren och ordnat upp det, det är jag säker på. Nu stack ett vasst pekfinger fram ur munnen på mig, vilket fick honom att resa på sig, kasta iväg den sista skon och rusa in på sitt rum.

Jag avvaktade ett ögonblick, tog ett par andetag och gick in - fortfarande irriterad. Jag hittade Noa nerborrad i sin säng, full av sand och med händer lortiga som klövarna på en gyttjerullad gris. "Du kan ju inte ligga här sådär", gick jag på. "Du får faktiskt gå och tvätta dina händer på en gång, och sen  ligga här och sura om du vill." "Näpp!" fräste han självklart. "Antingen tvättar du dina händer själv, eller så tvättar jag dem åt dig," sa jag. Noa började då skrika ut sin frustration, varpå jag tog honom under armarna och bar iväg honom till badrummet, där jag utförde en våldstvätt av de små, grå händerna. Han sparkade, skrek och stretade emot under hela proceduren, och jag fick uppbåda all min kraft och alla mina lugnande ord för att få till det. Då jag var klar och ställde ner honom på golvet gjorde han i hettan något han aldrig har gjort förut: han slog till mig på armen. Sen stelnade han i bestörtning, knep ihop munnen och blinkade till lite. I nästa sekund vände han på klacken och stormade in på sitt rum med ett öronbedövande PANG.

Någonstans mitt i detta slank Maja diskret ut genom ytterdörren, vilket jag har full förståelse för. Själv gick jag och satte mig i soffan och bläddrade hyfsat ofokuserat i en god bok. Jag kunde höra Noa hulka i sin säng, och Maja träna gymnastik med grannbarnen. Allt kändes bara väldigt... tokigt. En minut gick, och blev till två, tre, fyra... Att tränga sig in hos Noa nu skulle inte resultera i något gott. Vår son behöver få vara för sig själv då han är jättearg.

Småningom hörde jag hans dörr öppnas - tyst, tyst. "Maammaaa?" sa en liten röst. "Jaa? Mamma är i soffan. Kom, vännen!" Runt hörnet tassade en rödgråten, liten unge med ett förläget leende lekande i mungipan. Skrik- och gråtterapin hade tydligen haft effekt. Jag öppnade mina armar, och Noa kröp in där. "Vad tokigt det blev", sa jag. "Ja-a..." "Hur ska vi ordna upp det här nu då...?" Kort tystnad förflöt, och sen sa han något väldigt sant: "Jag tycker att vi båda var dumma." "Vet du att det tycker jag också", svarade jag. "Då ska vi nog båda säga förlåt till varandra, eller hur?" "Ja. Du får börja, mamma!" (Vilken ära.) "Okej. Förlåt Noa för att jag blev så arg för sanden, och för att jag höll i dig hårt då du inte ville tvätta händerna." Han lyssnade och log lite. "Fölåt" sa han sen, snabbt som vinden en oktobernatt. "För vad då?" frågade jag, eftersom jag är av den bestämda åsikten att ett förlåt ska vara genomtänkt. "För sanden och för att jag slog dig."

Sen lade han sig sådär vidunderligt härligt mot min bröstkorg, med sina armar om min hals och sitt huvud vilande mot min axel. "Äsch" viskade jag i hans öra. "Det där med sanden var väl inget." Länge satt vi kvar så, alldeles tysta och stilla och sådär lyckliga som man kan vara då ett jobbigt bråk är uppklarat, lyssnande till tjejernas lek utanför och varandras hjärtslag.  

Och här hade denna lilla novell kunnat sluta, om det inte var för telefonsamtalet vi fick senare under kvällen. Dramat tog en ny vändning, som kommer att skildras under torsdagen.

Söndagen den 6 september 2009

I ottan (according to my personal timezone) hade barnen full aktivitet med varandra och kompisarna. Det lektes vuxna och det gjordes fruktsallad. Jag smög mest runt.  

Småningom övergick den fridfulla söndagen i en nödvändig fixeridag. Maja behövde saker till sitt storbarnsliv: innegympaskor med ljus sula samt träningskläder för ute- och innebruk. Det är värst, så stor man är nu. Noa behövde också lite höstutrustning, fast han rör sig främst på sand- och geggamojalinjen än så länge. Galonkläder med värmande foder är hans melodi, och även vår eftersom vi då slipper stå och kriga för dubbla ytterlager varannan morgon. Maja och jag åtog oss att åka till butiker. Noa och Stefan åtog sig att åka ut med båten.

Sen väntade en allför långt framskjuten storstädning. Maja bröt ihop redan då jag visade henne hur kriterierna såg ut för en städning av hennes rum. Få kan ana hur effektivt en femåring kan strössla ut pärlor, dockkläder, pennor, saxar, pappersrens, utklippta bilder, hårsnoddar, gem, miniporslin och tusen andra saker på en yta om 10 kvm. Hon såg nog det jag såg - väggen av ansträngning. Jag erbjöd henne då ett byte av tjänster: Jag storstädar ditt rum och du sorterar och viker all ren familjetvätt (vilket inte vill säga mindre än två fulla Ikeakassar). Hon nappade på det. "Det är bäst att vi gör vårt jobb genast," sa jag, "så vi kan njuta av att ha en lugn och skön kväll sen." Hon gnölade och drog benen efter sig, men satte ändå igång, antagligen eftersom hon såg mig städa och ansåg mig vara supertråkigt sällskap ändå.

Då fiskepojkarna i familjen kom hem till städfrenesin såg de ut att vilja vända i dörren. Så synd då att vi redan hade fått syn på dem och stod beredda med förslag på arbetsuppgifter. Noa blev akut trött och orkade inte alls ens gå. Efter några tydliga vinkar om vad han eventuellt kunde vinna på att städa och förslora på att låta bli, drog han ändå sina fina strån till stacken genom att plocka upp allt lego (3 kg) och alla pärlplattor. Sen slängde han nog in nån bonuspryl också av bara farten. "Känns det inte lite bra att städa ändå?" frågade jag honom och fick ett ganska diffust mummelsvar.

Då allt var fint som snus och klockan drog mot halv sju, kastade sig Maja ner bredvid lillebror i soffan. Bortsett från vardagsrumsgolvet - som belamrades av fyra perfekt vikta högar av rena kläder - gapade alla hemmets ytor utomjordiskt tomma och rena. "Åååååh, vad skööööönt!" utbrast Maja. "Du hade rätt, det var tur att vi gjorde allt genast." "Ja, ibland har mammor rätt," svarade jag kräkpräktigt och tryckte mig ner mellan de två barnen.

Så påbörjade vi kvällens lilla lässtund. En produktiv dag var till ända, och alla var till freds.

Vi gick ut:

Lördagen den 5 september 2009

Idag sprang Maja upp extra glad i hågen - det skulle ju bli simskola! Hon älskar sin simskola, eller rättare sagt sitt simlekis. Det är en nybörjargrupp som syftar till att ge barnen vattenvana inför den riktiga simskolan, som följer direkt på denna kurs. Hon hävdar att hon vill fortsätta vidare till den sen, och det är något vi måste ta ställning till i veckan för att hon ska få plats. Svindyrt är det, det må jag säga, men simmas ska det ju.

Under tiden hon var borta byggde Noa en hel familj dinosaurier av lego framför mig, och min enda uppgift var att säga "åh" och "wow" och liknande. Sen byggde han torn och ett tillhygge - en sandhammasklirer (eller vad just denna modell nu hette) - som sedan skulle förinta varje torn i ett öronbedövande dån. Hur det nu kom sig föreslog jag att vi skulle tillreda lunch istället.

Minipotatisar med blomkåls- och broccolispäckad köttfärssås blev det. Späckad av grönsaker blev såsen sannerligen, eftersom jag delegerade skärandet av grönsakerna till sonen. Han fick tillgång till ett helt blomkålshuvud och ett stort broccoliträd, och innan jag visste ordet av var dessa hackade i sina helheter och östa i grytan. Rena hälsoresan. Jag kan verkligen tipsa alla föräldrar till små grönsaksskeptiker att låta de senare laga maten själva. Då smakar den ofta utomordentligt gott oavsett hur många gröna monster som ligger i den. Och dukar barnen dessutom själva blir hela matsituationen alldeles rysligt trivsam. För alla.

Annars är det lite osocialt umgänge oss vuxna emellan just nu. Medan barnen leker spöken på en båt på vardagsrumsgolvet och jag skriver detta, sitter Stefan med vår lilla Marshmallow och försöker installera skrivaren på den. Två laptops innebär alldeles klart en risk. Och ute skiner solen från en ljus, septemberblå himmel. Underbart. Borde man gå ut?

Prove me wrong!

Sedan jag blev såhär jätteglad har hälsningarna i gästboken glesnat, även om besöksstatistiken är densamma. Jag har fått några tillrop IRL om hur bra allt verkar vara nu, och även om dessa tillrop är glada så undrar jag om min förnöjsamhet är... ja, lite irriterande?

Du ska veta att min avsikt med vad jag skriver aldrig har varit att irritera någon eller (just nu)förhärliga min tillvaro. Jag har skrivit lika öppet om motgång som jag för tillfället skriver om medgång. Jag skriver om Livet, och det är ju ingen raksträcka för någon av oss. Just nu är jag tacksam för att ha vinden i ryggen, och jag tar det inte  för givet.

Jag gillar inte fasadspel, och vill inte dölja udden av mina känslor vare sig då jag mår dåligt eller då jag mår bra. I somras mådde jag pestigt, och det fick du veta då. Nu mår jag bra, och det får du veta nu. Så läs och le! Låt glädjesmittan komma flygande så länge jag är smittsam. Inget skulle göra mig gladare än om jag kunde få lika underbart sällskap i medvind som jag fick då jag i somras reste i motvind. Jag är så glad för att just du finns, och lovar att göra dig sällskap på din resa också, om du bara visar mig din resrutt.

Allt gott till dig, käre vän! Från hjärtat.

Torsdagen den 3 september 2009

September?! What? Ja med det här vädret spelar det verkligen ingen roll vad det står i kalendern. Jag skulle t.o.m. sträcka mig till att säga att det här är en drömväderlek, i synnerhet efter en lång, varm semester.

Veckan har varit intensiv men jättebra. Jag jobbar häcken av mig för att hinna med allt min arbetsgivare förväntar sig av mig innan jag byter jobb. Ändå är jag inte trött - nej, snarare förvånansvärt pigg och utvilad trots någon indragen sömntimme här och där. Jag antar att det beror på att jag mår bra i själen, och på att jag har en sann längtan efter att börja jobba på skola igen. Apropå det förstnämnda, så önskar jag att alla kunde slappna av och låta livet föra. Ibland är det nog så svårt - det vet jag om någon - men då jag nu faktiskt gör det, och inte går runt och oroar mig för saker och ting, så får jag mycket kraft över till andra saker. Oro slukar enorma mängder energi.

Barnen har haft det fint de också. Maja gråter fortfarande vid lämningen, men sen är hon enligt allas beskrivningar glad och aktiv under dagarna. (Hon är det under morgonsamlingarna också, så någon slags grundtrygghet finns nog där, tänker vi.) Vid hämtningen är hon uppåt som aldrig förr, och tjattrar gärna i all oändlighet om dagen som varit. Jag tror bestämt att hon redan har fallit för en av pojkarna i klassen, för honom pratar hon allt lite extra mycket om. Varje dag har hon något litet att flika in om denne unge man, och igår hörde jag henne berätta om honom för sin kusin i telefon också.

Apropå pojkar, så finns det en annan alldeles särskild pojke, något äldre än Maja själv, som hon är oerhört rädd för, efter att ha sett honom i full action hemma hos en kompis en gång i våras. Några dagar senare stötte hon på honom på granngatan och insåg skräckslaget att han bor bara ett stenkast från vårt hus. Efter det vågar hon knappt gå utanför grinden ensam, så det är tur att vi har ett hål i häcken in till Lovisa.

Hursomhelst så satt vi och pratade om ditten och datten som gällde skolan häromdan:

- Mamma, vet du vad jag har funderat lite på?

- Neej..?

- Jo, att skolgården är så jättestor, så om man går iväg en bit och sen tittar upp, så kanske där plötsligt bara står nåt stort barn som man inte känner!

- Hmm. Ja, så kan det vara. Känns det läskigt, tycker du?

- Ja-a! Så jag går nästan aldrig nånstans om inte där är en fröken.

- Okej... Fast vad tänker du ska hända då, om du plötsligt möter ett stort barn?

- ...Jag veeet inte...

- Okej. För du vet ju att nästan alla barn är snälla, så de skulle nog bara säga hej kanske. Eller inte säga nåt alls utan bara fortsätta vidare, om de inte känner dig?!

- Fast E går ju där... Jag brukar se honom, och sen bara svoosch, så är han nån annanstans. Han är så snabb!

- Okej. Är det mest E du är rädd för?

- Mm. (Lång tystnad innan hon fortsatte.) Fast vet du.... Att det här vill jag egentligen inte berätta, men....

- Okej...?  (Hyfsat svårt att dölja upphetsningen. Now we're talking.)

- Att.... en gång.... så skulle jag gå på toaletten, du vet, i vår hall. Och då var den upptagen, så jag måste stå och vänta...... Och då.....(till synes oändlig paus) Då kom E rusande in, bara rakt mot mig. Han sa att han måste gömma sig fort för att det var några lärare som letade efter honom, och så kröp han in och gömde sig under en soffa.

- Oj. Vad hände sen då?

- Sen kom det in två lärare och letade efter honom, men då de stod och pratade med varann så smög E iväg till ett annat gömställe som jag inte såg.

- Oj, vilken grej... Kände du dig rädd då?

- Nej, bara lite. Först.

- Okej. Du ser vad bra det gick att möta E alldeles själv! För han var ju inte alls dum mot dig, eller hur?

- Nej...

- Jag tror inte att han kommer att vara det heller. Han är nog mest bara busig och låter mycket, tänker jag. Och nu har du provat att möta honom ensam, och det gick jättebra.

Jag fick ingen förklaring till varför detta stora äventyr var så svårt att berätta. Däremot var det jättebra med lite vardags-KBT för Maja.

Ikväll har jag sorterat igenom våra hallgarderober och fått ett litet hum om vad som eventuellt saknas inför den annalkande säsongen av grådask. Noa fick nya stövlar redan igår, hastigt och lustigt efter att ha tvingats gå på skogspromenad med dagis i vanliga skor på morgonen. Vete katten när hans stövlar blev för små? Var det verkligen såå länge sedan han hade stövelbehov senast? Nästa onsdag lär han iallafall knalla på extra engagerat i nya, svarta stövlar med gröna monster på. Nu är det tydligen monster som gäller, ett tag.

Måndagen den 31 augusti 2009

l morse lämnade Stefan barnen, och det var jag tacksam för. Han hade stannat på Majas morgonsamling, och rapporterade efteråt att Maja hade varit aktiv och tyst berättat om vad hon hade gjort i helgen. Om hon valde att berätta om simskolan, Gamla Stan, sina magiska stenar, fårklippningen eller gårdagkvällens fisketur förtäljer inte historien. Jag måste fråga. Sen blev hon gråtig då han gick, men inte på långa vägar när likadan som hon blir då jag är i farten.

Noa och jag har förresten hittat världens bästa lämningsrutin. Han är också lite ledsen då vi ska säga hejdå numera, och för att göra det lite mindre dramatiskt så lämnar jag honom därför två gånger. Det låter knasigt och förvärrande, men det funkar faktiskt klockrent! Jag ställer bilen på dagisparkeringen, och så går vi in där alla tre. Jag pussar kort på honom och säger: "Hej så länge! Vi ses snart igen." Sen går Maja och jag vidare, och Noa står trygg i att vi ses jättesnart. Efter lämningen av Maja, den allvarligt dramatiska, går jag så tillbaka samma väg som jag kom, in via dagisgården. Vid det laget har Noa kommit igång med leken och har knappt tid att se åt mig längre. "Puss och hejdå älskade barn! Fortsätt ha det sådär skoj, du." Ta-dah!

Mormor och morfar var ju här...

...och det gick ganska obemärkt förbi på hemsidan. I våra sinnen gjorde det däremot inte det. Vi hade det så mysigt med er, och nu är vi glada för att ni hade en trevlig villa-avslutningsfest hemma igår kväll. (Finlandssvenskar förstår vad det är.)

Söndagen den 30 augusti 2009

Klockan sju började någon sjunga skolans morgonsång i mitt huvud om och om igen: "God morgon allihopa, har ni sovit gott i natt? God morgon allihopa, har ni drömt nånting i natt?" Efter att ha lyssnat på det där i 45 minuter kunde jag inte annat än stiga upp. Jag var ju helt utvilad, så tack för väckningen.

Igår var Maja och jag ute på uppdrag 'Födelsedagspresenter till Noa'. Eftersom det bara var upp till oss två hur det skulle gå till, valde vi att åka till alla mysiga små butiker i Gamla Stan igen. Det är underbart att strosa runt där. Vi har varit där tre gånger på tre veckor nu, och dessförinnan typ aldrig. Vi hittade en ny butik full av magiska små ting den här gången, och där köpte vi vad vi trodde skulle vara Noas drömgåva - en vass, fossiliserad krokodiltand från dinosaurietiden. Uppskattar han den inte än, så lär han uppskatta den med om något år. Maja passade på att inhandla några små stenar från samma tidsperiod - gnistrande vackra stenar med enligt ryktet magiska egenskaper. Hon tittade runt länge och väl och frågade tjejen som jobbade där om saker hon undrade över. Hon var väldigt beslutsam, och valde förvånande nog stenar på helt andra grunder än utifrån huruvida de var rosa eller inte.

Sen åt vi på Burger King. Chicken burgare och vanlig burgare. Min var faktiskt relativt smakbefriad, men vi hade gått från söder genom gamla stan till city, och var hungriga och tillfredsställda av det enkla. Maja är ett fantastiskt sällskap. Som jag sa till henne då vi satt och åt: "Det känns som att vara på stan med en kompis, inte med ett barn." Hon klagar inte, hon traskar raskt(!) på i oändlighet och hon är humoristisk som få. Vi har alltid galet trevligt då vi är ute på äventyr. Det är riktigt, riktigt skoj.

Nåja, pojkarna var på Ikea. Stefan ääääälskar nämligen Ikea. De inhandlade en grund byrå till vår hallkorridor, där mina underkläder ska få bo. Då vi kom hem hade de redan monterat ihop den, och den satt som en smäck där den skulle. Oj, så underbart att allt är så bra. Jag hoppas att du som läser också har det lugnt och skönt och mår fint. Stefan har nån idé om att åka och titta på fårklippning idag. Det eller Ikea igen, vill han göra. Vi får väl se.

Lördagen den 29 augusti 2009

Hon kom och hälsade på till slut, lilla Elsa som vi varit så nyfikna på. Hon visade sig vara en kavat liten tös med svengelska som första språk. Maja och Noa var avvaktande till en början, men tog sig sedan an henne på ett alldeles förtjusande sätt. Maja var väl som hon alltid är omkring små barn - övervakande och diskret underhållande. Alldeles i onödan frågade jag vid ett tillfälle Maja om hon säkert skulle se till att Elsa inte gick ut på vägen.

- Ja, såklart. Men Elsa hittar ju roliga saker här på gården, inte ute på vägen, sa Maja tålmodigt och fortsatte i tjejens spår, och vid behov steget före. Hon visade spännande leksaker, hjälpte lilla foten över höga traktorn, höll varsamt sin hand för vassa hörnet då Elsa tultade uppför trappan (förbi det på högkant stående bordet) och säkert massor av saker jag inte såg. Hon är en liten ängel, vår Maja. Däremot stängde hon tyst men beslutsamt dörren till sitt rum efter att ha konstaterat att Elsa inte riktiga hade känsla för hon skulle hantera Majas saker.

Så superskoj att se er och få krama om dig, Katja! Sällan är bättre än aldrig, och Elsa är ljuvlig.

Maja leker huvudsakligen med två saker just nu: små varelser (rara djur och minidockor) och ritar. Häromdagen kom jag in i hennes rum och hittade henne med mer avancerade accessoarer än vanligt. Delfinerna hade vatten i sin pool, och hästarna hade sand och grus i sina hagar. Tyst och obemärkt hade hon burit in det hon behövde, och spritt ut det i sitt rum. "Kom och titta vad fint, mamma!" ropade hon sedan. "Oj, vad fint du har gjort!" sa jag oerhört förtjust. Sen demonstrerade Maja hur alla i leken levde och vad de pysslade med. Innan jag gick ut kunde jag inte låta bli att blurpa ur mig en dumhet: "Men du, det blir väl inte jag som dammsuger sen?"  Maja såg på mig med viss besvikelse i blicken. "Ne-ej, det gör ju jag", sa hon. Och det gjorde hon. Såklart. Jag måste sluta underskatta mitt barn.

Och Goa Noa då. Han leker fortfarande mest med sina läskiga djur. Han ska få två till i födelsedagspresent om ett par veckor, och vi längtar alla efter att få ge honom dem. Han kommer at bli överförtjust, eftersom han uttryckligen saknar just dessa för att göra leken fullständig. Så ser han film. Han ser just nu helst Små Monster och Shrek. Dinofilmerna han har har han väl sett till leda, för det var ett tag sedan de snurrade nu. Noa är fortfarande en naturintresserad ung man, som slukar allt om hur saker och ting fungerar. I förrgår kväll satt han med sin kompis Viktor och lärde sig om månen och solen och hur de snurrar runt jordklotet. Det var tydligen jättemäktigt det också. Och det är det. Mäktigt är bara förnamnet.

Idag är det dags för Maja att börja på simlekis. Det kommer att bli hennes och Stefans egen grej, och hon har sett mycket fram emot det. En detaljerad rapport lär inte vänta på sig bara hon hunnit hem igen. I skrivande stund plaskar hon för fullt, hoppas jag.

Och just det: lilla munnen går i ett på Noa. Han pratar och pratar och pratar och pratar.

Och så pratar han rätt mycket.

Torsdagen den 27 augusti 2009

Idag lämnade jag Maja, och oj herrejisses, så dåligt det gick! Hon skrek och tårarna sprutade då jag till slut slet mig loss. Sekunderna innan nickade hon genom hejdlös gråt då jag frågade henne om hon kom ihåg att jag måste åka och jobba. Hon visste med förnuftet, men hjärtat ville inte släppa taget. Det var bedrövligt att lämna henne i det skicket igen, men jag visste att det inte skulle göra saken bättre att jag stannade. Avskedet hade blivit lika jobbigt lite senare. Jag ringde henne vid lunch, och vi bytte några ord i luren. Då var allt ok, och hon åt soppa.

Ikväll har hon varit så övertrött att det knappt har gått att prata med henne. Klockan halv åtta bar jag henne skrikande till badrummet och tvättade henne med mild hand under gråt. "Såja, såja. Jag vet... Det är jobbigt för dig nu..." Sen stoppade jag ner henne och pratade lite extra länge stående vid sängkanten (loftsäng nu, nämligen), tills hon lugnat sig. "Är det jobbigt att behöva stå?" undrade det omtänksamma lilla livet. "Nejdå", svarade jag sanningsenligt. "Det är jättemysigt att stå här och prata med dig." Småningom somnade Maja med en sliten sida ur min barndoms album, tittande på bilder av mig då jag lekte med min bästis Markus, då jag var i samma ålder som hon är i nu. Maja formligen älskar att höra om hur det var då jag var liten.

Vad killarna gjorde under tiden? De stängde in sig i Noas rum och byggde världens längsta bilbana. Banan kantades till slut av en tät dinosaurieskog. Selbstverständlich.

Just nu

... blir jag sällan orolig, arg eller irriterad

... har jag inga envisa, mystiska krämpor

... har jag inget påträngande behov av att träna

... behöver jag ingen nässpray på nätterna

... påverkas inte humöret  nämnvärt om min natt varit kort

... hör jag kroppen bättre (kan inte tvinga den till saker, typ träna då den inte vill)

... glömmer jag när mensen ska komma, för jag har ingen pms

... har jag inget shoppingbegär, eller åtminstone är det halverat (jag kommer att bli rik oavsett)

... har jag bättre tålamod med barnen/i trafiken/i kassakön/då datorn hänger sig

... önskar jag hett att alla  kan få bli smittade av ovanstående

... hoppas jag glödhett att det får vara för evigt

Tisdagen den 25 augusti 2009

Hej! Trevlig tisdag! Jag har ont i halsen. Tror att det är käken som är inflammerad igen. Annars är allt finemang. Maja och jag kom på att vi hade missat Dayanas (Majas ugandiska faddersysters) födelsedag, så det har vi pysslat med att åtgärda efter skolan. Vi har skrivit brev, slagit in en pollydocka med kläder, lagt ner ett ark etiketter - eftersom vi hoppas att även hon har fått börja skolan - och några klistermärken, och så har Maja gjort världens finaste teckning föreställande vårt hus med trädgård (se nedan). Lovisa anslöt efter en stunds pyssel, och slog sig glatt ner med en mandala. Vi har haft det så trevligt så. De är spralliga, de här jäntorna.

Noa är hos Lucas, allt enligt en överenskommelse jag hade hunnit glömma. Jag var därför på vippen att ta hem honom som vanligt i eftermiddags, och det var bara rena turen att killarna själva hade koll på hur det skulle vara. Vi sa alltså hej och hejdå igen där på dagisgården. Noa ropade på mig då jag hade hunnit till grinden: "Vänta lite, mamma!" Så kilade han bort till sin egen avdelnings klädkorg och rotade fram sin fleecetröja. "Du kan ju ta hem den här!" hojtade han och kom springande. Bra. Smart där. Jag gillar att barnen liksom tänker steget framåt. Praktiskt då treåringar styr upp mig.

Måndagen den 24 augusti 2009

Jättepaddan är tillbaka! Minns ni paddan som bodde under gamla, tömda poolen förra året? Den är här igen, fast nu under friggeboden i brist på poolplast. Sävlig och tung, och säkert gammal och vis. Stefan och Noa, naturkännarna, hävdar att det är samma padda som sist.

Dagen i övrigt har varit en berg- och dalbana, kan jag väl säga. Den började stabilt: harmonisk uppstigning, smidig morgon och gott om tid. Sen lämnade jag Noa. Också stabilt. Sen Maja. Inte stabilt på ett enda sätt. De skulle fotograferas denna morgon, och det var tillräckligt för att göra henne oerhört ängslig. Jag stannade. Satt med på samlingen, då det var dags för två elever att förevisa sitt sommarminne. "Är det någon som har med sig ett sommarminne idag?" undrade fröken. En handfull barn viftade glatt. En handfull kavata sexåringar... och så Maja. (För hon är ju bara fem år.. *host*) Va-va-va? tänkte jag. Hon har ju inte med sig något sommarminne?! Längre än så hann jag inte tänka innan fröken hade valt Maja, och Maja bad mig följa med ut till hallen. "Har du verkligen med dig ett sommarminne?" viskade jag. "Jaa," svarade hon, log stort och fiskade upp en hjärtformad ask ur sin prinsessryggsäck.

Tillbaka i ringen öppnade flickebarnet asken och tog god tid på sig då hon högtidligt radade upp dem - snäckan från Sydafrika (det var visst sommar där), snäckan från badstranden, stenen från lekplatsen, den brustna stenen från A:s gård, och så den släta, vita stenen som är nästan magisk. Var och en av dem hade hon på egen hand valt ut och packat ner, och så berättade hon en snutt om dem alla. Jag höll på att falla i gråt av glädje och stolthet.

Efteråt vände sig Maja om och såg på mig med ett leende som om hon hade vunnit Nobelpriset. Och jag mötte nog hennes med ett likadant. ...Men varför gör hon på detta viset? Varför tar hon i min (eller Stefans!) närvaro sig samman och gör en presentation inför samma grupp som hon minuten efteråt inte vågar stanna i utan att hålla min hand? Hur kan vi hjälpa henne att överföra det mod hon bär på då vi är med henne till att gälla även då hon är ensam? Hur kan vi överföra tryggheten vi förmedlar till hennes egen kropp, så att hon alltid har den med sig? Vi önskar ju att hon kunde kända tillit till sig själv, oberoende av yttre omständighet.

Nåja, hursomhelst så åkte jag till jobbet och lämnade en paniskt skrikande Maja i armarna på sin fröken. Hemskt. Jag hade sagt att jag skulle åka då, och kunde inte börja tveka i dörren. Bara att skicka slängpuss och blinka bort diset från ögonen. Sen kom Stefan hem vid lunch för att smyga i buskarna och rycka ut om hon oavbrutet grät. (Det gjorde hon inte.) På jobbet avverkade jag en månads arbete på några timmar "Vill man verkligen göra något så kan man", brukar jag säga till barnen, och nu vill  jag skynda, så jag kan byta arbetsplats snarast.

Här hemma väntade en glad familj klockan halv sex. Stefan hade börjat spontanmåla friggeboden och barnen lekte lyckliga lekar inomhus. Stabil början, stabilt slut på dagen, alltså. Eller vadå - hyfsat stabilt på det stora hela. Thanks.

Tillfälligheternas spel? I think not.

Jag sprang en omväg upp till macken för att köpa choklad. Dagens motsägelse. De tar ut varandra, eller hur? Jag hade glad musik i öronen, och hörde mig själv sjunga högt vid flera tillfällen. Att sjunga med musik i lurarna är ett säkert sätt att roa omgivningen, och det bjuder jag på rätt ofta numera. Jag mår för bra för att låta bli. Magnus Carlsson har gjort många lätta glädjespridare. "I'm gonna live forever - don't you ever forget that all the stars in heaven will shine for me. I'm gonna live forever, don't you ever forget that no one's lost in heaven's eternity."

Stefan och jag insåg idag att vi glömde vår bröllopsdag den 4 juni. Vi beslöt oss för att se vad vi istället gjorde den dagen, och fick tack vare min dagbok reda på att det var den dagen jag blev akutomhändertagen för mina magsmärtor. Jag fick en remiss till CT buk, och gick på den en vecka senare. Sen ville det sig inte bättre än att jag på omvägar, ganska länge efteråt, fick veta att en röntgen av det slaget innebär höga stråldoser och en teoretisk risk för hemska sjukdomar som följd. Risken är liten, men befintlig. Eftersom jag befann mig i ett dis just då, blev det droppen som kastade mig rakt in i ett ångestfyllt virrvarr. Mitt undermedvetna valde helt enkelt att fixera sig vid denna lilla risk. I mitten av juli kändes det som om jag skulle dö p.g.a. min CT-undersökning. Det låter kanske fånigt nu, men så var det då. Hemskt var ordet.

Jag besökte min husläkare en dag, och hällde ut ångesten och hela min historia där. Hon lyssnade tålmodigt och nickade bekymrat. Sen gick jag därifrån en kvart senare med ett recept. Ska man säga tack då, eller..? Hela mitt inre skrek istället nej! på Apoteket. Nej, nej, nej! Jag hade visserligen inte så mycket att förlora just då, men jag ville ändå inte gå den vägen, mot hundra biverkningar och en eventuell  lindring. Jag ville ju ha hjälp med att råda bot på orsaken  till mina symptom. Och som av en händelse(?!) hade Apoteket just då slut på min medicin. De beklagade sig och sa att det var ju hemskt tokigt då. Kunde jag tänka mig den billigare kopian? Nej förresten, läkaren hade visst spärrat den möjligheten. Tänka sig... Jag åkte beslutsamt hem och började leta efter andra sätt att hitta tillbaka till mitt leende igen.

Och jag hittade det. Det bara dök upp framför mig. Jag kände, lyssnade, läste och lärde mig under en intensiv vecka. Jag insåg nya saker om Livet. Jag hittade tilliten till det. Jag förstod att jag inte är bara en bräcklig, fysisk kropp full av lurande faror, utan att allt hänger ihop och är något hisnande mycket större. Tack för att jag blev bankad i skallen.

Men för att återknyta till rubriken - var det verkligen en tillfällighet att bollen sattes i rullning på vår bröllopsdag? Hade jag inte fått akuta magsmärtor just den dagen hade jag inte uppsökt akuten. Hade jag inte uppsökt akuten hade jag inte gått på någon CT. Hade jag inte gått på någon CT hade jag inte fått panik. Hade jag inte fått panik hade jag antagligen inte tagit tag i min ohållbara situation. Och hade jag inte tagit tag i den hade jag aldrig hittat lugnet. Och bara i lugnet har Stefan och jag ro att vårda vår relation. Även det har jag energi till igen. Är allt detta en tillfällighet så äter jag upp min dator.

Söndagen den 23 augusti 2009

Idag skulle vi ju göra så mycket, och så slutade det med att vi gjorde inget alls. Eller det är ju helt fel förresten, för vi har faktiskt umgåtts med varandra, och barnen med några av sina vänner. Vackert så, tycker vi. Helgerna är ju till för återhämtning, och nu behöver vi alla det efter höstens första vecka i verkligheten. Bara vara. Bara ha "tråkigt". Bara njuta.

Jag har läst mycket idag. Då jag ändå låg där i soffan med min bok passade jag på att rengöra min högra örongång med Revaxör, eftersom jag har gått runt med en obehagskänsla i båda öronen ett tag nu. Jag har börjat misstänka att mitt frenetiska öronproppsanvändande inte är jättetoppen. De där skumgummibitarna jag trycker in varje natt täpper ju liksom till flödet. Mycket riktigt så fick jag mig en riktigt mäktig fångst i höger örongång. Coolt. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag känner mig lättare på höger sida nu. Jag går nästan och lutar med huvudet (;-). Jag får nog ta och upprepa proceduren på vänster sida innan dagen är slut.

Noa har haft en kompis här, Lucas. De har lekt ute och inne, sett Majas dansshow och deltagit lite i den själva. Maja har lekt och leker för tillfället med Lovisa. Vad de gör är diffust, men det inbegriper troligen pennor, papper och eventuellt någon sax. Amy Diamonds album ljuder i bakgrunden. Snart ska Sanna ansluta, hörde jag perifert.

Tjejernas vänskap är redan rätt stark, skulle jag tro. Det är mysigt att ha några så nära som man faktiskt vill leka med nästan varje dag, trots konflikter och helt olika åsikter emellanåt. Häromdagen kom Maja springande till mig mitt i leken med Lovisa, storgråtande. Hon fick fram orden med möda, och då jag hörde dem förstod jag verkligen hennes känsla:

- Mamma.... Lovisa säger att vårt hus ska brinna upp då jag är inne i det....

Jag trodde att jag hade hört fel först, men då hon upprepat sig en gång tog jag hennes hand och så gick vi till Lovisa. Vad i hela friden...? hann jag tänka. Sen såg jag Lovisa sitta i fåtöljen, rödgråten även hon. Vi slog oss ner på golvet framför, Maja ledsen och jag väldigt förbryllad.

- Lovisa? Vad var det som hände? Vad sade du till Maja egentligen?

- Men jag drömde det,  hulkade Lovisa. Jag drömde att ert hus brann upp.

- Och jag har också drömt det, mamma!  grät Maja.

- Oj... var det enda jag kom på att säga, och så tog jag även Lovisa i famn. Sen satt vi där, pratade om drömmar och om vad de kan göra med en. Läskiga drömmar som skrämmer, tokroliga drömmar man skrattar åt, drömmar man kommer ihåg och drömmar man glömmer. Sen bestämde vi oss för att det där var en mardröm som inte kommer att bli sann, och så gick vi alla vidare i livet. Den enda skillnaden är att Stefan och jag numera alltid drar ur sladdarna till dvd-spelarna och mackapärerna i barnrummen innan vi lägger oss. Just in case, du vet.

Lördagen den 22 augusti 2009

Vad sa ni nu då:

Ja, Maja blev superinspirerad. Hon skulle också klippa sig "hos Eddie". Sen visade det sig att Eddie bara är barberare, så flickor ingår inte i hans gebit. (Inte på något sätt alls, kanske?) Maja fick hålla till godo med en tjej, och Ferrarin var hon för stor för.. Men visst blev det fint, iallafall? Det är inte utan att jag funderar på varför jag har harvat runt så länge med kökssaxen.

Jag scrollar ner...

...och inser att det var hur länge som helst sedan jag lade upp bilder på min underbara son. Det har varit lite övervikt på min lika underbara dotter på sistone. Jag vill därför bjuda mig själv och världen/intresseklubben på en extra Dagens:

Fredagen den 21 augusti 2009

Idag är det Majas tredje skoldag, och dagis har haft den goda smaken att stänga ner för studiedag samtidigt som vi fortfarande håller på för fullt med hennes inskolning. Både Stefan och jag har därför varit involverade i dagens program. Jag har ringt jobbsamtal med ena örat och lyssnat på Noa med det andra. Stefan har smugit i buskarna på skolgården som värsta fula gubben, för att kolla läget och samtidigt låta Maja klara sig själv. Det går allt bättre.

Noa och jag åkte till frisören då koncentrationen började tryta. Han bad  faktiskt om att få se världen igen, även om han hittills varit väldigt bestämd med att han visst kan se genom sin rullgardin av lin. Han var dock mycket noga med att det inte skulle klippas för mycket. "Kort fast ändå långt" skulle det vara. Precis min åsikt. Han passar i sitt rufs.

Att få sitta i en rödglänsande Ferrari kan ju göra vem som helst klippsugen, för övrigt. Eddie som höll i saxen var duktig och noggrann som få. Han kollade och finlirade och visade prov på både konstnärligt öga och effektivitet. Tjopp, tjopp, tjopp, sa det. Blås, blås, blås och spray, spray, spray. Sen var Noa vacker som en dag. Förlåt - cool.

I bilen skulle jag bara... ringa ett samtal till. (Jag jobbar fast ändå inte, förstår ni. Som vanligt. Och nu vill jag verkligen få saker att rulla, eftersom mitt nya jobb väntar på mig och jag kan påverka mitt startdatum genom att vara effektiv. Det ni. Det är världens mjukaste piska.) Noa väntade tålmodigt. Han satt och tittade ömsom på mig i backspegeln, ömsom på landskapet utanför. Då vi passerade väderkvarnen - där han är övertygad om att Pippas pappa sitter inlåst - var han på vippen att börja bubbla av iver. Han stoppade sig själv efter ett par stavelser och höll sen inne med budskapet även om det måste ha tärt på krafterna. "Vad duktig du var!" sa jag sen. "Aldrig har någon treårig kille orkat vänta så länge på sin mamma som bara pratar och pratar, eller vad tror du?" "Ne-ej" svarade Noa med befogad stolthet i rösten. "Då vi stannar bilen ska du få världens största puss som tack för hjälpen, Noa." "Mm-m." Några tysta sekunder passerade, och sen satte han ett obarmhärtigt betyg på mina pussar: "Mamma? Jag kanske kan få välja en lång kram istället?"

Onsdagen den 19 augusti 2009

Ja, idag är Majas första riktiga skoldag. Hittills har hon gått på fritids, vilket i praktiken är ganska jämförbart eftersom de vistas i samma lokaler och delvis även med samma personal. En ganska odramatisk förändring hade vi alltså tänkt oss, men tji fick vi. Maja var jättenipprig i morse, och har varit i stort behov av stöd hela dagen. Jag satt med under morgonens samling, klappade på henne då hon grät och höll hennes hand då hon inte gjorde det. Sen bytte jag lite smidigt ut min hand mot frökens då vi gick till gympasalen för storsamling, och därefter smög jag hem för lunch, eftersom "de vuxna inte kunde få någon mat på skolan". Det gick bra. Och sen återvände jag en timme senare, för att vara med under eftermiddagssamlingen.

Maja har ju ett förflutet som har inneburit stora påfrestningar i sammanhang som just det här. Även om hon på medvetandeplanet kanske har lyckats glömma förnedringen hon kände då barn kommenterade hennes dåliga tal, så kommer hon nog undermedvetet ihåg precis hur det kändes - i synnerhet då hon sitter i en ny ring, där hon förväntas uttala sig inför nya kamrater. Fatta därför hur glad jag blev då flickan under eftermiddagssamlingen plötsligt sträckte upp handen och sneglade på mig med ett jätteleende. "Vad gör hon?" tänkte jag och skickade telepatiskt så tydliga 'välj Maja innan hon ångrar sig'-vibbar jag kunde till fröken. Sen gjorde hon det, och lilla pyret halvt om halvt viskade "Jag har åkt nyckelpigan på Gröna Lund".

Det är mysigt att dessa två städerskor har varandra där. De hängde ihop hela dagen idag, eller hängde på mig, en på varje knä/en i varje hand. Nu ska jag hämta dem om en halvtimme, efter att ha smitit ifrån under en stund av fritidsleken.

Noa var (också) ledsen vid lämningen i morse, utan någon klar orsak. Möjligen för att det kändes stressigt i morse, då allt gick långsamt och jag fick höja rösten i hallen. Jag höjde den mot Maja, men det gillas ju inte oavsett vem som är mottagaren. Han har haft en trilskande mage på senare tid, lagt pruttar som gjort spår i kallingarna varje dag i två-tre veckor nu. Själv tycker han att det är jättejobbigt att det händer utom hans kontroll, och det är det förstås. Vi börjar undra över orsaken, och känner att det är dags att börja spåra den. Utesluta mjölk? Gluten? Han har jättemycket luft i magen, och springer på toaletten rätt ofta för nr.2. Aptiten är det inget fel på, och inte orken eller humöret heller. Idéer? Känslig för fibrer? Dags att byta fullkornspastan mot vanlig, och skippa havregrynsfrukosten?

Och just det ja, min uppsägning. Den gick över förväntan. Min chef såg ut som om hon var gjord av sten i fem sekunder då jag sagt "Jag vill sluta". Sen sa hon "Okej" och fortsatte se ut som om hon var gjord av sten en stund till. "Är hon så arg?" tänkte jag i några sekunder. Sen lossnade allt och vi hade ett jättebra snack. Hon påminde mig om alla tillfällen då hon bett mig att dra ner lite på ambitionerna, inte engagera mig fullt så mycket, inte ta på mig mer. "Ja", sa jag, "Jag förstår det nu, men jag var tvungen att gå på min egen nit. Jag är inte gjord för ett sjukhus, det är inte min värld." Så var det klappat och klart. Vi utbytte kramar, varma ord och lyckönskningar på vägen. Nu ska jag göra ett jättebra avslut, och sedan se framåt. Så skönt!

Söndagen den 16 augusti 2009

Resten av gårdagen blev helt annorlunda än det var tänkt. Vid halv tre fick jag en insikt om att jag måste köpa en alldeles speciell sak till en alldeles speciell vän, och den fanns bara att få i en liten butik på söder, som visade sig stänga klockan 16. "Ska vi åka till stan?" kastade jag ur mig. "Jaaa!" svarade Maja, och så slängde vi oss i bilen. Halvvägs in ställde vi den och åkte sista biten med tunnelbana. Allt flöt som om det var uppgjort: trafikljusen blev gröna framför oss, närmast Odenplan öppnades en precis lagom lång parkeringsplats för lilla pluttcorsan, och då vi stod vid foten av t-banetrappan kom tåget. Det är sådant som bekräftar att man är på rätt väg, eller hur. Sen sprang vi sista biten längs gatorna för att hinna i tid, och var framme kl.15.40. Bra gjort, tyckte vi båda. Innanför dörren väntade lugnet.

Efteråt ville Maja gå i Gamla Stan. Hon älskar Gamla Stan, och det gör jag också. Så vi gick och vi gick, hand i hand, kikande in i alla de andlöst vackra gränderna, till tonerna av historiens fascinerande vingslag blandat med turisternas sorl och en och annan alkoholkantad möhippa. "Bodde nån i det här huset, tror du, mamma?" "Fick de verkligen plats här med sina hästar?" "Tror du att det luktade såhär då också?" "Hade de verkligen Kittygrejer för så länge sen?" Ja, kanske, nej och nej. Men vilken underbar kulturskatt Gamla Stan är ändå!

Nej, bilderna ovan är inte tagna där. För efter vår promenad åkte vi till Bromma, och hittade mormor och morfar hos gamla familjevänner. De blev alla överraskade och till synes relativt glada över att vi ringde på dörren. Hos A och B fick vi en pratstund och jordgubbar. Det är alltid lika härligt att träffa dem - ja, alla de fyra äldre tillsammans. De är så glada och varma till sinnet då. Jag har känt A och B sedan jag föddes, och de känns som en viktig del av mig även om vi ses för sällan. Mormor och morfar har med dem en vänskap som faktiskt sträcker sig tillbaka till tiden innan de träffades. Det är en romantisk historia, värd att berätta någon gång.

Idag hade vi en morgon fylld av prat om gårdagen och om dagen som ska komma. Maja fick en röd, hjärtformad tvål i den där lilla butiken vi besökte igår, och den ville hon morgonbada med. Så höll hon cirkus för mig en lång stund där i vattnet, som ses.

Sen gick vi till Sanna, som avtalat sedan i fredags. Maja lockade raskt med sig Sanna hit för att göra tvålar, vilka de redan har hunnit göra. Fort som vinden gick det. Sedan Maja fick ett badhjärta och en änglatvål igår och har gjort dessa glittertvålar idag, lär hygienen hos oss bli  bättre än någonsin. Inför den hemskhemska(?) svininfluensan kanske vi helt enkelt ska omge oss med roliga tvålar, använda dem ofta och ha tillit till att allt går bra?

Vi har också ätit quornfärs med pasta och basilika. "Ååå, vad gott det här är!" sa tjejerna till min glädje. Nu har jag sanerat köket och sitter med min dator en stund. Maja och Sanna gör tomtar. Värst vad det görs tomtar numera.

Lördagen den 15 augusti 2009

Killarna lämnade Maja och mig ensamma igår, för att åka söderöver till en kär släktings kalas. Maja och jag valde att stanna hemma, dels för att fröken satte sig lite grann på tvären inför en lååång bilresa två dagar i sträck, dels för att mormor och morfar är i stan och kanske vill hinna umgås lite mer innan de åker hem till Finland på tisdag.

Och gissa vem som fick frukost på sängen i morse? Jajamen! Maja väckte mig varsamt vid halv åtta, med en bricka och en dubbelmacka gjord av mitt favoritbröd med min favoritmjukost. Kan man bli väckt på ett underbarare vis? Tveksamt. Det visade sig att hon hade varit uppe ett bra tag, ätit sin egen frukost (smörgåsar och yoghurt) och satt på barnkanalen på minimivolym. Jag hade inte varit varse något av detta. Tack underbara unge, för att du än en gång visar sådan snudd på onödigt stor hänsyn!

Sen gick vi en morgonpromenad. Tanken var att vi skulle gå till lekplatsen, men då vi nästan var framme kom Maja på en bättre idé. Vi skulle gå längs strandstigen och leta efter hallon. Så det gjorde vi. Först upp genom området. (Jag ville ge min vän en kram, men det var hon inte tillgänglig för. Jag sänder den på distans, tillsammans med oändligt många varma tankar!) Sen traskade vi genom skogen, ner längs den backe jag så många gånger har dragit baby-Maja och senare baby-Noa i vagn för att de skulle somna. På den lilla stranden stannade vi och insöp doften av sensommar och mälarvatten, och klättrade en liten stump upp längs björkens krumma stam. Maja beordrade mig att sitta kvar där en stund, för att hon skulle få en bra bild. Se ovan. Det var över huvud taget hon som stod för fotograferandet idag, som synes. Jag stal en enda bild på henne. Hon har ju intresset att brås på, och jag får känna på min egen medicin.

Nu är Lovisa här. Tjejerna skär papper med skärapparat och tillverkar tomtar som de har tänkt sälja vid vägkanten sen. Senast Maja hade affär gick ju affärerna så lagom strålande, men det avskräckte henne tydligen inte. Den gången sålde hon halsband och glansbilder. Papperstomtar kanske har bättre åtgång.

Vad hände?

Först sken solen och jag avnjöt värsta dansuppvisningen:

Sen ville naturen också ha applåder:

Förändringens vindar

I sommar har jag jobbat hårt med mig själv. Jag har kommit till många insikter, och mår bättre nu än jag har gjort på... länge. Det är ett underbart faktum. Det är ju inte så att jag har gått runt och gråtit och hyperventilerat de senaste åren, inte alls. Jag har varit helt och fullt normalfungerande. Men jag har ändå burit på en gnagande känsla i hjärtat av att något är fel. Jag har haft nära till oro, känt ilningar av ångest, periodvis haft insomningssvårigheter och i samband med det varit lättirriterad. Det har kort och gott känts som om jag gått lite grann vilse i mig själv och tappat bort den där djupa känslan av glädje och trygghet, trots att mitt liv på ytan innehållit mycket av just den varan. Nu har sommaren 2009 passerat, den guld- och grårandiga sommaren då Livet förde mig in på rätt väg igen. Jag ser plötsligt klart och ljust igen, och är så tacksam.

En konsekvens av det här är att jag måste byta jobb. Jag inser idag att jag inte är gjord av rätt virke för att möta svårt sjuka barn varje dag. Jag klarar inte att stålsätta mig, utan suger upp all oro, rädsla och sorg som cirkulerar i luften på sjukhuset. Sen kan jag inte härbärgera det, och då tar det sig nya - varierande, men allt oftare negativa - uttryck i mitt eget känsloliv.

Då jag insåg detta var det så tydligt att jag inte kunde förstå hur jag inte hade sett det tidigare. Det har känts tabubelagt att ens tänka tanken på att säga upp sig från ett så fantastiskt jobb som mitt. Som specialpedagog och lärare kan jag säga att min nuvarande tjänst var mitt drömjobb då jag fick det för drygt tre år sedan. Men som människa kan jag säga att det inte var det, i retrospekt. Och då måste jag ha vett nog att ta mig därifrån.

Då bomben slog ner hos mig och jag nästan fick panik av tanken på att gå tillbaka till jobbet denna vecka, kastade jag mig på Platsbanken. Där fanns inget jag ville ha. Lagomjobb fanns det vissreligen rätt gott om, men jag såg inte mitt nya drömjobb där. Jag kände starkt att jag vill jobba nära barnen, för att behålla den närhet och glädje jag byggt upp med dem under sommaren. Så jag lyfte luren och började ringa runt i kommunen och fråga varför de inte behövde någon specialpedagog, och om de kanske gjorde det ändå. "Ja, det gör jag faktiskt, men jag har inga pengar," sa tre av rektorerna. Då jag hade hört det för tredje gången gjorde jag det uppenbara tankearbetet åt dem och föreslog att de skulle gå ihop och köpa mig gemensamt. "Ja, vilken jättebra idé!" sa rektorn. Det ska jag genast undersöka. Sen ville det sig inte sämre än att en av dessa rektorer ändå visade sig ha behov av någon på heltid, då det kom till kritan. Hon hade både behovet och  pengarna, och bad mig om ett personligt möte. Jag gick (Bokstavligen! Ser ni det helt fantastiska i det?) dit i måndags och vi pratade informellt och entusiastiskt i ett par timmar. Utan vare sig skymten av ett CV, en skriftlig ansökan eller ens en kopia på ett examensbetyg var vi överens om att sikta på ett framtida samarbete. Det klickade perfekt, helt enkelt.

Så nu har jag formulerat och lämnat in min avskedsansökan. Närmsta chefen är tyvärr på semester, så det personliga mötet med henne kvarstår till nästa vecka. Sen återstår också att förklara för alla medarbetare varför jag har gjort en kovändning under sommaren, och så ska ju också min nya anställning formaliseras. Det tar några veckor, eftersom den måste följa kommunala rutiner för att allt ska bli rätt.

Nu har det löst sig utomjordiskt smidigt för mig - både beslutet, tjänsten och villkoren. Jag är medveten om det och oändligt tacksam. Jag känner en sådan lättnad, och inser att jag oavsett mitt nyfunna drömjobb hade varit tvungen att säga upp mig. Nu ska jag insupa positiva, ljusa och friska energier, precis den där dynamiska lagom-balansen som omger 400 brokiga barn.

Och vad ska jag göra då? Jo, jag ska hitta, utreda och hjälpa de barn mellan förskoleklass och åk 5 som har problem med inlärning, uppmärksamhet, arbetsminne, beteende eller annat som försvårar för dem i skolan och hindrar deras optimala utveckling. Vidare ska jag hjälpa lärarna på skolan med klassrumsproblematik, observera elever och handleda pedagoger utifrån behov. Det jag gjorde i början av min karriär, faktiskt. Back to homebase. Det ska bli underbart!

Jag hittade en skatt från då barnen var små och snigeltokiga:

Maja och lillebror på snigeljakt

Av Pia Rehn

Maja och lillebror tycker om då det regnar, som det gör idag. Mamma och pappa suckar och säger å, vilket tråkigt väder. Men Maja och lillebror sätter sig vid fönstret och tittar på allt vatten som faller ner från himlen, och allt som blir vått. Cyklarna blir genomvåta, och alla uteleksakerna blir fulla med vatten. Ibland ser man vuxna som springer i regnet, som glömt sina paraplyn och regnkläder hemma eller på jobbet. De springer och hoppar över pölarna som om de är jätterädda för vatten. Man ser nästan aldrig barn springa sådär i regnet.

Maja och lillebror tycker om att hoppa i pölarna, inte över.

Fast det bästa är nog ändå att det slutar regna rätt snart. Då luktar det jättegott ute, och det ligger massor av härligt vatten kvar på gården. Maja och lillebror tar på sig sina stövlar och galonkläder och går ut. Hinkarna är fulla med vatten och sanden i sandlådan är alldeles blöt och tung. Det droppar vatten från stuprännorna, mycket vatten. Maja ska precis ställa sig vid husknuten för att fånga upp dropparna i en kanna då hon hör lillebror.

-         Maja, titta lilla nigeln!

Maja släpper kannan och springer bort till lillebror. Där, precis framför hans fötter, kryper en liten snigel med ett skalhus på ryggen. Den svänger sina tentakler fram och tillbaka, nästan som om den vill hälsa på Maja och lillebror. Vad fin den är.

Plötsligt kryper det fram en snigel till ur buskarna, en pytteliten snigel. Och så en till, och ännu en. Maja och lillebror ser små sniglar, och stora sniglar, och mellanstora sniglar. Det kryper sniglar överallt! Maja får en idé.

Hon springer in och letar reda på en lagom liten låda med lock. Locket är genomskinligt, som ett fönster. Den lådan ska sniglarna få bo i. Maja och lillebror bäddar fint med löv och små pinnar på lådans botten. Sen börjar de plocka sniglar.

Då de tar tag i sniglarna kryper sniglarna in i sina skal, så att det bara blir små runda skalbollar av dem. Men så fort de har kommit ner i lådan tittar de ut igen, en efter en. Vad många de är! Snart är lådan alldeles full. Maja lägger varsamt på locket, och sen tar de lådan och går in.

Lådan lägger Maja och lillebror under Majas säng. Men för att inte sniglarna ska bli för varma där inne lyfter de på locket lite grann. Sen glömmer Maja och lillebror lådan med sniglarna för en stund.

Mycket senare på kvällen, då det är dags att lägga sig, vill Maja och lillebror säga god natt till sniglarna.

-         Sniglarna? säger pappa förvånat.

-         Vilka sniglar? undrar mamma.

-         Sniglarna under min säng. Kom och titta! svarar Maja glatt och springer bort till sitt rum.

Alla fyra ställer sig på knä och tittar in under Majas säng. Där ligger en röd låda full av löv, och ett genomskinligt lock, men inga sniglar. Maja drar fram lådan och letar noga. Hon förstår inte riktigt. De lade ju sniglarna här, hon och lillebror! Vem har tagit sniglarna?

-         Har ni haft en snigel i den här lådan? frågar pappa.

-         Nej, svarar Maja. Många sniglar. Tjugo sniglar!

-         Tjugo sniglar? säger mamma, nu med ganska hög röst.

-        Niglar borta! säger lillebror och slår glatt ut med händerna.

-         Ja, sniglarna är borta, suckar pappa. Tjugo sniglar är borta.

Nu går hela familjen på snigeljakt. Mamma och pappa låter lite sura, och de suckar mycket. Men alla kryper på golvet och letar, och det tycker Maja och lillebror är väldigt roligt. Snart hittar lillebror en av sniglarna. Den ligger långt inne under soffan. Och under tevebordet hittar Maja en till. Uppe på väggen under fönstret kryper två sniglar nära varandra, och på fönsterbrädan ligger en och sover inne i sitt skal.

En efter en lägger de sniglarna i lådan igen, och mamma och pappa är väldigt noga med att locket ska vara stängt nu. Maja räknar alla sniglar de har hittat.

-         1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Sju sniglar!

-         Bara sju? suckar mamma. Hur många hade ni, sa du?

-         Tjugo. Jag kan räkna till tjugo, svarar Maja stolt.

En lång, lång stund senare sitter alla fyra i en ring på golvet i Majas rum, med den röda lådan i mitten. I lådan ligger tjugo sniglar. Mamma och pappa tittar på Maja och lillebror och ser lite stränga ut. Lillebror säger:

-         Aj aj, Ja-ja!

-         Jaa, aj aj Maja. Och aj aj på dig också! säger mamma.

Sedan ler hon och tittar på pappa. Pappa ser nog lite glad ut han också.

-         Vilken tur att vi hittade alla, säger han. Jag hoppas du har räknat rätt nu, Maja.

En stund senare kryper Maja ner i sin säng. Lådan har de ställt ute på trappan, med fönsterlocket på glänt så att sniglarna får andas. Maja ligger och tänker på hur roligt de hade det då de letade sniglar, först ute, sen inne. I morgon ska hon springa ut och hälsa på sniglarna så fort hon vaknar. Hon försöker gissa hur många som kommer att ligga kvar i lådan då. Kanske bara en – kanske bara den där allra minsta, lilla snigeln kommer att ligga kvar. Den som är så söt. Hennes favoritsnigel.

Men vänta nu. Hon såg inte den minsta snigeln i lådan då de var klara med snigeljakten. Den var inte där, det är hon säker på. Hon måste ha räknat fel. Maja blir orolig. Var kan den minsta snigeln vara?